Författare

Pastor och bibellärare som brinner för att lära ut Bibeln och hur vi kan tillämpa den idag. Bor i England.

Om inlägget

av Publicerat: 1 november 2017Ämnen: Moral, Det moraliska gudsbeviset, Filosofi5 kommentarerEtiketter: , , , , 3031 ord15 minuters läsningvisningar: 15

Dela inlägget!

Guds godhet och tillvarons oändliga lidande

Ett återkommande tema i samtal med människor är förekomsten av det onda i världen och den troendes föreställning att det trots det observerbara eländet skulle finnas en god Gud och skapare bortom eländet. Man får inte ihop det liksom. Men premisserna för resonemanget är fel.
För om ett sådant samtal skall vara meningsfullt torde man börja med att definiera vad som är ’god’ och ’ond’. Som jag förstår det efter att ha brottats med etik och moralfilosofi i ett halvt sekel, finns det bland annat följande alternativa värderingsgrunder för vad som är just gott och ont.

a) Definitionen av vad som är gott och ont baseras på den talandes egennytta. Det ”jag” gillar är gott och det jag ogillar och inte vill utsättas för är ont. En generell konsensus om vad som då är gott kan inte vare sig förutsättas eller avgränsas. Jag-centreringen döljer nämligen möjligheten att själva det talande jaget redan är ”ond” i en eller annan bemärkelse. Myten om människan som grundläggande ”god” måste nämligen först verifieras innan man kan utgå från det. Ett samtal om vad som är ont och gott baserat på egennytta och egenintresse blir lätt ett förbital och inte just ett samtal. Men invänder någon, de flesta människor är ju överens om vad som är någorlunda rätt..eller?

I Norden är det fel att ha sexuellt förhållande till en underårig (enligt vårt kollektiva godtyckes definition) individ. I den muslimska världen med mångfalt fler individer är det inte det. Med vilken ’egennyttorätt’ anser vi oss vara bättre på det goda än hela den muslimska världen? Kutymer och sedvänjor har uppenbarligen normativ effekt på vad som anses vara ’gott’. Men det är ingen objektiv standard, det är kollektivt godtycke. Makthavares normer pådyvlas individen och individen gör som makten gör. Den moraliska egennyttan säger att det är onyttigt för mig att ha en annan standard för gott och ont än vad som är nyttigt för mitt egenintresse.

b) ”Kollektivetiken” har en annan utgångspunkt. Den innebär att det som är rätt aldrig kan definieras på förhand utan måste avgöras från andra utgångspunkter. Idag kan det vara gott att göra si eller så, i morgon kan det vara fel. Den aktuella situationens egna parametrar bestämmer vad som blir rätt i det ögonblick som jag reagerar på den uppkomna situationen. Handlingen kan egentligen inte kritiseras annat än om min respons på utmaningen åsamkar andra aktörer skada. Ledorden är ”största möjliga nytta för det största möjliga antalet” och förväntar av den handlande individen att den har en från den egna nyttan avskild ’bredblick’ som inrymmer ett större perspektiv än den egennytta som ovan beskrivits. Att det i praktiken inte blir någon större skillnad visas lätt om man påpekar att det bland många anses fult att vara privatkapitalist medan man utan vidare kan ingå i ett sammanhang som omhuldar skråväsende och partikamratskap med betydande kollektivkapitalism. Egennyttan döljs igen men nu i ett kollektivt rättfärdigande av ansamlingen av makt och penningmedel. Att dessa maktmedel sedan används på ett sätt som utomstående anser vara ”fel” är liksom inte intressant så länge de som har ”rätt” har makten.

Om inte arbetsgivares girighet hade utsatt arbetstagare för underskott och ovärdiga arbetsförhållanden hade fackföreningsrörelsen aldrig haft ett skäl att existera. Dess existens är ett underbetyg åt arbetsgivare med oskäliga vinstförväntningar som utnyttjar människors utsatthet. Deras ”ondska” är dock bara deras  egenintresse att göra sig rika på andras bekostnad. Om egenintresse alltid är fel, blir det mindre fel om det är en majoritet som har det?

Motverkansfaktorn facklig kamp visar sig dock åstadkomma samma effekt åt andra hållet. ”Om du inte är med i facket får du inget jobb”. Avgränsning betingad av egenintresset, ett kollektivt sådant denna gång. Är majoritetsuppfattningar rätt bara för att de omhuldas av ett flertal?

Det är rätt som ger många fler vad de vill ha än om några få vill samma sak?

Läsaren märker att ”gott och ont” lätt och oundvikligen glider över på och inlemmar  frågan om ”rätt och fel”. Kan något vara gott som är fel? Kan det onda vara rätt? Utan att ha definierat vad som är rätt eller fel från en annan utgångspunkt än vare sig egennyttan eller kollektivetiken blir samtalet ansträngt och mynnar ut i insikten att nog inte finns något som kan kallas absolut rätt eller fel. Om inte…

c) …det finns en objektiv standard som gäller för alla. Den som inhandlar en hushållsmaskin eller elektronisk manick får alltid med en bruksanvisning. Den garantisedel som oftast medföljer innehåller mängder av finstilt text som nästan ingen läser förrän manicken slutar fungera. Men att åberopa garantin förutsätter läsandet av och tillämpandet av det regelverk som tillverkaren har angivit. I det ögonblick manicken används felaktigt upphör varje garantiåtagande från tillverkarens sida. Detta förhållande känner alla till även om de flesta aldrig ägnar en tanke åt det.

Hela den värld i vilken vi lever är en något mer omfattande, men inte desto mindre av någon tillverkad och ytterst fint kalibrerad, ’apparat’ vars handhavande kräver tillverkarens instruktioner och deras tillämpning. När allt annat misslyckas, läs instruktionerna! Upphovsmannarätten regleras i lag och skyddar produkter från annat bruk  än avsett. Icke så när det gäller hela världen, där struntar majoriteten i det finstilta. När handhavandet inte överensstämmer med avsikten sker orätt, och det orätta blir något ont. Det som sedan kallas för det onda är således en konsekvens av att den objektiva standard som delgivits av den ursprunglige tillverkaren och ägaren frångåtts. Universell är den lag som säger att du skördar vad du sår. Och att konsekvenserna för missbruk ofrånkomligen kommer att vara något annat än den ursprungliga avsikten är också väl känt. Den som inköper ett fordon förväntas hålla trafikreglerna, den som kör mot rött bryter mot fordonets syfte och förvandlar det till ett mordredskap. Är fordonet ont? Nej men handhavaren är det i det ögonblick han åsidosätter tillverkarens intentioner.

Den kristna tron håller för sant att hela världen tillhör dess skapare och att skaparen givit en objektiv allmängiltig standard för dess handhavande. Inte bara har Gud gjort allt skönt för sin tid, Gud har också påtalat alla konsekvenser av avsteg från den standarden. Bibeln beskriver konsekvenserna in i minsta detalj. Den beskriver också att människorna ideligen och ända ifrån början konsekvent har tummat på alla dessa regler och därför skadat sig själva och sitt livsrum med förödande effekter för hela skapelsen. Bibeln refererar ca 480 gånger till ’ond’. 99% av dem återförs till människornas egen ondska. Myten att människan skulle vara god i sig är lika sann som att hävda att ett klot som är viktat genom inpassningen av ett lättare material på en punkt skulle tillåta att klotet rullar rakt. Eller om du vill, att ett obalanserat hjul på bilen inte skulle märkas under färd.

Men finns då ingen fristående ’ondska’? Kan vi verkligen göra gällande att det är människans agerande som ger upphov till allt ont? Finns inte den där ’djävulen’ som styr och ställer över människor? Och i så fall, har Gud inte skapat detta onda också? Och om så, har du inte Gud själv ansvaret för denna ondska?

Jag rörde vid det förhållandet att man inte kan tala om ”ont” och ”gott” utan att omedelbart hamna i diskussionen om vad som är ”rätt” och ”fel”. Kan överhuvudtaget något anses vara ”rätt” om möjligheten att göra ”fel” inte finns?  Ordet rätt och ordet gott kan bara ha värde om deras respektive motsatser också existerar som ett handlingsalternativ. Men lägg märke till att dessa negativa element bara existerar som avsteg från något, det vill säga de är negationer av något. Orätt är inte ett objekt i sig utan en konsekvens av ett frånsteg från det rätta.

Ondska är inte ett skapat objekt utan en perversion av något som i sig självt är och var gott.
Det är när ett val träffas att göra vad som är orätt som det onda uppstår. Det onda är en parasit på det goda och existerar bara som sådan. Den är likt cancertumörerna en autopilot med mål att förstöra sin ’värd’ och är därmed självdestruktiv. Det onda skapar aldrig något, det förvränger bara något som var till och som kunde förvrängas. Alternativet hade varit en mekanisk värld utan något som helst moraliskt ansvar för någon. En amerikansk komediserie för länge sedan visade upp en mängd hyss och bus där det alltid slutade med ursäkten ’Oh the devil made me do it’ , ”de var Djävulen som fick mig till det”. Djävulen får visserligen till det, men bara genom att låta oss få vad vi inte borde ha när vi väl låtit oss själva sukta och lusta efter det som från början var förbjudet.

”Hela världen är i den Ondes våld”. Ja, men bara för att människornas tillstånd är detta: ”Då såg Herren att människornas ondska överallt på jorden var stor och att deras hjärtans uppsåt och tankar i allt var onda.” Onda enligt vems definition? Inte deras egen, men väl skaparens.

Att diskutera det onda utan att ha förstått vad syndafallet har åstadkommit med människan är att ha frånsagt sig alla möjligheter att förstå människans latenta ondska. Således skyller vi i samtiden på allt annat än just oss själva. Ekonomiska system är skulden, rasism bär skulden, religionen är skyldig till alla krigen, ja stort sett allt annat bär skulden för världens elände, allt annat än människan själv. Men det är på den punkten det förhåller sig precis tvärtom.

I urberättelsen om människan möter vi det hela komplexet i en ’nötskalshistoria’. Kain som dräper sin tvillingbror gör det för att han gjort avsteg från det som var känt som rätt. Hans egen insats får inget godkännande från Högsta ort och istället för att rätta in sig i vad som är rätt röjer han den ur vägen som gjorde vad rätt var. Så blir den orättfärdige ensam herre på täppan. Tillfälligt. Vad som är rätt bestäms nämligen inte av den egenmäktige och egennyttige utan av den som har upphovsmannarätten och som  har rätt att begära vad som är långsiktigt rätt och riktigt.

Djävulen lyckades få människan att tro på en lögn: ”Gud vet att när ni äter av det förbjudna trädet, då blir ni själva gudar och vet vad som är rätt och vad som är fel”. Ni kommer att bli Gudar själva och ingen skall längre tala om för er vad som är rätt eller fel!  Facit? Vi vet att vi gör fel men kan inte låta bli att göra det. Det sa han inget om! Men så är han en lögnare från begynnelsen. Kan någon ljuga som inte också talar sanning? Lögn behöver bara 1% avsteg från sanningen för att vara just det. En halvsanning är alltid en hellögn.

Vad med allt det onda i världen? Vad med alla naturkatastrofer, alla missbildade barn, all hungersnöd, alla jordbävningar och naturkatastrofer? Nog är de väl onda? De är konsekvenserna av att den värld i vilken vi lever gradvis ackumulerar allt fler konsekvenser av att skapelsen genom människornas samlade synder blir alltmer genomsyrad av sitt eget sammanbrott. ”Hela skapelsen våndas och längtar efter sin befrielse”. Den är underlagt förgängligheten, förgänglighet betyder att allt som från början fungerade korrekt gradvis når sin död och sin undergång. Eller om man så vill: sin termiska död.

Människan har en betydande del av ansvaret för processerna. Det var inte Gud som skapade den plast som nu hotar att förstöra det marina liv som så många är beroende av. Det var inte Gud som bad oss bygga kärnvapen, han gjorde kärnreaktionerna ’säkra’ i solen, han bad oss inte att så tillbedja solen att vi försökte tygla dess energimekanism på jorden. Det var inte Gud som satte kärnvapen i händerna på Iran eller Nordkorea.

Det var inte gud som fällde atombomben över Nagasaki eller Hiroshima. Det var människan.

” Var var Gud när det eller det hemska hände?” Var var Gud när ISIS skar halsen av kristna föräldrars spädbarn medan de satt i föräldrafamnen? Var var Gud under Hitlers utrotningskampanj av judar och zigenare, homosexuella och andra som bedömdes som ’entartete Menschen’?

Var är Gud när du har bestämt dig för att låta din egennytta definiera vad du tänker göra? Vill du ens ha hans inblandning?  Om inte varför frågar du då varför Gud inte förhindrar andra att göra fel? Då borde du läsa hans instruktioner, hans villkor för livet i hans värld. Om du inte inser att det du inte förebygger genom insikt och acceptans av ägarens instruktioner kommer att ha oönskade men förutsagda resultat, så gnäll inte sedan när dessa resultat oundvikligen inträffar. Gud har sådan respekt för sin skapelse att han visserligen ger oss instruktionerna men överlåter åt oss att följa dem eller låta bli.

En norsk bosättning nedom ett brant berg har skydd för den ständiga ström av västliga vindar som gör livet besvärligt just där. Berget är skogstäckt. En skogsentrepenör, som förstås inte själv bor på orten, köper skogsmarken, byborna gläds åt pengarna, skogen avverkas. Nästa vinter är snöfattig, och nästa och nästa. Men den fjärde vintern blir snöfallet ymnigare och väderförhållandena ger snön riskabla egenskaper. En skidåkare på offpistäventyr utlöser en lavin. Halva samhället försvinner ut i havet.. Var var Gud? Nästa fråga: varför frågade de inte Gud innan de bosatte sig där, innan de avverkade och sålde sin skog? Fanns det inga lavinspår där i trakten förut? Varför låter människan bli att tänka efter före? För att hennes tankar är allenast onda överallt. Ur Gud, skaparens synvinkel.

Jag har haft hönsgård och äggpullor. Ponera att en ondsint mård tar sig in under staketet och mördar alla mina höns medelst halsavslitning. Gör det mig ond? Jag äger allt, men om jag skall förhindra mården att vara mård och göra vad mårdar gör måste jag förbjuda eller bygga om mården. Jag kan inte förbjuda mården att vara det han är, om det var jag som skapat mården. Mården är inte ondsint, det är en moralisk värdering som inte finns för  något annat än människan och den fallna ängeln Lucifer i denna skapelse. Och inte ens Satan var det förrän han valde att göra vad ont är. Det är inget tvång att göra fel, det blir dock en svårbruten vana när man väl börjat.

”Ingen av er skall understå sig att säga att det är Gud som har frestat honom att göra fel, Gud frestas inte och frestar ingen, men var och en blir frestad när denne förleds av sitt eget habegär. När begäret så har blivit havande ger det liv åt och föder synden, och när synden har löpt linan ut ger den säker död.”

”Och säg till detta folk: Se jag ställer inför er två vägar, en väg till liv och en väg till död.”

Man får inget nobelpris för att inse vilken väg mänskligheten har valt.

Världen är  nog i den ondes våld, och hans medhjälpare är de som skyndar sig att göra allt det som inte Gud anser vara gott. Men det finns en gräns satt för detta tillstånd. I tiden och rummet som vi bebor. Gud har sagt det också.

Teddy Donobauer, Doncaster dem 30 Oktober 2017

5 kommentarer

  1. Johan Karlsson 1 november 2017 at 19:29

    Svammel, ty om objektiva värdefakta existerar så verkar det som om de måste uppfylla både Humes är-bör-distinktion och Moores ”den öppna frågans-argument”, d.v.s. de måste vara icke-naturalistiska. DCT klarar aldrig av detta då teorin förutsätter naturalistiskt värderealism. Se del IX: https://www.facebook.com/notes/johan-karlsson/i-ix-i/1076469032484710/

    • Teddy Donobauer 2 november 2017 at 11:11

      Och varför ’måste’ de uppfylla dessa kriterier? Och på vilken grund hävdar Johan att Skaparens rätt att definiera hur skapelsen skall förhålla sig till skaparen är svammel?

    • Joel Samuelsson 4 november 2017 at 21:39

      j16___Johan K,
      1) du försöker bemöta Teddy Donbauers resonemang med en länk där du försöker kritisera Grenholms resonemang. Det fungerar naturligtvis inte. De säger inte samma sak.
      __________________________
      2) Jag har kollat igenom din kritik av Grenholms resonemang, och den fungerar inte mot Grenholm heller. Du säger saker som är uppenart felaktiga om honom (också) . Ett exempel är när du skriver:
      ”Problemet för Grenholm är att han – utgående från sin metaetik – inte kan motivera varför det är fel att våldta och stycka en sjuårig flicka. Faktum är att hans etikbok verkar tyda på att det kan vara fullständigt rätt att både våldta och stycka barn”- Johan Karlsson
      ### Det förvånar mig att du väljer att missrepresentera Grenholms position på det här sättet, trots att jag redan förut påpekat att du förväxlar deskriptiva passager från GT med preskriptiva och sedan försöker applicera dem på Grenholms moral.
      Fungerar inte denna gången heller, Johan.

  2. Johan Franzon 1 november 2017 at 19:52

    Jag undrar vad du rent konkret avser när du talar om ”Guds instruktioner”. Gamla Testamentet är exempelvis fullt av instruktioner från Gud. Är det dessa som avses? Vissa av dessa instruktioner säger emot varandra. Exempelvis säger Gud till de första människorna att de fått markens grödor till föda, men senare ändrar han sig och tillåter köttätande. Han säger också i de tio buden att vi inte får dräpa, men sedan ger han order om att dräpa. Eller menar du kanske att det är Jesu ord som är instruktionen, och att det nya förbundet har gjort det gamla föråldrat, så som det står i Hebreerbrevet? Men i Bergspredikan säger Jesus att lagen gäller, intill minsta prick. Så då kanske det är både lagen och Jesu ord som gäller i kombination? Men hur blir det då med nåden som Paulus pratar om? Fast å andra sidan tar Jesus aldrig ordet nåd i sin mun och säger i sin långa utläggning om domens dag i Matt 25:31-46 att det tvärtom är gärningarna som kommer att vara avgörande.

    Så när du talar om Guds instruktioner, vad exakt menar du?

  3. Teddy Donobauer 2 november 2017 at 11:05

    Tack för frågan. Utan att förstå ramberättelsen i sin helhet blir det svårt att följa hur ’instruktionsbiten’ ser ut. Före syndafallet är människan vegetarian. Om du ignorerar syndafallets totala effekt är det förstås obegripligt att de efter den händelsen inte bara tillåts äta kött utan också instrueras till att INTE äta blod. Skälet är angivet i texten. Livets säte är blodet. Livet är Guds gåva, inte vår rätt.
    Tar du hela skriftens åsikter gällande köttätande för ögonen ser du något som först i sin helhet ger ’instruktion’. ’Allt är tillåtet, men inte allt är nyttigt’, om ditt ätande av kött blir orsak till att någon annan får avgörande problem, avstå då hellre… osv.
    Men det är en lång uppsats i sig.

    Men en kortfattad sumering av instruktionerna är givna i de tio buden.
    Teddy D

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer