Författare

Son, make, förälder Kristen, präst, apologet Några ord som karaktäriserar denna i Lycksele boende präst, verksam inom Svenska kyrkan. Jag är bördig från Vikbolandet utanför Norrköping. Jag är uppväxt inom kyrkan i en bred bemärkelse, jag kunde Bibelns berättelser, men under min tonårstid växte frågan: ”Har Jesus funnits?” senare växte också frågan om Gud och vetenskap fram: ”Känner de varandra?” Efter mycket läsande, samtalande, undersökande landade min tro åter i hjärtat omvägen via huvudet! Min frälsare lever, han finns och Gud är grunden för allt!

Om inlägget

av Publicerat: 11 april 2018Ämnen: Argument för Guds existens, Det moraliska gudsbeviset26 kommentarerEtiketter: , , , , , , , 1521 ord8 minuters läsningvisningar: 27

Dela inlägget!

Guldmyntfoten och de tre björnarna – om Gud som moralens garant och rättesnöre

Det som nu kommer att vara bloggposten huvudärende; att en kristen gudstro är en garant för att det finns verkligt rätt och fel, har dryftats många gånger. Det finns vanliga och säkert ovanliga invändningar, här ska vi se på några olika sätt att se på Gud som moralens garant. 

Först ett ord om de där björnarna, de träffade ju inte sagofenomenet Guldmyntfoten utan Guldlock (en riktig sagofigur, eller etablerad kanske man ska säga, för sagofigurer kanske inte riktigt finns!?). Det handlar alltså om flickan Guldlock som kommer till ett hus, rör lite saker, äter lite mat, med mera, och allt visar sig tillhöra tre björnar som bor i huset. De upptäcker spår efter henne: ”Någon har ätit av min mat”, ”Någon har sovit i min säng, och gör det fortfarande” är några citat som mitt minne återger från barndomens sagoläsande. Mer av sagan finns här. 

The_Three_Bears_-_Project_Gutenberg_eText_17034

Guldlock och de tre björnarna. Från vänster: Mamma Björn, Barnet Björn, Pappa Björn. Frånvarande: Guldlock

Nu ska vi gå över till den helt fiktiva sagan om Guldmyntfoten och de tre björnarna eller hur pengars värde garanteras och omfamnas. Jag räknar med att denna titel kommer att göra den till en storsäljare i åldrarna 5-7 år! 

Det var en gång tre björnar som ville göra något annat i livet än att gå i ide. De bestämde sig för att köpa upp blåbär av blåbärstrollen med hjälp av pengar de själva gjorde. 

Den första björnen hon tog fram papper och penna och började rita ett fint mönster, så skrev hon en siffra som motsvarade det antal kottar som den var värd (som vi alla vet är blåbärstrollens enda glädje i livet som är större än att plocka blåbär att få fatt i kottar). 

Hon kom till det första blåbärstrollet, halade fram sin fina sedel och förväntade sig få rikligt med blåbär! Men blåbärstrollet skakade på huvudet, för honom var inte lappen värd en enda kotte, och inga blåbär ville han därför ge björnen. ”Men jag tycker den är värd det!” insisterade björnen. Ett annat troll kom vägen förbi, hon kände björnen och tyckte att den var värd flera kottar och gav björnen blåbär för sedeln. 

Den andre björnen, han samlade ihop kottar, han band dem samman med band och skrev utanpå de hopknutna kottarna antalet av dem och allt annat man behövde veta för att förstå att det var fina kottar! Han gick och mötte blåbärstrollen, de bytte glatt till sig kottar mot blåbär och de uppskattade att det stod mer förklarat och garanterat på omslaget till kottarna! 

Den tredje björnen hon började samla in kottar tills hon hade ett stort förråd, sedan gjorde hon ett antal papperssedlar och skrev på var och en av dem upp den andel av kottarna man fick för varje sedel. Hon gav sig iväg på blåbärsjakt och fann snart några blåbärstroll, hon visade dem på sedlarna och berättade om sina insamlade kottar och att närhelst de kom till henne så kunde de visa lappen och få det bestämda antalet kottar i utbyte mot den. Blåbärstrollen blev nöjda och bytte glatt bort sina blåbär mot sedlarna! 

För den som undrar vad detta har med guldmyntfot eller moral att göra så ska vi börja med pengarna och spara moralen till sist. 

Vi börjar med pengar i sig. Guldmyntfot, eller vilken metallfot som helst innebär att det finns en referensenhet i en viss metall gentemot man vilken sedan värderar andra metallmynt (de ska ha ett sådant metallvärde som om de var gjorda i referensenhetens metall, till exempel Sveriges silvermyntfot (här finns mer beskrivet kring detta). Det mest kända och mest imposanta utfallet av detta är världens största mynt, våra svenska plåtmynt och framförallt tio silverdaler kopparmynt där kopparvärdet skulle motsvara silvervärdet hos tio silverdaler. 

8 daler silvermynt

8 daler silvermynt. Ett präktigt stort mynt, men inte lika stort som ett 10 dalers silvermynt koppar! Foto: StAnshelm

Detta kan sedan utvidgas till att gälla alla pengar, att de motsvarar ett riktigt metallvärde, att de alltså kan växlas in mot metall (guld, silver eller vad det kan vara). 

Efter denna lilla pekuniära utflykt ska vi ta oss till moralen där följande två ståndpunkter ofta målas upp: Antingen finns bara den förste björnen eller den andre björnen. Om bara björnen som säger att lapparna är värda ett visst antal kottar finns så är det bara så för att han sagt så, inte för att det på något objektivt sätt är så. 

Om bara björnen som kommer med själva kottarna, som i sig är något, då blir björnen i sig onödig, kottarna finns honom förutan och de är objektivt sätt värda sitt antal blåbär antingen björnen finns eller inte.

Nu tror jag att jag frångår sagoberättelsen för att kanske tydligare säga vad jag tänker. 

Man brukar hävda att om det är Gud som är upphovet till det moraliska rättesnöret så är moralen subjektiv, inte helt som det som kan höras ibland som en nidbild av vårt moderna samhälle ”Om det känns rätt så är det rätt”, men bra nära. Det är helt enkelt rätt bara för att Gud säger det, eller tycker det eller. 

Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller. 

Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den. Det är en större invändning mot en ateistisk moral, kanske kan man resonera sig fram till att det skulle kunna finnas etik Gud förutan, men moral, etikens utlevelse, varför skulle det vara bättre än något annat? 

Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan, eftersom den finns i Gud/hos Gud så förpliktar den för alla och den garanteras för alla! 

I och med att moralen finns med hos den som en gång i tidens slut ska döma världen då ger den oss förpliktelser (hos Luther talar man om lagens tre bruk: 1 – Att ha ordningar i tillvaron, samhällen, polis etc. 2 – Att driva till Kristus (att människan inser att vi kan inte vara helt goda, kärleksfulla, endast i Jesu död på korset kan vi få bukt med vår ondska). 3 – Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger. 

Nu blev det en liten predikan på slutet, det är lätt hänt (en yrkesskada skulle man kunna säga), men huvudstycket i vad jag vill säga är att med guldmyntfotens hjälp vill jag främst bemöta detta med att Gud är en subjektiv moralgrund, det är gott och Gud vill det kan sägas sammanfatta den delen. Sedan lade jag ut texten till varför det, trots att det finns kottar i skogen och kanske kan finnas någon slags etik, eller någon slags moralens grund Gud förutan, ändå blir annorlunda om Gud är med i moralfundamentet.

Allt gott till er alla! / Martin Walldén

26 kommentarer

  1. Johan Franzon 11 april 2018 at 20:19

    Några synpunkter med anledning av denna text.

    Först: det nya förbund som Gud instiftar i och med Jesu död på korset innebär att nya moraliska spelregler börjar gälla för oss människor. Gud byter så att säga guldmyntfot, så att det plötsligt inte längre går att växla in goda gärningar. I stället gäller nu tro på Kristus som valuta. Men en av poängerna med ditt resonemang är väl att guldmyntfoten ska garantera att systemet är robust och står sig över tid. Så verkar alltså inte vara fallet.

    Synpunkt nummer två. Om jag tolkar dig rätt menar du att lösningen på Eutyfrondilemmat är att inte skilja på Gud och det goda. Du skriver: ”Det första vi kan lära av Guldmyntfoten och de tre björnarna är att det kan sammanfalla godheten och Gud; det är gott och Gud är god. Gud är god och det är gott det Gud säger/anbefaller.” Men om Gud och godheten sammanfaller, hur kan vi då överhuvudtaget få syn på vad godhet är? Om vi med ”Gud är god” menar ”Gud är Gud” så undrar jag på vilket sätt vi är hjälpta? ”Gud är Gud” är visserligen logiskt korrekt, men i mina öron helt meningslöst.

    Men kanske menar du ändå att Gud har vissa moraliska egenskaper, som vi kan få syn på. Du skriver lite senare ”Men med Gud i ekvationen så blir saken den att rätt och fel får en garant, den finns grundad i Gud själv, den finns nedlagd i hans skapelse människan …” Här verkar det alltså som att det finns någonting som faktiskt kan skiljas från Gud, eftersom det även existerar i oss människor – det vill säga utanför Gud (även om det härstammar från honom). Det som jag i så fall undrar är hur detta ”rätt och fel” egentligen ser ut. Eftersom det ursprungligen kommer från Gud och är grundat i honom, så är min spontana tanke att det helt enkelt är Guds egen moraliska natur som vi människor fått en liten blåkopia av. Men då infinner sig denna fråga: är verkligen det som är rätt för Gud identiskt med det som är rätt för oss människor? På många punkter tror jag att du måste svara nej på den frågan. Det är rätt av Gud att döma människor, tror jag att du anser. Men jag tror inte att du anser att det är moraliskt föredömligt för oss människor att vara dömande. Gud har rätt att vilja ha mycket makt, ja kanske rent av all makt i världen, tror jag att du anser. Men du anser nog inte att denna rätt även ska gälla för oss människor. Gud är i sin fulla rätt att vilja bli dyrkad och tillbedd, skulle jag gissa att du anser. Men om vi människor skulle ha samma önskan så gissar jag att du skulle klassa detta som svår synd. Så vad jag kan se uppstår det vissa problem om vi säger att vår moral är en spegelbild av den moral som Gud håller sig med.

    En sista synpunkt. Du skriver på slutet: ”På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger.” Här undrar jag hur du ser på nåden. Enligt vad de flesta kristna verkar mena, kan Gud förlåta även de värsta handlingar så länge ångern är djup och sker i Jesu namn. Men vad händer då med rättvisan? Låt säga att en präst förgriper sig svårt på ett barn. Som ett resultat av övergreppet förlorar barnet sin tro på Gud och lever sedan hela sitt vuxna liv som icketroende. Prästen å sin sida ångrar sig djupt och uppriktigt och får syndernas förlåtelse. Hur kommer rättvisan att skipas på den yttersta dagen i detta fall? Prästen är ju förlåten och bör alltså släppas in i himlen. Personen som tappat tron är enligt Joh 3:16 förlorad, och bör därför hamna antingen i helvetet eller utplånas. Det skändade offret straffas alltså på slutet medan förövaren kammar hem en plats i paradiset. På vilket sätt är detta rättvist?

    • Profilbild
      Martin Walldén 12 april 2018 at 21:55

      Tack! Återkommer! Den hade, min vetskap förutan, hamnat i något slags limbo. Ordningen återställd och tack för påpekande!

    • Profilbild
      Martin Walldén 24 april 2018 at 21:44

      Jag börjar med att eventuellt göra dig lite besviken, eller obesvarad i alla fall: ”Först: det nya förbund som Gud instiftar i och med Jesu död på korset innebär att nya moraliska spelregler börjar gälla för oss människor. Gud byter så att säga guldmyntfot, så att det plötsligt inte längre går att växla in goda gärningar. I stället gäller nu tro på Kristus som valuta. Men en av poängerna med ditt resonemang är väl att guldmyntfoten ska garantera att systemet är robust och står sig över tid. Så verkar alltså inte vara fallet.”

      Dock är det inte bloggposten ärende. Ärendet är att säga att ”Gud som moralens grund är inte subjektiv moral.” Ungefär så i kortform. Alltså 20 pundsedeln är värd tjugo pund för att riksbanken har sagt det (lovat vad den kan bytas in mot) och för att den kan bytas in mot motsvarande värde i guld (den är i sig värd 20 pund).

      Synpunkt två blir också lite vid sidan av bloggposten ärende, den är alltså en lite längre harang som kunde demonstrerats med vilken sedel som helst (som i sig är värdelös, eller bara värt pappret och färgen, men som med löftet/utsagan på den är värd just vad den är). Det blir inte riktigt så skruvat som i exemplet, men jag förstår att man lätt kommer dit. För om godheten och Gud sammanfaller så blir det: ”Godheten det är det Gud är” och visst vänder man på det så får man tillbaka en sådan sats, dock kan det ha förklaringsvärde om man istället går vidare. Jämför kanske man kan göra med ”Svensk frukt är den som är från Sverige” den ger inte så mycket heller, dock skulle den kunna anses ha förklaringsvärde tänker jag!?

      Ett sätt att få tag på vad godheten är skulle kunna vara att höra vad Gud säger (för nu lämnar jag invändning 1 därhän, vi återkommer till den (det tror jag jag lovat för länge sedan)).

      Det är ett rätt litet stycke, en liten del av en mening som ger upphov till ett långt resonemang kring hur det är nedlagt i människan. Jag utlade inget kring hur den var nedlagd, och inget om att det skulle vara nedlagt i människan likt sättet den finns på hos den som är godheten.

      Det var några första tankar, jag beklagar att de dröjt så länge! Ska försöka återkomma med ytterligare tankar kring den sista invändningen!

      • Johan Franzon 28 april 2018 at 09:18

        Hej och tack för respons. Avvaktar lite med att svara, ifall du är på gång med den sista invändningen. Mvh Johan

        • Profilbild
          Martin Walldén 28 april 2018 at 17:09

          Tack! Ja suck det är segare än sirap ibland att försöka prata med mig.

          • Johan Franzon 28 april 2018 at 20:05

            Ha ha! Ingen fara.

        • Profilbild
          Martin Walldén 21 juli 2018 at 21:15

          Den sist invändningen hör nog hemma i den påbörjade serien ”Teologi för ateister” med tankarna om vem som verkligen kommer till helvetet samt vem som verkligen lyckas bli ofrälst (Den delen påbörjades i del 1) samt hur Gud kan vara rättvis (som inte nosats på från min sida alls, den bör få återverkningar både på ditt scenario och på det som nu är aktuellt i kommentarsfältet om vad Gud eller inte Gud gör mot/med folk i den hebreiska Bibeln) .

          Ett kort tänkt svar är väl att Jesus är sanningen och att om man med höga sanningsanspråk tar avstånd från Gud, eller springer i från honom då skulle det kunna vara så att man just springer in i hans armar; både ateisten med väl genomtänkt antites till Gud och sådana här mer psykologiska bortspringningar. Det är ju inte ett nej till människors erbjudande om Gud (som prästen skulle kunna sägas stå för) som är nej till Gud, det är ju just nej till Gud som är nej till honom. Så tänker jag lite kort.

  2. Annie Svensson 12 april 2018 at 16:36

    Hej Martin!

    Tack för din roliga text! Jag har några kommentarer:

    Du skriver: ”Det andra vi kan lära är att det skulle kunna vara så att kottarna fanns, att moralen finns, och att den är frikopplade från Gud, men vad händer då? Moral är själva rätt och fel, själva vårt rättesnöre, men kottar i skogen finnas, de påverkar då inte någon, moralen kan finnas, men ger då inga implikationer, det finns ingen grund för att vi ska följa den.”

    Min kommentar till detta är att om vi gör goda gärningar för nästas skull och anser att det är tillräckligt viktigt, så blir Gud helt onödig. Hänsyn till våra medvarelser, mänskliga och icke-mänskliga är tillräcklig grund för att vi inte ska uppföra oss illa.

    Du skriver: ”Som förlåten syndare (det som i dagligt tal kallas kristen) får vi viljan att för Jesu skull (inte av rädsla för straff, eller för att skryta med våra handlingar/vår godhet) och hjälpen av Anden att gör gott) och den ger också en garanti för att den kommer att gälla alla. På den yttersta domen då kommer rättvisa att skipas, rättfärdighet att bestå, rätten kommer föras till seger.”

    Samma invändning som ovan gäller här. Det där med att vi skulle respektera andra för vi är rädda för straff eller för att skryta vet jag inte vad du fått ifrån. Det räcker med att se till andras behov och de gränser som dessa sätter för våra handlingar. Och så empati och vanlig genuin hjälpsamhet. Att hota med att ”rättvisa kommer att skipas” (och här motsäger du dig faktiskt själv, se rädslan för straffet ovan) ger intrycket av att vi måste leva under hot för att göra det goda. Vilken mörk syn på människan detta förutsätter!

    Vänligen,
    Annie Svensson

    • Profilbild
      Martin Walldén 12 april 2018 at 21:50

      Tack för kommentarer! Återkommer då jag har något annat än en telefon att plita på!

    • Profilbild
      Martin Walldén 15 april 2018 at 18:31

      Hej igen! Några tankar: ”Min kommentar till detta är att om vi gör goda gärningar för nästas skull och anser att det är tillräckligt viktigt, så blir Gud helt onödig. Hänsyn till våra medvarelser, mänskliga och icke-mänskliga är tillräcklig grund för att vi inte ska uppföra oss illa.” – skriver du. Så är det ju förstås, men då måste man ha något att mäta detta gentemot; vad är en god gärning? Det är det som vi rör oss omkring här. Inte om man kan göra goda gärningar utan att referera till Gud. Det är egentligen så att det som bloggposten har som ärende är detta: ”Gud som grund för moralen blir inte en subjektiv moral”

      ”Samma invändning som ovan gäller här. Det där med att vi skulle respektera andra för vi är rädda för straff eller för att skryta vet jag inte vad du fått ifrån.” Nja det är väl en inte allt för ovanlig tanke gentemot kristna att de ser sig som lite finare/godare/eller vill visa upp sina goda gärningar eller att man ska vara rädd för Gud och därför göra gott.

      ”Det räcker med att se till andras behov och de gränser som dessa sätter för våra handlingar. Och så empati och vanlig genuin hjälpsamhet.” Absolut, det är ju bara frågan vad det är, men som sagt bloggpostens ärende är ju inte ens att visa vad det är!

      ”Att hota med att ”rättvisa kommer att skipas” (och här motsäger du dig faktiskt själv, se rädslan för straffet ovan) ger intrycket av att vi måste leva under hot för att göra det goda. ” Nja det är inte som ett hot, utan som ett löfte! Allt det vi ser som är orättvist, som är orättfärdigt kommer att göras åt det andra hållet! Det är inte så att de som nu var aktuella i detta med eventuell giftgas i Syrien, alldeles nyligen, inte vill att rätten ska råda, som jag förstår det. Många av oss vill nog det, det är den längtan som det här handlar om, inte främst att vi ska göra rätt av rädsla för straff. Straffet är ju i kristen tro redan utdelat, det var det som hände på korset!

      ”Vilken mörk syn på människan detta förutsätter!” Kristen människosyn är väl inte alldeles jätteljus när vi människor lämnas ensamma, men den är ljus vad gäller hennes möjlighet att leva med Gud alldeles oavsett det och i kristen tro så är det det allra högsta så den eventuellt mörka synen gör liksom inte så mycket! Kanske ger den en smula realism?! Men riktigt så som du målar upp det förstår jag inte den kristna människosynen; att vi bara gör gott av rädsla för straff, det är ju just det som exemplet från den lutherska traditionen vill visa!

      • Annie Svensson 16 april 2018 at 18:34

        Hej Martin!

        Här finns kärnan till en etik som inte är beroende av Gud. Du skriver: ”Så är det ju förstås, men då måste man ha något att mäta detta gentemot; vad är en god gärning? Det är det som vi rör oss omkring här.”

        En god gärning mäts i förhållande till vår nästa. Den blir då inte godtycklig på något sätt. Ansvaret att inhämta kunskap om vad denna hänsyn innebär är vårt ansvar. Bara vårt.

        Vänligen,
        Annie Svensson

        • Profilbild
          Martin Walldén 21 april 2018 at 20:43

          Det är en bra referens vår nästa tycker jag med, men den är inte nödvändig dvs det är inte det enda vi kan ha som måttstock alltså blir det en viss godtycklighet eftersom vi valt just detta som norm. Det finns inget som är självklart med att vi har ansvaret att inhämta kunskap och idka hänsyn. Ja om inte Gud finns då förstås!

          • Annie Svensson 5 maj 2018 at 21:19

            Hej Martin!

            Det blir verkligen inte godtyckligt. På vilket sätt skulle det bli ” en viss godtycklighet”? Vår nästas intressen är absoluta. Och om tron på gud inte gör det självklart att ”inhämta kunskap och idka hänsyn” om vår nästa, då är tron på gud en riktigt dålig idé. Som att smita undan sina förpliktelser. Garanterat mindre jobbigt verkar det vara i alla fall.

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Profilbild
            Martin Walldén 21 juli 2018 at 21:20

            Jadå, vår nästas intressen är absoluta för att det intresset för oss är grundat i Gud, men som själva utgångspunkten för moral är de inte objektiva, det kunde lika gärna vara mesta möjliga njutning eller minsta möjliga miljöpåverkan eller bäst för min grupp eller dylikt som gäller.

            Bloggposten handlar inte riktigt om detta utan om en förankring av moralen i Gud gör den subjektiv eftersom någon då sagt detta eller om den bara är objektiv då den är utanför Gud och då gör Gud till mindre, men bloggposten vill visa att det finns ett tredje sätt som vi har vardagliga exempel på (eller vardagliga, men den brittiska guldmyntfoten (och den svenska silvermyntfoten) finns ju i alla fall för alla att tillgå och få begrepp om).

      • Anders Åberg 24 april 2018 at 22:13

        ”vad är en god gärning?” En god gärning är en gärning som får vår hjärna att utsöndra endorfin. Vi mår bra av goda gärningar. Varför? Jo för att goda gärningar har gett flockdjuret människa en överlevnadsfördel. Individer med en för arten fördelaktig funktion i hjärnan har överlevt i högre utsträckning än dom med en mindre fördelaktig hjärnfunktion.
        Inte kan väl det vara så svårt att förstå Martin?

        • Profilbild
          Martin Walldén 26 april 2018 at 17:11

          Vill jag veta vilka gärningar som utsöndrar endorfin? Inte helt otroligt att det är fler än de som är goda! Detta med evolution och moral är knappast heller bloggpostens ämne, även om det ofta kommer upp. Jag tror att jag ska göra en betraktelse kring detta vid tillfälle, om Herren dröjer så kan det hända att det blir en sådan. Tack för din kommentar, innehållet i den och hur du resonerar var inte så svårt att förstå!

        • Ola H 26 april 2018 at 19:03

          Anders, Den definitionen av god gärning är nog svår att få någon att gå med på. Det innebär t.ex att Peter Madsen utförde en god gärning i ubåten då det förmodligen var en del endorfiner utsöndrade i hans hjärna.

          • Anders Åberg 26 april 2018 at 22:35

            Det finns säkert många fler handlingar som kan fixa en endorfinkick, men det blir lite konstigt att jämföra med galningars och psykopaters hjärnor.
            Det ändrar dock inte att en god gärning får vår hjärna att utsöndra endorfin. Om inte gruppsammanhållningen hade krävt goda gärningar så hade det sannolikt inte hänt. Ett ensamlevande rovdjur får troligen en endorfinkick av att istället jaga iväg sina artfränder, så nog duger den definitionen. Kanske kan man komplettera den med mer upplysningar, men jag gillar att ta det enkelt.

          • Profilbild
            Martin Walldén 27 april 2018 at 20:28

            Detta att vad som främjar överlevnad/framgång är olika och ibland är gruppsammanhållning och ibland att mina egna är mina fiender är ett gott sätt att sammanfatta evolutionsteori som något som ger upphov till ens en konsekvent moral och än mindre ger någon grund för densamma.

          • Anders Åberg 28 april 2018 at 00:56

            Men Martin, nu tänkte du inte alls innan du skrev.
            Det är väl fullständigt självklart för alla att olika arter har olika beteenden, eller tycker du att det är konstigt att en art som inte lever i flock inte gillar att leva i flock?
            En moral är naturligtvis bara konsekvent om den ger just överlevnadsfördel för sin art. Dom arter där den inte gjort det finns inte längre. Grunden för moralen/beteendet är överlevnadsfördelen och överlevnadsduglighet eller sk. fitness är det som evolutionen sorterar fram.

          • Profilbild
            Martin Walldén 28 april 2018 at 17:08

            Du får gärna kommentera utan tillmälen!

          • Anders Åberg 28 april 2018 at 18:05

            Och var hittade du tillmälet? Att du inte tänkte är väl inget tillmäle och av svaret att döma så har du heller inga argument till försvar av din kommentar, vilket i så fall bekräftar mitt påstående.

          • Profilbild
            Martin Walldén 30 april 2018 at 10:22

            Att jag inte tänkte är precis det.

          • Anders Åberg 30 april 2018 at 18:22

            Tänkte inte på det!
            Men några sakliga argument i frågan verkar du inte ha trots att du tänker. Beror det på att du håller med om mina slutsatser om moralen?

          • Profilbild
            Martin Walldén 21 juli 2018 at 21:24

            Detta med bäst lämpad överlever blir inte mindre av en tautologi när du söker visa moralen så där. De som inte hade moral finns inte! Det är en filosofisk grund, inte en slutsats från vetenskap.

          • Profilbild
            Martin Walldén 21 juli 2018 at 21:25

            Nej då, det betyder inte att jag håller med. Jag vill minnas att du i ett flertal trådar har fått rätt bra motargument utan min förtjänst kring att moralen kan vara på det sätt du säger, hittar inte det nu, men ska försöka återkomma i frågan!

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer