Författare

Hajdi Moche är en av bloggarna och har tidigare varit styrelseledamot i Svenska apologetiksällskapet under flera år. Hennes intresse för goda skäl till tron var en viktig, bidragande faktor till att hon blev kristen år 2016. Hon har sedan dess haft ett brett intresse av apologetik, bland annat i ämnen relaterat till vetenskapsfilosofi, psykologi och Jesus uppståndelse. Hajdi är legitimerad psykolog och jobbar vid Linköpings universitet som doktorand. Hon är gift och bor i Malmö. Läs mer om Hajdi på hennes föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 20 februari 2019Ämnen: Ateism, sekularism mm, Livets absurditet utan Gud, Psykologi23 kommentarerEtiketter: , , , , , 1019 ord5 minuters läsningvisningar: 99

Dela inlägget!

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

23 kommentarer

  1. Annie Svensson 20 februari 2019 at 21:38

    Hej Hajdi!

    Här fattas något avgörande: fokus på att göra goda handlingar för andra. Inte för mig själv, inte för Gud.

    Du skriver:

    “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv).”

    Altruism är en annan väg. Kanske leder den inte till lycka. Men den leder till en inre övertygelse om att vi gjort det vi kan. Och inte för något annat än för att vi ville hjälpa.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    • Profilbild
      hajdimoche 23 februari 2019 at 15:12

      Hej Annie!

      Jag håller med dig, altruism är avgörande. Däremot ser jag det inte som en tredje väg, utan jag ser att altruism är tätt sammansluten med den kristna förklaringsmodellen. Bibeln och Jesus läror är fyllda med vikten av att älska andra, vara vänlig mot alla, att offra sig för varandra, att vara tålmodig, att älska andra som man älskar sig själv, att ge husrum till den hemlösa, mata den hungrige, ge kläder till den nakne mm. Kärlek är meningen med livet, till andra människor och till Gud. Det är de två buden som Jesus lyfter fram som viktigast.

      /Hajdi

      • Annie Svensson 24 februari 2019 at 18:14

        Hej Hajdi!

        Om jag förstår dig rätt så menar du att kärlek och altruism är viktigt. Men det viktigaste av allt är att älska Gud. Genom att älska Gud kan en människa komma till himlen.

        Det finns något motbjudande i denna Guds karaktär. Vad skulle vi tänka om en medmänniska bejakade samma karaktärsdrag? Alltså att en person A erbjuder fördelar och vänligt bemötande till den som älskar just A, men däremot straff och dåligt bemötande till den som bara försöker hjälpa sina medmänniskor, men inte ägnar A någon särskild uppmärksamhet. Skulle vi ens anse att detta beteende är acceptabelt? Och ännu viktigare: Skulle vi, om vi alla uppförde oss så, bidra till en bättre värld med mer kärlek?

        Den Gud du beskriver skapar en icke- perfekt värld med icke-perfekta människor (syndare). Sedan kräver Guden att bli föremål för tillbedjan och kärlek. Om syndaren (som ju av Gud skapats till syndare, efter som Gud är allvetande) gör detta, kan personen få komma till en perfekt värld (himlen). Och det kanske mest häpnadsväckande är att det tydligen är möjligt för Gud att skapa en perfekt värld (himlen), men att Gud INTE gör det på jorden. Varför?

        För att Gud gillar uppmärksamhet, att känna sig upphöjd och att kunna utöva makt och kontroll, är mitt svar. Gud agerar inte själv utifrån den gyllene regeln, varken i sitt skapande, eller i förhållande till sin skapelse.

        Vänligen,
        Annie Svensson

        • Joan 25 februari 2019 at 07:40

          Annie,

          Jag tror vi är överens om att en förutsättning för att ett samtal ska vara givande är att man är någorlunda överens om grundläggande definitioner av väsentliga ord.

          Att, som jag upplever att du gör ovan, skapa en karikatyr av den kristna Guden för att sedan attackera densamma är måhända enkelt, men inte fruktbart.

          Den kristna Guden kan definieras som den i alla avseenden mest perfekta tänkbara varelsen. (Greatest conceivable being).

          Vad menar du skulle vara problemet med att lära känna och ära en sådan? ( Alltså att komma tillbaka till ursprungsplanen. Vilket är som i det Hajdi skriver, den kristna tron i ett nötskal.)

          Ursynden, alltså att vi försöker sätta oss själva som gudar i Guds ställe, är en direkt konsekvens av vår fria vilja.
          Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.

          /Joan

          • Annie Svensson 26 februari 2019 at 20:24

            Hej Joan!

            Om jag uppfattar dig rätt, så menar du att din definition av Guds natur är den utgångspunkt vi bör använda. Du skriver: ”Den kristna Guden kan definieras som den i alla avseenden mest perfekta tänkbara varelsen. (Greatest conceivable being)” Och det är detta vi måste utgå ifrån ”för att ett samtal ska vara givande”.

            Det stämmer inte. Det går utmärkt att diskutera även olika definitioner och utgångspunkter. Eftersom resten av resonemanget kommer att färgas av dessa, är det faktiskt nödvändigt. Jag uppfattar inte min beskrivning av Gud som en karikatyr. Intentionen var att beskriva Guds handlande steg för steg, bland annat utifrån diskussioner som förts här på SAS blogg. Det vore intressant att få veta vad det är, enligt dig, som gör min beskrivning felaktig?

            En intressant skillnad på våra resonemang är att du utgår från Guds egenskaper – och att du därifrån drar slutsatser om Guds handlingar. I mitt inlägg däremot, så utgick jag från Guds handlingar, och drog utifrån det slutsatser om Guds karaktär.

            Jag förstår att min beskrivning kan uppfattas en aning stötande. Men om vi verkligen ska föra ett samtal så behövs en viss uppriktighet. Ett exempel på något jag finner stötande i din text, är när du skriver: ”Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.”

            Faktum är att vi inte alls måste välja mellan antingen ”lidande och förmågan att älska” eller ”robotar”. Det är en dikotomi som du ställer upp. Det finns mängder av andra alternativ som någon som vill det goda kan välja. Varför gör din Gud inte så?

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Joan 1 mars 2019 at 13:38

            Hej Annie,

            ”Om jag uppfattar dig rätt, så menar du att din definition av Guds natur är den utgångspunkt vi bör använda.”

            – Det är lite övermaga att kalla det MIN definition, jag har säkert snott den från någon annan. Och det finns säkert en mängd andra bra, men essensen i dem innebär att den Gudsbild vi utgår ifrån här är att Gud är det högsta, bästa, godaste…… tänkbara.

            ”Det stämmer inte. Det går utmärkt att diskutera även olika definitioner och utgångspunkter. Eftersom resten av resonemanget kommer att färgas av dessa, är det faktiskt nödvändigt.”

            – Precis, och det är det jag menar. Målar man upp en Gud som har helt andra egenskaper kommer resonemanget färgas även av detta. Risken är att man attackerar en ”straw man”.

            ”Jag uppfattar inte min beskrivning av Gud som en karikatyr. Intentionen var att beskriva Guds handlande steg för steg, bland annat utifrån diskussioner som förts här på SAS blogg. Det vore intressant att få veta vad det är, enligt dig, som gör min beskrivning felaktig?”

            – Den gud du målar upp har i mina ögon påfallande mänskliga drag? Småaktig, ogin, med bekräftelsebehov etc. Inget av dessa drag kompatibla med den kristna Guden, eftersom då kan han inte vara det högsta tänkbara.

            ”En intressant skillnad på våra resonemang är att du utgår från Guds egenskaper – och att du därifrån drar slutsatser om Guds handlingar. I mitt inlägg däremot, så utgick jag från Guds handlingar, och drog utifrån det slutsatser om Guds karaktär.”

            – Helt rätt. jag tror inte att vi som människor med alla de begränsningar vi har, kan avgöra förutsättningarna och resultaten av Guds handlingar. Det finns inte en chans att kunna avgöra detta då vi har en sån extremt kort horisont och ingen som helst förmåga att se in i framtiden.

            ”Jag förstår att min beskrivning kan uppfattas en aning stötande. Men om vi verkligen ska föra ett samtal så behövs en viss uppriktighet. Ett exempel på något jag finner stötande i din text, är när du skriver: ”Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.”
            Faktum är att vi inte alls måste välja mellan antingen ”lidande och förmågan att älska” eller ”robotar”. Det är en dikotomi som du ställer upp. Det finns mängder av andra alternativ som någon som vill det goda kan välja. Varför gör din Gud inte så?”

            – Jag är den förste att erkänna att jag inte förstår/accepterar allt, om jag utgår ifrån hur jag känner. Och jag hoppas inte det uppfattas som att jag påstår detta.
            Uppriktigheten du efterlyser håller jag med om till 100%. Det vi då behöver orka hålla isär är den känslomässiga vs den ”analytiska” hanteringen av den här typen av frågor.
            Och det är här Gudsbilden blir helt avgörande, även om jag inte förstår allt så kan jag med trygghet veta att Gud har fullkomligt goda skäl att tillåta att världen ser ut som den gör.
            För det vi ser här och nu är inte slutet, Gud har även framtiden i sin hand.
            Ang. robotar, ja det är min slutsats av att inte ha fri vilja. Har du något förslag på ett hållbart alternativ?
            En fråga till, jag vet inte om jag sett dig beskriva din utgångspunkt/världsbild, och undrar om den innehåller en öppenhet för något metafysiskt eller om den är mer strikt naturalistisk?

            Mvh Joan

          • Annie Svensson 2 mars 2019 at 17:45

            Hej Joan!

            Du argumenterar för att min bild av gud är felaktig, och att jag sedan går till angrepp mot en ”halmgubbe”. Du skriver: ”Den gud du målar upp har i mina ögon påfallande mänskliga drag? Småaktig, ogin, med bekräftelsebehov etc. Inget av dessa drag kompatibla med den kristna Guden, eftersom då kan han inte vara det högsta tänkbara.” Jag vänder mig till Bibeln för att visa vad jag menar.

            1. Gud är småaktig

            Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. ”Ge dig i väg, flintskalle!” ropade de. ”Ge dig i väg, flintskalle!” Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.
            (2 Kon 2:23-24)

            När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet.
            (Matt 21:18-19)

            Gud är ogin (ohjälpsam, snål)

            En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”
            (Matt 15:22-26)

            Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig …
            (2 Mos 20:5)

            Gud har bekräftelsebehov

            Herren sade till Mose: ”Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren.”
            (2 Mos 10:1-2)

            Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv. Jag gjorde dem orena när de som offergåva överlämnade det första som kom ur moderlivet. Ty jag ville injaga skräck i dem så att de skulle inse att jag är Herren.
            (Hes 20:25-26)

            Mitt för tronen och runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn. De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:
            Helig, helig, helig
            är Herren Gud, allhärskaren,
            han som var och som är och som kommer.
            Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:
            Du, vår Herre och Gud, är värdig
            att ta emot härligheten och äran och makten.
            Ty du har skapat världen,
            och genom din vilja blev den till och skapades den.
            (Upp 4:6-11)

            Utifrån din beskrivning av Gud, så verkar det troligt att du inhämtar din information om Guds natur från någon annan källa, alternativt från andra delar av Bibeln. Om man hävdar att Bibeln är Guds ord då blir det – som jag ser det – ganska problematiskt med ovanstående citat. Hur tänker du om det?

            Och att Gud har goda skäl till att tillåta lidande? Det visar inte på att Gud är god. Gud skulle alltså känt till förintelsen i förväg, men ändå låtit det hända för att det var en del av Guds plan. Jag kan inte förstå hur någon kan se något gott i detta. Om Gud har skapat hela universum, måste väl Gud rimligtvis kunna lägga upp en bättre plan?

            Jag vet att jag inte svarat på alla dina frågor, och jag gör det gärna om du vill. Men detta blev ett långt inlägg – så jag väljer att svara på din sista fråga – hur jag skulle beskriva min utgångspunkt/världsbild. Jag tror inte på övernaturliga fenomen, som Gudar, demoner eller andar. Gör detta mig oförmögen att hävda att det finns handlingar som är goda och eftersträvansvärda? Inte alls. Vi behöver inte tro på Gud för att kunna hävda att det finns objektiva sanningar. Det finns en fast punkt att utgå ifrån, och det är våra medvarelsers intressen av att (för att anknyta till ovanstående) inte bli utsatta för lidande. Är detta subjektivt och relativt? Inte alls. Just detta är helt bindande, och omöjligt för oss att ändra. Denna inställning gör det helt omöjligt att någon (gud eller vem som helst) skulle kunna använda lidande på ett intrumentellt sätt för att realisera sin plan. Låg det i koncentrationslägerfångarnas intressen att bli torterade, gasade och svultna till döds? Nej så var det givetvis inte. Ingen vill bli utsatt för dålig behandling. Slutsatsen blir – då gör vi inte så.
            Den gyllene regeln är ett sätt att uttrycka en sådan ansats, vilket också gjorts av moralfilosofer och andra religioner. I varje situation, hur svår den än kan verka, finns det alltid ett val mellan något som är bättre och något som är sämre. Vi bör välja det bättre. Om vi accepterar denna, i förhållande till andra, objektiva utgångspunkt, så återstår det givetvis att försöka komma fram till hur vi kan få kunskap om vad det bättre alternativet är. Det är en komplicerad fråga. Men för att kunna ta oss an den måste vi först placera oss där vi står – på en liten planet tillsammans med andra.

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Joan 3 mars 2019 at 21:36

            Hej Annie,

            Lång och intressant text.
            Utan att på någotvis vilka förringa vad som kan tyckas vara (och ibland är?) problematiska texter så är det precis här vi ser utfallet av skillnaden i din och min Gudsbild.
            Om man, som jag, utgår från att Gud är exv allgod så blir inte första reaktionen att /det här accepterar jag inte därför kan Gud inte finnas/ snarare att, vad är det bibeltexten försöker förmedla eller jag inte förstår?
            Har jag svar på allt? Nope.
            Men, ska man vara trovärdig i sin kritik så är det väldigt viktigt att inte rycka saker ur sin kontext.

            Man kan också se det som att det ger Bibeln en autencitet när den är så osminkad i vad den beskriver.

            En grundton är dock att visa på hur hopplöst hjälplösa vi är utan en Frälsare. Men också en Gud som är beredd att göra allt som står i Hans makt för att leda oss tillbaka till en gemenskap med honom.

            Tack för ditt svar på vilken grundsyn du utgår ifrån.
            Jag förstår då att du anser att min Gudssyn är bisarr.
            Men lika omöjligt för mig blir det att förstå hur en elektrokemisk reaktion har något med rätt o fel att göra? Och framförallt vad vi BÖR göra.
            Här menar jag att med Gud som Skaparen så finns det en förklaringsmodell för en moralisk grund att stå på. En som både du och jag använder oss av, alldeles oavsett om vi vill tro på honom eller ej.

            Mvh Joan

          • Annie Svensson 5 mars 2019 at 19:55

            Hej Joan,
            men det måste väl finnas något som du vägleds av när du hävdar att Gud är god? Vad är det? En grunton? Om det är några snälla rader här och där – så blir ju det lika mycket ryckt ur sin kontext som ovanstående citat. Själv tror jag tvärtom att det enda sättet att på något sätt få den kristna tron nutidsanpassad, är just på detta sätt. Att ta det som är bra, och slänga bort tex sexism och legitimerande av våld. Men om hela Bibeln måste försvaras – då blir det väldigt svårt. Då kan jag tänka mig att man skriver som du gör: ”Man kan också se det som att det ger Bibeln en autencitet när den är så osminkad i vad den beskriver.” Det går det ju att säga om de vidrigaste skrifter.

            ”Men lika omöjligt för mig blir det att förstå hur en elektrokemisk reaktion har något med rätt o fel att göra? Och framförallt vad vi BÖR göra.”
            Är det lidande och smärta du avser här? Jag skulle säga att det har väldigt mycket med rätt och fel att göra. Och att vi BÖR göra rätt tror jag att de flesta kan vara ense om (även om vi inte alltid gör så). Här finns en stark moralisk grund att stå på, utan tvetydiga instruktioner från den kristna guden. För du skulle väl inte börja plåga andra medvetet om du förlorar din tro på Gud?

            Och det där med att Gud ger en moralisk grund – och att jag parasiterar på den. Jag kan lika gärna påstå att det är du som använder dig av min syn på moral, vare sig du förstår det eller inte. Det är ett så uselt argument att jag inte tänker göra det. Vi kan diskutera livsåskådning för att det är intressant. Men när det gäller moraliskt handlande så är jag glad för varje människa som gör det till en del av sin värld.

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Joan 13 mars 2019 at 21:51

            Hej Annie,

            Vet inte varför det inte går att svara på din kommentar…
            Kanske blir för långa trådar :)
            Så jag gör det här istället.

            Du har många intressanta tankar som skulle vara spännande att få fundera vidare kring. Men jag märker att jag halkar lätt utanför bloggtextens innehåll, så jag har bara ett par avslutande kommentarer här.

            Hoppas du inte tror att jag menar att du eller ateister eller icke gudstroende skulle vara utan moral! Aldrig tänkt tanken ens! Du är säkert bättre människa än mig.
            Tror också vi är rörande överens om att moral är objektiv.

            Men jag menar att grunden för ett moralanspråk svårligen kan göras utan Gud.
            Om man utgår ifrån en strikt materialistiska tro, (att vi bara är elektrokemiska självreproducerande DNA-maskiner), så vill jag mena att förutsättningen för att söka sanningen raseras, oavsett vilket område vi talar om.

            Ser för övrigt att definionen på Gud kommer ursprungligen från St. Anselm av Canterbury, i sitt ontologiska gudsbevis.

            Mvh Joan

          • Johan Franzon 1 mars 2019 at 23:20

            Joan:

            Anser du att Jesus var en robot som var tvungen att göra det goda. Eller anser du att Jesus hade fri vilja?

          • Joan 3 mars 2019 at 21:40

            Johan,

            Luke 22:42
            ”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.”

            /Joan

          • Johan Franzon 4 mars 2019 at 22:59

            Menar du med detta citat att Jesus inte hade en fri vilja?

  2. Johan Franzon 20 februari 2019 at 22:35

    Hej!

    Tack för din text! Jag tyckte att det var intressant att läsa om hedonism kontra eudaimonia. Här finns verkligen något att fundera över, för oss alla.

    Jag skulle vilja prova din tes: att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Eftersom du skriver att du kommer att fördjupa detta tema i en kommande text är det möjligt att jag nu går händelserna i förväg. Du får avgöra den saken. Jag vill understryka att personerna i mitt exempel inte avspeglar hur jag generellt uppfattar personer som tror eller inte tror – de är dragna till ytterligheter bara för att min fråga ska bli så tydlig som möjligt.

    Det handlar om två personer. Vi kan kalla den första personen Adam. Han jobbar som ekonom och lever ett lugnt och stilla liv utan att göra mycket väsen av sig. På sin fritid läser han i sin Bibel, ber till Gud och går alltid till kyrkan på alla söndagar och övriga högtider. Han upplever att all den tid han ägnar åt Gud gett honom en mycket djup och tillfredsställande relation. Adam tycker att hans liv känns meningsfullt. Den andra personen kan vi kalla Eva. Hon bryr sig inte om Gud för fem öre. Däremot tänker hon mycket på alla som omger henne. Hon anser att det bästa hon kan göra av sin korta stund här på jorden är att försöka hjälpa andra. Hon har även valt sitt yrke som läkare utifrån denna vilja. Under långa perioder vistas hon utomlands under mycket påfrestande förhållanden. Hon är ofta förtvivlad över hur otillräcklig hon känner sig. Men hon tänker aldrig att hennes liv är meningslöst.

    Föreställ dig nu att du är Gud. Du tittar ner från din himmel på dessa två människor. Den ena som ständigt pratar med dig om alla de frågor och funderingar som uppstår i Adams liv. Och så Eva som aldrig ägnar dig en tanke, som bara verkar bry sig om andra.

    Vem av dessa tror du att Gud tar till sitt hjärta?

    Mvh Johan

    • Profilbild
      hajdimoche 23 februari 2019 at 15:16

      Hej Johan!

      Tack för kommentar. Påminner lite om ovanstående kommentar, där altruism är en viktig roll. Bibeln lyfter fram att tron behöver hänga ihop med gärningar, att vi ska älska andra, leva för andra. Så ingen dikotomi där. Tron och goda gärningar hänger ihop.

      Jag tror Gud tar båda till hjärtat, för han bryr sig om båda. Jag tror dock att båda också är syndare, de är inte perfekta människor. Och himlen (om det är det du menar med ”ta de till hjärtat”) är en plats för helighet (perfekthet), vilket innebär att de inte kan förtjäna sin plats dit. Det kan de genom tro på Gud, på att Jesus älskar de, gett sitt liv för dem och vill att de ska göra likadant för honom och för andra medmänniskor.

      /Hajdi

  3. Ola H 21 februari 2019 at 07:08

    Hajdi, tack för en intressant post.
    Jag skulle vilja lägga till en fundering. Jag tänker mig att en viss mängd olycka eller kanske svårighet förstärker den upplevda lyckan. Det jag menar är att har man aldrig svårigheter, sorg, orättvisor m.m. så är det svårt att referera och relatera lyckan.
    Däremot finns risk att man hamnar i negativt tankemönster där fokus hamnar så mycket på det negativa att man missar det positiva och på så sätt missar lyckan i jordelivet. Risken tror jag mycket har att göra med vilken typ av olycka vi talar om. Uttryckt på ett annat sätt skulle kanske kunna vara att olika olycka är olika ond. Alltså att olycka och ondska inte är proportionerliga till varandra.
    Hoppas det är möjligt att förstå hur jag menar.
    Hur tänker du runt det?

    • Annie Svensson 21 februari 2019 at 19:52

      Hej Ola!

      Jag måste säga att jag har svårt att se på olycka som instrumentell, som ett medel i sökandet efter lyckan. Å andra sidan kan du ha en poäng. Att inte tro på ett evigt liv, att det du kallar ”jordelivet” skulle vara det enda livet, kan göra att detta enda blir viktigt och skarpt. Hur viktigt blir det inte då att leva sitt liv på ett bra sätt? Att uppleva och se. Och att värna om att detta enda liv blir bra för alla? Kanske är vetskapen om vår dödlighet ett ännu effektivare sätt för oss alla att uppleva lycka?

      Vänligen,
      Annie Svensson

      • Ola H 23 februari 2019 at 18:28

        Annie,

        Jag menade inte att olycka är ett medel för att söka lycka, bara att en viss mängd olycka kan göra att man upplever lycka lättare i andra situationer.
        Och visst håller jag med om att tron att jordelivet är det enda kan motivera till altruism men med en mer logisk konsekvent syn kan det lika gärna leda till t.ex. nihilism.
        Även teism kan leda åt tex våldsbejakande extrimism eller alturism beroende på t.ex. Gudsbild.
        Men i praktiken motiveras nog dom flesta av oss mer av känslor än logiskt konsekventa resonemang.

  4. Profilbild
    joachimarting 21 februari 2019 at 08:32

    Tack för ett bra inlägg. Distinktionen mellan hedonism och eudaimonia är mycket hjälpsam, den lägger jag på minnet!

    • Profilbild
      hajdimoche 23 februari 2019 at 15:16

      Kul, tack för kommentaren! :)

  5. Annie Svensson 15 mars 2019 at 20:07

    Hej Joan!

    Du skriver: ”Men jag menar att grunden för ett moralanspråk svårligen kan göras utan Gud.
    Om man utgår ifrån en strikt materialistiska tro, (att vi bara är elektrokemiska självreproducerande DNA-maskiner), så vill jag mena att förutsättningen för att söka sanningen raseras, oavsett vilket område vi talar om.”

    Jag hoppas verkligen att det inte är min inställning som du syftar på här?

    Kanske finns det människor som har denna inställning, men jag har faktiskt inte träffat på någon.

    Tack för en intressant diskussion!

    Vänligen,
    Annie Svensson

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

1 month ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer