Författare

Micael Grenholm är en teolog, författare och föreläsare som bor i en kristen kommunitet i Falköping med sin fru Sarah. Han är doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet och undervisar i kyrkohistoria på ALT. Sedan 2009 har han skrivit på Hela Pingsten som idag är en av Sveriges största kristna bloggar. Micael är även redaktör för Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice, föreläser åt den kristna miljöorganisationen God Jord, samt driver podcasten Jesusfolket. Han har mottagit Uppsala fredspris och priset Årets opinionsbildare. Micael har skrivit fyra böcker, bland annat Dokumenterade mirakler och Konvertiten. Han har fått artiklar publicerade i Sojourners, The Christian Post, The Mennonite World Review, Dagen, Sändaren, med mera. Han har föreläst i över hundra olika sammanhang och brinner för ämnen som karismatik, apologetik, främlingsvänlighet, miljövänlig livsstil och evangelisation.

Om inlägget

av Publicerat: 17 maj 2018Ämnen: Mirakler och medicinsk vetenskap8 kommentarerEtiketter: , , 1874 ord9 minuters läsningvisningar: 82

Dela inlägget!

Fyra anledningar till att David Hume hade fel om mirakler

Mitt bokprojekt om dokumenterade mirakler är i full gång, och det vore omöjligt för mig att skriva en sådan här bok utan att nämna David Hume. Den skotske 1700-talsfilosofen skrev som ung en essä om mirakler som han själv benämnde som ”evigt” då det skulle ”vara användbart så länge världen består.”[1] Essän är populär bland dagens ateister: Richard Dawkins kallar Humes argument mot mirakeltro för ”kärnfullt”,[2] Christopher Hitchens tyckte att det var ”obestridligt”[3] och Michael Shermer benämner det som ett ”knockdown argument”.[4]

Är det verkligen så? Jag hittar åtminstone fyra stora problem med Humes resonemang som borde få dem som hyllar det att tänka till.

1. Självmotsägelser


När man tittar närmare på vad Hume skriver i sektion X av hans Enquiry Concerning Human Understanding[5] ser man att han inte ger ett argument mot mirakler, utan flera. Merparten av dem är hämtade från andra filosofer, och enligt John Earman som författat Hume’s Abject Failure klumpas de ihop av Hume på ett förvirrande sätt trots att de säger emot varandra.[6]

Det tydligaste exemplet på detta är hur Hume i del ett av essän presenterar ett ”bevis” för att vi aldrig ska tro på ett mirakel: ”Ett mirakel är ett brott mot naturlagarna, och då fast och oföränderlig erfarenhet har slagit fast dessa lagar, är beviset mot ett mirakel, från sakens själva natur, lika stort som något argument från erfarenhet möjligtvis kan tänkas vara.”[7] Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre.

Men i del två ägnar Hume mycket bläck åt att förklara hur mirakler aldrig bevittnats av lärda män, hur mirakelberättelser enbart uppstår i barbariska nationer, hur religiösa är naiva och känslosamma, med mera. Om nu del ett presenterade ett ”obestridligt” bevis för varför vi aldrig ska tro på en mirakelberättelse, vad gör det för skillnad om lärda eller olärda människor står för dessa berättelser? Del två av essän strider mot slutsatsen i del ett, och vittnar om att Hume antingen var ogenomtänkt eller insåg att ”beviset” i del ett inte håller.

2. Definitionsförvirring


Hume når i del ett följande ”maxim”: ”Inget vittnesbörd är nog för att etablera ett mirakel, om inte vittnesbördet är av en sådan sort, att dess falskhet skulle vara ännu mer mirakulöst, än det faktum som det försöker fastställa”. Här byter han definition på mirakel mitt i meningen. Ovan definierade han ett mirakel som ett brott mot naturlagarna, men så plötsligt talar han om att ett vittnesbörds falskhet skulle kunna vara ”ännu mer mirakulöst”. Skulle en lögn kunna vara ett brott mot naturlagarna? Hume blandar slarvigt ihop den filosofiska förståelsen av ett mirakel som en övernaturlig händelse med vardagligt talspråk om mirakel som något osannolikt.

Många, inklusive C.S. Lewis och John Lennox,[8] har kritiserat Humes mirakeldefinition då en Gudshandling inte behöver bryta någon naturlag. Lennox säger:

God is not a prisoner of the laws that describe the regularities that He has built in to the cosmos. It is therefore no act of violation, if he intervenes in his own creation. For such intervention breaks no laws.

Suppose I put £100 in my hotel drawer last night and I put in another £100 tonight. The laws of arithmetic say that I have £200 pounds in the drawer. If I find only £50 there tomorrow what do I conclude? That the laws of arithmetic have been broken or the laws of England? Clearly the laws of England.[9]

Med andra ord: ett mirakel behöver inte bryta mot en naturlag lika lite som en stöld (eller gåva) bryter mot matematikens lagar. Och bevisen för naturlagarna utgör inget motbevis mot mirakler, som Hume tycks tro, utan tvärtom behöver vi veta hur naturen normalt beter sig för att kunna upptäcka ett mirakel överhuvudtaget.

3. Cirkelresonemang


Om vi blundar för Humes resonemang i del två av essän och utgår från att hans ”argument” (i singularis) är det han skriver i del ett, vad händer om vi accepterar detta argument som giltigt och Gud plötsligt gör ett mirakel? Eftersom vi enligt Humes instruktioner bestämt oss för att aldrig tro på en mirakelberättelse vem som än berättar den, så kommer vi inte tro att miraklet har skett fast det skedde. Vår världsbild blir då antirealistiskt – verklighetsfrånvänd.

För att lösa detta problem måste man argumentera för att vi med största sannolikhet lever i en värld där mirakler inte sker, att naturalismen med största sannolikhet är sann. Men detta är inte en slutsats man får från Humes argument, tvärtom är detta en presupposition som Hume själv utgår från för att nå sin slutsats om att vi aldrig ska tro på mirakler. Craig Keener skriver: ”Humes argument är inte neutralt gällande möjligheten att övernaturliga eller gudomliga händelser inträffar utan utesluter den möjligheten a priori, och därmed förutbestäms slutsatsen för utredningen.”[10]

Ett tydligt exempel på Humes naturalism är när han försöker exemplifiera vad som är ett mirakel:

Det är inget mirakel att en man, som verkar vara av god hälsa, plötsligt dör: för en sådan typ av död, även om den är ovanligare än andra, har ändå flera gånger observerats. Men det är ett mirakel att en död man skulle komma tillbaka till livet; för det har inte observerats i någon tidsålder eller land.[11]

Antingen låtsas Hume om att evangelierna inte finns, vilket inte är så troligt, eller så utgår han från att deras rapporter om människor som kommer tillbaka från döden inte bygger på genuina observationer utan är påhitt. Detta är innan Humes argumentation om varför vi inte ska tro på mirakler ens har börjat! Redan filosofer samtida med Hume anmärkte att han för ett cirkelresonemang i och att hans avfärdande av samtliga bevis för övernaturlig aktivitet strider mot principen att gå dit bevisen leder en.[12]

4. Rasism


I del två argumenterar Hume som sagt för att lärda, utbildade män aldrig har bevittnat mirakler, utan berättelser om sådana händelser har sitt ursprung i ”ignoranta och barbariska nationer”.[13] Det är svårförståeligt att så många av dagens ateister talar om Humes argument som något briljant när det innehåller en sådan tydlig kolonialistisk föreställning. Hume betraktade ickevita kulturer som barbariska på grund av deras genetik, som han skriver i en fotnot till essän Of National Characters:

Jag misstänker att negrerna [eng: the Negroes] och generellt sett alla andra människoarter (ty det finns fyra eller fem stycken) är naturligt underlägsna de vita. Det har aldrig funnits en civiliserad nation som inte har upprätthållts av vita, inte heller någon individ som varit eminent i handling eller tanke.[14]

Hume nämner en ”jamaican” (troligtvis Francis Williams, poet utbildad på Cambridge) som sades uppvisa lärdom, varav Hume föreslår teorin att han enbart upprepar ord som vita lärt honom likt en papegoja.[15] Detta skriver han enbart fem år efter publiceringen av Enquiry. Humes rasism gjorde att han inte tog ickevita på allvar, vilket förklarar varför han tar så lätt på vittnesmål om mirakler i del två som härstammar från dem.

Vidare hamnar Hume i ytterligare ett cirkelresonemang, där supernaturalistiska kulturer tautologiskt bara definieras som barbariska, trots att antika civilisationer som Indien och Kina knappast förtjänar den beskrivningen.[16]

Dödsstöten för Hume är dock att han inte ens är konsekvent, vilket gör hans uppdelning mellan civilisation och barbari meningslös. Hume skriver om mirakulösa helanden som påståddes ske vid François de Pâris grav, såsom att döva hör och blinda ser. Hume betonar hur väldokumenterade dessa under är av ”domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status, i lärd ålder”. Så anser han sig motbevisad? Inte då:

Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absoluta omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering.[17]

Här bryter Hume nacken av sitt resonemang. Plötsligt spelar det ingen roll hur många lärda människor som än bekräftar att ett mirakel har skett, Hume vet att det inte har det för han har redan bestämt sig för att miraklerna är omöjliga. Hume för här enbart ett naturalistiskt cirkelresonemang, ihopbakat med rasism och självmotsägelser som inte tillför något till hans centrala tes, som är att vi ska inte tro att mirakel sker därför att Hume har bestämt sig för att de inte sker.

Slutsats


När någon hävdar att Hume har ett bra argument mot mirakler, så kan den personen knappast ha läst honom noggrant. Hume har inte bara ett argument utan flera, som går emot varandra. Försöker någon sy ihop dem till ett enda enhetligt argument ingår där unken rasism och uppenbara cirkelresonemang. Den som har baserat sin mirakelskepticism på Hume, medvetet eller omedvetet, behöver börja om från början utifrån andra premisser.


Noter

[1] Hume, David, 1748: Enquiry Concerning Human Understanding. Tillgänglig på https://socialsciences.mcmaster.ca/econ/ugcm/3ll3/hume/enquiry.pdf (april 2018), ss. 75-91.

[2] Dawkins, Richard, 2008: Illussionen om Gud (Stockholm: Pocketförlaget), s. 111.

[3] Sagt i debatt mot Frank Turek, oktober 2008. Går att se här: https://www.youtube.com/watch?v=6AYHFVwvh0Y (april 2018).

[4] Strobel, Lee, 2018: The Case for Miracles (Grand Rapids: Zondervan), s. 54

[5] Hume, 1748.

[6] Earman, John, 2008: Hume’s Abject Failure (New York: Oxford University Press), ss. 6-7.

[7] Hume, 1748. Min översättning.

[8] Lennox, John, 2013: ”A Christmas Message”, tal vid Whitehall Carol Service in Westminster Abbey den 13 december. Finns transkriberat på http://www.johnlennox.org/jresources/a-christmas-message-from-john-lennox/ (april 2018).

[9] Ibid.

[10] Keener, Craig, 2013: Miracles: The Credibility of the New Testament Accounts (Grand Rapids: Baker Academic), s. 138.

[11] Hume, 1748. Min översättning.

[12] Keener, 2013, s. 162.

[13] Hume, 1748. Min översättning.

[14] Hume, David, 1753: Of National Characters. Citerad i Keener, 2013, ss.223-224. Min översättning.

[15] Ibid.

[16] Keener 2013, s. 223. Han nämner även latinamerikanska och afrikanska civilisationer som exempel på supernaturalistiska, komplexa civilisationer som inte kan kallas för ignoranta utifrån en ickerasistisk utgångpunkt.

[17] Hume, 1748. Min översättning.

8 kommentarer

  1. Johan Franzon 18 maj 2018 at 14:17

    Grenholm verkar inte förstå Humes kärnargument. Jag har i ett annat forum försökt göra honom uppmärksam på att hans analys motsägs av Humes egen text. Nu upprepar han sitt misstag. Om oredan följer med in i Grenholms planerade bok riskerar detta att bli ett bekymmer för honom, eftersom Humes text är mycket välkänd.

    Några ord om detta kärnargument. Grenholm påstår att Hume i sin första avdelning hävdar att bevis för naturlagar alltid väger tyngre än bevis för ett mirakel. Grenholm skriver: ”Oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre.” Nej, detta är inte vad Hume skriver i den första delen. Vad han skriver är att tyngden som finns i en mirakelberättelse måste vägas mot tyngden som finns i vår samlade erfarenhet av naturens lagar. Och eftersom den senare tyngden är enorm, måste tyngden hos mirakelberättelsen vara ännu mer enorm för att vågskålarna ska tippa över till miraklets favör. Hume skriver klart och tydligt att detta a priori inte alls är uteslutet, så som Grenholm påstår. Hume skriver: ”But in order to encrease the probability against the testimony of witnesses, let us suppose, that the fact, which they affirm, instead of being only marvellous, is really miraculous; and suppose also, that the testimony considered apart and in itself, amounts to an entire proof; in that case, there is proof against proof, OF WHICH THE STRONGEST MUST PREVAIL … ” (mina versaler). När bevis står mot bevis är det alltså inte naturlagarna som automatiskt vinner, utan den vågskål som väger tyngst. Lite senare bekräftar han detta: ”And as a uniform experience amounts to a proof, there is here a direct and full proof, from the nature of the fact, against the existence of any miracle; nor can such a proof be destroyed, or the miracle rendered credible, BUT BY AN OPPOSITE PROOF WHICH IS SUPERIOR” (mina versaler). Och sedan följer Humes berömda maxim där han anger villkoret för när ett sådant överlägset bevis faktiskt skulle kunna kasta omkull hela vår samlade erfarenhet av naturens lagar. Så tvärtemot vad Grenholm säger, är Humes hela poäng i del ett att presentera när och på vilket sätt en mirakelberättelse i teorin skulle kunna gå segrande ur striden. Och det är för att utreda om någon sådan berättelse i verkligheten klarar den uppgiften, som han sedan skriver del två.

    • Micael Grenholm 21 maj 2018 at 11:38

      Hej Johan!

      Du utgår fortfarande från att Hume har ”ett” argument, och det är inte vad Humeforskningen säger. Till och med Humes försvarare kan inte enas om vad Humes ”kärnargument” är, än mindre kan de uttrycke det i probabilitetsteoretiska termer. John Earman beskriver del två av Humes essä: ”Hume bobs and weaves, shifting among several different claims against the possibility of establishing the credibility of a miracle. This shiftness is, I think, symptomatic both of Hume’s uncertainity about what he wanted to prove and also his (perhaps unconscious) doubts about what his arguments establish.” (s. 44). Earman beskriver vidare hur denna ambiguitet hänger samman med att Hume både vill ha ett intellektuellt hållbart argument som inte inkluderar cirkelresonemang, samtidigt som han driver tesen att hans skrift får en att nå slutsatsen att vi bör inte tro på mirakler.

      Jag håller med dig att Hume vid flera tillfällen porträtterar sitt perspektiv som en opartisk vägning av bevis för och mot mirakler. Det du verkar exkludera är att Hume vid flera tillfällen explicit uttrycker att han anser att denna metodologi leder oss till att aldrig behöva tro att ett mirakel äger rum. I vissa fall formulerar han det klumpigt, som i resonemanget om helandena vid François de Pâris grav – där säger han rakt och tydligt att det här ska vi inte tro på för mirakler är omöjliga. So long förutsättningslöst vägande av bevis. Andra gånger – i synnerhet i del ett – menar han att naturlagarna själva utgör motbevis mot mirakler, så att ett mirakel enbart förtjänar tro om det omkullkastar tron på naturlagarna. Som jag skrev ovan, oberoende av vilka bevis som anförs för ett mirakel väger alltså bevisen för de naturlagar som Hume anser att de bryter alltid tyngre:

      A miracle is a violation of the laws of nature; and as a firm and
      unalterable experience has established these laws, the proof against a
      miracle, from the very nature of the fact, is as entire as any argument
      from experience can possibly be imagined. Why is it more than probable,
      that all men must die; that lead cannot, of itself, remain suspended
      in the air; that fire consumes wood, and is extinguished by water; unless
      it be, that these events are found agreeable to the laws of nature, and
      there is required a violation of these laws, or in other words, a miracle to
      prevent them? Nothing is esteemed a miracle, if it ever happen in the
      common course of nature. It is no miracle that a man, seemingly in good
      health, should die on a sudden: because such a kind of death, though
      more unusual than any other, has yet been frequently observed to happen.

      But it is a miracle, that a dead man should come to life; because
      that has never been observed in any age or country. There must, therefore, be a uniform experience against every miraculous event, otherwise the event would not merit that appellation.

      Med denna definition av mirakel som ett brott mot naturlagarna i åtanke, läs hans maxim igen:

      “That no testimony is sufficient to establish a miracle,
      unless the testimony be of such a kind, that its falsehood would be more
      miraculous, than the fact, which it endeavours to establish; and even in
      that case there is a mutual destruction of arguments, and the superior
      only gives us an assurance suitable to that degree of force, which remains, after deducting the inferior.”

      Alltså, det enda vittnesbörd som kan etablera ett brott mot naturlagarna, är ett vittnesbörd vars falskhet skulle vara ett ännu större brott mot naturlagarna. Men hur kan ett brott mot naturlagarna vara större än något annat? Och hur kan en lögn eller ett missförstånd ens bryta mot naturlagarna? Med sin definition och sin maxim utesluter Hume möjligheten av att rationellt tro på mirakler, hur vittnesbörden eller bevisen ens ser ut. Sen så kommer han ändå tillbaka till att diskutera i vilka fall man ska tro vittnesbörden i del två, förutom de gånger då han plumpt konstaterar att det här ska vi aldrig tro på.

      Hume menar ju i sin inledning att hans ”argument” ger oss anlending att avfärda all form av skrockfulla illusioner, vilket i sammanhanget knappast kan syfta på något annat än religiösa mirakler: ” I flatter myself, that I have discovered an argument of a like nature, which, if just, will, with the wise and learned, be an everlasting check to all kinds of superstitious delusion, and consequently, will be useful as long as the world endures.” Men som Earman noggrant visar så är Humes resonemang antingen cirkulärt eller en samling plattityder som inte bevisar någonting. Jag rekommenderar dig att plocka upp Earmans bok, hans anklagelser mot Humes argument är riktigt kraftfulla.

      Allt gott!

      • Johan Franzon 21 maj 2018 at 22:09

        Hej och tack för svar!

        Du skriver: ”Jag håller med dig att Hume vid flera tillfällen porträtterar sitt perspektiv som en opartisk vägning av bevis för och mot mirakler.” Jag anar att du nu börjar läsa vad Hume faktiskt skriver, och inte vad andra påstår att han skriver. Mycket bra.

        Jag är mindre nöjd med att du läser Humes maxin utan att verka förstå hans ordlek och ironiska elegans. Låt mig jämföra med något som jag själv skrivit (inga jämförelser i övrigt). I en kommentar på Hela Pingsten skrev jag nyligen: ”För övrigt är det ett mirakel att Browns studie överhuvudtaget publicerats.” Om du hade läst den kommentaren på samma fyrkantiga sätt som du läser Humes maxim, så borde du utbrustit: Hurra, du erkänner äntligen att det finns mirakel! Anledningen till att denna tolkning förmodligen aldrig ens föresvävade dig, är gissningsvis att du genast förstod att jag lekte med ordet mirakel för att uppnå en stilistisk poäng (hur futtig den än må ha varit). När Hume formulerar sin maxim gör han precis detta. Att anklaga honom för att ge ordet en annan innebörd eller påstå att han med sin maxim hävdar att lögner kan bryta mot naturlagar är att göra sig blind för normal språkanvändning.

        Och så lite övriga tankar:

        Jag menar inte att Humes text är oproblematisk. Tvärtom ser jag en hel del problem (varav du nämnt några). Detta är dock en text som är 270 år gammal. Det vore ett mirakel om en så gammal text rakt igenom skulle framstå som perfekt i våra moderna ögon. Med detta sagt vill jag ändå hävda att kärnan i Humes text är mycket värdefull. Inte i första hand för vad den har att säga om mirakel. Utan för att den sätter fingret på något mycket större: hur vi överhuvudtaget bör forma våra föreställningar om världen.

        Om vi tar något hyfsat vardagligt. Låt säga att din bästa vän som du litar på till hundra procent säger att hon vunnit tiotusen kronor på en trisslott. Bör du lita på henne? Ja, det bör du sannolikt göra eftersom det nog vore ett större mirakel (mer osannolikt) att din bästa vän skulle ljuga om en så banal sak. Att vinna tiotusen kronor på triss är visserligen mycket ovanligt, men det händer ju ändå titt som tätt så varför skulle det inte kunna hända henne? Men låt säga att hon nästa vecka påstår att hon vunnit igen, denna gång hundratusen kronor. Och nästa vecka igen är det en miljon. Vad händer då i din hjärna? Förmodligen exakt det som Hume beskriver: att du börjar väga sannolikheter mot varandra. Och förr eller senare kommer vågskålarna att tippa över till din väns nackdel.

        Ett annat exempel skulle kunna vara Einsteins revolutionerande teori, där han bland annat hävdar att gravitation kan få själva rummet att kröka sig. När detta första gången presenterades bör det ha framstått som ett mycket extraordinärt påstående (tänk mirakel) eftersom ingenting i den vardagliga erfarenheten tydde på att detta skulle kunna vara sant. Vågskålen med Newtons förklaringar bör i detta läge ha vägt blytung samtidigt som det inte fanns några faktiska observationer i Einsteins vågskål. Det som sedan hände var att någon förutsåg en framtida observation som inte skulle gå att förklara med Newtons lagar, men som däremot skulle stämma perfekt med Einstein. Och när tiden var inne visade det sig att observationen häpnadsväckande nog bekräftade Einsteins teori, som därmed kunde bli allmänt accepterad. Om bara belägget är tillräckligt övertygande kan vilka vågskålar som helst tippa över, så som Hume beskriver i sin maxim.

        Ett sista exempel. Låt säga att det finns en ovanlig sjukdom som drabbar en på hundratusen. Det finns också ett medicinskt test att göra, som med 99 % säkerhet kan säga om du har sjukdomen. Du gör testet och svaret säger att du har sjukdomen. Bör du utifrån detta tro att du har sjukdomen? Även här kan vi få hjälp av Hume. Sjukdomen är miraklet, inte i betydelsen att den är önskvärd utan i detta exempel bara i betydelsen att den är en extremt sällsynt företeelse. Det medicinska testet är ”vittnet” som kan avgöra om ”miraklet” verkligen skett eller inte. I detta fall har vi ett vittne som förefaller mycket pålitligt. Ändå är svaret på frågan är att du inte bör tro att du har sjukdomen, eftersom det i detta fall alltid är mera troligt att det positiva svaret är felaktigt än att det skulle råka vara en fullträff. Hume ger hela förklaringen. Ju ovanligare en händelse är desto högre krav måste ställas på det vittne som ska bekräfta händelsen. För att bekräfta extremt ovanliga händelser måste vi ställa extremt höga krav på tillförlitlighet för den metod vi använder. Det är inte omöjligt (som fallet Einstein visade), bara väldigt svårt.

        Mvh Johan

        • Profilbild
          Martin Walldén 22 maj 2018 at 12:07

          Fast en stilla undran: kan det verkligen inträffa i Humes formulering? Är inte alltid det otroligare att det hänt?

          • Johan Franzon 22 maj 2018 at 21:01

            Martin:

            Lite osäker på vad du menar. Om du frågar om Hume i sin maxim överhuvudtaget ger utrymme för en mirakelberättelse att väga tyngre, så är mitt svar ja. Att ange när och på vilket sätt detta skulle vara möjligt är maximens hela syfte. Dessutom: i del två beskriver han ett påhittat scenario där samstämmiga vittnesmål kring en åtta dagar lång mörkläggning av hela jorden skulle kunna få vågskålarna att tippa över, trots att ett sådant fenomen strider mot vår erfarenhet av hur naturen brukar bete sig.

            Mvh Johan

          • Profilbild
            Martin Walldén 23 maj 2018 at 20:17

            Ja det var på ett sätt vad jag menade och i den delen tycker jag just han säger som du gör!

  2. Joel Samuelsson
    trollkontroll 20 maj 2018 at 22:48

    Johan, du missuppfattar- eftersom Hume kallar erfarenheten av naturlagar för ”uniform”, så blir hans argument cirkulärt. ”And as a UNIFORM experience amounts to a proof, there is here a direct and full proof, from the nature of the fact, against the existence of any miracle; nor can such a proof be destroyed, or the miracle rendered credible, BUT BY AN OPPOSITE PROOF WHICH IS SUPERIOR.

    Och vidare skriver Grenholm:
    Hume skriver om mirakulösa helanden som påståddes ske vid François de Pâris grav, såsom att döva hör och blinda ser. Hume betonar hur väldokumenterade dessa under är av ”domare med oifrågasatt integritet, bekräftade av vittnen med meriter och status, i lärd ålder”. Så anser han sig motbevisad? Inte då:

    ”Och vad har vi för att motsäga en sådan sky av vittnen, om inte hur absoluta omöjligt det är att sådana mirakulösa händelser, som de berättar om, har inträffat? Och detta kommer sannerligen, enligt alla förnuftiga människor, ensamt räknas som en tillräcklig refutering.”[17]

    Här bryter Hume nacken av sitt resonemang. Plötsligt spelar det ingen roll hur många lärda människor som än bekräftar att ett mirakel har skett, Hume vet att det inte har det för han har redan bestämt sig för att miraklerna är omöjliga.

    Grenholm har rätt.

  3. […] och utgör den främsta grunden till varför så många idag förnekar att mirakler kan ske. Jag har tidigare bemött Humes resonemang men vill i detta blogginlägg fokusera på hur Hume tänker om människoraser och hur dessa tankar […]

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer