Författare
Om inlägget

Ateister som ifrågasätter sin egen existens
I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.
Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.
En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:
”Min arbetshypotes är att jag existerar.”
För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.
Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.
Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.
I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.
Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.
Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.
I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.
Liknande inlägg
25 kommentarer
kommentarer är stängda.
Just nu på bloggen
Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?” Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.
21 mars 2023Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation! När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfortzon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjungarna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgivningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?
18 mars 2023Kalāmargumentet för Guds existens Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
3 mars 2023Vad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi – I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]
25 februari 2023Vad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]
18 februari 2023
Anti-apologetik om Varför naturalismen inte kan förklara människans mening, mål eller syfte: “Det säger ju dock ingenting om huruvida naturalismen är sann eller ej, bara att författaren till detta inlägg inte tycker…” 29 jan 2023, 21:43
Anonym om Vem är den idisslande haren?: “Intressant blogginlägg! Håller med om att bibeltexten är fenomenologisk i sina beskrivningar.” 5 nov 2022, 10:03
Christer Brodén om Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens: “Det här hänger väl ihop med gudsbilden. Jag skrev om det i en annan kommentar i denna blogg: ”En väldigt…” 20 aug 2022, 17:11
Christer Brodén om Är ateism bara en avsaknad av tro som frikänner ateister från bevisbörda?: “En väldigt gammal och spridd gudsbild: Gud är ett hav av medvetande. Människan är en droppe av havet. Utan hav…” 19 aug 2022, 23:47
Nyligen avslutades konferensen "Varför just Jesus?" i Uppsala, där Svenska Apologetiksällskapet var en av arrangörerna. Här kan du läsa en av konferensdeltagarna, Mattias Norstedts, upplevelser från konferensen: www.svenskapologetik.nu/2023/03/21/referat-fran-apologetikkonferensen-varfor-just-jesus/
Är du också intresserad av att ordna en apologetikkonferens i din församling? Hör av dig!
... Läs merLäs mindre
Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”
www.svenskapologetik.nu
Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas...
Hur kan vi använda apologetik i kyrkans evangelisation? I det senaste inlägget på bloggen delar Mats Enander med sig av sina erfarenheter. Läs och reagera!
www.svenskapologetik.nu/2023/03/18/apologetik-i-forsamlingen-del-3-evangelisation/
... Läs merLäs mindre
Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!
www.svenskapologetik.nu
När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och ...
Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.
Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre
Ja spännande
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.
Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre
Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒
GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏
Du är en märklig figur Micael, i det att du inte tvekar en sekund inför att använda uppenbara lögner i din argumentation. Nu är du ju inte ensam om detta i religiösa kretsar, jag visade tidigare hur John Lennox gjorde likadant.
Lögnen i det här fallet är om möjligt ännu mer uppenbar än i fallet Lennox. Den person du skriver om, som alltså är lilla jag, hävdar att den absoluta sanningen är ganska meningslös att prata om eftersom vi aldrig kan veta om vi hittat den. Därför ”finns” den inte i det normala samtalet mellan människor, utan där är allt relativt. ATT sanningen ändå finns där någonstans erkänner jag ju rakt av och jag citerar mig själv, ”He he okej dårå absolut sanning finns, min invändning utgick från den verkliga världen som vi människor agerar i.”
Så Micael, varför detta ständiga ljugande? Ser ni apologeter lögn som en acceptabel arbetsmetod? Det finns dom som påstår att ni tänker så här; om man med en lögn kan frälsa en person så har man också räddat en själ, är det så Micael? Någon har t.om. myntat ”lying for Jesus” som ett sätt att beskriva en religiös rörelse. Jag vet inte om det stämmer, men när jag läser vad du skriver så verkar det ju nästan så.
Utan lögner kan inte apologetiken överleva.
Vilket är ett påstående som är ostyrkt eller?
Det är något ni bevisar varje gång ni öppnar munnen.
Tja jag har på denna blogg sagt att Newtons lagar stämmer t o m i nutiden. Att källäget för en del antika personer är svårt, att tryckfrihetsförordningen finns och likaså FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Menar du att detta är lögn?
Du skulle nog tjäna på att inte ta alla påståenden så bokstavligt.
(En lärdom som dina bröder i SAS också skulle ha nytta av.)
Det var, tro det eller ej, lite med glimten ögat. Vilket dock är svårt att se på internet förstås.
Och eftersom Grenholm är en taktiker som aldrig tar diskussioner som inte gynnar hans intressen så kommer han säkerligen inte att svara på min kommentar. Därför går jag vidare med nästa lögn i hans inlägg. (Här är det lämpligt att hålla tonen strax under denna i vidare samtal! Bloggreds anmärkning)
Han påstår helt fräckt att jag ifrågasätter min egen existens så till den grad att jag får allvarliga problem med min världsbild.
På en fråga från signaturen Christian i tråden svarar jag så här; ”Antagligen finns det ingenting som kan övertyga mig om att jag inte existerar, eftersom jag precis som alla andra tolkar mina sinnesintryck som om dom vore sanning.”
Tyder det på ett allvarligt ifrågasättande av min egen existens och vilka problem med världsbilden leder det till Micael?
Ditt inlägg blir i sin helhet mycket märkligt. Ditt ljugande och dina tafatta försök att konstruera argument ur ingenting tyder på att du inte har någonting alls av substans att komma med, men att du likafullt känner att du måste visa upp dig själv som en debattör att räkna med.
Vem är det du spelar teater för Micael, eller har du någon position du känner att du behöver försvara? Tidigare har det påpekats att du tar betalt för dina föreläsningar, men jag har ändå svårt att tro att det finns ekonomiska skäl bakom ditt märkliga agerande, så jag frågar dig, även om du naturligtvis inte kommer att svara, Vad håller du på med egentligen?
Hmm blogred. Nu får jag en obehaglig känsla av att du tycker att lögn är helt okej, men att kritik av den snudd på tabu. Hoppas du inte tänker ta det där längre än så.
Det var mer tonen som kanske insinuerade mer än som verkligen kan sägas vara sant. Det var också kopplat till en från dig ganska ofta återkommande tanke att den som tycker annorlunda ljuger, vilket i mitt tycke ger en otrevligare ton i ett samtal än att förutsätta motsatsen.
Tycker annorlunda? Vad menar du Martin?
Jag säger i kommentarsfältet ”absolut sanning finns” och Grenholm påstår ”En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns”. Att den ateisten är jag råder ingen tvekan om. Är det att tycka annorlunda???
Det ÄR ju ren lögn Martin.
Sedan säger jag i samma kommentarsfält ”Antagligen finns det ingenting som kan övertyga mig om att jag inte existerar” och Grenholm påstår att jag ifrågasätter min egen existens så till den grad att jag får allvarliga problem med min världsbild.
Det är också ren och uppenbar lögn. Vem är det då egentligen som skapar en otrevlig ton, lögnaren eller den som reagerar mot att bli utsatt för lögnen och vad är det för insinuation du pratar om?
Jag fattar att du har större lojalitet mot Grenholm än mot mig, men nu håller du på att spela bort din egen trovärdighet här Martin och det är väldigt tråkigt tycker jag, för du har tidigare framstått som en av dom ytterst få seriösa personerna på den här bloggen.
Tråkigt att du känner så. Jag menar att det är fel är inte samma som lögn, jämför med mitt fel kring postulat/hypotes.
Insinuationen (var det verkligen en sådan, dock använde jag ordet är jag ) hur som, det var hur Grenholm skulle bemöta detta och hur han brukar göra enligt dig.
Lögn är inte bra, skapar inget gott när det förekommer. Utifrån samtalet om Lennox delar jag inte alltid din definition /upplevelse.
Att vi kommenterare eller författare inte alla alltid kommenterar allt i allas kommentarer ser man ganska snart i kommentarsfälten. Ibland tror jag det handlar om att man inte vill bemöta / lyssna för att man inte vill förlora debatten ibland nog för att allt inte får plats / hinns med att kommentera eller så faller det bort. Jag tror alltså att det inte alltid är ren ondska eller beräkning bakom sådant. Bra att påtala då det verkar som om man blir negligerad i vad man säger, kanske man då kan tänka att det kanske inte var menat riktigt så illa som man upplevde det?
Ungefär så menar jag.
Uj uj, ja vi kommer nog inte längre än så misstänker jag, men det verkar som om vi ändå är överens om att Grenholms påståenden i bästa fall är felaktiga.
Man får väl vara nöjd med det lilla när man spelar på bortaplan……
Att utifrån vad *en* ateist påstår dra slutsatser om varje icke-teistisk världsbild är rätt magstarkt.
Å andra sidan måste Grenholm använda sig av denna typ av ohederlig argumentation för att hans apologetik ska kunna överleva.
Och att han dessutom utgår från ett helt felaktigt alt. lögnaktigt påstående han hittat på själv gör ju inte saken bättre.
”I have been crucified with Christ; and it is no longer I who live, but it is Christ who lives in me.” (Gal 2:19-20, NRSV)
Om vi ska tro Paulus i detta stycke, så finns det inget ”jag” hos den som är kristen. Jaget är dött. Där jaget en gång fanns, finns nu en annan person.
Intressant! Jag misstänker dock att om vi inte har en klar definition över vad ”jaget” innebär så talar vi om olika saker, och inte alls motsätter varandras ståndpunkter, när så verkar. Om t.ex. en person menar ”jaget” som fysisk, så kan hon uttrycka sig på ett sätt, och om en annan menar ”jaget” som det abstrakta ting som framkommer ur ”jag tänker, alltså finns jag”-insikten, så talar hon om jaget på ett annat sätt. Menar vi att ”jaget” måste vara oföränderligt eller kan det vara dynamiskt framträdande? Etc.
Det är så klart onödigt att fastna allt för mycket i ord och definitioner, men när det kommer till såna här abstrakta samtalsämnen är det nog en nödvändighet. Annars bedrar vi oss själva genom att tro att vi talar om samma sak.
Om logik och teism.
V:2: https://t.co/LqrcTelNfX
Tack för tanke! Är det spot on vad som omtalas här? Eller är det ett genomarbetat svar på något annat?
Mitt liv förändrades till något mycket bättre, sedan jag blev kristen. (I London, för länge sedan.) Tillvaron blev meningsfull, ja; och mycket bättre. (Däremot var prästerna jag mötte hemma i Sverige inte särskilt lustiga…)
– Idag är ju de flesta svennar icke-troende. Har de något djupare skäl att vilja leva är det ju – sex. Sex låter en ju åtminstone se framåt… Något positivt som kommer framöver!
– Men i praktiken håller inte den inställningen. Sex… Tja. En fjärdedel (25%) av barnen har tagits bort sedan 1975-1980…
– Så nu dör vi svennar ut. Vill ni gudlösa till och med förneka detta uppenbara faktum?
Svennar? Hur definierar du det, har det med hudfärg eller religion att göra?
Hej Micael!
Alltså, att du försöker banka in i alla här att ateister är på ett sätt som du kan definiera, känns lite unket efter att ha tagit del av dina inlägg och kommentarer en tid.
Du skriver:
”Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.”
Frågan är: Självmotsägande enligt vem? Du skriver med förakt om deltagarna i filosofiska rummet för att de använder uttryck som ”Enligt mig” och ”jag tror”. Men kanske är det just det som fattas i din argumentation. Det där lite ödmjuka ”enligt mig” hade faktiskt varit klädsamt. Som jag ser det är det ni – (det finns ju många troende människor med olika uppfattning) – så jag ändrar till du, för det är ju ditt inlägg jag kommenterar. Du verkar själv otroligt rädd att säga emot dig själv. Det är den absoluta sanningens, eller den absoluta moralens allra ömmaste tå. Att den inte får vara självmotsägande. För vad skulle hända då? Jo, korthuset rasar!
Faktum är att som ateist kan jag hålla det lite mer otydligt, gränslöst och sökande. Min värld faller inte av mångfald. Den förändras. Kanske till och med berikas. Det känns inte farligt – det är spännande. Den dagen mina tankar begränsas av rädslan för att säga emot mig själv, hoppas jag innerligt att någon säger till mig på skarpen.
Du skriver:
”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.”
Varför inte egentligen? Enligt sin egen standard? Det är ”enligt dig” inget att ta på allvar. Men om du jämför med påståendet ”Det finns en absolut sanning”, så blir det ännu värre. Det är ett påstående utan öppning mot det som är okänt. Det är ett påstående som bevisar sig självt. Ett cirkelresonemang som uttalas med auktoritet över alla oss som inte tror som du.
Människor som inte tror som du är inte ”andligt handikappade” (ett uttalande om ateister som utan att kommenteras av dig som är ansvarig på Hela Pingstens blogg nyligen publicerades). Detta kanske kan vara svårt att förstå. Men så mystiskt och motsägelsefullt kan livet vara.
Vänligen,
Annie Svensson
Hej Annie!
Anledningen till att vi bör undvika självmotsägelser är att det är något av rätt få saker vi kan vara hundra procent säkra på är falska. Påståendet ”Den här meningen är falsk” kan inte vara sann, hur vi än vrider och vänder på det. Inte heller ”Jag finns inte” eller ”Jag förstår inte ett ord svenska”. Det är meningar vars egen standard förbjuder dem att vara sanna.
Det är det som sker om vi exempelvis hävdar ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan, enligt sig självt, inte vara absolut sant. Så varför hävdar vi det då som om det vore sant? Det blir som att säga ”Jag vet ingenting om det jag pratar om”. Påståendet sågar av grenen det sitter på, det finns ingen anledning att ta det på allvar för om påståendet är sant så är det enligt sig självt 100 % falskt.
Så jag skulle inte uttrycka det som att det uppvisar ödmjukhet och öppenhet att kunna säga emot sig själv, snarare är det så att om ens världsbild tvingar en att göra motsägande påståenden kan den världsbilden inte vara helt och hållet sann, eftersom självmotsägelser per defitition är helt och hållet falska.
Allt gott!
(Redigerad i enlighet med bloggens riktlinjer, red)
Hej Micael!
Världsbilden bygger på världen. Världen är komplicerad och motsägelsfull. Så om detta är fallet, vilket jag anser, så är ditt påstående felaktigt. Du skriver:
” om ens världsbild tvingar en att göra motsägande påståenden kan den världsbilden inte vara helt och hållet sann…”
Om nu världen är komplicerad som jag hävdar, kan det hända att vi får fundera över påståenden som strider mot varandra. Intressen som strider mot varandra, forskning som ser saker på olika sätt.
Detta betyder inte att vi behöver kasta in handduken i våra försök att skapa etiska system som främjar både människor, andra djur och planeten.
Vi måste inte se på verkligheten som förenklad för att hävda att det finns sådant som är sant och viktigt att sträva efter.
Om vi ser världen på detta sätt istället, behöver vi inte hitta på en andlig verklighet utan motsägelser för att kunna få ihop ekvationen. Det motsägelsefulla kan vara helt och hållet sant.
Vänligen,
Annie Svensson