Författare
Om inlägget

Ateister som ifrågasätter sin egen existens
I mitt förra inlägg argumenterade jag för att vi ska sluta använda självmotsägande fraser eftersom de inte kan vara sanna. En av dem lyder: ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.
Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.
En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns och att religiösa bara tror på sådant ”strunt” för att rättfärdiga sin tro på obevisade figurer. Han fick då frågan om han inte anser att det är absolut sant att han själv existerar, varvid han svarade:
”Min arbetshypotes är att jag existerar.”
För att kunna ifrågasätta Guds existens, kände sig alltså denna person sig tvungen att ifrågasätta sin egen existens.
Det finns förstås mängder med ateister som inte ifrågasätter sin existens eller känner sig tvungna att göra det för att ifrågasätta Guds. Men de är fler än man kan tro. Daniel Dennett, en av nyateismens fyra ryttare (de andra är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Sam Harris), är känd för att argumentera för att medvetandet är en illusion. Dennett är fysikalist, vilket innebär att han tror att allt som finns är det fysiska och naturliga. Det gör att det övernaturliga, abstrakta objekt som en immateriell själ och ett verkligt jag inte kan finnas.
Sam Harris når en annan slutsats än sin medryttare: han menar att medvetandet finns, men att det är ett mysterium hur det kan finnas. Han skriver att det är omöjligt att tänka sig hur medvetande kan uppkomma ur omedvetet processande av information, men likväl är det det som måste ha skett om Gud inte finns, vilket är Harris position. Så medan Harris menar att han själv finns, kan han inte förklara hur han kan finnas, utan nöjer sig med att säga att det är ett mysterium.
I februari behandlade SR-programmet Filosofiska rummet frågan: Finns jag? Kognitionsvetaren Peter Gärdenfors, filosofen Ingmar Persson och författaren Maria Küchen var samlade för att prata om detta. Enbart Küchen, som är kristen, var inne på att jaget är något mer än det fysiska, medan Gärdenfors och Persson menade att jaget är en illusion. De hävdade att det var det naturvetenskapliga (läs: naturalistiska) sättet att se på jaget.
Och jag tappade räkningen på hur många gånger de sa ”Jag tror”, ”Jag tycker”, ”Enligt mig” och så vidare.
Det är fascinerande att ingen i ett så sofistikerat program som filosofiska rummet under 40 minuter påpekade denna uppenbara självmotsägelse. ”Jag tror att jag inte finns” kan inte vara ett sant påstående, för om jag inte finns tror jag inte någonting.
I själva verket är vår egen existens en av förvånansvärt få saker vi kan vara 100 % säkra på. Det faktum att vissa ateister och naturalister känner sig tvungna att ifrågasätta något så självklart visar på vilken bräcklig grund flera av dem står. Du har ett allvarligt problem med din världsbild när du börjar ifrågasätta dig själv.
Liknande inlägg
25 kommentarer
kommentarer är stängda.
Just nu på bloggen
Stokastisk nåd Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteismen hos de så kallade ”nyateisterna”. Jag lärde mig att inte bara är religiös tro felaktig, utan faktiskt ond. Liksom min far, en fysisk kemist, förkastade jag alla former av andlighet och blev biokemist (jag avvek så långt som möjligt från den faderliga modellen). Idag är jag en kristen med en djup känsla av Guds nåd och en pågående känsla av förundran över Herrens återlösande kraft i hela skapelsen och i mitt eget liv. Jag förblir vetenskapsman, som jag har varit de senaste 30 åren. Jag finner en enorm tillfredsställelse i min absoluta övertygelse om att vetenskap och tro är komplementära och ömsesidigt stödjande. Min tro stärks av det jag vet om den naturliga världen, och mitt vetenskapliga tänkande har fått ett stort uppsving genom min tro på Herrens skapande kraft. Vilken sorts resa ledde mig från min ungdom av brinnande ateism till där jag är idag? Svaret är enkelt: Gud kallade mig, envist och tydligt, även om det tog mig årtionden att äntligen lyssna och höra. Jag minns det första clarion-kallet ganska tydligt. Som ung såg jag filmen The Gospel According to Matthew av Passolini. I filmen växlar partituren mellan ett antal skarpt kontrasterande stilar. Efter korsfästelsen återspeglar en långsam, dyster, rysk hymn den stämning av förtvivlan och saknad som Maria och lärjungarna kände. Denna musik fortsätter när kvinnorna och John besöker graven på den tredje dagen. Dörrens sten rullas tillbaka och graven avslöjas som tom. I det ögonblicket ändras musiken omedelbart till en glad afrikansk melodi från ett stycke som heter Missa Luba. Detta ögonblick hade en dramatisk och intensiv inverkan på mig. Jag kände en rysning av känslor och en känsla av mirakulös glädje. Filmskaparens konst hade förmedlat sanningen om evangelierna till mig – genom musik och visuell prakt. När John började springa för att sprida ordet till sina vänner, minns jag att jag tänkte, skulle det inte vara underbart om jag kunde tro på den vackra myten om uppståndelsen. Och då tänkte jag nej, det här är bara ett trick i mitt sinne för att framkalla känslor som ursprungligen utvecklades för att låta människor uppleva empati, och så vidare. (Se Dennett för en fullständig förklaring av hur vi ”luras” av sådana känslor). Så medan fröet hade planterats, växte det långsamt och krävde en hel del omsorg, men bar så småningom frukt. Jag läste evangelierna. Jag blev intresserad av mystik och transcendens. Jag började gå i en katolsk kyrka. Allt detta var intressant i intellektuell mening, men det hade ingenting med tro att göra. Jag var en iakttagare, en sympatisk och vänlig sådan, men jag var fortfarande på utsidan och tittade in. Under tiden arbetade jag med att göra vetenskaplig forskning och läste Dawkins och Gould, Lewis Thomas och Carl Sagan. Jag har alltid varit ivrig i min beundran för evolutionsteorins förklaringskraft och till och med kommunicerat med Dawkins angående ett av Darwins brev som jag upptäckte i British Museum, som fick ett omnämnande i The Devil’s Chaplain . Jag fick äntligen gåvan av Guds nåd direkt från Kristus på ett dramatiskt och obestridligt sätt. Men för att fullt ut kunna acceptera denna gåva och veta att jag tillhör Kristus, kropp och själ, behövde jag förena denna nya tro med min vetenskapliga känsla för förnuft. Som det visade sig tyckte jag att detta (som många andra har) var förvånansvärt okomplicerat, särskilt efter att ha läst Guds språk . Min resa till tro började med konst och känslor, men den nådde frukt med min växande förståelse för hur det naturliga universums egenskaper pekar på Gud. Min vetenskapliga världsbild uppmuntrade mig att ställa frågor, några av dem ovanliga för en vetenskapsman: Varför finns skönhet? Tänk på den magiska Oden till glädjen, eller varje ton som någonsin skrivits av Bach, eller Kandinskys målningar, eller elegansen i Einsteins fundamentala ekvationer. Titta på den underbara matematiska artefakten från Mandelbrot-uppsättningen, en ren fraktal, skapad av människans sinnes geni och endast synliggjord av modern datorgrafik. Ja, alla dessa är människors verk, och människan är en underbar skapelse. Men varför är universum vackert? Vad är källan till denna skönhet? När vi tittar på naturen och ser att det till synes artificiella, matematiskt märkliga konceptet med en icke-skalär, självliknande fraktal kan hittas i nästan alla biologiska strukturer (inklusive DNA), såväl som i moln, kustlinjer, berg, och galaxer, vi måste undra över källan till all denna komplexitet, all denna skönhet. Vi vet från fysiken att vår värld är stokastisk, inte strikt deterministisk. Med andra ord, det förändras enligt till synes ”slumpmässiga” influenser, vilket tillåter – till och med insistera på – kreativitet och överraskning vid varje tur. Det är vackert, inte tråkigt; mycket komplex, inte enkel. Biologiska organismer verkar ha bildats med den medfödda förmågan att utvecklas. Och människor, organismer med en själ, representerar det största mysteriet av alla. Varför är det så anmärkningsvärt att vi lever i ett stokastiskt universum? Vi kan förutsäga resultatet om vi kastar 1000 mynt, behandlar en miljon celler med en mutagen, undersöker beteendet hos en miljard molekyler eller spårar ödet för biljoner subatomära partiklar. I den meningen kan vår vetenskap beskriva världen mycket väl. Men vi vet ingenting om vad som händer när du kastar ett enda mynt, utforskar en enskild cells mutationsöde, försöker förutsäga en enda fotons väg eller tittar på en enda människas liv. Det verkar verkligen magiskt (särskilt när vi undersöker vetenskapen om kvantteorin) att vårt universum i grunden är stokastiskt på individnivå. Jag tror att denna egenskap hos de naturlagar vi beskriver genom vetenskapen byggdes in av Skaparen för att tillåta slumpen, skönheten, evolutionen, mänskligheten och till och med tro. Det vi uppfattar som en slump är inte trons fiende, utan tvärtom. Det är Guds redskap. Vi kan genom vetenskapen hitta magnifika och överväldigande bevis för Guds ingripande och pågående engagemang i vår värld, från dess skapelse till våra vardagliga liv, i alla aspekter av verkligheten, inklusive i våra pågående upptäckter av den naturliga världens hemligheter. Vi vet nu att universum inte alltid var […]
20 september 2023Är foster levande? Du kanske har hört påståendet att det mänskliga fostret inte är levande. Men är det verkligen sant? I den här artikeln kommer vi att utvärdera huruvida det mänskliga fostret är levande utifrån kritiskt tänkande. Ett argument som framförs är att fostret inte är levande biologiskt. Det är bara en cellklump. Detta argument är falskt. Den vetenskapliga konsensus bland forskare är att livet börjar vid befruktningen.1 Enligt professorn Keith Moore, ”Mänskligt liv börjar vid befruktningen”.2 Enligt forskaren Yuki Okada, ”Däggdjurs livscykel börjar när en spermie kommer in i ett ägg”.3 Enligt Van Nostrands Scientific Encyclopedia, ”I det ögonblick som den mänskliga mannens spermiecell möter honans ägg … börjar ett nytt liv”.4 Enligt förlossningsläkarna J.P. Greenhill och E.A. Friedman, ”Termen befruktning syftar på föreningen av manliga och kvinnliga pronukleära element … från vilken en ny levande varelse utvecklas”.5 Enligt embryologen Jan Langman, ”Utvecklingen av en människa börjar med befruktningen”.6 Ett annat argument som framförs är att det mänskliga fostret inte är en person, även om det är biologiskt levande. Detta argument är falskt, eftersom ingen av de alternativa definitionerna av mänskligt personskap kan tillämpas konsekvent. Vi kommer nu att utvärdera varje försök till att definiera mänskligt personskap. En försökt definition av mänskligt personskap är när en människa blir medvetande. Denna definition misslyckas, eftersom människor i koma fortfarande är personer även om de är omedvetna. Nyfödda barn är fortfarande personer, även om de är omedvetna. En annan försökt definition av mänskligt personskap är livsduglighet och oberoende. Denna definition misslyckas, eftersom handikappade människor fortfarande är personer även om de är beroende av andra. Nyfödda och för tidigt födda barn är fortfarande personer trots att de är beroende av föräldrar respektive kuvös. En annan försökt definition av mänskligt personskap är via den genetiska sekvensen för arten Homo sapiens. Denna definition fungerar, eftersom det är den enda definitionen som framgångsrikt omfattar alla människor. Det innebär att fostret – oavsett stadium – måste behandlas som en mänsklig person med rättigheter. Ett annat argument som framförs är att kvinnan har kroppslig autonomi över det mänskliga fostret inuti henne. Detta argument är falskt. För det första, har en förälder en laglig skyldighet att ta hand om ett levande barn, annars kommer föräldern att åtalas för vanvård. För det andra, är det olagligt för medborgare att avsluta liv. För det tredje, har det kvinnliga fostret i livmodern också ett val och kroppslig autonomi samt en rätt till liv. För det fjärde, om kvinnans autonomi verkligen skulle överskride fostrets autonomi, då skulle det ha varit lagligt att göra abort fram till födseln! Ett annat argument som framförs är att abort bör tillåtas av ekonomiska skäl. Detta argument är falskt. För att använda en jämförelse, är det tillåtet att dränka en nyfödd bebis för att föräldern inte kan ta hand om den? Nej, självklart inte! Eftersom det nyfödda barnet är vid liv, är föräldern eller staten skyldig att ta hand om det. Eftersom människofostret är vid liv och en person, borde föräldern eller staten vara skyldig att ta hand om det också. Ett annat argument som framförs är att abortbegränsningar kränker kvinnors rättigheter. Detta argument är falskt. Abort skadar kvinnors rättigheter, eftersom det dödar flickan i livmodern. Abort är inte en mänsklig rättighet. Detta är en kommersiellt motiverad lögn. Rätten till liv är en del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheter. Genom att skydda kvinnans liv i livmodern och vara pro-life, hjälper vi kvinnors rättigheter och vi gör världen till en bättre plats för flickor överallt! Att vara pro-life är det mest feministiska du kan göra! Ett annat argument är att alla feminister förespråkade abort. Detta är falskt! De tidiga feministerna var pro-life! Ett exempel på detta är Susan B. Anthony. De jämförde abort med en våldtäkt, där de såg abort som inskränkning på kvinnans livmoder. De ansåg även att det var nedvärderande att be kvinnor att mörda sina barn i magen och att behandla barnet i magen som om de vore boskap man kan avliva. De motsatta sig även preventivmedel. De ansåg att preventivmedel och abort uppmuntrar till promiskuitet bland män, vilket i sin tur ökar objektifieringen av kvinnor. De var även aktiva i nykterhetsrörelsen. De ansåg att alkoholen gav upphov till våld i allmänhet och våldtäkter synnerhet. Genom få bort alkoholen från sina män, då resulterade det i en bättre familjestruktur. De ansåg även att moderskapet var en av deras största gåvor. De var själva både mödrar och politiskt aktiva. Det fanns ingen motsättning mellan moderskapet och annan aktivitet, enligt dem.7 Sammanfattningsvis är det mänskliga fostret vid liv biologiskt, är en mänsklig person eftersom det bär samma genetiska sekvensen, har kroppslig autonomi samt och har rätt till liv, där många feminister under åren har varit pro-life. Om du har gjort en abort, vill jag bara säga att Jesus älskar dig! Jesus förlåter dig för allt! Det är okej! Tillsammans kan vi hjälpa till att skydda framtida kvinnors liv! Sandra Pihl Skott Referenser: 1 Jacobs, Steven. “Biologists’ Consensus on ‘When Life Begins.’” SSRN Electronic Journal, 2018, https://doi.org/10.2139/ssrn.3211703. 2 Keith L. Moore, The Developing Human: Clinically Oriented Embryology, 7th edition. Philadelphia, PA: Saunders, 2003. pp. 16, 2. 3 Okada et al., A role for the elongator complex in zygotic paternal genome demethylation, NATURE 463:554 (Jan. 28, 2010) 4 Van Nostrand’s Scientific Encyclopedia, 5th edition, New York: Van Nostrand Reinhold Company, 1976 5 Greenhill & Friedman. Biological Principles and Modern Practice of Obstetrics, W.B. Saunders, Philadelphia, 1974. 6 Jan Langman. Medical Embryology, 3rd edition, Baltimore: Williams and Wilkins, 1975 7 EWTN. (2017). Early feminists were pro-life. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=bHXg1m6eAUo&ab_channel=EWTN ⁸ https://thebookofworks.com/2017/06/26/the-non-conservation-principle-in-biology/ ⁹ https://thebookofworks.com/2017/07/03/non-conservation-evolution-and-teleology-in-biology-part-2/
6 september 2023Nära döden upplevelser: Oreducerbart sinne (Del 5) Vad kommer att hända när du dör? När din hjärna slutar fungera kommer det att vara slutet på dig, eller kommer ditt sinne att fortsätta på en annan plats? I århundraden har människor kommit tillbaka till livet på randen av döden och har rapporterat konstiga upplevelser av livet bortom. Hundratals, som har väckts tillbaka till livet, har rapporterat att de fortsatte efter att deras hjärna stannat och de kom in i kroppen igen först när de återupplivades. Men är dessa rapporter verkligen belägg på liv bortom döden eller är de bara hallucinationer skapade av en hjärna för att klara av slutet på dess existens? De flesta fysikalister tror att när din hjärna och kropp dör så försvinner du ur existensen, eftersom de tror att sinnet bara är en framväxande egenskap eller funktion av hjärnprocesser. Så alla rapporter om nära-döden-upplevelser måste bara vara upplevelser som genereras av hjärnan när den håller på att dö. Ett vanligt argument som används för att stödja denna uppfattning är att ”vi möter aldrig medvetande förutom en fungerande hjärna.” Så vi kan inte anta att medvetandet kan fortsätta att existera utan en hjärna. Men som vi har upprepat hela tiden genom den här serien är att detta inget mer än ett korrelations-/orsaksfel. Bara för att vi vanligtvis ser medvetande och hjärnor korrelerade betyder det inte att hjärnan genererar eller skapar medvetande. Även innan vi utvärderar rapporterna om nära-döden-upplevelser verkar det som om vi har tillfällen där vi kan observera medvetande utan en normalt fungerande hjärna, vilket stärker teorimedvetandet och hjärnor är bara korrelerade ibland, istället för att hjärnan är orsaken till medvetande. Den brittiske neurologen John Lorber studerade ett tillstånd som kallas hydrocephalus och genom sin forskning tittade han på över 600 olika fall. Detta är ett tillstånd där det finns en överdriven mängd cerebrospinalvätska i skallen, vilket hindrar normal hjärnutveckling. Av de allvarligaste fallen var hälften svårt mentalt utmanade, vilket kan förväntas om fysikalismen är sant, eftersom hjärnan inte utvecklas normalt. Den andra hälften av de svåra fallen hade dock IQ över 100 och fungerade egenskaper även om en normal hjärna inte utvecklades. Ett fall som Lorber nämner handlar om en man som bara hade haft ett tunt lager av hjärnceller på en millimeter tjockt, men som ändå hade en IQ på 126 och en examen i matematik. En annan artikel rapporterade att flera studier ”dokumenterade utveckling av intelligens över genomsnittet, trots drastiskt minskad storlek på hjärnmanteln i hydrocefalus med tidigt debut.” https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1511795 Men hur kunde detta vara? Om hjärnan är nödvändig för medvetandet, hur skulle försökspersoner med onormal hjärnutveckling, eller nästan ingen hjärna alls, ha en normal medveten upplevelse, utveckling av ett jag och leva som om det inte var något fel? Till exempel hävdar Todd Feinberg och Jon Mallatt att medvetandet kräver funktionell komplexitet för att uppstå. ”Det är på nästa nivå av neurobiologi som medvetandet dyker upp. Denna nivå har fått en komplex serie av speciella neurobiologiska egenskaper som är unika för medvetna hjärnor. Även om dessa speciella egenskaper bygger på, är beroende av och visar alla allmänna och reflexiva funktioner, krävs deras bidrag för medvetandet.” (5-6) Se även: https://www.nature.com/articles/nrn2555 Utöver detta har nyare neurovetenskaplig forskning identifierat att ”… medvetandets neurala korrelat primärt är lokaliserade till en bakre kortikala varma zoner som inkluderar sensoriska områden, snarare än till ett frontoparietalt nätverk som är involverat i uppgiftsövervakning och rapportering.” Men dessa specifika områden skulle vara frånvarande eller allvarligt skadade i fall av hydrocefalus. Om dessa korrelat är där medvetandet antas komma ifrån, varför kan vi observera att medvetandet är människor som helt klart saknar sådana heta zoner? Som Roger Lewin frågade, ”…det här fallet är inget nytt för den medicinska världen. ”Mängder av liknande berättelser fyller den medicinska litteraturen, och de sträcker sig långt tillbaka, konstaterar Patrick Wall, professor i anatomi vid University College, London, ”men det viktiga med Lorber är att han har gjort en lång serie av systematisk skanning, snarare än att bara ta itu med anekdoter.’ Han har samlat in en anmärkningsvärd uppsättning data och han utmanar: ”Hur förklarar vi det?” Med andra ord är fall av hydrocefalus oförklarliga anomalier om fysikalistiska modeller av medvetande är sanna. Medvetandet existerar utan de typiska observerbara neurala korrelaten av medvetande. Ett liknande tillstånd som är ännu allvarligare kallas hydranencefali, vilket är där hjärnhalvorna i hjärnan är frånvarande i olika grad och det återstående utrymmet är fyllt med vätska. Offer med hydranencefali antas exemplifiera utvecklingen av vegetabiliskt tillstånd, eftersom de saknar de nödvändiga områdena i hjärnan som är tänkta att generera medvetande och mentala egenskaper. Som en studie uttryckte det, ”Enligt traditionell neurofysiologisk teori kräver medvetande neokortikal funktion, och barn som föds utan hjärnhalvor förblir nödvändigtvis i ett utvecklingsmässigt vegetativt tillstånd på obestämd tid.” Men nyare forskning utmanar detta antagande. En studie fann att deras försökspersoner kunde uppvisa enorma mängder normalt medvetet beteende som nöd, nöje, glädje och kan uttrycka sig genom att skrika, krångla, le, fniss och skratt. ”Dessa barn är inte bara ”fysiologiskt vakna” i den meningen att de går igenom en sömn-vaken-cykel, utan de är pigga och lyhörda för miljöhändelser under vakenhet. De vänder sig till framträdande stimuli, visar situationsmässigt betingade känslomässiga reaktioner och skiljer bekanta röster från främlingars röster (se avsnittet Resultat), vilket allt är oförenligt med medvetslösheten i det vegetativa tillståndet.” En annan forskare säger: ”Det är allmänt trott att barn med hydranencefali inte är vid medvetande; och klassificeras därför rutinmässigt i de diagnostiska kriterierna för vegetativt tillstånd. Men det finns flera beteendebelägg som tydligt indikerar närvaron av medvetande hos sådana patienter.” https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/18435419/?fbclid=IwAR0za1RFdQw8CcJw3ss1EwiDuPo0UJUWRLg_91CZed91p-c9knWijYKiE2E Således är hydranencefali en annan oförklarlig anomali om ett komplext nätverk inom en normalt utvecklad hjärna är det som genererar medvetande. Om några finns med hydranencefali och är medvetna, så innebär detta att medvetandet inte kräver en komplex hjärna. När vi går djupare har vi till och med ett fall där någon föddes utan hjärna, men ändå visade tecken på medvetande. Vi har dussintals fall av spädbarn som föds hjärnlösa. Dr Robert T. Leshner säger att de flesta barn med tillståndet ”kommer inte över det […]
2 augusti 2023Kvantbiologi: Oreducerbart sinne (Del 4) När du tänker på din hjärna kanske du tänker på kemiska reaktioner och elektriska signaler som äger rum som du kanske tror genererar alla dina tankar, drömmar och ditt medvetande. Om detta var fallet skulle allt du är kunna förklaras av klassisk fysik. Men hur vi tänker och arbetar verkar vara helt annorlunda än hur klassisk fysik fungerar på makronivå. Och ett nytt forskningsfält, kallat kvantsinneteori, utmanar dessa etablerade föreställningar om att vi inte är något annat än biologiska robotar som bestäms av fysikens lagar. Under de senaste decennierna har ett nytt forskningsfält börjat, kallat kvantbiologi, vilket är det vetenskapsområde som tillämpar kvantmekanik på biologiska system för att förklara hur de fungerar där klassisk biologi inte kan ge en fullständig redogörelse. Flera aspekter av biologi kan inte förklaras enbart med klassisk biologi och kvantbiologi ger bättre modeller för biologiska system. Till exempel har kvantmekanik visat sig spela en roll i fotosyntesen och verkar användas i hur fåglar migrerar. Kvantmekaniken kan också spela en roll för hur vi kan lukta. Kvantintrassling har visat sig hålla ihop DNA, själva livets kod, och forskare hittade nyligen bevis på kvantjitter i vårt DNA, vilket kan vara en drivkraft i evolutionen Man trodde att kvantmekaniken inte spelade någon roll i makroobjekt, än mindre biologiska strukturer, eftersom miljön var för farlig för kvantprocesser, men denna forskning ensam motbevisar detta påstående. Det är nu känt att biologiska system kan och drar fördel av kvantprocesser och kan använda dem för fördelaktiga medel. När vår moderna teori om kvantmekanik först utvecklades, spekulerade vissa fysiker att det kanske kunde förklara en annan gåta, liv och medvetande. En av anledningarna var att kvantmekaniken bekräftades i flera experiment, och de konstiga reglerna i kvantvärlden verkade kontraintuitiva. Så vissa föreslog att det skulle kunna låsa upp ett helt nytt sätt att se på världen som så småningom kunde leda till att man förstår själva livets regler och egenskaper. Detta sågs som spekulativt som först, men nyligen har nya bevis kastat ljus över idén. För ett decennium sedan började fysikern Diederik Aerts föreslå att kvantmekanikens matematik skulle kunna användas för att modellera sinnets inre värld. ”Vi påpekar att kvantmekaniska principer, såsom superposition och interferens, är ursprunget till specifika effekter i kognition relaterade till begreppskombinationer … Vi undersöker implikationerna av vårt kvantmodelleringsschema för strukturen av mänskligt tänkande, och visar närvaron av en tvåskiktsstruktur bestående av ett klassiskt logiskt lager och ett kvantkonceptuellt lager.” Med andra ord verkar sinnets inre värld bete sig som om den är kvantliknande. Till exempel, inom kvantmekaniken finns det något som kallas superposition, där ett kvantsystem kan bete sig som om det är i flera tillstånd samtidigt tills det mäts, och en kollaps sker till en slutlig observerbar position. Aerts noterar dock att detta verkar vara hur eller tankar beter sig. Vi kan ofta ha flera motsägelsefulla idéer eller lösningar på ett problem som existerar i vårt sinne samtidigt innan vi medvetande orsakar kollaps till det slutliga beslutet som vi genomför i vår klassiska eller makroverklighet. Ibland känns det som att vissa tankar eller minnen är intrasslade. Du kanske tänker på ett ämne och omedelbart är du kopplad till ett annat ämne som precis dök upp i ditt sinne. Vi kan tänka på våra mentala processer som kvanttunnelering. Du kan till exempel stöta på ett udda föremål eller lukta på något som omedelbart påminner dig om ett länge förlorat minne. Vi kan studsa runt mellan olika ämnen utan någon logisk väg från det ena till det andra. Aerts föreslår dessa koncept och fler är bättre på att förklara hur sinnet fungerar, med andra ord, sinnet verkar bete sig kvant och mentala processer bör modelleras som sådana. ((i) kontextuell påverkan, (ii) uppkomst på grund av superposition, (iii) interferens, (iv) intrassling och (v) kvantfältteoretiska aspekter.) Det har hävdats att detta inte är något annat än en slump, att hjärnan bara är en klassisk maskin som beter sig kvantlikt när den genererar sinnet. I själva verket är det rättvist att säga att många forskare som arbetar med kvantkognition talar om det som bara ett abstrakt ramverk för att modellera det mänskliga mentala lexikonet genom hjärnans nätverk av neuroner. Men detta element ensamt är förmodligen inte tillräckligt för att helt förklara varför sinnet agerar kvantliknande, och man skulle kunna hävda att hjärnans neurala nätverk är en manifestation av ett underliggande kvants mekaniska aspekt, djupt inne i hjärnan. Och bara utifrån beräkningsfrågor är detta osannolikt att hjärnan bara simulerar ett kvantsystem. Det är mer vettigt ur en biologisk synvinkel att bara använda kvantprocesser istället för att simulera dem klassiskt, och vi vet att biologisk process kan utnyttja kvantprocesser. Stuart Hameroff förklarar: Dessutom har vi bevis för att kvantprocesser verkar existera djupt inne i hjärnan. Fysikern Matthew Fisher tog fram en studie från 1980-talet där möss fick antingen litium-6 eller litium-7 och jämfördes med en kontrollgrupp. Litium-7 används i farmaceutiska läkemedel för att behandla saker som depression eller bipolär sjukdom. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18626002 Om hjärnan nu är rent kemisk och inte kvant, borde Litium-6 ha effekten. Anledningen är kemiskt att de är lika, eftersom de har samma antal elektroner. Den enda skillnaden är att litium-7 har ytterligare en neutron i kärnan. Så den enda skillnaden är deras kvantvibrationsfrekvens, inte deras kemiska sammansättning. Forskare fann dock stora beteendeskillnader mellan Lithium-7-gruppen och Lithium-6-gruppen. Lithium-7-gruppen mjuknade och visade lite intresse för att utföra normala instinktiva uppgifter, och Lithium-6-gruppen hade precis motsatt effekt. Fisher säger, ”…för de råttmamma som matades med Li-6 rapporterades deras bobyggnad vara överdriven, amningen var mycket frekvent / lång varaktighet, skötsel och hämtning av valpar var överdriven – så dessa var de renaste och säkraste råttungarna i världen! Beredskapstillståndet, istället för att vara ”genomsnittligt” eller ”lågt”, rapporterades vara ”mycket högt”. Tydligen hade inte bara Li-6 och Li-7 olika effekter på moderråttornas humör, utan effekterna hade motsatt tecken.” Således påverkades förändringen av resonansen av litiumkvanttillstånden, inte deras kemiska sammansättning, vilket antyder att det finns kvantprocesser i den hjärnan som korrelerar med våra mentala egenskaper. Kvantkognition verkar vara mer än bara en modell. Annan forskning har bara stött uppfattningen att […]
26 juli 2023Besvarar invändningar: Oreducerbart sinne (Del 3) Du har förmodligen hört förespråkare för fysikalismen eller materialismen presentera argument att sinnet faktiskt reducerar till hjärnans kemi eller processer. För att vara rättvis, tar fysikalister fram några bra argument som de använder för att hävda att medvetandet kommer från hjärnan. Så de måste åtgärdas och kan inte ignoreras. Men när vi väl dyker in i deras argument och beläggen de använder för att stödja dem kommer du att se att deras argument inte är så legitima, och ibland avslöjar de i slutändan mer belägg för att medvetandet kan inte vara en produkt av hjärnan. En av de mest använda invändningarna är motargumentet från fall av hjärnskada. En stor mängd neurovetenskaplig forskning visar att de saker vi tillskriver sinnet, som personlighet och moraliska bedömningar, kan förändras systemiskt genom hjärnskador och förändringar. Till exempel finns det belägg för FrontoTemporal Disorder. Hjärnskador på detta område av hjärnan kan resultera i beteendemässiga växlingar, såsom verbala hämmande, antisocialt beteende, förlorad oro för andra, såväl som förändringar i politisk ideologi och klädmönster. 1999 dokumenterade Tony Damasio i tidskriften Nature två fall med en man och en kvinna som upplevde hjärnskador i vissa regioner och visade störande och hänsynslöst beteende. Vi kan inte ignorera att det finns en mängd belägg för att hjärnskador kan förändra personlighet, minnen, önskningar, ideologier, moraliska bedömningar och mer. Om att skada hjärnan skadar mentala aspekter av dig skulle det säkert vara belägg på att sinnet är en skapelse av hjärnan. Men detta är att anta för mycket från enbart korrelationer och försök att härleda orsakssamband. Som vi har sagt, på alla åsikter om sinnet, förväntar vi oss att det fysiska påverkar våra mentala egenskaper, precis som vi hävdade att sinnet kan forma och modifiera hjärnans kemi. Det finns uppenbarligen ett intrikat förhållande. Det är en halmgubbe eller ett missförstånd av fysikalister att hävda substansdualister eller idealister skulle inte förvänta sig att det mentala och fysiska är starkt sammankopplat och beroende av varandra. Låt oss komma ihåg att vi har erkänt att en del av vårt mentala liv är postbart, nämligen det vi definierar som själen. Som vi sa, din själ utvecklas över tiden. Det är din personlighet, dina tankar, drömmar, känslor, minnen, önskningar, mål, osv. Själen är den person, du, ett medvetet sinne blir över tiden. Det är beroende av sinnet och är formbart. Så sinnet läser aspekter av själen, som en tro, för att veta hur man ska agera. Men låt oss också komma ihåg var trosuppfattningar kommer ifrån. De är inte mystiskt införda i sinnet, de utvecklas genom att engagera och studera den fysiska världen. Övertygelser, som mål eller minnen, byggs upp över tiden genom att leva och studera i en fysisk miljö. Så föreställningar har uppenbarligen en fysisk aspekt och är därför kopplade till din hjärna, vilket är det som tar emot information från en fysisk miljö. Så detta är hur sinnet bygger en själ över tid genom att leva ett fysiskt liv. Men om så är fallet skulle det förväntas att aspekter av själen kan vara fysiskt formbara eller skadas av fysisk interaktion. Din själ är byggd av fysiska interaktioner som sinnet läser och lagrar, och hjärnan är den väg för vilken sinnet fortsätter att interagera i den fysiska världen, ta emot och lagra information för att bygga en själ. Om detta är skadat kan inte sinnet visa själen eller helt läsa de skadade vägarna till informationen. Nu är detta inte dina neuroner är din själ eller att hjärnan skapar de mentala tillstånden, eftersom det inte finns några belägg för att mentala tillstånd uppstår från eller är identiska med hjärntillstånd. Snarare är det antingen det finns konfigurationer i hjärnan som sinnet läser för att få tillgång till själen eller så är hjärnan det yttre utseendet av sinnet som verkar i verkligheten och din själ. Med andra ord är hjärnan en fysisk representation av sinnet med dess själ. Substansdualisten och filosofen J.P. Moreland förklarar detta samband med en analogi av en CD. ”det finns ingen musik på CD:n; det finns bara gropar.” CD-skivor skapar inte heller musik, men om konfigurationerna på en CD placeras i rätt hämtningssystem kan musik visas. Om CD-skivan är skadad kan CD-spelaren inte längre läsa konfigurationerna och spela musiken. På samma sätt kan sinnet läsa vägvägar i hjärnan för att komma åt själens lagrade information, men om dessa vägar ändras eller skadas kommer den underliggande informationen som hjärnan tog emot och lagrade inte längre att vara tillgänglig eller kan läsas på ett annat ändrat sätt. Dubbelaspektidealisten och filosofen Keith Ward håller med, ”Vi kan alltså säga att sinnen läser eller tolkar konfigurationen av neuroner som lagrar information som hjärnan har tagit emot från sin omgivning. De kan sedan påverka denna konfiguration genom tanke och ytterligare erfarenhet. Konfigurationen lagras i hjärnan (som en symfoni lagras på en CD) och är redo att läsas igen (kom ihåg) vid ett senare tillfälle. Det här sättet att uttrycka saken kräver att hjärnan fungerar korrekt. Konfigurationer och tolkningar kan gå fel, och om den fysiska grunden blockeras eller skadas, kommer de att gå fel. Så det är inte alls förvånande att hjärnskador kommer att orsaka förutsägbara mentala defekter eller att särskilda mentala processer ofta visar sig vara lokaliserade i specifika delar av hjärnan.” För idealister är hjärnan en funktion av ett medvetet sinne. Det är det yttre utseendet, eller avataren av hur en medveten agent ser ut i verkligheten, genom att kapsla in medvetandet i den rumsliga tidsmässiga existensen. Som William James sa, materia är inte det som skapar medvetandet, det är det som begränsar det. Hjärnan är inte den fullständiga agenten utan en representation av vad du och din själ ser ut som i en fysisk verklighet. Som Donald Hoffman har hävdat är det ungefär som en användargränssnittssymbol för en medveten agent, som att ikonerna på din dator är symboler eller representationer av applikationer. Det som visas på din skärm är bara ett yttre utseende av underliggande kod, men jag kommer inte att dra ikonen till papperskorgen eftersom det kan skada det jag behöver göra på datorn. […]
19 juli 2023
Anti-apologetik om Varför naturalismen inte kan förklara människans mening, mål eller syfte: “Det säger ju dock ingenting om huruvida naturalismen är sann eller ej, bara att författaren till detta inlägg inte tycker…” 29 jan 2023, 21:43
Anonym om Vem är den idisslande haren?: “Intressant blogginlägg! Håller med om att bibeltexten är fenomenologisk i sina beskrivningar.” 5 nov 2022, 10:03
Christer Brodén om Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens: “Det här hänger väl ihop med gudsbilden. Jag skrev om det i en annan kommentar i denna blogg: ”En väldigt…” 20 aug 2022, 17:11
Sy Garte berättar om sin resa från militant ateist till kristen.
... Läs merLäs mindre
www.svenskapologetik.nu
Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteis...0 kommentarerKommentera på Facebook
I denna artikel, diskuterar Sy Garte om icke-konservationsprincipen och menar på att man kan skilja på liv från andra former av energi och materia.
... Läs merLäs mindre
Icke-konservationsprincipen i biologi
www.svenskapologetik.nu
Del 1 Det går inte att förneka att biologi är en form av kemi. Biologi härrör från och beror på alla kemins regler, inklusive jämvikt, reaktionskinetik, katalys, organisk syntes, hydrolys, ent...0 kommentarerKommentera på Facebook
Det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig till denna intressanta bokcirkel där vi läser "Världsåskådningsatlas" av James Sire. Fyll i din anmälan på www.bilda.nu/arr/1192028/varldsaskadningsatlas-av-james-sire-915671Nu har anmälan öppnat till höstens bokcirkel! Ett utmärkt tillfälle att reflektera över din egen uppfattning om världen tillsammans med andra, och samtidigt förstå hur andra människor tänker och uppfattar samma värld.
VÄRLDSÅSKÅDNINGSATLAS av James Sire är en unik kartläggning av olika sätt att se på världen och tillvaron. Författaren tar oss med på en intressant och spännande resa genom historien och tecknar en tydlig bild av de olika världsåskådningarnas utveckling och innehåll. Boken hjälper oss att reflektera över vår egen uppfattning om världen och samtidigt förstå hur andra människor tänker och uppfattar samma värld.
Boken följer den historiska utvecklingen från kristen teism till deism, naturalism, nihilism, existentialism, österländsk panteistisk monism, New Age och postmodernism och avslutas med ett nyskrivet kapitel om islam. Till var och en av dessa världsåskådningar ställer författaren ett antal grundläggande frågor:
- Vari består den yttersta verkligheten?
- Hur är världen beskaffad?
- Vad är en människa?
- Vad händer efter döden?
- Hur kan vi veta något?
- Hur vet vi vad som är rätt och fel?
- Vad är meningen med historien?
Svaren gör att de olika synsätten enkelt kan jämföras med varandra.
Läs mer och anmäl dig via Bilda:
www.bilda.nu/arr/1192028/varldsaskadningsatlas-av-james-sire-915671
... Läs merLäs mindre
0 kommentarerKommentera på Facebook
I detta blogginlägg undersöker Jacob olika världsreligioner, så som islam, morminism, buddhism, mm, för att avgöra vilken religion som är sann.
... Läs merLäs mindre
Skeptiper utvärderar religion: En kritiskt granskning av religion
www.svenskapologetik.nu
Om man ska lägga sin tillit till en religion, då bör man välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten, vilket delas av de samtida akademikerna Edward Feser, Hugh Ross och Michae...0 kommentarerKommentera på Facebook
Du är en märklig figur Micael, i det att du inte tvekar en sekund inför att använda uppenbara lögner i din argumentation. Nu är du ju inte ensam om detta i religiösa kretsar, jag visade tidigare hur John Lennox gjorde likadant.
Lögnen i det här fallet är om möjligt ännu mer uppenbar än i fallet Lennox. Den person du skriver om, som alltså är lilla jag, hävdar att den absoluta sanningen är ganska meningslös att prata om eftersom vi aldrig kan veta om vi hittat den. Därför ”finns” den inte i det normala samtalet mellan människor, utan där är allt relativt. ATT sanningen ändå finns där någonstans erkänner jag ju rakt av och jag citerar mig själv, ”He he okej dårå absolut sanning finns, min invändning utgick från den verkliga världen som vi människor agerar i.”
Så Micael, varför detta ständiga ljugande? Ser ni apologeter lögn som en acceptabel arbetsmetod? Det finns dom som påstår att ni tänker så här; om man med en lögn kan frälsa en person så har man också räddat en själ, är det så Micael? Någon har t.om. myntat ”lying for Jesus” som ett sätt att beskriva en religiös rörelse. Jag vet inte om det stämmer, men när jag läser vad du skriver så verkar det ju nästan så.
Utan lögner kan inte apologetiken överleva.
Vilket är ett påstående som är ostyrkt eller?
Det är något ni bevisar varje gång ni öppnar munnen.
Tja jag har på denna blogg sagt att Newtons lagar stämmer t o m i nutiden. Att källäget för en del antika personer är svårt, att tryckfrihetsförordningen finns och likaså FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Menar du att detta är lögn?
Du skulle nog tjäna på att inte ta alla påståenden så bokstavligt.
(En lärdom som dina bröder i SAS också skulle ha nytta av.)
Det var, tro det eller ej, lite med glimten ögat. Vilket dock är svårt att se på internet förstås.
Och eftersom Grenholm är en taktiker som aldrig tar diskussioner som inte gynnar hans intressen så kommer han säkerligen inte att svara på min kommentar. Därför går jag vidare med nästa lögn i hans inlägg. (Här är det lämpligt att hålla tonen strax under denna i vidare samtal! Bloggreds anmärkning)
Han påstår helt fräckt att jag ifrågasätter min egen existens så till den grad att jag får allvarliga problem med min världsbild.
På en fråga från signaturen Christian i tråden svarar jag så här; ”Antagligen finns det ingenting som kan övertyga mig om att jag inte existerar, eftersom jag precis som alla andra tolkar mina sinnesintryck som om dom vore sanning.”
Tyder det på ett allvarligt ifrågasättande av min egen existens och vilka problem med världsbilden leder det till Micael?
Ditt inlägg blir i sin helhet mycket märkligt. Ditt ljugande och dina tafatta försök att konstruera argument ur ingenting tyder på att du inte har någonting alls av substans att komma med, men att du likafullt känner att du måste visa upp dig själv som en debattör att räkna med.
Vem är det du spelar teater för Micael, eller har du någon position du känner att du behöver försvara? Tidigare har det påpekats att du tar betalt för dina föreläsningar, men jag har ändå svårt att tro att det finns ekonomiska skäl bakom ditt märkliga agerande, så jag frågar dig, även om du naturligtvis inte kommer att svara, Vad håller du på med egentligen?
Hmm blogred. Nu får jag en obehaglig känsla av att du tycker att lögn är helt okej, men att kritik av den snudd på tabu. Hoppas du inte tänker ta det där längre än så.
Det var mer tonen som kanske insinuerade mer än som verkligen kan sägas vara sant. Det var också kopplat till en från dig ganska ofta återkommande tanke att den som tycker annorlunda ljuger, vilket i mitt tycke ger en otrevligare ton i ett samtal än att förutsätta motsatsen.
Tycker annorlunda? Vad menar du Martin?
Jag säger i kommentarsfältet ”absolut sanning finns” och Grenholm påstår ”En ateist argumenterade passionerat i kommentarsfältet på den här bloggen för att absolut sanning inte finns”. Att den ateisten är jag råder ingen tvekan om. Är det att tycka annorlunda???
Det ÄR ju ren lögn Martin.
Sedan säger jag i samma kommentarsfält ”Antagligen finns det ingenting som kan övertyga mig om att jag inte existerar” och Grenholm påstår att jag ifrågasätter min egen existens så till den grad att jag får allvarliga problem med min världsbild.
Det är också ren och uppenbar lögn. Vem är det då egentligen som skapar en otrevlig ton, lögnaren eller den som reagerar mot att bli utsatt för lögnen och vad är det för insinuation du pratar om?
Jag fattar att du har större lojalitet mot Grenholm än mot mig, men nu håller du på att spela bort din egen trovärdighet här Martin och det är väldigt tråkigt tycker jag, för du har tidigare framstått som en av dom ytterst få seriösa personerna på den här bloggen.
Tråkigt att du känner så. Jag menar att det är fel är inte samma som lögn, jämför med mitt fel kring postulat/hypotes.
Insinuationen (var det verkligen en sådan, dock använde jag ordet är jag ) hur som, det var hur Grenholm skulle bemöta detta och hur han brukar göra enligt dig.
Lögn är inte bra, skapar inget gott när det förekommer. Utifrån samtalet om Lennox delar jag inte alltid din definition /upplevelse.
Att vi kommenterare eller författare inte alla alltid kommenterar allt i allas kommentarer ser man ganska snart i kommentarsfälten. Ibland tror jag det handlar om att man inte vill bemöta / lyssna för att man inte vill förlora debatten ibland nog för att allt inte får plats / hinns med att kommentera eller så faller det bort. Jag tror alltså att det inte alltid är ren ondska eller beräkning bakom sådant. Bra att påtala då det verkar som om man blir negligerad i vad man säger, kanske man då kan tänka att det kanske inte var menat riktigt så illa som man upplevde det?
Ungefär så menar jag.
Uj uj, ja vi kommer nog inte längre än så misstänker jag, men det verkar som om vi ändå är överens om att Grenholms påståenden i bästa fall är felaktiga.
Man får väl vara nöjd med det lilla när man spelar på bortaplan……
Att utifrån vad *en* ateist påstår dra slutsatser om varje icke-teistisk världsbild är rätt magstarkt.
Å andra sidan måste Grenholm använda sig av denna typ av ohederlig argumentation för att hans apologetik ska kunna överleva.
Och att han dessutom utgår från ett helt felaktigt alt. lögnaktigt påstående han hittat på själv gör ju inte saken bättre.
”I have been crucified with Christ; and it is no longer I who live, but it is Christ who lives in me.” (Gal 2:19-20, NRSV)
Om vi ska tro Paulus i detta stycke, så finns det inget ”jag” hos den som är kristen. Jaget är dött. Där jaget en gång fanns, finns nu en annan person.
Intressant! Jag misstänker dock att om vi inte har en klar definition över vad ”jaget” innebär så talar vi om olika saker, och inte alls motsätter varandras ståndpunkter, när så verkar. Om t.ex. en person menar ”jaget” som fysisk, så kan hon uttrycka sig på ett sätt, och om en annan menar ”jaget” som det abstrakta ting som framkommer ur ”jag tänker, alltså finns jag”-insikten, så talar hon om jaget på ett annat sätt. Menar vi att ”jaget” måste vara oföränderligt eller kan det vara dynamiskt framträdande? Etc.
Det är så klart onödigt att fastna allt för mycket i ord och definitioner, men när det kommer till såna här abstrakta samtalsämnen är det nog en nödvändighet. Annars bedrar vi oss själva genom att tro att vi talar om samma sak.
Om logik och teism.
V:2: https://t.co/LqrcTelNfX
Tack för tanke! Är det spot on vad som omtalas här? Eller är det ett genomarbetat svar på något annat?
Mitt liv förändrades till något mycket bättre, sedan jag blev kristen. (I London, för länge sedan.) Tillvaron blev meningsfull, ja; och mycket bättre. (Däremot var prästerna jag mötte hemma i Sverige inte särskilt lustiga…)
– Idag är ju de flesta svennar icke-troende. Har de något djupare skäl att vilja leva är det ju – sex. Sex låter en ju åtminstone se framåt… Något positivt som kommer framöver!
– Men i praktiken håller inte den inställningen. Sex… Tja. En fjärdedel (25%) av barnen har tagits bort sedan 1975-1980…
– Så nu dör vi svennar ut. Vill ni gudlösa till och med förneka detta uppenbara faktum?
Svennar? Hur definierar du det, har det med hudfärg eller religion att göra?
Hej Micael!
Alltså, att du försöker banka in i alla här att ateister är på ett sätt som du kan definiera, känns lite unket efter att ha tagit del av dina inlägg och kommentarer en tid.
Du skriver:
”Förvånansvärt många ateister protesterade mot mitt inlägg och argumenterade för att självmotsägelser visst kan vara sanna. Det är svårt att säga vad det beror på, men det framgick tydligt att flera ateister kände sig hotade av tanken att man inte bör säga emot sig själv.”
Frågan är: Självmotsägande enligt vem? Du skriver med förakt om deltagarna i filosofiska rummet för att de använder uttryck som ”Enligt mig” och ”jag tror”. Men kanske är det just det som fattas i din argumentation. Det där lite ödmjuka ”enligt mig” hade faktiskt varit klädsamt. Som jag ser det är det ni – (det finns ju många troende människor med olika uppfattning) – så jag ändrar till du, för det är ju ditt inlägg jag kommenterar. Du verkar själv otroligt rädd att säga emot dig själv. Det är den absoluta sanningens, eller den absoluta moralens allra ömmaste tå. Att den inte får vara självmotsägande. För vad skulle hända då? Jo, korthuset rasar!
Faktum är att som ateist kan jag hålla det lite mer otydligt, gränslöst och sökande. Min värld faller inte av mångfald. Den förändras. Kanske till och med berikas. Det känns inte farligt – det är spännande. Den dagen mina tankar begränsas av rädslan för att säga emot mig själv, hoppas jag innerligt att någon säger till mig på skarpen.
Du skriver:
”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan inte enligt sin egen standard vara absolut sant, och därmed finns ingen anledning att ta det påståendet på allvar.”
Varför inte egentligen? Enligt sin egen standard? Det är ”enligt dig” inget att ta på allvar. Men om du jämför med påståendet ”Det finns en absolut sanning”, så blir det ännu värre. Det är ett påstående utan öppning mot det som är okänt. Det är ett påstående som bevisar sig självt. Ett cirkelresonemang som uttalas med auktoritet över alla oss som inte tror som du.
Människor som inte tror som du är inte ”andligt handikappade” (ett uttalande om ateister som utan att kommenteras av dig som är ansvarig på Hela Pingstens blogg nyligen publicerades). Detta kanske kan vara svårt att förstå. Men så mystiskt och motsägelsefullt kan livet vara.
Vänligen,
Annie Svensson
Hej Annie!
Anledningen till att vi bör undvika självmotsägelser är att det är något av rätt få saker vi kan vara hundra procent säkra på är falska. Påståendet ”Den här meningen är falsk” kan inte vara sann, hur vi än vrider och vänder på det. Inte heller ”Jag finns inte” eller ”Jag förstår inte ett ord svenska”. Det är meningar vars egen standard förbjuder dem att vara sanna.
Det är det som sker om vi exempelvis hävdar ”Det finns ingen absolut sanning”. Det påståendet kan, enligt sig självt, inte vara absolut sant. Så varför hävdar vi det då som om det vore sant? Det blir som att säga ”Jag vet ingenting om det jag pratar om”. Påståendet sågar av grenen det sitter på, det finns ingen anledning att ta det på allvar för om påståendet är sant så är det enligt sig självt 100 % falskt.
Så jag skulle inte uttrycka det som att det uppvisar ödmjukhet och öppenhet att kunna säga emot sig själv, snarare är det så att om ens världsbild tvingar en att göra motsägande påståenden kan den världsbilden inte vara helt och hållet sann, eftersom självmotsägelser per defitition är helt och hållet falska.
Allt gott!
(Redigerad i enlighet med bloggens riktlinjer, red)
Hej Micael!
Världsbilden bygger på världen. Världen är komplicerad och motsägelsfull. Så om detta är fallet, vilket jag anser, så är ditt påstående felaktigt. Du skriver:
” om ens världsbild tvingar en att göra motsägande påståenden kan den världsbilden inte vara helt och hållet sann…”
Om nu världen är komplicerad som jag hävdar, kan det hända att vi får fundera över påståenden som strider mot varandra. Intressen som strider mot varandra, forskning som ser saker på olika sätt.
Detta betyder inte att vi behöver kasta in handduken i våra försök att skapa etiska system som främjar både människor, andra djur och planeten.
Vi måste inte se på verkligheten som förenklad för att hävda att det finns sådant som är sant och viktigt att sträva efter.
Om vi ser världen på detta sätt istället, behöver vi inte hitta på en andlig verklighet utan motsägelser för att kunna få ihop ekvationen. Det motsägelsefulla kan vara helt och hållet sant.
Vänligen,
Annie Svensson