Författare
Om inlägget

Religionspsykologi och trons verklighet
Det finns ett fält inom psykologin som kallas religionspsykologi som på många sätt är väldigt intressant, men som även kan vara vilseledande. Religionspsykologi studerar och försöker förstå och beskriva vad religionen gör för människan samt varför människan söker och tror. Fältet försöker alltså att förstå vad religion fyller för behov och hur religion och tro påverkar människors liv.
Om man skulle tillämpa kunskapen som finns inom fältet tror jag att vore det möjligt att förklara och beskriva min och andra kristnas (eller andra religioners anhängare) tro. Utifrån till exempel tankar, beteenden och relationer skulle man kunna bygga upp en trovärdig förklaring till en persons tro.
Trots att jag än inte läst supermycket eller gjort studier inom just religionspsykologi tror jag mig, från min psykologutbildning, besitta tillräckligt mycket liknande kunskap för att kunna beskriva och förklara många religiösa erfarenheter – enbart utifrån psykologiska begrepp och förklaringsmodeller. Låt mig ge ett konkret exempel: min egen tro. Jag skulle, med stor pricksäkerhet, kunna beskriva och förklara varför och hur det gick till när jag fattade beslutet att tro på Jesus. Utifrån mina tidigare livserfarenheter, vetskap om hur hjärnan och sinnet i allmänhet funkar samt de rådande omständigheter i mitt liv vid den tidpunkten skulle jag kunna bygga upp en sannolik förklaringsmodell för min tro. Jag skulle peka på vilka erfarenheter och möten med människor som drog mig till att börja söka, vilken position jag var i livet när mitt sökande intensifierades och vilket behov tron fyllde vid tidpunkten som jag fattade beslutet att tro på Jesus. På samma sätt skulle jag säkert, med lite bakgrundsinformation, även kunna förklara och beskriva samma förlopp gällande en annan Gudstroende person.
Men, och detta är ett stort men, det säger inget om huruvida tron är sann eller inte. Min noggranna och träffsäkra religionspsykologiska beskrivning skulle inte kunna säga något om huruvida Gud finns eller om evangeliet om Jesus stämmer. Detta är bortom religionspsykologins gräns. Och om man inte förstår att det är en gräns, utan tror att det är slutet, kan den religionspsykologiska kunskapen lätt bli vilseledande. Att det går att förklara utomvärldsliga företeelser (tro på Gud) på ett inomvärldsligt sätt (religionspsykologiskt) betyder inte att det utomvärldsliga (Gud) inte existerar.
Låt oss jämföra detta resonemang med en kärleksrelation. Om jag skulle observera två personer som känner kärlek för varandra och som jag visste en massa saker om – till exempel deras nuvarande och tidigare livsomständigheter – skulle jag troligtvis kunna ge en rimlig förklaring över varför de känner kärlek för varandra, vad som föranlett att just de blivit ett par samt vilket behov det fyller för dem. Men återigen skulle min beskrivning fortfarande inte kunna säga något om huruvida deras kärlek är verklig eller inte. Att jag kan förklara deras kärlek till varandra betyder inte att deras kärlek till varandra inte är sann eller äkta.
Ibland hamnar vi i diskussioner om Gud där vi gör på detta sättet, det vill säga att genom att jag lyckats förklara något (till exempel utifrån religionspsykologi) så tror jag att sanningsvärdet av tron eliminerats. Att jag kan leverera en träffsäker, religionspsykologisk beskrivning på varför jag tror betyder inte att min tro de facto är falsk. Jag kan även tänka mig att många inom till exempel fysiken resonerar på liknande sätt i relation till Guds existens, det vill säga att när fysiker med hjälp av vetenskap lyckats förklara saker om universum så tror man sig ha förklarat bort verkligheten av Gud – vilket inte alls behöver stämma.
Så sammanfattningsvis är det viktigt att skilja på teori och verklighet. En religionspsykologisk teori om varför människor tror och vilken funktion religion fyller innehåller säkert mycket klokheter men den har också uppenbara begränsningar som är viktiga att komma ihåg. En teori förblir alltid en teori, medan verkligheten är mycket mer än så. För det är först när vi går bortom den teoretiska förklaringen av en företeelse som vi får uppleva verkligheten av den – både när det kommer till kärlek och till tron på Gud och Jesus. På samma sätt som alla miljoner böcker och texter som skrivits om kärlek omöjligt kan fånga vidden och bredden av upplevelsen av kärlek, kan jag säga att verkligheten med Jesus är något helt annat än religionspsykologins fynd och teorier. Och för den som ännu inte upplevt Jesus är det turligt nog en ständigt öppen inbjudan.
Liknande inlägg
55 kommentarer
kommentarer är stängda.
Just nu på bloggen
Stokastisk nåd Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteismen hos de så kallade ”nyateisterna”. Jag lärde mig att inte bara är religiös tro felaktig, utan faktiskt ond. Liksom min far, en fysisk kemist, förkastade jag alla former av andlighet och blev biokemist (jag avvek så långt som möjligt från den faderliga modellen). Idag är jag en kristen med en djup känsla av Guds nåd och en pågående känsla av förundran över Herrens återlösande kraft i hela skapelsen och i mitt eget liv. Jag förblir vetenskapsman, som jag har varit de senaste 30 åren. Jag finner en enorm tillfredsställelse i min absoluta övertygelse om att vetenskap och tro är komplementära och ömsesidigt stödjande. Min tro stärks av det jag vet om den naturliga världen, och mitt vetenskapliga tänkande har fått ett stort uppsving genom min tro på Herrens skapande kraft. Vilken sorts resa ledde mig från min ungdom av brinnande ateism till där jag är idag? Svaret är enkelt: Gud kallade mig, envist och tydligt, även om det tog mig årtionden att äntligen lyssna och höra. Jag minns det första clarion-kallet ganska tydligt. Som ung såg jag filmen The Gospel According to Matthew av Passolini. I filmen växlar partituren mellan ett antal skarpt kontrasterande stilar. Efter korsfästelsen återspeglar en långsam, dyster, rysk hymn den stämning av förtvivlan och saknad som Maria och lärjungarna kände. Denna musik fortsätter när kvinnorna och John besöker graven på den tredje dagen. Dörrens sten rullas tillbaka och graven avslöjas som tom. I det ögonblicket ändras musiken omedelbart till en glad afrikansk melodi från ett stycke som heter Missa Luba. Detta ögonblick hade en dramatisk och intensiv inverkan på mig. Jag kände en rysning av känslor och en känsla av mirakulös glädje. Filmskaparens konst hade förmedlat sanningen om evangelierna till mig – genom musik och visuell prakt. När John började springa för att sprida ordet till sina vänner, minns jag att jag tänkte, skulle det inte vara underbart om jag kunde tro på den vackra myten om uppståndelsen. Och då tänkte jag nej, det här är bara ett trick i mitt sinne för att framkalla känslor som ursprungligen utvecklades för att låta människor uppleva empati, och så vidare. (Se Dennett för en fullständig förklaring av hur vi ”luras” av sådana känslor). Så medan fröet hade planterats, växte det långsamt och krävde en hel del omsorg, men bar så småningom frukt. Jag läste evangelierna. Jag blev intresserad av mystik och transcendens. Jag började gå i en katolsk kyrka. Allt detta var intressant i intellektuell mening, men det hade ingenting med tro att göra. Jag var en iakttagare, en sympatisk och vänlig sådan, men jag var fortfarande på utsidan och tittade in. Under tiden arbetade jag med att göra vetenskaplig forskning och läste Dawkins och Gould, Lewis Thomas och Carl Sagan. Jag har alltid varit ivrig i min beundran för evolutionsteorins förklaringskraft och till och med kommunicerat med Dawkins angående ett av Darwins brev som jag upptäckte i British Museum, som fick ett omnämnande i The Devil’s Chaplain . Jag fick äntligen gåvan av Guds nåd direkt från Kristus på ett dramatiskt och obestridligt sätt. Men för att fullt ut kunna acceptera denna gåva och veta att jag tillhör Kristus, kropp och själ, behövde jag förena denna nya tro med min vetenskapliga känsla för förnuft. Som det visade sig tyckte jag att detta (som många andra har) var förvånansvärt okomplicerat, särskilt efter att ha läst Guds språk . Min resa till tro började med konst och känslor, men den nådde frukt med min växande förståelse för hur det naturliga universums egenskaper pekar på Gud. Min vetenskapliga världsbild uppmuntrade mig att ställa frågor, några av dem ovanliga för en vetenskapsman: Varför finns skönhet? Tänk på den magiska Oden till glädjen, eller varje ton som någonsin skrivits av Bach, eller Kandinskys målningar, eller elegansen i Einsteins fundamentala ekvationer. Titta på den underbara matematiska artefakten från Mandelbrot-uppsättningen, en ren fraktal, skapad av människans sinnes geni och endast synliggjord av modern datorgrafik. Ja, alla dessa är människors verk, och människan är en underbar skapelse. Men varför är universum vackert? Vad är källan till denna skönhet? När vi tittar på naturen och ser att det till synes artificiella, matematiskt märkliga konceptet med en icke-skalär, självliknande fraktal kan hittas i nästan alla biologiska strukturer (inklusive DNA), såväl som i moln, kustlinjer, berg, och galaxer, vi måste undra över källan till all denna komplexitet, all denna skönhet. Vi vet från fysiken att vår värld är stokastisk, inte strikt deterministisk. Med andra ord, det förändras enligt till synes ”slumpmässiga” influenser, vilket tillåter – till och med insistera på – kreativitet och överraskning vid varje tur. Det är vackert, inte tråkigt; mycket komplex, inte enkel. Biologiska organismer verkar ha bildats med den medfödda förmågan att utvecklas. Och människor, organismer med en själ, representerar det största mysteriet av alla. Varför är det så anmärkningsvärt att vi lever i ett stokastiskt universum? Vi kan förutsäga resultatet om vi kastar 1000 mynt, behandlar en miljon celler med en mutagen, undersöker beteendet hos en miljard molekyler eller spårar ödet för biljoner subatomära partiklar. I den meningen kan vår vetenskap beskriva världen mycket väl. Men vi vet ingenting om vad som händer när du kastar ett enda mynt, utforskar en enskild cells mutationsöde, försöker förutsäga en enda fotons väg eller tittar på en enda människas liv. Det verkar verkligen magiskt (särskilt när vi undersöker vetenskapen om kvantteorin) att vårt universum i grunden är stokastiskt på individnivå. Jag tror att denna egenskap hos de naturlagar vi beskriver genom vetenskapen byggdes in av Skaparen för att tillåta slumpen, skönheten, evolutionen, mänskligheten och till och med tro. Det vi uppfattar som en slump är inte trons fiende, utan tvärtom. Det är Guds redskap. Vi kan genom vetenskapen hitta magnifika och överväldigande bevis för Guds ingripande och pågående engagemang i vår värld, från dess skapelse till våra vardagliga liv, i alla aspekter av verkligheten, inklusive i våra pågående upptäckter av den naturliga världens hemligheter. Vi vet nu att universum inte alltid var […]
20 september 2023Är foster levande? Du kanske har hört påståendet att det mänskliga fostret inte är levande. Men är det verkligen sant? I den här artikeln kommer vi att utvärdera huruvida det mänskliga fostret är levande utifrån kritiskt tänkande. Ett argument som framförs är att fostret inte är levande biologiskt. Det är bara en cellklump. Detta argument är falskt. Den vetenskapliga konsensus bland forskare är att livet börjar vid befruktningen.1 Enligt professorn Keith Moore, ”Mänskligt liv börjar vid befruktningen”.2 Enligt forskaren Yuki Okada, ”Däggdjurs livscykel börjar när en spermie kommer in i ett ägg”.3 Enligt Van Nostrands Scientific Encyclopedia, ”I det ögonblick som den mänskliga mannens spermiecell möter honans ägg … börjar ett nytt liv”.4 Enligt förlossningsläkarna J.P. Greenhill och E.A. Friedman, ”Termen befruktning syftar på föreningen av manliga och kvinnliga pronukleära element … från vilken en ny levande varelse utvecklas”.5 Enligt embryologen Jan Langman, ”Utvecklingen av en människa börjar med befruktningen”.6 Ett annat argument som framförs är att det mänskliga fostret inte är en person, även om det är biologiskt levande. Detta argument är falskt, eftersom ingen av de alternativa definitionerna av mänskligt personskap kan tillämpas konsekvent. Vi kommer nu att utvärdera varje försök till att definiera mänskligt personskap. En försökt definition av mänskligt personskap är när en människa blir medvetande. Denna definition misslyckas, eftersom människor i koma fortfarande är personer även om de är omedvetna. Nyfödda barn är fortfarande personer, även om de är omedvetna. En annan försökt definition av mänskligt personskap är livsduglighet och oberoende. Denna definition misslyckas, eftersom handikappade människor fortfarande är personer även om de är beroende av andra. Nyfödda och för tidigt födda barn är fortfarande personer trots att de är beroende av föräldrar respektive kuvös. En annan försökt definition av mänskligt personskap är via den genetiska sekvensen för arten Homo sapiens. Denna definition fungerar, eftersom det är den enda definitionen som framgångsrikt omfattar alla människor. Det innebär att fostret – oavsett stadium – måste behandlas som en mänsklig person med rättigheter. Ett annat argument som framförs är att kvinnan har kroppslig autonomi över det mänskliga fostret inuti henne. Detta argument är falskt. För det första, har en förälder en laglig skyldighet att ta hand om ett levande barn, annars kommer föräldern att åtalas för vanvård. För det andra, är det olagligt för medborgare att avsluta liv. För det tredje, har det kvinnliga fostret i livmodern också ett val och kroppslig autonomi samt en rätt till liv. För det fjärde, om kvinnans autonomi verkligen skulle överskride fostrets autonomi, då skulle det ha varit lagligt att göra abort fram till födseln! Ett annat argument som framförs är att abort bör tillåtas av ekonomiska skäl. Detta argument är falskt. För att använda en jämförelse, är det tillåtet att dränka en nyfödd bebis för att föräldern inte kan ta hand om den? Nej, självklart inte! Eftersom det nyfödda barnet är vid liv, är föräldern eller staten skyldig att ta hand om det. Eftersom människofostret är vid liv och en person, borde föräldern eller staten vara skyldig att ta hand om det också. Ett annat argument som framförs är att abortbegränsningar kränker kvinnors rättigheter. Detta argument är falskt. Abort skadar kvinnors rättigheter, eftersom det dödar flickan i livmodern. Abort är inte en mänsklig rättighet. Detta är en kommersiellt motiverad lögn. Rätten till liv är en del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheter. Genom att skydda kvinnans liv i livmodern och vara pro-life, hjälper vi kvinnors rättigheter och vi gör världen till en bättre plats för flickor överallt! Att vara pro-life är det mest feministiska du kan göra! Ett annat argument är att alla feminister förespråkade abort. Detta är falskt! De tidiga feministerna var pro-life! Ett exempel på detta är Susan B. Anthony. De jämförde abort med en våldtäkt, där de såg abort som inskränkning på kvinnans livmoder. De ansåg även att det var nedvärderande att be kvinnor att mörda sina barn i magen och att behandla barnet i magen som om de vore boskap man kan avliva. De motsatta sig även preventivmedel. De ansåg att preventivmedel och abort uppmuntrar till promiskuitet bland män, vilket i sin tur ökar objektifieringen av kvinnor. De var även aktiva i nykterhetsrörelsen. De ansåg att alkoholen gav upphov till våld i allmänhet och våldtäkter synnerhet. Genom få bort alkoholen från sina män, då resulterade det i en bättre familjestruktur. De ansåg även att moderskapet var en av deras största gåvor. De var själva både mödrar och politiskt aktiva. Det fanns ingen motsättning mellan moderskapet och annan aktivitet, enligt dem.7 Sammanfattningsvis är det mänskliga fostret vid liv biologiskt, är en mänsklig person eftersom det bär samma genetiska sekvensen, har kroppslig autonomi samt och har rätt till liv, där många feminister under åren har varit pro-life. Om du har gjort en abort, vill jag bara säga att Jesus älskar dig! Jesus förlåter dig för allt! Det är okej! Tillsammans kan vi hjälpa till att skydda framtida kvinnors liv! Sandra Pihl Skott Referenser: 1 Jacobs, Steven. “Biologists’ Consensus on ‘When Life Begins.’” SSRN Electronic Journal, 2018, https://doi.org/10.2139/ssrn.3211703. 2 Keith L. Moore, The Developing Human: Clinically Oriented Embryology, 7th edition. Philadelphia, PA: Saunders, 2003. pp. 16, 2. 3 Okada et al., A role for the elongator complex in zygotic paternal genome demethylation, NATURE 463:554 (Jan. 28, 2010) 4 Van Nostrand’s Scientific Encyclopedia, 5th edition, New York: Van Nostrand Reinhold Company, 1976 5 Greenhill & Friedman. Biological Principles and Modern Practice of Obstetrics, W.B. Saunders, Philadelphia, 1974. 6 Jan Langman. Medical Embryology, 3rd edition, Baltimore: Williams and Wilkins, 1975 7 EWTN. (2017). Early feminists were pro-life. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=bHXg1m6eAUo&ab_channel=EWTN ⁸ https://thebookofworks.com/2017/06/26/the-non-conservation-principle-in-biology/ ⁹ https://thebookofworks.com/2017/07/03/non-conservation-evolution-and-teleology-in-biology-part-2/
6 september 2023Nära döden upplevelser: Oreducerbart sinne (Del 5) Vad kommer att hända när du dör? När din hjärna slutar fungera kommer det att vara slutet på dig, eller kommer ditt sinne att fortsätta på en annan plats? I århundraden har människor kommit tillbaka till livet på randen av döden och har rapporterat konstiga upplevelser av livet bortom. Hundratals, som har väckts tillbaka till livet, har rapporterat att de fortsatte efter att deras hjärna stannat och de kom in i kroppen igen först när de återupplivades. Men är dessa rapporter verkligen belägg på liv bortom döden eller är de bara hallucinationer skapade av en hjärna för att klara av slutet på dess existens? De flesta fysikalister tror att när din hjärna och kropp dör så försvinner du ur existensen, eftersom de tror att sinnet bara är en framväxande egenskap eller funktion av hjärnprocesser. Så alla rapporter om nära-döden-upplevelser måste bara vara upplevelser som genereras av hjärnan när den håller på att dö. Ett vanligt argument som används för att stödja denna uppfattning är att ”vi möter aldrig medvetande förutom en fungerande hjärna.” Så vi kan inte anta att medvetandet kan fortsätta att existera utan en hjärna. Men som vi har upprepat hela tiden genom den här serien är att detta inget mer än ett korrelations-/orsaksfel. Bara för att vi vanligtvis ser medvetande och hjärnor korrelerade betyder det inte att hjärnan genererar eller skapar medvetande. Även innan vi utvärderar rapporterna om nära-döden-upplevelser verkar det som om vi har tillfällen där vi kan observera medvetande utan en normalt fungerande hjärna, vilket stärker teorimedvetandet och hjärnor är bara korrelerade ibland, istället för att hjärnan är orsaken till medvetande. Den brittiske neurologen John Lorber studerade ett tillstånd som kallas hydrocephalus och genom sin forskning tittade han på över 600 olika fall. Detta är ett tillstånd där det finns en överdriven mängd cerebrospinalvätska i skallen, vilket hindrar normal hjärnutveckling. Av de allvarligaste fallen var hälften svårt mentalt utmanade, vilket kan förväntas om fysikalismen är sant, eftersom hjärnan inte utvecklas normalt. Den andra hälften av de svåra fallen hade dock IQ över 100 och fungerade egenskaper även om en normal hjärna inte utvecklades. Ett fall som Lorber nämner handlar om en man som bara hade haft ett tunt lager av hjärnceller på en millimeter tjockt, men som ändå hade en IQ på 126 och en examen i matematik. En annan artikel rapporterade att flera studier ”dokumenterade utveckling av intelligens över genomsnittet, trots drastiskt minskad storlek på hjärnmanteln i hydrocefalus med tidigt debut.” https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1511795 Men hur kunde detta vara? Om hjärnan är nödvändig för medvetandet, hur skulle försökspersoner med onormal hjärnutveckling, eller nästan ingen hjärna alls, ha en normal medveten upplevelse, utveckling av ett jag och leva som om det inte var något fel? Till exempel hävdar Todd Feinberg och Jon Mallatt att medvetandet kräver funktionell komplexitet för att uppstå. ”Det är på nästa nivå av neurobiologi som medvetandet dyker upp. Denna nivå har fått en komplex serie av speciella neurobiologiska egenskaper som är unika för medvetna hjärnor. Även om dessa speciella egenskaper bygger på, är beroende av och visar alla allmänna och reflexiva funktioner, krävs deras bidrag för medvetandet.” (5-6) Se även: https://www.nature.com/articles/nrn2555 Utöver detta har nyare neurovetenskaplig forskning identifierat att ”… medvetandets neurala korrelat primärt är lokaliserade till en bakre kortikala varma zoner som inkluderar sensoriska områden, snarare än till ett frontoparietalt nätverk som är involverat i uppgiftsövervakning och rapportering.” Men dessa specifika områden skulle vara frånvarande eller allvarligt skadade i fall av hydrocefalus. Om dessa korrelat är där medvetandet antas komma ifrån, varför kan vi observera att medvetandet är människor som helt klart saknar sådana heta zoner? Som Roger Lewin frågade, ”…det här fallet är inget nytt för den medicinska världen. ”Mängder av liknande berättelser fyller den medicinska litteraturen, och de sträcker sig långt tillbaka, konstaterar Patrick Wall, professor i anatomi vid University College, London, ”men det viktiga med Lorber är att han har gjort en lång serie av systematisk skanning, snarare än att bara ta itu med anekdoter.’ Han har samlat in en anmärkningsvärd uppsättning data och han utmanar: ”Hur förklarar vi det?” Med andra ord är fall av hydrocefalus oförklarliga anomalier om fysikalistiska modeller av medvetande är sanna. Medvetandet existerar utan de typiska observerbara neurala korrelaten av medvetande. Ett liknande tillstånd som är ännu allvarligare kallas hydranencefali, vilket är där hjärnhalvorna i hjärnan är frånvarande i olika grad och det återstående utrymmet är fyllt med vätska. Offer med hydranencefali antas exemplifiera utvecklingen av vegetabiliskt tillstånd, eftersom de saknar de nödvändiga områdena i hjärnan som är tänkta att generera medvetande och mentala egenskaper. Som en studie uttryckte det, ”Enligt traditionell neurofysiologisk teori kräver medvetande neokortikal funktion, och barn som föds utan hjärnhalvor förblir nödvändigtvis i ett utvecklingsmässigt vegetativt tillstånd på obestämd tid.” Men nyare forskning utmanar detta antagande. En studie fann att deras försökspersoner kunde uppvisa enorma mängder normalt medvetet beteende som nöd, nöje, glädje och kan uttrycka sig genom att skrika, krångla, le, fniss och skratt. ”Dessa barn är inte bara ”fysiologiskt vakna” i den meningen att de går igenom en sömn-vaken-cykel, utan de är pigga och lyhörda för miljöhändelser under vakenhet. De vänder sig till framträdande stimuli, visar situationsmässigt betingade känslomässiga reaktioner och skiljer bekanta röster från främlingars röster (se avsnittet Resultat), vilket allt är oförenligt med medvetslösheten i det vegetativa tillståndet.” En annan forskare säger: ”Det är allmänt trott att barn med hydranencefali inte är vid medvetande; och klassificeras därför rutinmässigt i de diagnostiska kriterierna för vegetativt tillstånd. Men det finns flera beteendebelägg som tydligt indikerar närvaron av medvetande hos sådana patienter.” https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/18435419/?fbclid=IwAR0za1RFdQw8CcJw3ss1EwiDuPo0UJUWRLg_91CZed91p-c9knWijYKiE2E Således är hydranencefali en annan oförklarlig anomali om ett komplext nätverk inom en normalt utvecklad hjärna är det som genererar medvetande. Om några finns med hydranencefali och är medvetna, så innebär detta att medvetandet inte kräver en komplex hjärna. När vi går djupare har vi till och med ett fall där någon föddes utan hjärna, men ändå visade tecken på medvetande. Vi har dussintals fall av spädbarn som föds hjärnlösa. Dr Robert T. Leshner säger att de flesta barn med tillståndet ”kommer inte över det […]
2 augusti 2023Kvantbiologi: Oreducerbart sinne (Del 4) När du tänker på din hjärna kanske du tänker på kemiska reaktioner och elektriska signaler som äger rum som du kanske tror genererar alla dina tankar, drömmar och ditt medvetande. Om detta var fallet skulle allt du är kunna förklaras av klassisk fysik. Men hur vi tänker och arbetar verkar vara helt annorlunda än hur klassisk fysik fungerar på makronivå. Och ett nytt forskningsfält, kallat kvantsinneteori, utmanar dessa etablerade föreställningar om att vi inte är något annat än biologiska robotar som bestäms av fysikens lagar. Under de senaste decennierna har ett nytt forskningsfält börjat, kallat kvantbiologi, vilket är det vetenskapsområde som tillämpar kvantmekanik på biologiska system för att förklara hur de fungerar där klassisk biologi inte kan ge en fullständig redogörelse. Flera aspekter av biologi kan inte förklaras enbart med klassisk biologi och kvantbiologi ger bättre modeller för biologiska system. Till exempel har kvantmekanik visat sig spela en roll i fotosyntesen och verkar användas i hur fåglar migrerar. Kvantmekaniken kan också spela en roll för hur vi kan lukta. Kvantintrassling har visat sig hålla ihop DNA, själva livets kod, och forskare hittade nyligen bevis på kvantjitter i vårt DNA, vilket kan vara en drivkraft i evolutionen Man trodde att kvantmekaniken inte spelade någon roll i makroobjekt, än mindre biologiska strukturer, eftersom miljön var för farlig för kvantprocesser, men denna forskning ensam motbevisar detta påstående. Det är nu känt att biologiska system kan och drar fördel av kvantprocesser och kan använda dem för fördelaktiga medel. När vår moderna teori om kvantmekanik först utvecklades, spekulerade vissa fysiker att det kanske kunde förklara en annan gåta, liv och medvetande. En av anledningarna var att kvantmekaniken bekräftades i flera experiment, och de konstiga reglerna i kvantvärlden verkade kontraintuitiva. Så vissa föreslog att det skulle kunna låsa upp ett helt nytt sätt att se på världen som så småningom kunde leda till att man förstår själva livets regler och egenskaper. Detta sågs som spekulativt som först, men nyligen har nya bevis kastat ljus över idén. För ett decennium sedan började fysikern Diederik Aerts föreslå att kvantmekanikens matematik skulle kunna användas för att modellera sinnets inre värld. ”Vi påpekar att kvantmekaniska principer, såsom superposition och interferens, är ursprunget till specifika effekter i kognition relaterade till begreppskombinationer … Vi undersöker implikationerna av vårt kvantmodelleringsschema för strukturen av mänskligt tänkande, och visar närvaron av en tvåskiktsstruktur bestående av ett klassiskt logiskt lager och ett kvantkonceptuellt lager.” Med andra ord verkar sinnets inre värld bete sig som om den är kvantliknande. Till exempel, inom kvantmekaniken finns det något som kallas superposition, där ett kvantsystem kan bete sig som om det är i flera tillstånd samtidigt tills det mäts, och en kollaps sker till en slutlig observerbar position. Aerts noterar dock att detta verkar vara hur eller tankar beter sig. Vi kan ofta ha flera motsägelsefulla idéer eller lösningar på ett problem som existerar i vårt sinne samtidigt innan vi medvetande orsakar kollaps till det slutliga beslutet som vi genomför i vår klassiska eller makroverklighet. Ibland känns det som att vissa tankar eller minnen är intrasslade. Du kanske tänker på ett ämne och omedelbart är du kopplad till ett annat ämne som precis dök upp i ditt sinne. Vi kan tänka på våra mentala processer som kvanttunnelering. Du kan till exempel stöta på ett udda föremål eller lukta på något som omedelbart påminner dig om ett länge förlorat minne. Vi kan studsa runt mellan olika ämnen utan någon logisk väg från det ena till det andra. Aerts föreslår dessa koncept och fler är bättre på att förklara hur sinnet fungerar, med andra ord, sinnet verkar bete sig kvant och mentala processer bör modelleras som sådana. ((i) kontextuell påverkan, (ii) uppkomst på grund av superposition, (iii) interferens, (iv) intrassling och (v) kvantfältteoretiska aspekter.) Det har hävdats att detta inte är något annat än en slump, att hjärnan bara är en klassisk maskin som beter sig kvantlikt när den genererar sinnet. I själva verket är det rättvist att säga att många forskare som arbetar med kvantkognition talar om det som bara ett abstrakt ramverk för att modellera det mänskliga mentala lexikonet genom hjärnans nätverk av neuroner. Men detta element ensamt är förmodligen inte tillräckligt för att helt förklara varför sinnet agerar kvantliknande, och man skulle kunna hävda att hjärnans neurala nätverk är en manifestation av ett underliggande kvants mekaniska aspekt, djupt inne i hjärnan. Och bara utifrån beräkningsfrågor är detta osannolikt att hjärnan bara simulerar ett kvantsystem. Det är mer vettigt ur en biologisk synvinkel att bara använda kvantprocesser istället för att simulera dem klassiskt, och vi vet att biologisk process kan utnyttja kvantprocesser. Stuart Hameroff förklarar: Dessutom har vi bevis för att kvantprocesser verkar existera djupt inne i hjärnan. Fysikern Matthew Fisher tog fram en studie från 1980-talet där möss fick antingen litium-6 eller litium-7 och jämfördes med en kontrollgrupp. Litium-7 används i farmaceutiska läkemedel för att behandla saker som depression eller bipolär sjukdom. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18626002 Om hjärnan nu är rent kemisk och inte kvant, borde Litium-6 ha effekten. Anledningen är kemiskt att de är lika, eftersom de har samma antal elektroner. Den enda skillnaden är att litium-7 har ytterligare en neutron i kärnan. Så den enda skillnaden är deras kvantvibrationsfrekvens, inte deras kemiska sammansättning. Forskare fann dock stora beteendeskillnader mellan Lithium-7-gruppen och Lithium-6-gruppen. Lithium-7-gruppen mjuknade och visade lite intresse för att utföra normala instinktiva uppgifter, och Lithium-6-gruppen hade precis motsatt effekt. Fisher säger, ”…för de råttmamma som matades med Li-6 rapporterades deras bobyggnad vara överdriven, amningen var mycket frekvent / lång varaktighet, skötsel och hämtning av valpar var överdriven – så dessa var de renaste och säkraste råttungarna i världen! Beredskapstillståndet, istället för att vara ”genomsnittligt” eller ”lågt”, rapporterades vara ”mycket högt”. Tydligen hade inte bara Li-6 och Li-7 olika effekter på moderråttornas humör, utan effekterna hade motsatt tecken.” Således påverkades förändringen av resonansen av litiumkvanttillstånden, inte deras kemiska sammansättning, vilket antyder att det finns kvantprocesser i den hjärnan som korrelerar med våra mentala egenskaper. Kvantkognition verkar vara mer än bara en modell. Annan forskning har bara stött uppfattningen att […]
26 juli 2023Besvarar invändningar: Oreducerbart sinne (Del 3) Du har förmodligen hört förespråkare för fysikalismen eller materialismen presentera argument att sinnet faktiskt reducerar till hjärnans kemi eller processer. För att vara rättvis, tar fysikalister fram några bra argument som de använder för att hävda att medvetandet kommer från hjärnan. Så de måste åtgärdas och kan inte ignoreras. Men när vi väl dyker in i deras argument och beläggen de använder för att stödja dem kommer du att se att deras argument inte är så legitima, och ibland avslöjar de i slutändan mer belägg för att medvetandet kan inte vara en produkt av hjärnan. En av de mest använda invändningarna är motargumentet från fall av hjärnskada. En stor mängd neurovetenskaplig forskning visar att de saker vi tillskriver sinnet, som personlighet och moraliska bedömningar, kan förändras systemiskt genom hjärnskador och förändringar. Till exempel finns det belägg för FrontoTemporal Disorder. Hjärnskador på detta område av hjärnan kan resultera i beteendemässiga växlingar, såsom verbala hämmande, antisocialt beteende, förlorad oro för andra, såväl som förändringar i politisk ideologi och klädmönster. 1999 dokumenterade Tony Damasio i tidskriften Nature två fall med en man och en kvinna som upplevde hjärnskador i vissa regioner och visade störande och hänsynslöst beteende. Vi kan inte ignorera att det finns en mängd belägg för att hjärnskador kan förändra personlighet, minnen, önskningar, ideologier, moraliska bedömningar och mer. Om att skada hjärnan skadar mentala aspekter av dig skulle det säkert vara belägg på att sinnet är en skapelse av hjärnan. Men detta är att anta för mycket från enbart korrelationer och försök att härleda orsakssamband. Som vi har sagt, på alla åsikter om sinnet, förväntar vi oss att det fysiska påverkar våra mentala egenskaper, precis som vi hävdade att sinnet kan forma och modifiera hjärnans kemi. Det finns uppenbarligen ett intrikat förhållande. Det är en halmgubbe eller ett missförstånd av fysikalister att hävda substansdualister eller idealister skulle inte förvänta sig att det mentala och fysiska är starkt sammankopplat och beroende av varandra. Låt oss komma ihåg att vi har erkänt att en del av vårt mentala liv är postbart, nämligen det vi definierar som själen. Som vi sa, din själ utvecklas över tiden. Det är din personlighet, dina tankar, drömmar, känslor, minnen, önskningar, mål, osv. Själen är den person, du, ett medvetet sinne blir över tiden. Det är beroende av sinnet och är formbart. Så sinnet läser aspekter av själen, som en tro, för att veta hur man ska agera. Men låt oss också komma ihåg var trosuppfattningar kommer ifrån. De är inte mystiskt införda i sinnet, de utvecklas genom att engagera och studera den fysiska världen. Övertygelser, som mål eller minnen, byggs upp över tiden genom att leva och studera i en fysisk miljö. Så föreställningar har uppenbarligen en fysisk aspekt och är därför kopplade till din hjärna, vilket är det som tar emot information från en fysisk miljö. Så detta är hur sinnet bygger en själ över tid genom att leva ett fysiskt liv. Men om så är fallet skulle det förväntas att aspekter av själen kan vara fysiskt formbara eller skadas av fysisk interaktion. Din själ är byggd av fysiska interaktioner som sinnet läser och lagrar, och hjärnan är den väg för vilken sinnet fortsätter att interagera i den fysiska världen, ta emot och lagra information för att bygga en själ. Om detta är skadat kan inte sinnet visa själen eller helt läsa de skadade vägarna till informationen. Nu är detta inte dina neuroner är din själ eller att hjärnan skapar de mentala tillstånden, eftersom det inte finns några belägg för att mentala tillstånd uppstår från eller är identiska med hjärntillstånd. Snarare är det antingen det finns konfigurationer i hjärnan som sinnet läser för att få tillgång till själen eller så är hjärnan det yttre utseendet av sinnet som verkar i verkligheten och din själ. Med andra ord är hjärnan en fysisk representation av sinnet med dess själ. Substansdualisten och filosofen J.P. Moreland förklarar detta samband med en analogi av en CD. ”det finns ingen musik på CD:n; det finns bara gropar.” CD-skivor skapar inte heller musik, men om konfigurationerna på en CD placeras i rätt hämtningssystem kan musik visas. Om CD-skivan är skadad kan CD-spelaren inte längre läsa konfigurationerna och spela musiken. På samma sätt kan sinnet läsa vägvägar i hjärnan för att komma åt själens lagrade information, men om dessa vägar ändras eller skadas kommer den underliggande informationen som hjärnan tog emot och lagrade inte längre att vara tillgänglig eller kan läsas på ett annat ändrat sätt. Dubbelaspektidealisten och filosofen Keith Ward håller med, ”Vi kan alltså säga att sinnen läser eller tolkar konfigurationen av neuroner som lagrar information som hjärnan har tagit emot från sin omgivning. De kan sedan påverka denna konfiguration genom tanke och ytterligare erfarenhet. Konfigurationen lagras i hjärnan (som en symfoni lagras på en CD) och är redo att läsas igen (kom ihåg) vid ett senare tillfälle. Det här sättet att uttrycka saken kräver att hjärnan fungerar korrekt. Konfigurationer och tolkningar kan gå fel, och om den fysiska grunden blockeras eller skadas, kommer de att gå fel. Så det är inte alls förvånande att hjärnskador kommer att orsaka förutsägbara mentala defekter eller att särskilda mentala processer ofta visar sig vara lokaliserade i specifika delar av hjärnan.” För idealister är hjärnan en funktion av ett medvetet sinne. Det är det yttre utseendet, eller avataren av hur en medveten agent ser ut i verkligheten, genom att kapsla in medvetandet i den rumsliga tidsmässiga existensen. Som William James sa, materia är inte det som skapar medvetandet, det är det som begränsar det. Hjärnan är inte den fullständiga agenten utan en representation av vad du och din själ ser ut som i en fysisk verklighet. Som Donald Hoffman har hävdat är det ungefär som en användargränssnittssymbol för en medveten agent, som att ikonerna på din dator är symboler eller representationer av applikationer. Det som visas på din skärm är bara ett yttre utseende av underliggande kod, men jag kommer inte att dra ikonen till papperskorgen eftersom det kan skada det jag behöver göra på datorn. […]
19 juli 2023
Anti-apologetik om Varför naturalismen inte kan förklara människans mening, mål eller syfte: “Det säger ju dock ingenting om huruvida naturalismen är sann eller ej, bara att författaren till detta inlägg inte tycker…” 29 jan 2023, 21:43
Anonym om Vem är den idisslande haren?: “Intressant blogginlägg! Håller med om att bibeltexten är fenomenologisk i sina beskrivningar.” 5 nov 2022, 10:03
Christer Brodén om Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens: “Det här hänger väl ihop med gudsbilden. Jag skrev om det i en annan kommentar i denna blogg: ”En väldigt…” 20 aug 2022, 17:11
Sy Garte berättar om sin resa från militant ateist till kristen.
... Läs merLäs mindre
www.svenskapologetik.nu
Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteis...0 kommentarerKommentera på Facebook
I denna artikel, diskuterar Sy Garte om icke-konservationsprincipen och menar på att man kan skilja på liv från andra former av energi och materia.
... Läs merLäs mindre
Icke-konservationsprincipen i biologi
www.svenskapologetik.nu
Del 1 Det går inte att förneka att biologi är en form av kemi. Biologi härrör från och beror på alla kemins regler, inklusive jämvikt, reaktionskinetik, katalys, organisk syntes, hydrolys, ent...0 kommentarerKommentera på Facebook
Det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig till denna intressanta bokcirkel där vi läser "Världsåskådningsatlas" av James Sire. Fyll i din anmälan på www.bilda.nu/arr/1192028/varldsaskadningsatlas-av-james-sire-915671Nu har anmälan öppnat till höstens bokcirkel! Ett utmärkt tillfälle att reflektera över din egen uppfattning om världen tillsammans med andra, och samtidigt förstå hur andra människor tänker och uppfattar samma värld.
VÄRLDSÅSKÅDNINGSATLAS av James Sire är en unik kartläggning av olika sätt att se på världen och tillvaron. Författaren tar oss med på en intressant och spännande resa genom historien och tecknar en tydlig bild av de olika världsåskådningarnas utveckling och innehåll. Boken hjälper oss att reflektera över vår egen uppfattning om världen och samtidigt förstå hur andra människor tänker och uppfattar samma värld.
Boken följer den historiska utvecklingen från kristen teism till deism, naturalism, nihilism, existentialism, österländsk panteistisk monism, New Age och postmodernism och avslutas med ett nyskrivet kapitel om islam. Till var och en av dessa världsåskådningar ställer författaren ett antal grundläggande frågor:
- Vari består den yttersta verkligheten?
- Hur är världen beskaffad?
- Vad är en människa?
- Vad händer efter döden?
- Hur kan vi veta något?
- Hur vet vi vad som är rätt och fel?
- Vad är meningen med historien?
Svaren gör att de olika synsätten enkelt kan jämföras med varandra.
Läs mer och anmäl dig via Bilda:
www.bilda.nu/arr/1192028/varldsaskadningsatlas-av-james-sire-915671
... Läs merLäs mindre
0 kommentarerKommentera på Facebook
I detta blogginlägg undersöker Jacob olika världsreligioner, så som islam, morminism, buddhism, mm, för att avgöra vilken religion som är sann.
... Läs merLäs mindre
Skeptiper utvärderar religion: En kritiskt granskning av religion
www.svenskapologetik.nu
Om man ska lägga sin tillit till en religion, då bör man välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten, vilket delas av de samtida akademikerna Edward Feser, Hugh Ross och Michae...0 kommentarerKommentera på Facebook
En liknande religionspsykologisk förklaringsmodell kan naturligtvis också användas på min ateism, vilket då inte heller säger något om huruvida jag har rätt eller ej.
Så, vad har vi då förklarat med detta? Jo, att den materiella verkligheten, dvs. den kontext vi växer upp i, formar vår bild av världen. Det, vill jag påstå, är betydligt lättare att leva med för en icke troende än för en troende.
Min naturalistiska världsbild säger mig att det är högst sannolikt att alla mänskliga idèer är formade av den materiella verkligheten och ditt inlägg ger stöd till den tanken.
Det skapar inga problem alls för mig, men för dig som troende reser det frågan, vilken av alla tusentals gudar människorna har hittat på är den sanna guden och är inte risken stor att alla dessa gudar är påhittade? Att just din kontext per automatik låter dig hitta rätt är extremt osannolikt och om alla folk har hittat på gudar så måste det finnas en anledning till det, som om du har rätt, inte kan gälla din gud.
Tänkbara orsaker till att alla folk har hittat på gudar har vi gått igenom flera gånger här och av ren bekvämlighet klistrar jag in från https://svenskapologetik.wordpress.com/2017/09/20/apologetik-del-6-trump-for-president-ers-majestat-jag-har-inget-behov-av-den-hypotesen/#comments.
”Att alla folk i historien hittat på gudar av en ren slump verkar osannolikt, således verkar det finnas någonting hos arten människa som leder oss att göra just så.
Den frågan har vi gått igenom tidigare och det verkar som om många arter inklusive människan har en tendens att se avsikt och mening i naturen. Det har ett ganska tydligt överlevnadsvärde att misstänka faror även om dom inte råkar vara på plats. Att det sedan har lett vidare till att se mening även i olika naturfenomen som påverkar våra liv verkar också troligt och att den meningen då också måste utgå från något övernaturlig i form av andar eller gudar.
Där känns det som vi har en hyfsat bra förklaring till dom olika tidiga naturreligionerna och i och med det är också det övernaturliga etablerat som förklaringsmodell i människans värld.
Då har vi alltså funnit en rimlig korrelation mellan det mänskliga behovet av överlevnad och påhittandet av gudar.”
Om just din gud är sann, så kan den således inte vara påhittad och inte heller ha någon koppling till evolutionärt överlevnadsvärde.
Är det då sannolikt att just din gud har andra orsaker än alla andra, ofta påfallande liknande gudar? Nej naturligtvis inte. Det säger trots det inte med absolut säkerhet att det är fel, men du hamnar i den märkliga situationen att din gud har exakt samma sannolikhet som alla andra gudar. T.om. det flygande spagettimonstret eller mitt favoritexempel där jag på skoj hävdar att Musse Pigg är skaparen har samma sannolikhetsgrad.
Det enda som krävs för att uppnå den sannolikheten är att någon hävdar att en figur har skapat universum.
Mot bakgrund av detta och att du så klart själv kan se att din tro har geografiska och kulturella orsaker, borde verkligen dina varningsklockor börja ringa Hajdi.
Hej igen Anders!
Jag börjar se ett mönster; du är alltid först ut med att kommentera. Tolkar det positivt genom att du åtminstone tycker det är meningsfullt av någon anledning att läsa mina (och övrigas) inlägg här.
Jag hör att du kategoriserat religoner till en grupp, men jag skulle hävda att det är en felkategorisering (även om jag är mycket medveten om att det är så folk gör vanligtvis, kanske på grund av skolämnet ”religion”). Jag skulle hävda att livsåskådning vore en bättre kategorisering för att göra det mer rätt utifrån vad både religiös livsåskådning och ateistisk livsåskådning syftar till. Och utifrån en sådan kategorisering skulle jag vilja hävda att sannolikheten för båda våra livsåskådningar är lika stora. Så för att följa ditt resonemang: det är lika stor sannolikhet att min livsåskådning är sann som någon annan religiös livsåskådning liksom sannolikheten för din ateistiska livsåskådning. Alltså: min tro och din ”tro” har lika stor sannolikhet för att vara sann, utifrån ett sådant resonemang som du använder. För när man gör på detta vis blir det mer rättvis kategorisering och nästa steg blir då att undersöka belägg och sannolikhet för vilken åskådning som verkar mest trolig. Här skulle jag gissa, innan vi gör det, att jag och du skulle komma till olika slutsatser. Vi är ju trots allt redan hängivna vår åskådning och därmed biased. Jag skulle hävda, då jag gått från agnosticism till kristendom, genom ett aktivt sökande på denna fråga, att kristendomen har en väldigt hög sannolikhet för att vara sann. Där antar jag dock att du ändå inte håller med mig, och så får det väl vara tills vidare.
Om man gör som du säger och undersöker belägg, så finner man att vetenskapen har funnit belägg för att nästan allt som tidigare ansågs vara av gudomligt ursprung har en naturlig förklaring.
Ingen, eller iallafall väldigt få, tror längre att åska, torka, översvämningar, solförmörkelser, missväxt, sjukdomar, jaktlycka, olyckor och liknande är gudarnas verk.
Det gör att religionernas trovärdighet har sjunkit kraftigt och att vetenskapens trovärdighet har ökat kraftigt.
Numera är det i princip enbart ”God of the gaps” som står till buds för religionen och det du gör nu är då att likställa kunskap med icke kunskap. Hur begåvat det är kan nog var och en räkna ut.
Låter som att du gör som det jag hänvisade till i inlägget, dvs. att när man lyckats beskriva något på ett naturalistiskt/inomvärldsligt sätt, så tror man att man förklarat bort Gud. Att överhuvudtaget diskutera utifrån ”god of the gaps” är ett dåligt sätt att angripa frågan om huruvida Gud existerar eller inte. Det finns mycket att säga om det, men kontentan är att vetenskapens beskrivning inte är samma sak som att vetenskapen då lyckats förklara att Gud inte finns. Man kan tänka att en beskrivning inte är samma sak som en förklaring.
Jag är både för vetenskap och Gud, liksom många andra kristna. Finns inget som säger att jag inte tror att åska inte uppstår som naturvetenskapen förklarat det. Min beskrivning av vad åska är skulle säkerligen vara samma som din beskrivning utav det. Så inte säker på hur du menar när du säger att det är kunskap mot icke-kunskap, för så skulle jag inte hävda att det var. Jag skulle inte heller hänvisa till att frågan handlar om begåvning.
Naturvetenskapen bryr sig inte ens om Gud, den letar efter naturliga förklaringar som kan testas. Gudar kan inte testas, men om religionen genom hela historien inte gjort annat än backat från sina tidigare positioner så har det naturligtvis stor betydelse för trovärdigheten.
Håller med om att ”god of the gaps” är ett dåligt sätt att angripa frågan om guds existens, men jag kan knappt hitta något annat i den religiösa argumentationen. Universums uppkomst, livets uppkomst osv. är typiska ”gaps” som ältas i oändlighet av sk. apologeter.
Det du själv kommer med här, att vi inte kan motbevisa guds existens ligger snubblande nära detta och du tycks inte ens reflektera över att det konstaterandet bara ger din gud samma sannolikhet som alla andra påhittade gudar och t.om. Musse Pigg.
Att bygga en hel världsbild och livsåskådning på frånvaro av kunskap, ersätta den med rena gissningar och sedan likställa den med att sätta tilltro till evidensbaserad vetenskap är helt enkelt inte seriöst.
Sedan har jag inte hänvisat till att frågan handlar om begåvning.
Att jämställa kunskap med okunskap är inte begåvat, men alla kan säga obegåvade saker ibland. T.ex. Christoffer Hitchens, som kanske var en av dom mest briljanta debattörer som någonsin funnits snackade, i mina ögon, massor av strunt när han stödde USAs överfall på Irak.
Ja, naturvetenskap gör ett antagande om ontologi och epistemologi. Vad vi kan veta och hur vi kan veta det, vilket inom naturvetenskaperna ofta görs med metodologisk naturalism. Och inom de ramarna kan Gud inte existera/passa in.
Jag säger att en bra beskrivning av varför människor tror inte per automatik betyder att tron inte är sann. Det är inte samma sak som att säga att vi tror för att vi inte kan motbevisa Guds existens eller argument utifrån god-of-the-gaps. Inte heller skulle jag hävda att Musse Pigg har samma sannolikhet som den kristna Gud, men där är jag inte säker på om du verkligen tror det själv eller använder det som ett påhittigt argument..
Jag skulle inte hävda att den kristna världsbilden är byggd på frånvaro av kunskap eller gaps, men där verkar det som att du har en annan uppfattning.
Ja, alla människor säger saker som i andras ögon låter obegåvade, precis som mina ord (eller andra kristna) kanske låter för dig. Tror dock det inte heller handlar om begåvning utan olika perspektiv/åsikter/erfarenheter utav en och samma sak. (Nej, det är inte samma sak som att absolut sanning inte finns, men det är en helt annan diskussion).
Tror vi kan fortsätta diskutera i evigheter även under detta blogginlägg och trots att jag förundras över hur du har tid och ork, så måste jag medge att jag inte har samma tid och ork. Därför får jag tacka för denna gång.
Att du kan ge en bra beskrivning av varför du inte tror på Musse Pigg som skapare betyder inte per automatik att det inte är sant eller hur?
Orsaken till tron eller icke tron måste inte ha ett glasklart samband med argumenten för eller emot. Vi är inte logiska maskiner, men man borde vara ödmjuk nog att fundera över om inte orsakerna ibland kan vara bedrägliga. Du måste ju rimligtvis anse att orsakerna till att folk en gång trodde på Tor och Oden var bedrägliga, eftersom du inte tror på dom gudarna.
Om jag påstår att Musse skapade universum så kan du inte motbevisa det, lika lite som jag kan motbevisa ditt påstående om att Gud skapade universum. Att det inte finns gamla böcker som hävdar att Musse skapade universum kan man säkert hitta på många fantasifulla förklaringar till. Kanske är det så enkelt som att ingen hittills har lyckats tolka Musse Pigg tidningarnas budskap korrekt. Du kan inte veta det heller, så det är mycket svårt att finna en logisk anledning till att du tycker att Gud är mer sannolik än Musse. Den anledningen måste vara något annat.
Kristendomens påstående att Gud skapade universum är väl byggd på det största ”gap” man kan tänka sig? Vi andra nöjer oss med att konstatera ATT det är ett ”gap”, men ni fyller det med en övernaturlig figur. Tydligare än så kan väl kan inte ”god of the gaps” illustreras.
Min ork kommer sig av att jag är pensionär.
Man blir bara starkare med åren Hajdi.
Du har säkert rätt i att vi kan fortsätta detta i evigheter, så tack för den här gången och som vanligt tycker jag att diskussionerna med dig går att föra i en betydligt mer civiliserad ton än med många av dina kollegor.
Moderatorn verkar inte hålla med riktigt om det den här gången, men han lugnar nog ner sig snart.
Antagligen gör han det :-)
”Min beskrivning av vad åska är skulle säkerligen vara samma som din beskrivning utav det. ”
Körsbärsplockning.
En tanke från John Lennox (ur Guds dödgrävare ss. 59-60)
Gud – en onödig hypotes?
Vetenskapen har varit fantastiskt framgångsrik när det gäller att ut- forska hur vårt fysiska universum är beskaffat och att klarlägga vilka mekanismer som styr universum. Den vetenskapliga forskningen har också lett till att många fasansfulla sjukdomar har kunnat utrotas och har ingett förhoppningar om att många fler ska kunna avhjäl- pas. Men den vetenskapliga undersökningen har också gett en annan, totalt annorlunda effekt: den har bidragit till att befria många män- niskor från vidskepelse och rädsla. Människor behöver till exempel inte längre tro att månförmörkelser orsakas av någon ondskefull ande som man måste blidka. För detta och en massa andra saker måste vi vara tacksamma.
Men i vissa kretsar har vetenskapens framgång också lett till upp- fattningen att eftersom vi kan förstå vilka mekanismer som styr uni- versum utan att vi behöver blanda in Gud, kan vi tryggt sluta oss till att det inte finns någon Gud som designat och skapat universum från början. Men detta resonemang bygger på ett vanligt argumentations- fel, som vi kan illustrera på följande sätt.
Ta till exempel en Fordbil. Det är fullt tänkbart att en person från någon avlägsen del av världen, som såg bilen för första gången och inte visste ett dugg om modern ingenjörskonst, föreställde sig att det inuti motorn fanns en gud (mister Ford) som fick den att gå. Vidare kunde han föreställa sig att när motorn gick fint berodde det på att mister Ford inuti motorn gillade honom, och när motorn inte ville gå berodde det på att mister Ford inte gillade honom. Om han senare fick att studera ingenjörsvetenskap och kunde plocka isär motorn i smådelar, skulle han förstås upptäcka att det inte fanns någon mister Ford i motorn. Inte heller skulle det vara särskilt svårt för honom att inse att han inte behövde blanda in mister Ford för att förklara hur den fungerade. Hans förståelse av de opersonliga förbränningsprinciperna skulle vara tilläcklig för att förklara hur motorn fungerar. Så långt allt väl. Men om han utifrån det drar slutsatsen att hans förståelse av hur motorn fungerar gör det fullständigt omöjligt för honom att tro att det finns en mister Ford som har designat motorn från början, då skulle det självfallet vara felaktigt – för att använda filosofiskt språk skulle han begå ett kategorifel. Om det inte hade funnits någon mister Ford som hade designat maskineriet, skulle det inte heller ha funnits någon maskin att förstå.
Likaså är det ett kategorifel att anta att vår förståelse av de opersonliga principer som universum verkar efter göra det antingen onödigt eller omöjligt att tro att det finns en personlig skapare som har designat, skapat och upprätthåller universum. Vi får med andra ord inte förväxla de mekanismer som universum verkar efter vare sig med dess orsak eller med dess upprätthållare.
Och hela denna långa drapa mynnar iallafall ut i att ”vi vet inte” är makalöst mycket mer seriöst än fullständigt obevisbara gudar.
Alltihop är bara ”god of the gaps” beskrivet med en till tristess gränsande förkärlek för ordbajseri. Ganska typiskt för Lennox faktiskt.
Tja God of the gaps kan vara ett argument från kristna eller från ateister som lägger det i kristnas mun
Låt oss anta att vårt universum är skapat, inte av Gud, utan av aliens. De har en teknologi så storslagen och avancerad att vi människor inte ens kan skapa oss en bild av den. Vårt universum är designat av dessa aliens, av skäl som vi aldrig kan förstå. Som ett experiment kanske. Eller för att de ville roa sig själva. Vi vet inte. De kan när som helst stänga av det. Kanske har de en massa universa som står och puttrar.
Nu har du fått en hypotes som inbegriper att vårt universum både är skapat och fortsatt upprätthålls av en eller flera personer. Jag kan hitta på ytterligare andra hypoteser som uppfyller dessa krav.
Så om vi nödvändigtvis vill tro att vårt universum är skapat och att det upprätthålls av några eller någon – varför just Gud?
Tja men utomjordningsteorin missar väl Jesus, uppståndelsen etc? Huruvida vårt universum upprätthålls av Gud vet jag inte, det tycks väl kunna funka själv? Utomjordingsteorin handlade om att vi inte kan skapa oss en bild, vetenskapshistorien säger snarare att eftersom vi hade en bild så kunde/ville vi undersöka.
Några väldigt korta skäl till varför Gud. Gud är en slags slutpunkt i mitt resonemang efter många delmängder, inte en blixtrande förklaringspunkt.
Ungefär så.
Min hypotes om aliens var ett svar på ditt citat från Lennox.
Jo! Det var väl inte fullkomligt detta från Lennox. Det var dock en liten motvikt till det ofta viftande med ”God of the Gaps” så fort någon råkar ta med Gud in i ett samlat om vetenskap, det finns liksom någon nyans till och det blir liksom inte korrekt bara för att man vill slänga på någon en etikett, det kan vara vettigare att lyssna till vad vederbörande menar. God of the gaps brukar ofta definieras av ateister/icke-troende, och kanske få rem lite för mycket i sin definition som inte är detta utan kanske ett annat synsätt på en vetenskaplig fråga. Den blir för ofta en etikett som gör att jag inte måste tänka på varför min motpart har fel utan bara kan säga att den har fel.
Vill dock betona att du nu fick svaret på varför jag postade citatet utan att just du gjort dig skyldig till något sådant i det här fallet!
Med samma logik kan jag hävda att ”teism” är en livsåskådning och därmed att t.ex. kristna och muslimer delar samma världsbild.
Då blir det viktigt att klargöra definitionen av livsåskådning och vad man lägger in i det begreppet. Jag tänker världsbild, typ svar på fyra stora frågor (här på engelska då jag är mer bekväm med de på engelska): origin, meaning, morality, destiny.
Jag har då aldrig hört någon definiera världsbild på det sättet.
Världsbild handlar om ontologi, epistemologi och etik.
Och det enda min ateism medför är att Gud som ”ting” inte existerar, d.v.s. det är ett element i min ontologi.
Och din definition är endast korrekt om ateism med nödvändighet medför en och endast en syn på svaret till de fyra frågorna (vilket det inte gör).
Hur skulle du definiera din världsbild då?
Det finns en enorm mängd antaganden man gör i en ”världsbild”:
(i) att det existerar en yttervärld
(ii) att det finns andra medvetanden
(iii) att jag endast kan ha kunskap om yttervärlden via mina sinnen
(iv) att värderealism endast kan berättigas som icke-naturalistiska fakta (och därmed aldrig kan grundas i Gud).
(v) etc etc etc.
Okej, det var inte svar på frågan men jag tror det blir en evighetsdiskussion om vi ska gå in på det också. Då hamnar vi väldigt långt ifrån inläggets innehåll, så jag tackar för mig för denna gång.
Du frågade hur jag definierade min världsbild, och jag svarade att min världsbild bland annat utgår ifrån att det finns en yttervärld; att andra medvetanden existerar; att värderealism förutsätter icke-naturalistiska fakta etc.
Det var svar på frågan.
Det är bortkastad tid att studera något som ”religionspsykologi”, precis som det är lika bortkastat att studera islam, hinduism eller någon annan religion. Det finns bara en väg till räddning från evig förtappelse och det är genom Jesus Kristus.
Det är omöjligt för en oandlig person att förstå andliga ting, därför kan man heller aldrig förstå Bibeln om inte Guds Ande stödjer människan. En andlig person är någon som av nåd blivit pånyttfödd genom Jesus verk på korset. En gåva som enbart kan tas emot i tro, dvs tron på Jesus, Guds Son.
Även detta som jag nu har skrivit är mycket svårt att förstå för den som inte är frälst och därigenom fortfarande står under domen.
Nåd och frid i Jesu namn.
Thomas
Och här fick vi ett alldeles lysande exempel på den löjliga tvärsäkerheten jag just diskuterat med Bength Gustavsson i tråden ”Finns Gud”, och föga förvånande kom det från signaturen Thomas.
Försök gärna hålla en ton utan tillmälen Anders! https://svenskapologetik.wordpress.com/om-bloggen/regler-for-samtalet-pa-bloggen/
Det var inget tillmäle. Ett tillmäle är personligt och här används ordet ”löjligt” för att beskriva en ståndpunkt.
Lär dig svenska din plattsvansade ruffelmumba!
Den är ju oredigerad också!
Håll dig så nära trevlighet och så långt från otrevlighet som möjligt var själva uppmaningen!
Det är som när domaren pratar med Ronaldo om att du som är så bra spelare klarar dig utan filmning, här är det Anders som bör klara sig utan löjlig. Visst semitiskt var det inte ett tillmäle, men väl en inte oförklenande kommentar som gränsar till osaklighet, men som sagt det gör inget att se om man kan lyckas hålla sig långt ifrån tillmälen istället för att testa närheten till dem!
Det är inte gott bara för att det inte är ett tillmäle, det är en varning och uppmaning att vara fin och god, du behöver inte ligga på gränsen!
Du behöver inte testa mig heller, med vilken del av riktlinjerna vill du stödja dig på i det sista stycket?
Håll dig till saken, gör dig inte dum och framförallt gör ingen annan dum!
Jag kan inte se att det kan vara fel att beskriva ett tvärsäkert påstående om något som är omöjligt att veta som löjligt.
Ordet löjligt är väl etablerat i svenska språket och till skillnad från löjlig kan det inte vara ett tillmäle och inte ens i närheten av det heller.
Det här känns mest som om du försöker slingra dig från ditt eget felaktiga påpekande och dessvärre gör du det genom att själv hamna ytterst nära ett tillmäle genom ”gör dig inte dum”. Ordet dum är oftast ett tillmäle och i sammanhanget är det betydligt värre än ordet löjligt.
Dessutom, på vilket sätt har jag inte hållit mig till saken? Du själv avviker ju kraftigt från saken med ditt felaktiga påpekande, men jag kan faktiskt inte se att jag gör det själv.
Det sista stycket var ett försök att vara rolig, som dessvärre tydligen misslyckades.
ok!
Tack Martin. Du har inte alltid rätt, som jag har….men du är en hederlig debattör.
Tack! Det borde vara lärorikt för mig att debattera med dig då! Vi fortsätter väl samtalet!
Kan inte se att Anders kläckte ur sig något tillmäle i den där kommentaren.
”Det är omöjligt för en oandlig person att förstå andliga ting, därför kan man heller aldrig förstå Bibeln om inte Guds Ande stödjer människan. ”
Här är ett reductio av Thomas svammel.
P(1): Man kan endast förstå Bibeln om Guds ande stöder människan.
Fråga blir nu hur man *vet* att P(1) är sant? Är det härlett ur Bibeln? I sådana fall måste man förutsätta att man redan haft stöd av Guds ande, ty annars skulle man inte kunna äga förståelse av P(1). Därmed gäller att:
P(2): Man kan endast förstå P(1) om Guds ande stöder människan.
Frågan blir nu i stället hur man vet att P(2) är sant? Är det härlett ur Bibeln? I sådana fall måste man ännu en gång förutsätta att man redan haft stöd av Guds ande, ty annars skulle man inte kunna veta att P(2) är sann. I sådana fall gäller att:
P(3): Man kan endast förstå P(2) om Guds ande stöder människan.
Den här kan nu upprepas ad infinitum. Men i sådana fall kan vi *aldrig* hävda att P(1) är sant!
Den är ju oredigerad också! Det är som när domaren pratar med Ronaldo om att du som är så bra spelare klarar dig utan filmning, här är det Anders som bör klara sig utan löjlig. Visst semitiskt var det inte ett tillmäle, men väl en inte oförklenande kommentar som gränsar till osaklighet, men som sagt det gör inget att se om man kan lyckas hålla sig långt ifrån tillmälen istället för att testa närheten till dem!
Som jag skrev, så är det omöjligt för en oandlig människa att förstå andliga ting. Att införa någon form av logik byggd på världsliga tankar hjälper inte av dito anledning.
Här är iaf den mest klassiska bibeltexten, där Paulus ger en mycket bra förklaring:
”But the natural man receiveth not the things of the Spirit of God: for they are foolishness unto him: neither can he know them, because they are spiritually discerned. But he that is spiritual judgeth all things, yet he himself is judged of no man. For who hath known the mind of the Lord, that he may instruct him? But we have the mind of Christ.” (KJV: 1 Cor. 2:14-16). Egentligen berör större delen av hela kapitel 2 förhållandet mellan oandlighet och andlighet.
”Som jag skrev, så är det omöjligt för en oandlig människa att förstå andliga ting. Att införa någon form av logik byggd på världsliga tankar hjälper inte av dito anledning.”
Det roliga är att härledningen från ”det är omöjligt för en oandlig människa att förstå andliga ting” till ”att införa någon form av logik byggd på världsliga tankar hjälper inte av dito anledning” är ett exempel på en logisk slutledning….
Johan, den logiska slutledningen gällde andliga ting, och därför var den inte förståelig för vissa- de saknade förutsättningar att kunna ta till sig kombinationen av logik och andliga ting- är du med?
(Redigerad enligt bloggens riktlinjer https://svenskapologetik.wordpress.com/regler-for-samtalet-pa-bloggen/) verkar inte fatta (som vanligt) att Thomas endast pratade om logiken i sig, d.v.s **oberoende** av premisserna.
Thomas, hur kommer det sig då att inte alla kristna är överens om vad Bibelns texter betyder. Det kanske finns olika andar? Och hur kommer det sig att jag som är ateist inte sällan måste förklara för kristna vad som faktiskt står i Bibeln. Ibland har jag även fått korrigera folk som inte ens har koll på trosbekännelsen, trots att de är så där andliga som du säger.
Jag skulle hävda att Thomas kommentar har en viktig poäng. Att förstå något innan man upplevt kan vara väldigt svårt, precis som i mitt exempel ovan med kärlek (att förstå kärlek endast utifrån texter). Jag förstod inte mycket som mina kristna anhöriga pratade om när jag inte var troende, men förstod det precis efter att jag blev kristen.
Till Johan: Att ha den heliga anden innebär inte att kunskap automatiskt medföljer, som ditt resonemang verkar antyda.
”men förstod det precis efter att jag blev kristen.”
Det där är en talande kommentar. Du medger alltså att du inte hade några rationella skäl för att bli kristen (då förstod du ju inte vad de pratade om) men sedan — hux flux — efter att du bara antagit kristendomen så förstod du allt.
Nej, det stämmer inte. Du blandar ihop det. Jag hade goda, rationella skäl för att bli kristen men upplevelsen av att vara kristen kunde jag inte läsa mig till för upplevelsen är något annat.
När man väl upplever det så kommer orden till liv på ett nytt sätt, som kärlek. Man kan läsa om kärlek och varför det är underbart men det kommer till liv när man väl upplever det och förstår de där beskrivningarna.
Så det finns goda skäl till att tro, och när du väl börjat tro så kommer en ny dimension av orden upplevas.
Menar du att det är mer rationellt att bli kristen än att bli t.ex. hindu?
Tror du inte att hinduer upplever samma saker som du gör?
På vilket sätt kan dina upplevelser av en gud visa vilken av alla gudar som är sann?
Ja, jag skulle hävda att det är mer rationellt att bli kristen än hindu. Nej, tror inte hinduer upplever samma sak som mig, t ex saknar de relationen med Jesus.
Mina upplevelser av en Gud är en sak, mina resonemang för den kristna guden är andra. Jag hävdar att jag tror på kristendomen för den är sann, för att den kristna guden har bäst belägg bland andra gudar.
På grund av dom tydliga geografiska skillnaderna i olika religioners förekomst, så är ditt svar är ett påstående att folk i kristna länder som Sverige är mer rationella än indier. Är du verkligen bekväm med det?
Micael Grenholm anklagade mig i en tråd på Hela pingsten, https://helapingsten.com/2017/10/11/ar-vi-beroende-av-budord/
för att begå det sk. Genetic fallacy. https://en.wikipedia.org/wiki/Genetic_fallacy Hans slarviga läsande gjorde att han begick ett misstag där, men begreppet är intressant. Vad jag förstår så är det just ett Genetic fallacy du gör här Hajdi.
Naturligtvis upplever inte religiösa från andra religioner att dom har en relation med Jesus, men om dom upplever liknande saker med andra figurer så indikerar det att upplevelsen inte kommer från den upplevda figuren, utan från upplevaren själv.
På vilket sätt är beläggen bättre för den kristne guden än för dom hinduiska gudarna?
Utgick endast ifrån vad du skrev:
”Jag förstod inte mycket som mina kristna anhöriga pratade om när jag inte var troende, men förstod det precis efter att jag blev kristen.”
Om man endast förstod en liten del av vad andra kristna pratade om så borde man rimligen sakna förståelse för flertalet av de goda skäl som kristna kan lägga fram för sin uppfattning (även om jag inte accepterar att det finns ett ”flertal” sådana skäl).
Slutsatsen blir därmed att man tydligen måste acceptera kristendomen utan att förstå för vad det handlar om för att därefter — magiskt — få förståelse för den kristna världsbilden..
Med samma typ av argument kan jag hävda att du aldrig kan förstå”ateismen om du inte först förutsätter att den är sann. Därefter kommer du att magiskt se hur rationell och perfekt den är.
Det enda man kan få ut av den här typen av argumentation är att den ena sidan dumförklarar den andra sidan.
Det jag inte kunde förstå var de relationella aspekterna, t ex kärleken till Gud. De logiska resonemangen för Gud kunde jag fortfarande förstå.
Jag har också svårt att förstå hur man känna kärlek till en massmördare…
Johan, Jag tror snarare att man kan dra slutsatsen att det alltid finns mer att upptäcka på insidan, saker som man som utomstående inte alltid är medveten om… Det är också min erfarenhet.
Först och främst är det uppenbart att Joel postar med två olika konton.
Och jag vet redan att du accepterar folkmord.
Att man antagit Kristendomen av irrationella skäl är bra tur, om det leder till ökad insikt.
Till Hajdi.
Om det är så att vi som inte tror på Gud saknar något och att denna defekt gör det omöjligt för oss att förstå vad ni troende pratar om, så förstår jag inte poängen med apologetik. Varför prata för döva öron? Varför kasta pärlor åt svin?
Jag menar att Thomas inställning dels är förmäten, eftersom han påstår sig ha kunskap om något som han inte kan ha kunskap om. Eller är han tankeläsare?
Och dels anser jag att hela föreställningen om att det skulle finnas en särskild sorts människor som är andliga, och att endast dessa kan förstå vad religiös tro handlar om eller förstå vad som står i Bibeln, leder till ett stopp i all vidare dialog. Vi får ett A-lag (A som i de Andliga) och så får vi skräpet: vi som aldrig kommer att kunna förstå någonting eftersom vi har ett själsligt handikapp. Och mellan dessa grupper finns en avgrund som inte går att överbrygga. Om detta är er föreställning om hur världen ser ut, så finns det ingen anledning för er att överhuvudtaget prata med några andra än de redan frälsta.
Vidare anser jag att din liknelse med upplevd kärlek haltar. Det är väl ingen som betvivlar att ni har en tro på Gud? Jag är övertygad om att ni har denna tro och att den är äkta. Men att ni har denna tro betyder inte med nödvändighet att Gud finns. Jag gissar att du har exakt samma inställning till människor som har en annan tro. Att det exempelvis finns människor som har en äkta och djupt upplevd tro på Shiva, betyder inte med nödvändighet att Shiva finns. Och jag tror inte att du hade blivit mer övertygad om Shivas existens om personen som tror på Shiva säger till dig: bara den som själv har upplevt Shiva kan förstå att Shiva verkligen finns.
Skulle inte kalla apologetik för att kasta pärlor åt svinen, utan det kan vara ett sätt att få folk att vilja ta ett steg närmare att utforska tron vare sig man är ateist, agnostiker, annan gudstroende osv. Jag är ett levande exempel på det; apologetik drev mig till ett sökande.
Jag tror inte Thomas kommentar heller syftade till att hävda att det är onödigt att prata med icke-troende om kristendom för de tillhör inte ”A-gruppen” som du benämner det. Det är inte en medfödd grej att vara troende, folk gör ett sådant val.
Tror du missuppfattade mig. Jag menar inte att en upplevelse av något bekräftar existensen utav källan till upplevelsen. Att en person upplever Shiva bekräftar inte per automatik att Shiva existerar. På samma sätt menade jag inte att min upplevelse per automatik av Gud bekräftar Gud, utan upplevelsen blir snarare en följd utav att välja att tro. När man väljer att tro så påbörjas en relation med Gud och med relationen till Gud kommer upplevelser som tidigare inte fanns. Utifrån det resonemanget blir saker ur Bibeln lättare att förstå på ett djupare plan när man valt att vara troende, och det var kanske detta Thomas syftade till.
Och jag skulle inte kalla det att icke-troende har något själsligt handikapp, Bibeln är förståelig för alla.
JF, som jag ser det är det inte fråga om ett oöverstigligt hinder mellan Kristna och icke-kristna. Jag tror snarare att man kan dra slutsatsen att det alltid finns mer att upptäcka på insidan, saker som man som utomstående inte alltid är medveten om… Det är också min erfarenhet, när jag kom till tro.
Trollkontroll, om det ALLTID finns mer att upptäcka på insidan så bör detta gälla även för låt säga islam. Eller new age. Vad tror du att det finns att upptäcka på insidan i dessa fall?