Författare
Om inlägget

Är lycka meningen med livet?
I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)
Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.
I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.
På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.
I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.
Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.
Liknande inlägg
23 kommentarer
kommentarer är stängda.
Just nu på bloggen
Stokastisk nåd Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteismen hos de så kallade ”nyateisterna”. Jag lärde mig att inte bara är religiös tro felaktig, utan faktiskt ond. Liksom min far, en fysisk kemist, förkastade jag alla former av andlighet och blev biokemist (jag avvek så långt som möjligt från den faderliga modellen). Idag är jag en kristen med en djup känsla av Guds nåd och en pågående känsla av förundran över Herrens återlösande kraft i hela skapelsen och i mitt eget liv. Jag förblir vetenskapsman, som jag har varit de senaste 30 åren. Jag finner en enorm tillfredsställelse i min absoluta övertygelse om att vetenskap och tro är komplementära och ömsesidigt stödjande. Min tro stärks av det jag vet om den naturliga världen, och mitt vetenskapliga tänkande har fått ett stort uppsving genom min tro på Herrens skapande kraft. Vilken sorts resa ledde mig från min ungdom av brinnande ateism till där jag är idag? Svaret är enkelt: Gud kallade mig, envist och tydligt, även om det tog mig årtionden att äntligen lyssna och höra. Jag minns det första clarion-kallet ganska tydligt. Som ung såg jag filmen The Gospel According to Matthew av Passolini. I filmen växlar partituren mellan ett antal skarpt kontrasterande stilar. Efter korsfästelsen återspeglar en långsam, dyster, rysk hymn den stämning av förtvivlan och saknad som Maria och lärjungarna kände. Denna musik fortsätter när kvinnorna och John besöker graven på den tredje dagen. Dörrens sten rullas tillbaka och graven avslöjas som tom. I det ögonblicket ändras musiken omedelbart till en glad afrikansk melodi från ett stycke som heter Missa Luba. Detta ögonblick hade en dramatisk och intensiv inverkan på mig. Jag kände en rysning av känslor och en känsla av mirakulös glädje. Filmskaparens konst hade förmedlat sanningen om evangelierna till mig – genom musik och visuell prakt. När John började springa för att sprida ordet till sina vänner, minns jag att jag tänkte, skulle det inte vara underbart om jag kunde tro på den vackra myten om uppståndelsen. Och då tänkte jag nej, det här är bara ett trick i mitt sinne för att framkalla känslor som ursprungligen utvecklades för att låta människor uppleva empati, och så vidare. (Se Dennett för en fullständig förklaring av hur vi ”luras” av sådana känslor). Så medan fröet hade planterats, växte det långsamt och krävde en hel del omsorg, men bar så småningom frukt. Jag läste evangelierna. Jag blev intresserad av mystik och transcendens. Jag började gå i en katolsk kyrka. Allt detta var intressant i intellektuell mening, men det hade ingenting med tro att göra. Jag var en iakttagare, en sympatisk och vänlig sådan, men jag var fortfarande på utsidan och tittade in. Under tiden arbetade jag med att göra vetenskaplig forskning och läste Dawkins och Gould, Lewis Thomas och Carl Sagan. Jag har alltid varit ivrig i min beundran för evolutionsteorins förklaringskraft och till och med kommunicerat med Dawkins angående ett av Darwins brev som jag upptäckte i British Museum, som fick ett omnämnande i The Devil’s Chaplain . Jag fick äntligen gåvan av Guds nåd direkt från Kristus på ett dramatiskt och obestridligt sätt. Men för att fullt ut kunna acceptera denna gåva och veta att jag tillhör Kristus, kropp och själ, behövde jag förena denna nya tro med min vetenskapliga känsla för förnuft. Som det visade sig tyckte jag att detta (som många andra har) var förvånansvärt okomplicerat, särskilt efter att ha läst Guds språk . Min resa till tro började med konst och känslor, men den nådde frukt med min växande förståelse för hur det naturliga universums egenskaper pekar på Gud. Min vetenskapliga världsbild uppmuntrade mig att ställa frågor, några av dem ovanliga för en vetenskapsman: Varför finns skönhet? Tänk på den magiska Oden till glädjen, eller varje ton som någonsin skrivits av Bach, eller Kandinskys målningar, eller elegansen i Einsteins fundamentala ekvationer. Titta på den underbara matematiska artefakten från Mandelbrot-uppsättningen, en ren fraktal, skapad av människans sinnes geni och endast synliggjord av modern datorgrafik. Ja, alla dessa är människors verk, och människan är en underbar skapelse. Men varför är universum vackert? Vad är källan till denna skönhet? När vi tittar på naturen och ser att det till synes artificiella, matematiskt märkliga konceptet med en icke-skalär, självliknande fraktal kan hittas i nästan alla biologiska strukturer (inklusive DNA), såväl som i moln, kustlinjer, berg, och galaxer, vi måste undra över källan till all denna komplexitet, all denna skönhet. Vi vet från fysiken att vår värld är stokastisk, inte strikt deterministisk. Med andra ord, det förändras enligt till synes ”slumpmässiga” influenser, vilket tillåter – till och med insistera på – kreativitet och överraskning vid varje tur. Det är vackert, inte tråkigt; mycket komplex, inte enkel. Biologiska organismer verkar ha bildats med den medfödda förmågan att utvecklas. Och människor, organismer med en själ, representerar det största mysteriet av alla. Varför är det så anmärkningsvärt att vi lever i ett stokastiskt universum? Vi kan förutsäga resultatet om vi kastar 1000 mynt, behandlar en miljon celler med en mutagen, undersöker beteendet hos en miljard molekyler eller spårar ödet för biljoner subatomära partiklar. I den meningen kan vår vetenskap beskriva världen mycket väl. Men vi vet ingenting om vad som händer när du kastar ett enda mynt, utforskar en enskild cells mutationsöde, försöker förutsäga en enda fotons väg eller tittar på en enda människas liv. Det verkar verkligen magiskt (särskilt när vi undersöker vetenskapen om kvantteorin) att vårt universum i grunden är stokastiskt på individnivå. Jag tror att denna egenskap hos de naturlagar vi beskriver genom vetenskapen byggdes in av Skaparen för att tillåta slumpen, skönheten, evolutionen, mänskligheten och till och med tro. Det vi uppfattar som en slump är inte trons fiende, utan tvärtom. Det är Guds redskap. Vi kan genom vetenskapen hitta magnifika och överväldigande bevis för Guds ingripande och pågående engagemang i vår värld, från dess skapelse till våra vardagliga liv, i alla aspekter av verkligheten, inklusive i våra pågående upptäckter av den naturliga världens hemligheter. Vi vet nu att universum inte alltid var […]
20 september 2023Är foster levande? Du kanske har hört påståendet att det mänskliga fostret inte är levande. Men är det verkligen sant? I den här artikeln kommer vi att utvärdera huruvida det mänskliga fostret är levande utifrån kritiskt tänkande. Ett argument som framförs är att fostret inte är levande biologiskt. Det är bara en cellklump. Detta argument är falskt. Den vetenskapliga konsensus bland forskare är att livet börjar vid befruktningen.1 Enligt professorn Keith Moore, ”Mänskligt liv börjar vid befruktningen”.2 Enligt forskaren Yuki Okada, ”Däggdjurs livscykel börjar när en spermie kommer in i ett ägg”.3 Enligt Van Nostrands Scientific Encyclopedia, ”I det ögonblick som den mänskliga mannens spermiecell möter honans ägg … börjar ett nytt liv”.4 Enligt förlossningsläkarna J.P. Greenhill och E.A. Friedman, ”Termen befruktning syftar på föreningen av manliga och kvinnliga pronukleära element … från vilken en ny levande varelse utvecklas”.5 Enligt embryologen Jan Langman, ”Utvecklingen av en människa börjar med befruktningen”.6 Ett annat argument som framförs är att det mänskliga fostret inte är en person, även om det är biologiskt levande. Detta argument är falskt, eftersom ingen av de alternativa definitionerna av mänskligt personskap kan tillämpas konsekvent. Vi kommer nu att utvärdera varje försök till att definiera mänskligt personskap. En försökt definition av mänskligt personskap är när en människa blir medvetande. Denna definition misslyckas, eftersom människor i koma fortfarande är personer även om de är omedvetna. Nyfödda barn är fortfarande personer, även om de är omedvetna. En annan försökt definition av mänskligt personskap är livsduglighet och oberoende. Denna definition misslyckas, eftersom handikappade människor fortfarande är personer även om de är beroende av andra. Nyfödda och för tidigt födda barn är fortfarande personer trots att de är beroende av föräldrar respektive kuvös. En annan försökt definition av mänskligt personskap är via den genetiska sekvensen för arten Homo sapiens. Denna definition fungerar, eftersom det är den enda definitionen som framgångsrikt omfattar alla människor. Det innebär att fostret – oavsett stadium – måste behandlas som en mänsklig person med rättigheter. Ett annat argument som framförs är att kvinnan har kroppslig autonomi över det mänskliga fostret inuti henne. Detta argument är falskt. För det första, har en förälder en laglig skyldighet att ta hand om ett levande barn, annars kommer föräldern att åtalas för vanvård. För det andra, är det olagligt för medborgare att avsluta liv. För det tredje, har det kvinnliga fostret i livmodern också ett val och kroppslig autonomi samt en rätt till liv. För det fjärde, om kvinnans autonomi verkligen skulle överskride fostrets autonomi, då skulle det ha varit lagligt att göra abort fram till födseln! Ett annat argument som framförs är att abort bör tillåtas av ekonomiska skäl. Detta argument är falskt. För att använda en jämförelse, är det tillåtet att dränka en nyfödd bebis för att föräldern inte kan ta hand om den? Nej, självklart inte! Eftersom det nyfödda barnet är vid liv, är föräldern eller staten skyldig att ta hand om det. Eftersom människofostret är vid liv och en person, borde föräldern eller staten vara skyldig att ta hand om det också. Ett annat argument som framförs är att abortbegränsningar kränker kvinnors rättigheter. Detta argument är falskt. Abort skadar kvinnors rättigheter, eftersom det dödar flickan i livmodern. Abort är inte en mänsklig rättighet. Detta är en kommersiellt motiverad lögn. Rätten till liv är en del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheter. Genom att skydda kvinnans liv i livmodern och vara pro-life, hjälper vi kvinnors rättigheter och vi gör världen till en bättre plats för flickor överallt! Att vara pro-life är det mest feministiska du kan göra! Ett annat argument är att alla feminister förespråkade abort. Detta är falskt! De tidiga feministerna var pro-life! Ett exempel på detta är Susan B. Anthony. De jämförde abort med en våldtäkt, där de såg abort som inskränkning på kvinnans livmoder. De ansåg även att det var nedvärderande att be kvinnor att mörda sina barn i magen och att behandla barnet i magen som om de vore boskap man kan avliva. De motsatta sig även preventivmedel. De ansåg att preventivmedel och abort uppmuntrar till promiskuitet bland män, vilket i sin tur ökar objektifieringen av kvinnor. De var även aktiva i nykterhetsrörelsen. De ansåg att alkoholen gav upphov till våld i allmänhet och våldtäkter synnerhet. Genom få bort alkoholen från sina män, då resulterade det i en bättre familjestruktur. De ansåg även att moderskapet var en av deras största gåvor. De var själva både mödrar och politiskt aktiva. Det fanns ingen motsättning mellan moderskapet och annan aktivitet, enligt dem.7 Sammanfattningsvis är det mänskliga fostret vid liv biologiskt, är en mänsklig person eftersom det bär samma genetiska sekvensen, har kroppslig autonomi samt och har rätt till liv, där många feminister under åren har varit pro-life. Om du har gjort en abort, vill jag bara säga att Jesus älskar dig! Jesus förlåter dig för allt! Det är okej! Tillsammans kan vi hjälpa till att skydda framtida kvinnors liv! Sandra Pihl Skott Referenser: 1 Jacobs, Steven. “Biologists’ Consensus on ‘When Life Begins.’” SSRN Electronic Journal, 2018, https://doi.org/10.2139/ssrn.3211703. 2 Keith L. Moore, The Developing Human: Clinically Oriented Embryology, 7th edition. Philadelphia, PA: Saunders, 2003. pp. 16, 2. 3 Okada et al., A role for the elongator complex in zygotic paternal genome demethylation, NATURE 463:554 (Jan. 28, 2010) 4 Van Nostrand’s Scientific Encyclopedia, 5th edition, New York: Van Nostrand Reinhold Company, 1976 5 Greenhill & Friedman. Biological Principles and Modern Practice of Obstetrics, W.B. Saunders, Philadelphia, 1974. 6 Jan Langman. Medical Embryology, 3rd edition, Baltimore: Williams and Wilkins, 1975 7 EWTN. (2017). Early feminists were pro-life. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=bHXg1m6eAUo&ab_channel=EWTN ⁸ https://thebookofworks.com/2017/06/26/the-non-conservation-principle-in-biology/ ⁹ https://thebookofworks.com/2017/07/03/non-conservation-evolution-and-teleology-in-biology-part-2/
6 september 2023Nära döden upplevelser: Oreducerbart sinne (Del 5) Vad kommer att hända när du dör? När din hjärna slutar fungera kommer det att vara slutet på dig, eller kommer ditt sinne att fortsätta på en annan plats? I århundraden har människor kommit tillbaka till livet på randen av döden och har rapporterat konstiga upplevelser av livet bortom. Hundratals, som har väckts tillbaka till livet, har rapporterat att de fortsatte efter att deras hjärna stannat och de kom in i kroppen igen först när de återupplivades. Men är dessa rapporter verkligen belägg på liv bortom döden eller är de bara hallucinationer skapade av en hjärna för att klara av slutet på dess existens? De flesta fysikalister tror att när din hjärna och kropp dör så försvinner du ur existensen, eftersom de tror att sinnet bara är en framväxande egenskap eller funktion av hjärnprocesser. Så alla rapporter om nära-döden-upplevelser måste bara vara upplevelser som genereras av hjärnan när den håller på att dö. Ett vanligt argument som används för att stödja denna uppfattning är att ”vi möter aldrig medvetande förutom en fungerande hjärna.” Så vi kan inte anta att medvetandet kan fortsätta att existera utan en hjärna. Men som vi har upprepat hela tiden genom den här serien är att detta inget mer än ett korrelations-/orsaksfel. Bara för att vi vanligtvis ser medvetande och hjärnor korrelerade betyder det inte att hjärnan genererar eller skapar medvetande. Även innan vi utvärderar rapporterna om nära-döden-upplevelser verkar det som om vi har tillfällen där vi kan observera medvetande utan en normalt fungerande hjärna, vilket stärker teorimedvetandet och hjärnor är bara korrelerade ibland, istället för att hjärnan är orsaken till medvetande. Den brittiske neurologen John Lorber studerade ett tillstånd som kallas hydrocephalus och genom sin forskning tittade han på över 600 olika fall. Detta är ett tillstånd där det finns en överdriven mängd cerebrospinalvätska i skallen, vilket hindrar normal hjärnutveckling. Av de allvarligaste fallen var hälften svårt mentalt utmanade, vilket kan förväntas om fysikalismen är sant, eftersom hjärnan inte utvecklas normalt. Den andra hälften av de svåra fallen hade dock IQ över 100 och fungerade egenskaper även om en normal hjärna inte utvecklades. Ett fall som Lorber nämner handlar om en man som bara hade haft ett tunt lager av hjärnceller på en millimeter tjockt, men som ändå hade en IQ på 126 och en examen i matematik. En annan artikel rapporterade att flera studier ”dokumenterade utveckling av intelligens över genomsnittet, trots drastiskt minskad storlek på hjärnmanteln i hydrocefalus med tidigt debut.” https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/1511795 Men hur kunde detta vara? Om hjärnan är nödvändig för medvetandet, hur skulle försökspersoner med onormal hjärnutveckling, eller nästan ingen hjärna alls, ha en normal medveten upplevelse, utveckling av ett jag och leva som om det inte var något fel? Till exempel hävdar Todd Feinberg och Jon Mallatt att medvetandet kräver funktionell komplexitet för att uppstå. ”Det är på nästa nivå av neurobiologi som medvetandet dyker upp. Denna nivå har fått en komplex serie av speciella neurobiologiska egenskaper som är unika för medvetna hjärnor. Även om dessa speciella egenskaper bygger på, är beroende av och visar alla allmänna och reflexiva funktioner, krävs deras bidrag för medvetandet.” (5-6) Se även: https://www.nature.com/articles/nrn2555 Utöver detta har nyare neurovetenskaplig forskning identifierat att ”… medvetandets neurala korrelat primärt är lokaliserade till en bakre kortikala varma zoner som inkluderar sensoriska områden, snarare än till ett frontoparietalt nätverk som är involverat i uppgiftsövervakning och rapportering.” Men dessa specifika områden skulle vara frånvarande eller allvarligt skadade i fall av hydrocefalus. Om dessa korrelat är där medvetandet antas komma ifrån, varför kan vi observera att medvetandet är människor som helt klart saknar sådana heta zoner? Som Roger Lewin frågade, ”…det här fallet är inget nytt för den medicinska världen. ”Mängder av liknande berättelser fyller den medicinska litteraturen, och de sträcker sig långt tillbaka, konstaterar Patrick Wall, professor i anatomi vid University College, London, ”men det viktiga med Lorber är att han har gjort en lång serie av systematisk skanning, snarare än att bara ta itu med anekdoter.’ Han har samlat in en anmärkningsvärd uppsättning data och han utmanar: ”Hur förklarar vi det?” Med andra ord är fall av hydrocefalus oförklarliga anomalier om fysikalistiska modeller av medvetande är sanna. Medvetandet existerar utan de typiska observerbara neurala korrelaten av medvetande. Ett liknande tillstånd som är ännu allvarligare kallas hydranencefali, vilket är där hjärnhalvorna i hjärnan är frånvarande i olika grad och det återstående utrymmet är fyllt med vätska. Offer med hydranencefali antas exemplifiera utvecklingen av vegetabiliskt tillstånd, eftersom de saknar de nödvändiga områdena i hjärnan som är tänkta att generera medvetande och mentala egenskaper. Som en studie uttryckte det, ”Enligt traditionell neurofysiologisk teori kräver medvetande neokortikal funktion, och barn som föds utan hjärnhalvor förblir nödvändigtvis i ett utvecklingsmässigt vegetativt tillstånd på obestämd tid.” Men nyare forskning utmanar detta antagande. En studie fann att deras försökspersoner kunde uppvisa enorma mängder normalt medvetet beteende som nöd, nöje, glädje och kan uttrycka sig genom att skrika, krångla, le, fniss och skratt. ”Dessa barn är inte bara ”fysiologiskt vakna” i den meningen att de går igenom en sömn-vaken-cykel, utan de är pigga och lyhörda för miljöhändelser under vakenhet. De vänder sig till framträdande stimuli, visar situationsmässigt betingade känslomässiga reaktioner och skiljer bekanta röster från främlingars röster (se avsnittet Resultat), vilket allt är oförenligt med medvetslösheten i det vegetativa tillståndet.” En annan forskare säger: ”Det är allmänt trott att barn med hydranencefali inte är vid medvetande; och klassificeras därför rutinmässigt i de diagnostiska kriterierna för vegetativt tillstånd. Men det finns flera beteendebelägg som tydligt indikerar närvaron av medvetande hos sådana patienter.” https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/18435419/?fbclid=IwAR0za1RFdQw8CcJw3ss1EwiDuPo0UJUWRLg_91CZed91p-c9knWijYKiE2E Således är hydranencefali en annan oförklarlig anomali om ett komplext nätverk inom en normalt utvecklad hjärna är det som genererar medvetande. Om några finns med hydranencefali och är medvetna, så innebär detta att medvetandet inte kräver en komplex hjärna. När vi går djupare har vi till och med ett fall där någon föddes utan hjärna, men ändå visade tecken på medvetande. Vi har dussintals fall av spädbarn som föds hjärnlösa. Dr Robert T. Leshner säger att de flesta barn med tillståndet ”kommer inte över det […]
2 augusti 2023Kvantbiologi: Oreducerbart sinne (Del 4) När du tänker på din hjärna kanske du tänker på kemiska reaktioner och elektriska signaler som äger rum som du kanske tror genererar alla dina tankar, drömmar och ditt medvetande. Om detta var fallet skulle allt du är kunna förklaras av klassisk fysik. Men hur vi tänker och arbetar verkar vara helt annorlunda än hur klassisk fysik fungerar på makronivå. Och ett nytt forskningsfält, kallat kvantsinneteori, utmanar dessa etablerade föreställningar om att vi inte är något annat än biologiska robotar som bestäms av fysikens lagar. Under de senaste decennierna har ett nytt forskningsfält börjat, kallat kvantbiologi, vilket är det vetenskapsområde som tillämpar kvantmekanik på biologiska system för att förklara hur de fungerar där klassisk biologi inte kan ge en fullständig redogörelse. Flera aspekter av biologi kan inte förklaras enbart med klassisk biologi och kvantbiologi ger bättre modeller för biologiska system. Till exempel har kvantmekanik visat sig spela en roll i fotosyntesen och verkar användas i hur fåglar migrerar. Kvantmekaniken kan också spela en roll för hur vi kan lukta. Kvantintrassling har visat sig hålla ihop DNA, själva livets kod, och forskare hittade nyligen bevis på kvantjitter i vårt DNA, vilket kan vara en drivkraft i evolutionen Man trodde att kvantmekaniken inte spelade någon roll i makroobjekt, än mindre biologiska strukturer, eftersom miljön var för farlig för kvantprocesser, men denna forskning ensam motbevisar detta påstående. Det är nu känt att biologiska system kan och drar fördel av kvantprocesser och kan använda dem för fördelaktiga medel. När vår moderna teori om kvantmekanik först utvecklades, spekulerade vissa fysiker att det kanske kunde förklara en annan gåta, liv och medvetande. En av anledningarna var att kvantmekaniken bekräftades i flera experiment, och de konstiga reglerna i kvantvärlden verkade kontraintuitiva. Så vissa föreslog att det skulle kunna låsa upp ett helt nytt sätt att se på världen som så småningom kunde leda till att man förstår själva livets regler och egenskaper. Detta sågs som spekulativt som först, men nyligen har nya bevis kastat ljus över idén. För ett decennium sedan började fysikern Diederik Aerts föreslå att kvantmekanikens matematik skulle kunna användas för att modellera sinnets inre värld. ”Vi påpekar att kvantmekaniska principer, såsom superposition och interferens, är ursprunget till specifika effekter i kognition relaterade till begreppskombinationer … Vi undersöker implikationerna av vårt kvantmodelleringsschema för strukturen av mänskligt tänkande, och visar närvaron av en tvåskiktsstruktur bestående av ett klassiskt logiskt lager och ett kvantkonceptuellt lager.” Med andra ord verkar sinnets inre värld bete sig som om den är kvantliknande. Till exempel, inom kvantmekaniken finns det något som kallas superposition, där ett kvantsystem kan bete sig som om det är i flera tillstånd samtidigt tills det mäts, och en kollaps sker till en slutlig observerbar position. Aerts noterar dock att detta verkar vara hur eller tankar beter sig. Vi kan ofta ha flera motsägelsefulla idéer eller lösningar på ett problem som existerar i vårt sinne samtidigt innan vi medvetande orsakar kollaps till det slutliga beslutet som vi genomför i vår klassiska eller makroverklighet. Ibland känns det som att vissa tankar eller minnen är intrasslade. Du kanske tänker på ett ämne och omedelbart är du kopplad till ett annat ämne som precis dök upp i ditt sinne. Vi kan tänka på våra mentala processer som kvanttunnelering. Du kan till exempel stöta på ett udda föremål eller lukta på något som omedelbart påminner dig om ett länge förlorat minne. Vi kan studsa runt mellan olika ämnen utan någon logisk väg från det ena till det andra. Aerts föreslår dessa koncept och fler är bättre på att förklara hur sinnet fungerar, med andra ord, sinnet verkar bete sig kvant och mentala processer bör modelleras som sådana. ((i) kontextuell påverkan, (ii) uppkomst på grund av superposition, (iii) interferens, (iv) intrassling och (v) kvantfältteoretiska aspekter.) Det har hävdats att detta inte är något annat än en slump, att hjärnan bara är en klassisk maskin som beter sig kvantlikt när den genererar sinnet. I själva verket är det rättvist att säga att många forskare som arbetar med kvantkognition talar om det som bara ett abstrakt ramverk för att modellera det mänskliga mentala lexikonet genom hjärnans nätverk av neuroner. Men detta element ensamt är förmodligen inte tillräckligt för att helt förklara varför sinnet agerar kvantliknande, och man skulle kunna hävda att hjärnans neurala nätverk är en manifestation av ett underliggande kvants mekaniska aspekt, djupt inne i hjärnan. Och bara utifrån beräkningsfrågor är detta osannolikt att hjärnan bara simulerar ett kvantsystem. Det är mer vettigt ur en biologisk synvinkel att bara använda kvantprocesser istället för att simulera dem klassiskt, och vi vet att biologisk process kan utnyttja kvantprocesser. Stuart Hameroff förklarar: Dessutom har vi bevis för att kvantprocesser verkar existera djupt inne i hjärnan. Fysikern Matthew Fisher tog fram en studie från 1980-talet där möss fick antingen litium-6 eller litium-7 och jämfördes med en kontrollgrupp. Litium-7 används i farmaceutiska läkemedel för att behandla saker som depression eller bipolär sjukdom. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18626002 Om hjärnan nu är rent kemisk och inte kvant, borde Litium-6 ha effekten. Anledningen är kemiskt att de är lika, eftersom de har samma antal elektroner. Den enda skillnaden är att litium-7 har ytterligare en neutron i kärnan. Så den enda skillnaden är deras kvantvibrationsfrekvens, inte deras kemiska sammansättning. Forskare fann dock stora beteendeskillnader mellan Lithium-7-gruppen och Lithium-6-gruppen. Lithium-7-gruppen mjuknade och visade lite intresse för att utföra normala instinktiva uppgifter, och Lithium-6-gruppen hade precis motsatt effekt. Fisher säger, ”…för de råttmamma som matades med Li-6 rapporterades deras bobyggnad vara överdriven, amningen var mycket frekvent / lång varaktighet, skötsel och hämtning av valpar var överdriven – så dessa var de renaste och säkraste råttungarna i världen! Beredskapstillståndet, istället för att vara ”genomsnittligt” eller ”lågt”, rapporterades vara ”mycket högt”. Tydligen hade inte bara Li-6 och Li-7 olika effekter på moderråttornas humör, utan effekterna hade motsatt tecken.” Således påverkades förändringen av resonansen av litiumkvanttillstånden, inte deras kemiska sammansättning, vilket antyder att det finns kvantprocesser i den hjärnan som korrelerar med våra mentala egenskaper. Kvantkognition verkar vara mer än bara en modell. Annan forskning har bara stött uppfattningen att […]
26 juli 2023Besvarar invändningar: Oreducerbart sinne (Del 3) Du har förmodligen hört förespråkare för fysikalismen eller materialismen presentera argument att sinnet faktiskt reducerar till hjärnans kemi eller processer. För att vara rättvis, tar fysikalister fram några bra argument som de använder för att hävda att medvetandet kommer från hjärnan. Så de måste åtgärdas och kan inte ignoreras. Men när vi väl dyker in i deras argument och beläggen de använder för att stödja dem kommer du att se att deras argument inte är så legitima, och ibland avslöjar de i slutändan mer belägg för att medvetandet kan inte vara en produkt av hjärnan. En av de mest använda invändningarna är motargumentet från fall av hjärnskada. En stor mängd neurovetenskaplig forskning visar att de saker vi tillskriver sinnet, som personlighet och moraliska bedömningar, kan förändras systemiskt genom hjärnskador och förändringar. Till exempel finns det belägg för FrontoTemporal Disorder. Hjärnskador på detta område av hjärnan kan resultera i beteendemässiga växlingar, såsom verbala hämmande, antisocialt beteende, förlorad oro för andra, såväl som förändringar i politisk ideologi och klädmönster. 1999 dokumenterade Tony Damasio i tidskriften Nature två fall med en man och en kvinna som upplevde hjärnskador i vissa regioner och visade störande och hänsynslöst beteende. Vi kan inte ignorera att det finns en mängd belägg för att hjärnskador kan förändra personlighet, minnen, önskningar, ideologier, moraliska bedömningar och mer. Om att skada hjärnan skadar mentala aspekter av dig skulle det säkert vara belägg på att sinnet är en skapelse av hjärnan. Men detta är att anta för mycket från enbart korrelationer och försök att härleda orsakssamband. Som vi har sagt, på alla åsikter om sinnet, förväntar vi oss att det fysiska påverkar våra mentala egenskaper, precis som vi hävdade att sinnet kan forma och modifiera hjärnans kemi. Det finns uppenbarligen ett intrikat förhållande. Det är en halmgubbe eller ett missförstånd av fysikalister att hävda substansdualister eller idealister skulle inte förvänta sig att det mentala och fysiska är starkt sammankopplat och beroende av varandra. Låt oss komma ihåg att vi har erkänt att en del av vårt mentala liv är postbart, nämligen det vi definierar som själen. Som vi sa, din själ utvecklas över tiden. Det är din personlighet, dina tankar, drömmar, känslor, minnen, önskningar, mål, osv. Själen är den person, du, ett medvetet sinne blir över tiden. Det är beroende av sinnet och är formbart. Så sinnet läser aspekter av själen, som en tro, för att veta hur man ska agera. Men låt oss också komma ihåg var trosuppfattningar kommer ifrån. De är inte mystiskt införda i sinnet, de utvecklas genom att engagera och studera den fysiska världen. Övertygelser, som mål eller minnen, byggs upp över tiden genom att leva och studera i en fysisk miljö. Så föreställningar har uppenbarligen en fysisk aspekt och är därför kopplade till din hjärna, vilket är det som tar emot information från en fysisk miljö. Så detta är hur sinnet bygger en själ över tid genom att leva ett fysiskt liv. Men om så är fallet skulle det förväntas att aspekter av själen kan vara fysiskt formbara eller skadas av fysisk interaktion. Din själ är byggd av fysiska interaktioner som sinnet läser och lagrar, och hjärnan är den väg för vilken sinnet fortsätter att interagera i den fysiska världen, ta emot och lagra information för att bygga en själ. Om detta är skadat kan inte sinnet visa själen eller helt läsa de skadade vägarna till informationen. Nu är detta inte dina neuroner är din själ eller att hjärnan skapar de mentala tillstånden, eftersom det inte finns några belägg för att mentala tillstånd uppstår från eller är identiska med hjärntillstånd. Snarare är det antingen det finns konfigurationer i hjärnan som sinnet läser för att få tillgång till själen eller så är hjärnan det yttre utseendet av sinnet som verkar i verkligheten och din själ. Med andra ord är hjärnan en fysisk representation av sinnet med dess själ. Substansdualisten och filosofen J.P. Moreland förklarar detta samband med en analogi av en CD. ”det finns ingen musik på CD:n; det finns bara gropar.” CD-skivor skapar inte heller musik, men om konfigurationerna på en CD placeras i rätt hämtningssystem kan musik visas. Om CD-skivan är skadad kan CD-spelaren inte längre läsa konfigurationerna och spela musiken. På samma sätt kan sinnet läsa vägvägar i hjärnan för att komma åt själens lagrade information, men om dessa vägar ändras eller skadas kommer den underliggande informationen som hjärnan tog emot och lagrade inte längre att vara tillgänglig eller kan läsas på ett annat ändrat sätt. Dubbelaspektidealisten och filosofen Keith Ward håller med, ”Vi kan alltså säga att sinnen läser eller tolkar konfigurationen av neuroner som lagrar information som hjärnan har tagit emot från sin omgivning. De kan sedan påverka denna konfiguration genom tanke och ytterligare erfarenhet. Konfigurationen lagras i hjärnan (som en symfoni lagras på en CD) och är redo att läsas igen (kom ihåg) vid ett senare tillfälle. Det här sättet att uttrycka saken kräver att hjärnan fungerar korrekt. Konfigurationer och tolkningar kan gå fel, och om den fysiska grunden blockeras eller skadas, kommer de att gå fel. Så det är inte alls förvånande att hjärnskador kommer att orsaka förutsägbara mentala defekter eller att särskilda mentala processer ofta visar sig vara lokaliserade i specifika delar av hjärnan.” För idealister är hjärnan en funktion av ett medvetet sinne. Det är det yttre utseendet, eller avataren av hur en medveten agent ser ut i verkligheten, genom att kapsla in medvetandet i den rumsliga tidsmässiga existensen. Som William James sa, materia är inte det som skapar medvetandet, det är det som begränsar det. Hjärnan är inte den fullständiga agenten utan en representation av vad du och din själ ser ut som i en fysisk verklighet. Som Donald Hoffman har hävdat är det ungefär som en användargränssnittssymbol för en medveten agent, som att ikonerna på din dator är symboler eller representationer av applikationer. Det som visas på din skärm är bara ett yttre utseende av underliggande kod, men jag kommer inte att dra ikonen till papperskorgen eftersom det kan skada det jag behöver göra på datorn. […]
19 juli 2023
Anti-apologetik om Varför naturalismen inte kan förklara människans mening, mål eller syfte: “Det säger ju dock ingenting om huruvida naturalismen är sann eller ej, bara att författaren till detta inlägg inte tycker…” 29 jan 2023, 21:43
Anonym om Vem är den idisslande haren?: “Intressant blogginlägg! Håller med om att bibeltexten är fenomenologisk i sina beskrivningar.” 5 nov 2022, 10:03
Christer Brodén om Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens: “Det här hänger väl ihop med gudsbilden. Jag skrev om det i en annan kommentar i denna blogg: ”En väldigt…” 20 aug 2022, 17:11
Sy Garte berättar om sin resa från militant ateist till kristen.
... Läs merLäs mindre
www.svenskapologetik.nu
Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteis...0 kommentarerKommentera på Facebook
I denna artikel, diskuterar Sy Garte om icke-konservationsprincipen och menar på att man kan skilja på liv från andra former av energi och materia.
... Läs merLäs mindre
Icke-konservationsprincipen i biologi
www.svenskapologetik.nu
Del 1 Det går inte att förneka att biologi är en form av kemi. Biologi härrör från och beror på alla kemins regler, inklusive jämvikt, reaktionskinetik, katalys, organisk syntes, hydrolys, ent...0 kommentarerKommentera på Facebook
Det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig till denna intressanta bokcirkel där vi läser "Världsåskådningsatlas" av James Sire. Fyll i din anmälan på www.bilda.nu/arr/1192028/varldsaskadningsatlas-av-james-sire-915671Nu har anmälan öppnat till höstens bokcirkel! Ett utmärkt tillfälle att reflektera över din egen uppfattning om världen tillsammans med andra, och samtidigt förstå hur andra människor tänker och uppfattar samma värld.
VÄRLDSÅSKÅDNINGSATLAS av James Sire är en unik kartläggning av olika sätt att se på världen och tillvaron. Författaren tar oss med på en intressant och spännande resa genom historien och tecknar en tydlig bild av de olika världsåskådningarnas utveckling och innehåll. Boken hjälper oss att reflektera över vår egen uppfattning om världen och samtidigt förstå hur andra människor tänker och uppfattar samma värld.
Boken följer den historiska utvecklingen från kristen teism till deism, naturalism, nihilism, existentialism, österländsk panteistisk monism, New Age och postmodernism och avslutas med ett nyskrivet kapitel om islam. Till var och en av dessa världsåskådningar ställer författaren ett antal grundläggande frågor:
- Vari består den yttersta verkligheten?
- Hur är världen beskaffad?
- Vad är en människa?
- Vad händer efter döden?
- Hur kan vi veta något?
- Hur vet vi vad som är rätt och fel?
- Vad är meningen med historien?
Svaren gör att de olika synsätten enkelt kan jämföras med varandra.
Läs mer och anmäl dig via Bilda:
www.bilda.nu/arr/1192028/varldsaskadningsatlas-av-james-sire-915671
... Läs merLäs mindre
0 kommentarerKommentera på Facebook
I detta blogginlägg undersöker Jacob olika världsreligioner, så som islam, morminism, buddhism, mm, för att avgöra vilken religion som är sann.
... Läs merLäs mindre
Skeptiper utvärderar religion: En kritiskt granskning av religion
www.svenskapologetik.nu
Om man ska lägga sin tillit till en religion, då bör man välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten, vilket delas av de samtida akademikerna Edward Feser, Hugh Ross och Michae...0 kommentarerKommentera på Facebook
Hej Hajdi!
Här fattas något avgörande: fokus på att göra goda handlingar för andra. Inte för mig själv, inte för Gud.
Du skriver:
“Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv).”
Altruism är en annan väg. Kanske leder den inte till lycka. Men den leder till en inre övertygelse om att vi gjort det vi kan. Och inte för något annat än för att vi ville hjälpa.
Vänligen,
Annie Svensson
Hej Annie!
Jag håller med dig, altruism är avgörande. Däremot ser jag det inte som en tredje väg, utan jag ser att altruism är tätt sammansluten med den kristna förklaringsmodellen. Bibeln och Jesus läror är fyllda med vikten av att älska andra, vara vänlig mot alla, att offra sig för varandra, att vara tålmodig, att älska andra som man älskar sig själv, att ge husrum till den hemlösa, mata den hungrige, ge kläder till den nakne mm. Kärlek är meningen med livet, till andra människor och till Gud. Det är de två buden som Jesus lyfter fram som viktigast.
/Hajdi
Hej Hajdi!
Om jag förstår dig rätt så menar du att kärlek och altruism är viktigt. Men det viktigaste av allt är att älska Gud. Genom att älska Gud kan en människa komma till himlen.
Det finns något motbjudande i denna Guds karaktär. Vad skulle vi tänka om en medmänniska bejakade samma karaktärsdrag? Alltså att en person A erbjuder fördelar och vänligt bemötande till den som älskar just A, men däremot straff och dåligt bemötande till den som bara försöker hjälpa sina medmänniskor, men inte ägnar A någon särskild uppmärksamhet. Skulle vi ens anse att detta beteende är acceptabelt? Och ännu viktigare: Skulle vi, om vi alla uppförde oss så, bidra till en bättre värld med mer kärlek?
Den Gud du beskriver skapar en icke- perfekt värld med icke-perfekta människor (syndare). Sedan kräver Guden att bli föremål för tillbedjan och kärlek. Om syndaren (som ju av Gud skapats till syndare, efter som Gud är allvetande) gör detta, kan personen få komma till en perfekt värld (himlen). Och det kanske mest häpnadsväckande är att det tydligen är möjligt för Gud att skapa en perfekt värld (himlen), men att Gud INTE gör det på jorden. Varför?
För att Gud gillar uppmärksamhet, att känna sig upphöjd och att kunna utöva makt och kontroll, är mitt svar. Gud agerar inte själv utifrån den gyllene regeln, varken i sitt skapande, eller i förhållande till sin skapelse.
Vänligen,
Annie Svensson
Annie,
Jag tror vi är överens om att en förutsättning för att ett samtal ska vara givande är att man är någorlunda överens om grundläggande definitioner av väsentliga ord.
Att, som jag upplever att du gör ovan, skapa en karikatyr av den kristna Guden för att sedan attackera densamma är måhända enkelt, men inte fruktbart.
Den kristna Guden kan definieras som den i alla avseenden mest perfekta tänkbara varelsen. (Greatest conceivable being).
Vad menar du skulle vara problemet med att lära känna och ära en sådan? ( Alltså att komma tillbaka till ursprungsplanen. Vilket är som i det Hajdi skriver, den kristna tron i ett nötskal.)
Ursynden, alltså att vi försöker sätta oss själva som gudar i Guds ställe, är en direkt konsekvens av vår fria vilja.
Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.
/Joan
Hej Joan!
Om jag uppfattar dig rätt, så menar du att din definition av Guds natur är den utgångspunkt vi bör använda. Du skriver: ”Den kristna Guden kan definieras som den i alla avseenden mest perfekta tänkbara varelsen. (Greatest conceivable being)” Och det är detta vi måste utgå ifrån ”för att ett samtal ska vara givande”.
Det stämmer inte. Det går utmärkt att diskutera även olika definitioner och utgångspunkter. Eftersom resten av resonemanget kommer att färgas av dessa, är det faktiskt nödvändigt. Jag uppfattar inte min beskrivning av Gud som en karikatyr. Intentionen var att beskriva Guds handlande steg för steg, bland annat utifrån diskussioner som förts här på SAS blogg. Det vore intressant att få veta vad det är, enligt dig, som gör min beskrivning felaktig?
En intressant skillnad på våra resonemang är att du utgår från Guds egenskaper – och att du därifrån drar slutsatser om Guds handlingar. I mitt inlägg däremot, så utgick jag från Guds handlingar, och drog utifrån det slutsatser om Guds karaktär.
Jag förstår att min beskrivning kan uppfattas en aning stötande. Men om vi verkligen ska föra ett samtal så behövs en viss uppriktighet. Ett exempel på något jag finner stötande i din text, är när du skriver: ”Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.”
Faktum är att vi inte alls måste välja mellan antingen ”lidande och förmågan att älska” eller ”robotar”. Det är en dikotomi som du ställer upp. Det finns mängder av andra alternativ som någon som vill det goda kan välja. Varför gör din Gud inte så?
Vänligen,
Annie Svensson
Hej Annie,
”Om jag uppfattar dig rätt, så menar du att din definition av Guds natur är den utgångspunkt vi bör använda.”
– Det är lite övermaga att kalla det MIN definition, jag har säkert snott den från någon annan. Och det finns säkert en mängd andra bra, men essensen i dem innebär att den Gudsbild vi utgår ifrån här är att Gud är det högsta, bästa, godaste…… tänkbara.
”Det stämmer inte. Det går utmärkt att diskutera även olika definitioner och utgångspunkter. Eftersom resten av resonemanget kommer att färgas av dessa, är det faktiskt nödvändigt.”
– Precis, och det är det jag menar. Målar man upp en Gud som har helt andra egenskaper kommer resonemanget färgas även av detta. Risken är att man attackerar en ”straw man”.
”Jag uppfattar inte min beskrivning av Gud som en karikatyr. Intentionen var att beskriva Guds handlande steg för steg, bland annat utifrån diskussioner som förts här på SAS blogg. Det vore intressant att få veta vad det är, enligt dig, som gör min beskrivning felaktig?”
– Den gud du målar upp har i mina ögon påfallande mänskliga drag? Småaktig, ogin, med bekräftelsebehov etc. Inget av dessa drag kompatibla med den kristna Guden, eftersom då kan han inte vara det högsta tänkbara.
”En intressant skillnad på våra resonemang är att du utgår från Guds egenskaper – och att du därifrån drar slutsatser om Guds handlingar. I mitt inlägg däremot, så utgick jag från Guds handlingar, och drog utifrån det slutsatser om Guds karaktär.”
– Helt rätt. jag tror inte att vi som människor med alla de begränsningar vi har, kan avgöra förutsättningarna och resultaten av Guds handlingar. Det finns inte en chans att kunna avgöra detta då vi har en sån extremt kort horisont och ingen som helst förmåga att se in i framtiden.
”Jag förstår att min beskrivning kan uppfattas en aning stötande. Men om vi verkligen ska föra ett samtal så behövs en viss uppriktighet. Ett exempel på något jag finner stötande i din text, är när du skriver: ”Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.”
Faktum är att vi inte alls måste välja mellan antingen ”lidande och förmågan att älska” eller ”robotar”. Det är en dikotomi som du ställer upp. Det finns mängder av andra alternativ som någon som vill det goda kan välja. Varför gör din Gud inte så?”
– Jag är den förste att erkänna att jag inte förstår/accepterar allt, om jag utgår ifrån hur jag känner. Och jag hoppas inte det uppfattas som att jag påstår detta.
Uppriktigheten du efterlyser håller jag med om till 100%. Det vi då behöver orka hålla isär är den känslomässiga vs den ”analytiska” hanteringen av den här typen av frågor.
Och det är här Gudsbilden blir helt avgörande, även om jag inte förstår allt så kan jag med trygghet veta att Gud har fullkomligt goda skäl att tillåta att världen ser ut som den gör.
För det vi ser här och nu är inte slutet, Gud har även framtiden i sin hand.
Ang. robotar, ja det är min slutsats av att inte ha fri vilja. Har du något förslag på ett hållbart alternativ?
En fråga till, jag vet inte om jag sett dig beskriva din utgångspunkt/världsbild, och undrar om den innehåller en öppenhet för något metafysiskt eller om den är mer strikt naturalistisk?
Mvh Joan
Hej Joan!
Du argumenterar för att min bild av gud är felaktig, och att jag sedan går till angrepp mot en ”halmgubbe”. Du skriver: ”Den gud du målar upp har i mina ögon påfallande mänskliga drag? Småaktig, ogin, med bekräftelsebehov etc. Inget av dessa drag kompatibla med den kristna Guden, eftersom då kan han inte vara det högsta tänkbara.” Jag vänder mig till Bibeln för att visa vad jag menar.
1. Gud är småaktig
Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. ”Ge dig i väg, flintskalle!” ropade de. ”Ge dig i väg, flintskalle!” Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.
(2 Kon 2:23-24)
När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet.
(Matt 21:18-19)
Gud är ogin (ohjälpsam, snål)
En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”
(Matt 15:22-26)
Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig …
(2 Mos 20:5)
Gud har bekräftelsebehov
Herren sade till Mose: ”Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren.”
(2 Mos 10:1-2)
Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv. Jag gjorde dem orena när de som offergåva överlämnade det första som kom ur moderlivet. Ty jag ville injaga skräck i dem så att de skulle inse att jag är Herren.
(Hes 20:25-26)
Mitt för tronen och runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn. De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:
Helig, helig, helig
är Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är och som kommer.
Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:
Du, vår Herre och Gud, är värdig
att ta emot härligheten och äran och makten.
Ty du har skapat världen,
och genom din vilja blev den till och skapades den.
(Upp 4:6-11)
Utifrån din beskrivning av Gud, så verkar det troligt att du inhämtar din information om Guds natur från någon annan källa, alternativt från andra delar av Bibeln. Om man hävdar att Bibeln är Guds ord då blir det – som jag ser det – ganska problematiskt med ovanstående citat. Hur tänker du om det?
Och att Gud har goda skäl till att tillåta lidande? Det visar inte på att Gud är god. Gud skulle alltså känt till förintelsen i förväg, men ändå låtit det hända för att det var en del av Guds plan. Jag kan inte förstå hur någon kan se något gott i detta. Om Gud har skapat hela universum, måste väl Gud rimligtvis kunna lägga upp en bättre plan?
Jag vet att jag inte svarat på alla dina frågor, och jag gör det gärna om du vill. Men detta blev ett långt inlägg – så jag väljer att svara på din sista fråga – hur jag skulle beskriva min utgångspunkt/världsbild. Jag tror inte på övernaturliga fenomen, som Gudar, demoner eller andar. Gör detta mig oförmögen att hävda att det finns handlingar som är goda och eftersträvansvärda? Inte alls. Vi behöver inte tro på Gud för att kunna hävda att det finns objektiva sanningar. Det finns en fast punkt att utgå ifrån, och det är våra medvarelsers intressen av att (för att anknyta till ovanstående) inte bli utsatta för lidande. Är detta subjektivt och relativt? Inte alls. Just detta är helt bindande, och omöjligt för oss att ändra. Denna inställning gör det helt omöjligt att någon (gud eller vem som helst) skulle kunna använda lidande på ett intrumentellt sätt för att realisera sin plan. Låg det i koncentrationslägerfångarnas intressen att bli torterade, gasade och svultna till döds? Nej så var det givetvis inte. Ingen vill bli utsatt för dålig behandling. Slutsatsen blir – då gör vi inte så.
Den gyllene regeln är ett sätt att uttrycka en sådan ansats, vilket också gjorts av moralfilosofer och andra religioner. I varje situation, hur svår den än kan verka, finns det alltid ett val mellan något som är bättre och något som är sämre. Vi bör välja det bättre. Om vi accepterar denna, i förhållande till andra, objektiva utgångspunkt, så återstår det givetvis att försöka komma fram till hur vi kan få kunskap om vad det bättre alternativet är. Det är en komplicerad fråga. Men för att kunna ta oss an den måste vi först placera oss där vi står – på en liten planet tillsammans med andra.
Vänligen,
Annie Svensson
Hej Annie,
Lång och intressant text.
Utan att på någotvis vilka förringa vad som kan tyckas vara (och ibland är?) problematiska texter så är det precis här vi ser utfallet av skillnaden i din och min Gudsbild.
Om man, som jag, utgår från att Gud är exv allgod så blir inte första reaktionen att /det här accepterar jag inte därför kan Gud inte finnas/ snarare att, vad är det bibeltexten försöker förmedla eller jag inte förstår?
Har jag svar på allt? Nope.
Men, ska man vara trovärdig i sin kritik så är det väldigt viktigt att inte rycka saker ur sin kontext.
Man kan också se det som att det ger Bibeln en autencitet när den är så osminkad i vad den beskriver.
En grundton är dock att visa på hur hopplöst hjälplösa vi är utan en Frälsare. Men också en Gud som är beredd att göra allt som står i Hans makt för att leda oss tillbaka till en gemenskap med honom.
Tack för ditt svar på vilken grundsyn du utgår ifrån.
Jag förstår då att du anser att min Gudssyn är bisarr.
Men lika omöjligt för mig blir det att förstå hur en elektrokemisk reaktion har något med rätt o fel att göra? Och framförallt vad vi BÖR göra.
Här menar jag att med Gud som Skaparen så finns det en förklaringsmodell för en moralisk grund att stå på. En som både du och jag använder oss av, alldeles oavsett om vi vill tro på honom eller ej.
Mvh Joan
Hej Joan,
men det måste väl finnas något som du vägleds av när du hävdar att Gud är god? Vad är det? En grunton? Om det är några snälla rader här och där – så blir ju det lika mycket ryckt ur sin kontext som ovanstående citat. Själv tror jag tvärtom att det enda sättet att på något sätt få den kristna tron nutidsanpassad, är just på detta sätt. Att ta det som är bra, och slänga bort tex sexism och legitimerande av våld. Men om hela Bibeln måste försvaras – då blir det väldigt svårt. Då kan jag tänka mig att man skriver som du gör: ”Man kan också se det som att det ger Bibeln en autencitet när den är så osminkad i vad den beskriver.” Det går det ju att säga om de vidrigaste skrifter.
”Men lika omöjligt för mig blir det att förstå hur en elektrokemisk reaktion har något med rätt o fel att göra? Och framförallt vad vi BÖR göra.”
Är det lidande och smärta du avser här? Jag skulle säga att det har väldigt mycket med rätt och fel att göra. Och att vi BÖR göra rätt tror jag att de flesta kan vara ense om (även om vi inte alltid gör så). Här finns en stark moralisk grund att stå på, utan tvetydiga instruktioner från den kristna guden. För du skulle väl inte börja plåga andra medvetet om du förlorar din tro på Gud?
Och det där med att Gud ger en moralisk grund – och att jag parasiterar på den. Jag kan lika gärna påstå att det är du som använder dig av min syn på moral, vare sig du förstår det eller inte. Det är ett så uselt argument att jag inte tänker göra det. Vi kan diskutera livsåskådning för att det är intressant. Men när det gäller moraliskt handlande så är jag glad för varje människa som gör det till en del av sin värld.
Vänligen,
Annie Svensson
Hej Annie,
Vet inte varför det inte går att svara på din kommentar…
Kanske blir för långa trådar :)
Så jag gör det här istället.
Du har många intressanta tankar som skulle vara spännande att få fundera vidare kring. Men jag märker att jag halkar lätt utanför bloggtextens innehåll, så jag har bara ett par avslutande kommentarer här.
Hoppas du inte tror att jag menar att du eller ateister eller icke gudstroende skulle vara utan moral! Aldrig tänkt tanken ens! Du är säkert bättre människa än mig.
Tror också vi är rörande överens om att moral är objektiv.
Men jag menar att grunden för ett moralanspråk svårligen kan göras utan Gud.
Om man utgår ifrån en strikt materialistiska tro, (att vi bara är elektrokemiska självreproducerande DNA-maskiner), så vill jag mena att förutsättningen för att söka sanningen raseras, oavsett vilket område vi talar om.
Ser för övrigt att definionen på Gud kommer ursprungligen från St. Anselm av Canterbury, i sitt ontologiska gudsbevis.
Mvh Joan
Joan:
Anser du att Jesus var en robot som var tvungen att göra det goda. Eller anser du att Jesus hade fri vilja?
Johan,
Luke 22:42
”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.”
/Joan
Menar du med detta citat att Jesus inte hade en fri vilja?
Hej!
Tack för din text! Jag tyckte att det var intressant att läsa om hedonism kontra eudaimonia. Här finns verkligen något att fundera över, för oss alla.
Jag skulle vilja prova din tes: att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Eftersom du skriver att du kommer att fördjupa detta tema i en kommande text är det möjligt att jag nu går händelserna i förväg. Du får avgöra den saken. Jag vill understryka att personerna i mitt exempel inte avspeglar hur jag generellt uppfattar personer som tror eller inte tror – de är dragna till ytterligheter bara för att min fråga ska bli så tydlig som möjligt.
Det handlar om två personer. Vi kan kalla den första personen Adam. Han jobbar som ekonom och lever ett lugnt och stilla liv utan att göra mycket väsen av sig. På sin fritid läser han i sin Bibel, ber till Gud och går alltid till kyrkan på alla söndagar och övriga högtider. Han upplever att all den tid han ägnar åt Gud gett honom en mycket djup och tillfredsställande relation. Adam tycker att hans liv känns meningsfullt. Den andra personen kan vi kalla Eva. Hon bryr sig inte om Gud för fem öre. Däremot tänker hon mycket på alla som omger henne. Hon anser att det bästa hon kan göra av sin korta stund här på jorden är att försöka hjälpa andra. Hon har även valt sitt yrke som läkare utifrån denna vilja. Under långa perioder vistas hon utomlands under mycket påfrestande förhållanden. Hon är ofta förtvivlad över hur otillräcklig hon känner sig. Men hon tänker aldrig att hennes liv är meningslöst.
Föreställ dig nu att du är Gud. Du tittar ner från din himmel på dessa två människor. Den ena som ständigt pratar med dig om alla de frågor och funderingar som uppstår i Adams liv. Och så Eva som aldrig ägnar dig en tanke, som bara verkar bry sig om andra.
Vem av dessa tror du att Gud tar till sitt hjärta?
Mvh Johan
Hej Johan!
Tack för kommentar. Påminner lite om ovanstående kommentar, där altruism är en viktig roll. Bibeln lyfter fram att tron behöver hänga ihop med gärningar, att vi ska älska andra, leva för andra. Så ingen dikotomi där. Tron och goda gärningar hänger ihop.
Jag tror Gud tar båda till hjärtat, för han bryr sig om båda. Jag tror dock att båda också är syndare, de är inte perfekta människor. Och himlen (om det är det du menar med ”ta de till hjärtat”) är en plats för helighet (perfekthet), vilket innebär att de inte kan förtjäna sin plats dit. Det kan de genom tro på Gud, på att Jesus älskar de, gett sitt liv för dem och vill att de ska göra likadant för honom och för andra medmänniskor.
/Hajdi
Tack för svar.
Så i klartext: Eva hamnar garanterat i helvetet?
Finns det en garanterad möjlighet? Tycks minnas att jag iaf har svårt att hitta hur i Skriften. https://svenskapologetik.wordpress.com/2018/08/25/arbetsdokument-teologi-for-ateister-del-2-kommer-du-till-helvetet/
Hajdi, tack för en intressant post.
Jag skulle vilja lägga till en fundering. Jag tänker mig att en viss mängd olycka eller kanske svårighet förstärker den upplevda lyckan. Det jag menar är att har man aldrig svårigheter, sorg, orättvisor m.m. så är det svårt att referera och relatera lyckan.
Däremot finns risk att man hamnar i negativt tankemönster där fokus hamnar så mycket på det negativa att man missar det positiva och på så sätt missar lyckan i jordelivet. Risken tror jag mycket har att göra med vilken typ av olycka vi talar om. Uttryckt på ett annat sätt skulle kanske kunna vara att olika olycka är olika ond. Alltså att olycka och ondska inte är proportionerliga till varandra.
Hoppas det är möjligt att förstå hur jag menar.
Hur tänker du runt det?
Hej Ola!
Jag måste säga att jag har svårt att se på olycka som instrumentell, som ett medel i sökandet efter lyckan. Å andra sidan kan du ha en poäng. Att inte tro på ett evigt liv, att det du kallar ”jordelivet” skulle vara det enda livet, kan göra att detta enda blir viktigt och skarpt. Hur viktigt blir det inte då att leva sitt liv på ett bra sätt? Att uppleva och se. Och att värna om att detta enda liv blir bra för alla? Kanske är vetskapen om vår dödlighet ett ännu effektivare sätt för oss alla att uppleva lycka?
Vänligen,
Annie Svensson
Annie,
Jag menade inte att olycka är ett medel för att söka lycka, bara att en viss mängd olycka kan göra att man upplever lycka lättare i andra situationer.
Och visst håller jag med om att tron att jordelivet är det enda kan motivera till altruism men med en mer logisk konsekvent syn kan det lika gärna leda till t.ex. nihilism.
Även teism kan leda åt tex våldsbejakande extrimism eller alturism beroende på t.ex. Gudsbild.
Men i praktiken motiveras nog dom flesta av oss mer av känslor än logiskt konsekventa resonemang.
Tack för ett bra inlägg. Distinktionen mellan hedonism och eudaimonia är mycket hjälpsam, den lägger jag på minnet!
Kul, tack för kommentaren! :)
Hej Joan!
Du skriver: ”Men jag menar att grunden för ett moralanspråk svårligen kan göras utan Gud.
Om man utgår ifrån en strikt materialistiska tro, (att vi bara är elektrokemiska självreproducerande DNA-maskiner), så vill jag mena att förutsättningen för att söka sanningen raseras, oavsett vilket område vi talar om.”
Jag hoppas verkligen att det inte är min inställning som du syftar på här?
Kanske finns det människor som har denna inställning, men jag har faktiskt inte träffat på någon.
Tack för en intressant diskussion!
Vänligen,
Annie Svensson