Författare

Pastor och bibellärare som brinner för att lära ut Bibeln och hur vi kan tillämpa den idag. Bor i England.

Om inlägget

av Publicerat: 9 maj 2017Ämnen: Kunskap, Sanning6 kommentarerEtiketter: , , , , , 2534 ord13 minuters läsningvisningar: 93

Dela inlägget!

Jag kan inte bara tro, jag kräver vetenskapliga bevis

Våra samtal på  apologetikens område handlar alla förr eller senare om begreppen tro kontra vetande. Kunskapsteori är ett av de ämnen som tillhör all filosofisk tankes värsta tankenötter. Hur vet vi vad vi vet? Hur säker är vetenskapen?  Det finns hur mycket som helst skrivet om detta ämne, det enda säkra resultatet av tusentals mantimmars tankemöda är att frågan inte får något definitivt svar. Enklast sagt; vi vet inte ens hur vi vet vad vi ger vår tillit till.

När den post-moderna människan säger sig inte kunna tro så är det en sanning med modifikation. Det förefaller nämligen vara så att hon kan tro obegränsat med påståenden som hon i allt väsentligt inte själv har det minsta empiriska bevis för. Det kan finnas de som har ’bevis’ men hon själv godtar deras utsagor om bevisen av ett helt icke vetenskapligt skäl: hon hör dem säga vad hon vill tro. Eller, hon litar på dem som påstår sig ha forskat i saken. Till saken hör också att människan är benägen att acceptera en teori om vad som helst, bara den är vacker och känns symmetrisk. Ideligen måste teorier av det slaget överges, för att de helt enkelt inte håller måttet. Men det tar tid och de sitter hårt.

Varje människa har någon slags världsbild. Världsbilden som sådan baseras inte mer än marginellt på vetenskapligt hållbara antaganden. Den är en serie försanthållanden om hur tillvaron och tingen förhåller sig till varandra som aldrig går att leda i bevis med en strikt vetenskaplig kunskapsteori.  Denna världsbild är heller ingen statisk eller oföränderlig ’sanning’. Dess utveckling är i allra högsta grad under påverkan och i ett flöde av förändring och anpassning. Detta har många då insett och har anammat en syn som säger att allting är relativt. Tron på vetenskapen som sanningssägare har övergått till tron på ett kunskapsparadigm som aldrig är slutgiltigt.  Men få som tänker så drar slutsatsen att det i och med detta är omöjligt att vänta sig objektiva bevis om någonting alls. Antingen flyter allt och då finns det inga stränder att stå på och se på flödet ifrån, och då flyter även stranden varför frågan om rörelse inte längre kan relateras ens till det som rör sig.

Som så ofta påpekat: om allt flyter så är ”allt” inget annat än undantaget från det flytande. ”Allt” är kategoriskt, inte fluktuerande. ”Det  finns ingen sanning” kan inte vara sant då den satsen gör anspråk på att vara sanning. Dilemmat för den som säger sig inte kunna tro på något annat än vad som föras i bevis är att det utesluter i princip alla de abstrakta företeelser som hela den kulturkrets vi lever i förutsätter utan egentligt ifrågasättande.

Finns skönhet som objektiv sanning?
Finns sanning som objektiv sanning?
Finns lögn om all sanning är relativ?
Är inte då lögnen bara en sanning i vardande?
Finns kärlek i någon objektiv mening?
Finns solidaritet som annat än tillfälligt och avgränsat partsintresse?
Finns osjälviskhet? Är altruism  bara förklädd egennytta?
Finns det överhuvudtaget någon frihet?
Finns jämlikhet som annat än ett gungfly?
Finns det något som helst objektivt värde i någonting?

Frihet, jämlikhet, broderskap? Vetenskapligt beläggbara storheter? Inte ens entydigt definierbara.

Den nyförälskade som inte kan tänka sig en tillvaro en meter från sin kärestas andetag tror på kärleken, åtminstone som en jourhavande hypotes, men aldrig som en bevisbar vetenskapligt sann mening. Och det spelar heller ingen roll för den förälskade är inte intresserad av rationella skäl till sin galenskap. I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende. Man kan hävda sig tro att man håller det för sant att slumpartade processer har gjort allting i tillvaron. Men skulle aldrig komma på tanken att plocka svamp utan ledning av giftstjärnornas ’caveat’, dvs varning för livsfara. Där tror ingen på slumpens välvilja.

Den som hävdar att de inte kan tro har alltid ett antal objekt för vad de inte kan tro på.
Vad de missar är att de samtidigt har en fullständigt irrationell tilltro till sin tro på sin oförmåga att tro. Eftersom alla människor under livets gång ändrar uppfattning om även de periodvis mest djuprotade övertygelserna, så kan ingen med vett och förnuft säga att de inte kan tro den eller den utsagan. De kan bara säga att ”min kunskap är i dagsläget begränsad i frågan”. Det är hederligt.

Men det medför med viss automatik att tron på något inte är statisk. Och det är alltid så att innan man vet något om något finns det ett intuitivt stadium där man tror att något är värt att undersöka, värt att försöka förstå. Majoriteten av alla strålande vetenskapliga insikter börjar med en uppsättning obevisade antaganden. Bevismängden bekräftar möjligen intuitionen, men är aldrig dess förutsättning. Ingen börjar dagen med att analysera förekomsten av godtagbar syrenivå i inandningsluften. Det accepteras utan minsta frågetecken.

För den mänskliga hjärnan är frågan om tro och vetande ett dött lopp. Hjärnan skiljer inte på det vi tror och det vi vet. Hjärnan behöver bådadera för att utvecklas och mogna. Människors fobier styr deras liv i mycket högre utsträckning än någonting de anser sig veta. Hjärnan lever på det sättet ett helt demokratiskt liv. Sanning och lögn samsas i vindlingarna och inte ens hjärnan själv kan göra skillnad på dem. Det enda som avslöjar det ena och ger kredit åt det andra är omsättningen av vad som finns lagrat i hjärnan i praktisk handling. Det är av den praktiska applikationen som hjärnans försanthållanden prövas, avslöjas och kan leda till omprövning.

Nu handlar vår undersökning om relationen mellan framför allt kristen tro och vetandet.  Skiljer sig kristen tro från andra sorters tro? På många sätt ja. Den har sina utgångspunkter i några specifika förhållanden som måste förstås för att leda till tro. Det är alltså så att ett visst vetande, ett accepterande av trovärdiga utsagor, måste läggas till grund för frågan om vad tron är och vad som är värt att tro på.

Det klassiska uttrycket är : ”Utan tro kan man inte finna Guds välbehag. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och att den som söker honom blir belönad för det”. Så innan Gud ger sig till känna måste människan varsebli Guds existens. Hur i all världen skall det gå till? Jo därigenom att all världen är Guds självdeklaration om sig själv. ”Från världens begynnelse har Guds eviga karaktär och osynliga väsen kungjorts genom det som är synligt. Det finns inga ursäkter för att inte veta att Gud är.” Om inte något har inträffat som har omintetgjort hjärnans förmåga att tro det man inte ser i det som syns.

Det som kan inträffa är nämligen motsvarigheten till en solförmörkelse.”Fastän de kände Gud valde de ändå att varse sig vara tacksamma eller ge Gud ära utan valde att låta sitt sinne fördunklas och förledde så sina hjärtan till ett liv i mörker. De räknade sig som visa och just i det blev de dårar. De valde nämligen att ersätta Gud med hans skapelse och gjorde om några skapade ting till Gud.”

Att ge Naturen den status som tillkommer skaparen gör den visaste vetenskapsman till dumbom.
”De förvandlade sanningen om Gud till lögn och valde att tjäna det skapade hellre än Skaparen, däri består deras förmörkelse.”

Det spelar då ingen roll hur mycket av det naturliga som människan skaffar sig kunskap om. Om den kunskapen förhindrar henne från att se Skaparens hand bakom skapelsen har hon försatt sig i det läge som gör det omöjligt att tro på Guds existens. Och därmed faller det på sin orimlighet att Gud skulle löna dem som har det förbehållet. Bara den som böjer sig inför det uppenbarade i skapelsen kan ens börja ana det som är uppenbarat i uppenbarelsen.  Hela skapelsen vittnar om Gud. Vetenskap som inte ser det är som den som efter att ha studerat elefantens hud i hundra år förnekar elefanten.
En tangent till det är detta: Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket. Den som kräver att få se Gud begär det omöjliga. Den skapade vill kunna omfatta skaparen.  Om ögat kunde till fullo se ögats skapare skulle ögat vara större än det det ser.

Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.  Samtidigt säger den människan att hon tror att hennes icke tro på minsta sätt ändrar på Guds existens. Den blinde som aldrig sett solen kan naturligtvis ifrågasätta solen. Men så vad?

Men är då inte människors ärliga begäran om att få ’se’  Gud ändå berättigad? Självfallet är den det.
Men det är när de själva sätter villkoren för hur Gud skall te sig för dem som de rör ihop det för sig.
Gud har nämligen valt ett universellt, mångkulturellt och internationellt sätt att ge sig till känna. Den valda vägen kallas med ett finare ord för inkarnationen, Guds människoblivande. ”Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud och Ordet tog sig kötts gestalt och tog sin boning mitt ibland oss.”

Förekomsten av Bibeln är en objektiv sanning. Dess innehåll är en objektiv beskrivning av händelser och erfarenheter som har hänt och vars subjektiva betydelse har dokumenterats av ett stort antal vittnen. Om det som de skriver är sant i en absolut mening kan inte avgöras av den föreliggande texten i sig. Men det varom den talar gör anspråk på att vara nog med sanning för att både visa vem och vad Gud är och hur Gud förhåller sig till oss och till sin skapelse.

”På många sätt och i många former har Gud givit sig till känna genom historien, men nu i denna tid har han visat sig genom sin Son Jesus Kristus, som i sig själv är en sann representation av Guds härlighet och den direkta återspeglingen av Gud.”
”Den som har sett Sonen har sett Fadern.”

När jag en gång för många år sedan var pastor i den gamla Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm brukade vi ha bibelsamtal i lilla salen om onsdagarna. En sådan kväll hade vi hunnit börja samtalet när jag hörde att det gick i dörren vid ingången, en trappa ner. Men sen hördes det inga fler steg. Jag avbröt mitt anförande och gick nerför trappan. Där stod en elegant uppklädd och välfriserad gentleman med hatten i hand. Jag tilltalade honom med ett välkomnande och förklarade vad vi höll på med. Hans svar var intressant.
-Jag har sökt Gud i hela mitt liv. Men jag vill inte höra på ert bibelsamtal, för jag vill inte låta mig påverkas av något i mitt sökande efter Gud!

Jag har ingen aning om huruvida hans sökande ledde till Guds famn. Gud är inte ett objekt att kritiskt studera. Ingen vetenskap om Gud är meningsfull om den inte börjar i andra ändan. Den ända som är vårt eget knutna jag. Gudskunskap leder med tiden till insikter om oss själva, om hela skapelsens vånda, om dess förunderliga existens och om målet för vårt liv.

Den som säger att den inte kan tro har ofta ett annat nog så svepande skäl för att vägra insikten om ’Gud’ som en närvaro. ”Om Gud ändå finns då har jag fel om nästan allting!” Det är en moralisk vägran att erkänna att vi borde ta reda på i vems värld vi befinner oss och vilka moraliska regler som gäller för att få vara kvar här. Det är i det perspektivet inte främst en intellektuell fråga om Gud finns. Så intelligenta är vi inte att ’Gudsbevis’ i vetenskaplig mening skulle kunna hålla. De skulle nämligen alla vara inomvärldsliga, materialistiska och därmed förgängliga, och alltså inte vara i närheten av att vara sanna. Objektiv vetenskap kan bara hantera objektiva företeelser. Gud är sitt eget Jag i sökandet efter ditt Du. Gud är inte ett något, utan en någon.

Den Gud som är Abrahams, Israels och Jakobs Gud är varken materiell, förgänglig, eller rumsligt avgränsad så att Gud kan studeras som ett enskilt objekt. Det är vi som är under hans lupp, inte tvärtom. ”Det är i Honom som vi lever, andas, rör oss och är till.”

Den som säger att de inte kan tro tror alltid utan undantag saker och ting som alla saknar rationella och vetenskapligt säkerställda förklaringar. De har oftast större tilltro till sin förmåga att inte tro än viljan att acceptera deras vittnesbörd som la sina tvivel åt sidan och helt enkelt klev ur sin egobubbla och böjde sin nacke inför en som står oss närmare än en broder och vars levande ord bärs av miljoner vittnen.

Någonstans förr eller senare hamnar vi på hälarna och finner oss ropa: ”Gud jag tror, hjälp min otro.”

Teddy Donobauer  1 maj 2017

6 kommentarer

  1. Johan Franzon 10 maj 2017 at 22:05

    Jag undrar vad syftet med denna text är. Om jag förstått saken rätt ska apologetiken försvara den kristna tron genom att anföra goda skäl. Såpass goda skäl att vi som inte tror kan övertygas om att vi har fel. Vad är då poängen med en text där tron på Gud framställs som så självklar, att inga goda argument egentligen verkar behövas? Jag beklagar, men jag anar inte någon Gud i ”skapelsen”. Det hjälper inte att bara säga att jag minsann borde ana honom. Jag anar honom ändå inte. Lika lite som jag anar Allah eller Zeus. Ingenting blir självklart bara för att någon påstår att det är självklart.

    Det är också svårt att bli övertygad av en text som innehåller konstiga påståenden. Låt mig ta tre exempel:

    ”I själva verket är det det irrationella som är dominerande i även de mest rationellas beteende.” Vad exakt grundas detta påstående på? Om antagandet vore sant, skulle vi inte ens klara av att koka kaffe.

    ”Den som säger sig inte kunna tro på Guds existens säger i samma mening detta: jag saknar intellektuell kapacitet att tänka mig någon större än mig själv.” Jag kan tänka på en blåval. Jag kan tänka på Allah. Jag kan tänka på Andromedagalaxen. Jag har inga som helst problem att tänka på fiktiva eller verkliga saker som är större än mig själv. Men jag tror inte på Gud.

    ”Ingen kan se Gud och leva. Skaparen kan av självklara skäl inte vara synlig i sin skapelse lika lite som guldsmeden syns i hängsmycket.” Detta motsägs av berättelser från Gamla testamentet där många hävdar att de sett Gud, bland annat Jakob. För att nu inta tala om Jesus i Nya testamentet – var han osynlig? Och visst kan skaparen vara synlig i sin skapelse: han var ju högst synlig för Adam och Eva.

    Mvh Johan Franzon

  2. Svenska Apologetiksällskapet 18 maj 2017 at 22:37

    Bloggpostförfattaren är varskodd och ska återkomma med ett eget svar! Kan det vara så att i ditt tycke så upplevs det som uttrycks i sången ”Det stod en blomma…” https://youtu.be/E8Kn1zkqOXM
    annorlunda för en kristustroende gentemot en troende på något annat? / Martin Walldén

  3. Johan Franzon 20 maj 2017 at 19:01

    Jo visst, men om nu apologetikens uppgift är att tala till oss som INTE tror, så bör ni väl anföra argument som funkar på oss. Och inte argument som bara funkar på de redan frälsta?
    Johan

  4. Svenska Apologetiksällskapet 20 maj 2017 at 22:30

    Det var tänkt som ett bejakande av vad du säger, eller viss förståelse iaf. Dock återkommer som sagt bloggpostförfattaren enligt uppgift. / Martin Walldén

  5. Teddy 23 maj 2017 at 06:36

    Tack Johan Fransson för dina motfrågor.

    Syftet med mitt inlägg framgår med önskvärd tydlighet ur texten. Jag ifrågasätter föreställningen att människor i gemen lever på basis av rationella bevis för det mesta av vad som utgör deras tankevärld.

    Inget av koncepten: Människovärde, kärlek, frihet, sanning et al kan med vetenskaplig bevisföring härledas ur det observerbara eller föras i empiriskt otvetydig bevisföring. De är alla föreställningar vars ursprung inte finns i tingen som de är utan tillförs verkligheten på basis av 'tro och hopp'. Och alldeles uppenbarligen i direkt motsats till empiriska bevis.

    Att bevisa något förutsätter föreställningen att den som frågar om beviset också per automatik godtar 'bevis'. Men så är inte fallet. Människor tror mer än de ser.

    Bevisligen är det så att ingenting i hela världen gör sig själv ur intet. Alltså är beviset för att allting är härlett ur något självklart. Ingen har någonsin sett någonting bli till av sig själv. Att således i strid mot all observerbar verklighet föreställa sig att en enda levade organsim uppkommer av aldrig så mycket tid plus slump plus okontrollerad energi är alltså ovetenskapligt nonsens. Men det är dens tro som vägrar föreställa sig en skapare som inte är en observerbar del av skapelsen.

    Gudsbevis i meningen att med vedertagen definition av empirisk bevisföring 'bevisa' Guds existens går lika lite att få som det är möjligt att identifiera bagaren och dess egenskaper i hens bröd. Men tveklöst är alla på det klara med att utan bagare finns inget bröd.

    Det mesta gudsbeviset är Jesus av Nasaret. Det är han som i sig själv är det förkroppsligande av Gud som människan kan fatta på sin egen nivå. Om du hade läst hela Joannes evangeliet skulle du ha kunnat se det. Det främsta gudsbeviset är en historisk person som utan omsvep kunde säga att den som har sett mig har sett Fadern. Så vittnesbördet finns där. Du vill uppenbarligen inte tro det, men är beredd att tro vad ingen någonsin sett..

    Syftet med inlägget är att ifrågasätta tanken att bevis har något rationellt värde i sig. Därför att människor är synnerligen kapabla att tro det mest absurda istället för det alltid bevittnade.

    M v Hälsning

    Teddy

  6. Johan Franzon 1 juni 2017 at 13:58

    Hej!

    Du skriver: ”Bevisligen är det så att ingenting i hela världen gör sig själv ur intet.”

    Jag undrar till att börja med när och hur detta bevisades? Hur lyckades man få fram ett ”intet” som kunde testas? Och hur utföll testet?

    Sedan undrar jag vad du menar med att allting är härlett ur något. Om allting är härlett ur något, hamnar vi då inte i ren determinism? Om exempelvis din vilja alltid kan härledas ur något, hur kan den då samtidigt vara fri?

    Slutligen undrar jag varför du låter påskina att jag inte skulle ha läst hela Johannesevangeliet? Vad vet du om det?

    Mvh Johan

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös. Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här:  https://apologia.se/vaga-fraga/

Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! "Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös." Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här: apologia.se/vaga-fraga/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Visa mer