Författare

Hajdi Moche är en av bloggarna och har tidigare varit styrelseledamot i Svenska apologetiksällskapet under flera år. Hennes intresse för goda skäl till tron var en viktig, bidragande faktor till att hon blev kristen år 2016. Hon har sedan dess haft ett brett intresse av apologetik, bland annat i ämnen relaterat till vetenskapsfilosofi, psykologi och Jesus uppståndelse. Hajdi är legitimerad psykolog och jobbar vid Linköpings universitet som doktorand. Hon är gift och bor i Malmö. Läs mer om Hajdi på hennes föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 20 februari 2019Ämnen: Ateism, sekularism mm, Livets absurditet utan Gud, Psykologi23 kommentarerEtiketter: , , , , , 1019 ord5 minuters läsningvisningar: 314

Dela inlägget!

Är lycka meningen med livet?

I mitt förra inlägg skrev jag om hur människans längtan efter fullständig lycka pekar mot Gud. Men denna längtan efter lycka, och sökandet efter lycka, är den rätt? Och med rätt menas om den strävan verkligen ska utgöra meningen med våra liv? Många menar, antingen explicit eller implicit, att livet handlar om att bli lycklig, och helst så lycklig som möjligt. Det kan innebära att uppfylla sina drömmar eller sig själv samt att sträva efter att ständigt nå en fylligare lycka. (Just dessa ambitioner kan dock vara produkten av en individualistisk kultur. I en mer kollektivistisk kultur kanske ambitionen ser annorlunda ut, men även där finns idéer om hur lycka nås.)

Men är denna ständiga strävan efter lycka en strävan som kommer ge oss tillfredsställelse en dag? Tesen här kommer vara: nej, meningen med livet är inte att bli lycklig – oavsett hur man konstruerar lycka. Låt oss först göra en parallell till detta utifrån hur positiv psykologi studerar lycka, och sedan beskriva skillnaden mellan vad samhället tenderar att lyfta fram som meningen i livet och vad det kristna budskapet säger.

I förra inlägget beskrevs positiv psykologi kort; vetenskapen som bland annat undersöker vad som gör människor lyckliga eller vad som skiljer lyckliga från mindre lyckliga människor. När man studerar lycka inom detta område finns det främst två sätt att tänka kring och mäta lycka: hedonism och eudaimonia. När lycka studeras utifrån hedonism mäts det på tre sätt: mängden positiva känslor, mängden negativa känslor samt livstillfredsställelse. En hög lyckonivå är därmed många positiva känslor i relation till få negativa känslor och en hög livstillfredsställelse. Eudaimonia handlar istället om att skapa ett varaktigt tillstånd av välgång i livet. Här eftersöks inte känslor eller intensiva stunder av lycka utan fokus ligger på att skapa ett blomstrande (“flourishing”) liv med mening och dygder. Det betyder att lycka här inte kommer ur att göra saker som ger positiva känslor, utan att göra sådant som istället känns meningsfullt eller dygdigt. Ett sådant exempel är att uppfostra barn, vilket stundtals kan innebära väldigt många negativa känslor men som ofta ändå upplevs meningsfullt och lyckosamt. Eudaimonia innebär därmed att positiva känslor inte är målet, till skillnad från hedonism, men likväl att positiva känslor kan komma ur andra saker man gör.

På liknande sätt som hedonism och eudaimonia har två olika perspektiv på hur positiva känslor och lycka hänger ihop – antingen att de är ett viktigt mål eller att de följer av andra handlingar – kan en parallell göras till synen på lycka och meningen i livet. Enligt dagens samhälle finns yttringar som menar att meningen med livet är att uppnå och uppleva lycka (oavsett om man tänker på lycka utifrån hedonism eller eudaimonia). På samma sätt som positiva känslor är mål för lycka enligt hedonism, så är lycka målet med livet enligt dagens samhälle. Om meningen med livet istället beskrivs utifrån kristendom, kommer slutsatsen kring lycka se annorlunda ut och liknas vid eudaimonia:s syn på positiva känslor och lycka. Den kristna världsbilden säger att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Målet i livet är därmed att ha en relation med och leva för Gud, inte att uppnå lycka. Men detta mål kommer innebära likväl lycka. På samma sätt som positiva känslor är en följd av ett blomstrande och dygderikt liv enligt eudaimonia, är lycka en följd av att ha en relation med och ära Gud enligt den kristna världsbilden.

I ett nästkommande inlägg kommer relation med Gud vidareutvecklas och förklaras, men här är fokus på lycka och meningen med livet. Denna extremt stora fråga, som människor i alla tider har brottats med, har sitt svar i Gud. Detta behöver inte innebära att kristna personer har “all figured out” utan frågan kan vara stor även för den kristna. Att livet däremot existerar och att människan söker mening i sitt liv pekar på Guds existens. Och vice versa, Guds existens pekar mot att livet har mening – vilket är varför människor genom världshistorien har sökt efter denna mening.

Frågan om mening är också möjlig att klargöra genom att dela upp den i meningen med livet och meningen i livet. Detta går att beskriva på följande sätt: syftet med vår existens utgör meningen med livet, medan innehållet i vår existens utgör meningen i livet. Vi kan fylla våra liv med lycka, men det är inte meningen till vår existens. Faktum är att första gången jag hörde det kristna svaret på frågan kring meningen med livet tyckte att svaret var rätt trist (vid den tidpunkten var jag inte kristen). “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv). När jag nu, som kristen, tänker på den reaktionen ser jag hur extremt fel jag hade – denna uppfattning kunde inte vara mer fel. Att leva för och med Gud är meningen med (och i) livet – och det livssyftet medföljer en lycka och frid som är så djupgående att inget annat går att mäta upp mot det.

23 kommentarer

  1. Annie Svensson 20 februari 2019 at 21:38

    Hej Hajdi!

    Här fattas något avgörande: fokus på att göra goda handlingar för andra. Inte för mig själv, inte för Gud.

    Du skriver:

    “Var det allt?”, tänkte jag. Det kristna svaret på meningen med livet och lycka tyckte jag lät förminskande, trist och kanske till och med inhumant (fokus är ju på Gud istället för på mig själv).”

    Altruism är en annan väg. Kanske leder den inte till lycka. Men den leder till en inre övertygelse om att vi gjort det vi kan. Och inte för något annat än för att vi ville hjälpa.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    • Profilbild
      hajdimoche 23 februari 2019 at 15:12

      Hej Annie!

      Jag håller med dig, altruism är avgörande. Däremot ser jag det inte som en tredje väg, utan jag ser att altruism är tätt sammansluten med den kristna förklaringsmodellen. Bibeln och Jesus läror är fyllda med vikten av att älska andra, vara vänlig mot alla, att offra sig för varandra, att vara tålmodig, att älska andra som man älskar sig själv, att ge husrum till den hemlösa, mata den hungrige, ge kläder till den nakne mm. Kärlek är meningen med livet, till andra människor och till Gud. Det är de två buden som Jesus lyfter fram som viktigast.

      /Hajdi

      • Annie Svensson 24 februari 2019 at 18:14

        Hej Hajdi!

        Om jag förstår dig rätt så menar du att kärlek och altruism är viktigt. Men det viktigaste av allt är att älska Gud. Genom att älska Gud kan en människa komma till himlen.

        Det finns något motbjudande i denna Guds karaktär. Vad skulle vi tänka om en medmänniska bejakade samma karaktärsdrag? Alltså att en person A erbjuder fördelar och vänligt bemötande till den som älskar just A, men däremot straff och dåligt bemötande till den som bara försöker hjälpa sina medmänniskor, men inte ägnar A någon särskild uppmärksamhet. Skulle vi ens anse att detta beteende är acceptabelt? Och ännu viktigare: Skulle vi, om vi alla uppförde oss så, bidra till en bättre värld med mer kärlek?

        Den Gud du beskriver skapar en icke- perfekt värld med icke-perfekta människor (syndare). Sedan kräver Guden att bli föremål för tillbedjan och kärlek. Om syndaren (som ju av Gud skapats till syndare, efter som Gud är allvetande) gör detta, kan personen få komma till en perfekt värld (himlen). Och det kanske mest häpnadsväckande är att det tydligen är möjligt för Gud att skapa en perfekt värld (himlen), men att Gud INTE gör det på jorden. Varför?

        För att Gud gillar uppmärksamhet, att känna sig upphöjd och att kunna utöva makt och kontroll, är mitt svar. Gud agerar inte själv utifrån den gyllene regeln, varken i sitt skapande, eller i förhållande till sin skapelse.

        Vänligen,
        Annie Svensson

        • Joan 25 februari 2019 at 07:40

          Annie,

          Jag tror vi är överens om att en förutsättning för att ett samtal ska vara givande är att man är någorlunda överens om grundläggande definitioner av väsentliga ord.

          Att, som jag upplever att du gör ovan, skapa en karikatyr av den kristna Guden för att sedan attackera densamma är måhända enkelt, men inte fruktbart.

          Den kristna Guden kan definieras som den i alla avseenden mest perfekta tänkbara varelsen. (Greatest conceivable being).

          Vad menar du skulle vara problemet med att lära känna och ära en sådan? ( Alltså att komma tillbaka till ursprungsplanen. Vilket är som i det Hajdi skriver, den kristna tron i ett nötskal.)

          Ursynden, alltså att vi försöker sätta oss själva som gudar i Guds ställe, är en direkt konsekvens av vår fria vilja.
          Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.

          /Joan

          • Annie Svensson 26 februari 2019 at 20:24

            Hej Joan!

            Om jag uppfattar dig rätt, så menar du att din definition av Guds natur är den utgångspunkt vi bör använda. Du skriver: ”Den kristna Guden kan definieras som den i alla avseenden mest perfekta tänkbara varelsen. (Greatest conceivable being)” Och det är detta vi måste utgå ifrån ”för att ett samtal ska vara givande”.

            Det stämmer inte. Det går utmärkt att diskutera även olika definitioner och utgångspunkter. Eftersom resten av resonemanget kommer att färgas av dessa, är det faktiskt nödvändigt. Jag uppfattar inte min beskrivning av Gud som en karikatyr. Intentionen var att beskriva Guds handlande steg för steg, bland annat utifrån diskussioner som förts här på SAS blogg. Det vore intressant att få veta vad det är, enligt dig, som gör min beskrivning felaktig?

            En intressant skillnad på våra resonemang är att du utgår från Guds egenskaper – och att du därifrån drar slutsatser om Guds handlingar. I mitt inlägg däremot, så utgick jag från Guds handlingar, och drog utifrån det slutsatser om Guds karaktär.

            Jag förstår att min beskrivning kan uppfattas en aning stötande. Men om vi verkligen ska föra ett samtal så behövs en viss uppriktighet. Ett exempel på något jag finner stötande i din text, är när du skriver: ”Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.”

            Faktum är att vi inte alls måste välja mellan antingen ”lidande och förmågan att älska” eller ”robotar”. Det är en dikotomi som du ställer upp. Det finns mängder av andra alternativ som någon som vill det goda kan välja. Varför gör din Gud inte så?

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Joan 1 mars 2019 at 13:38

            Hej Annie,

            ”Om jag uppfattar dig rätt, så menar du att din definition av Guds natur är den utgångspunkt vi bör använda.”

            – Det är lite övermaga att kalla det MIN definition, jag har säkert snott den från någon annan. Och det finns säkert en mängd andra bra, men essensen i dem innebär att den Gudsbild vi utgår ifrån här är att Gud är det högsta, bästa, godaste…… tänkbara.

            ”Det stämmer inte. Det går utmärkt att diskutera även olika definitioner och utgångspunkter. Eftersom resten av resonemanget kommer att färgas av dessa, är det faktiskt nödvändigt.”

            – Precis, och det är det jag menar. Målar man upp en Gud som har helt andra egenskaper kommer resonemanget färgas även av detta. Risken är att man attackerar en ”straw man”.

            ”Jag uppfattar inte min beskrivning av Gud som en karikatyr. Intentionen var att beskriva Guds handlande steg för steg, bland annat utifrån diskussioner som förts här på SAS blogg. Det vore intressant att få veta vad det är, enligt dig, som gör min beskrivning felaktig?”

            – Den gud du målar upp har i mina ögon påfallande mänskliga drag? Småaktig, ogin, med bekräftelsebehov etc. Inget av dessa drag kompatibla med den kristna Guden, eftersom då kan han inte vara det högsta tänkbara.

            ”En intressant skillnad på våra resonemang är att du utgår från Guds egenskaper – och att du därifrån drar slutsatser om Guds handlingar. I mitt inlägg däremot, så utgick jag från Guds handlingar, och drog utifrån det slutsatser om Guds karaktär.”

            – Helt rätt. jag tror inte att vi som människor med alla de begränsningar vi har, kan avgöra förutsättningarna och resultaten av Guds handlingar. Det finns inte en chans att kunna avgöra detta då vi har en sån extremt kort horisont och ingen som helst förmåga att se in i framtiden.

            ”Jag förstår att min beskrivning kan uppfattas en aning stötande. Men om vi verkligen ska föra ett samtal så behövs en viss uppriktighet. Ett exempel på något jag finner stötande i din text, är när du skriver: ”Hade Gud kunnat skapa en värld utan lidande etc? Absolut, med oss som robotar. Den fria viljan är dock en förutsättning för att kunna älska.”
            Faktum är att vi inte alls måste välja mellan antingen ”lidande och förmågan att älska” eller ”robotar”. Det är en dikotomi som du ställer upp. Det finns mängder av andra alternativ som någon som vill det goda kan välja. Varför gör din Gud inte så?”

            – Jag är den förste att erkänna att jag inte förstår/accepterar allt, om jag utgår ifrån hur jag känner. Och jag hoppas inte det uppfattas som att jag påstår detta.
            Uppriktigheten du efterlyser håller jag med om till 100%. Det vi då behöver orka hålla isär är den känslomässiga vs den ”analytiska” hanteringen av den här typen av frågor.
            Och det är här Gudsbilden blir helt avgörande, även om jag inte förstår allt så kan jag med trygghet veta att Gud har fullkomligt goda skäl att tillåta att världen ser ut som den gör.
            För det vi ser här och nu är inte slutet, Gud har även framtiden i sin hand.
            Ang. robotar, ja det är min slutsats av att inte ha fri vilja. Har du något förslag på ett hållbart alternativ?
            En fråga till, jag vet inte om jag sett dig beskriva din utgångspunkt/världsbild, och undrar om den innehåller en öppenhet för något metafysiskt eller om den är mer strikt naturalistisk?

            Mvh Joan

          • Annie Svensson 2 mars 2019 at 17:45

            Hej Joan!

            Du argumenterar för att min bild av gud är felaktig, och att jag sedan går till angrepp mot en ”halmgubbe”. Du skriver: ”Den gud du målar upp har i mina ögon påfallande mänskliga drag? Småaktig, ogin, med bekräftelsebehov etc. Inget av dessa drag kompatibla med den kristna Guden, eftersom då kan han inte vara det högsta tänkbara.” Jag vänder mig till Bibeln för att visa vad jag menar.

            1. Gud är småaktig

            Från Jeriko gick Elisha upp till Betel. När han var på väg dit kom en hop småpojkar ut från staden och gjorde narr av honom. ”Ge dig i väg, flintskalle!” ropade de. ”Ge dig i väg, flintskalle!” Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn. Då kom två björnhonor fram ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av barnen.
            (2 Kon 2:23-24)

            När han tidigt på morgonen var på väg tillbaka till staden blev han hungrig. Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: ”Aldrig någonsin skall du bära frukt.” Och med en gång vissnade trädet.
            (Matt 21:18-19)

            Gud är ogin (ohjälpsam, snål)

            En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”
            (Matt 15:22-26)

            Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig …
            (2 Mos 20:5)

            Gud har bekräftelsebehov

            Herren sade till Mose: ”Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren.”
            (2 Mos 10:1-2)

            Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv. Jag gjorde dem orena när de som offergåva överlämnade det första som kom ur moderlivet. Ty jag ville injaga skräck i dem så att de skulle inse att jag är Herren.
            (Hes 20:25-26)

            Mitt för tronen och runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn. De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:
            Helig, helig, helig
            är Herren Gud, allhärskaren,
            han som var och som är och som kommer.
            Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:
            Du, vår Herre och Gud, är värdig
            att ta emot härligheten och äran och makten.
            Ty du har skapat världen,
            och genom din vilja blev den till och skapades den.
            (Upp 4:6-11)

            Utifrån din beskrivning av Gud, så verkar det troligt att du inhämtar din information om Guds natur från någon annan källa, alternativt från andra delar av Bibeln. Om man hävdar att Bibeln är Guds ord då blir det – som jag ser det – ganska problematiskt med ovanstående citat. Hur tänker du om det?

            Och att Gud har goda skäl till att tillåta lidande? Det visar inte på att Gud är god. Gud skulle alltså känt till förintelsen i förväg, men ändå låtit det hända för att det var en del av Guds plan. Jag kan inte förstå hur någon kan se något gott i detta. Om Gud har skapat hela universum, måste väl Gud rimligtvis kunna lägga upp en bättre plan?

            Jag vet att jag inte svarat på alla dina frågor, och jag gör det gärna om du vill. Men detta blev ett långt inlägg – så jag väljer att svara på din sista fråga – hur jag skulle beskriva min utgångspunkt/världsbild. Jag tror inte på övernaturliga fenomen, som Gudar, demoner eller andar. Gör detta mig oförmögen att hävda att det finns handlingar som är goda och eftersträvansvärda? Inte alls. Vi behöver inte tro på Gud för att kunna hävda att det finns objektiva sanningar. Det finns en fast punkt att utgå ifrån, och det är våra medvarelsers intressen av att (för att anknyta till ovanstående) inte bli utsatta för lidande. Är detta subjektivt och relativt? Inte alls. Just detta är helt bindande, och omöjligt för oss att ändra. Denna inställning gör det helt omöjligt att någon (gud eller vem som helst) skulle kunna använda lidande på ett intrumentellt sätt för att realisera sin plan. Låg det i koncentrationslägerfångarnas intressen att bli torterade, gasade och svultna till döds? Nej så var det givetvis inte. Ingen vill bli utsatt för dålig behandling. Slutsatsen blir – då gör vi inte så.
            Den gyllene regeln är ett sätt att uttrycka en sådan ansats, vilket också gjorts av moralfilosofer och andra religioner. I varje situation, hur svår den än kan verka, finns det alltid ett val mellan något som är bättre och något som är sämre. Vi bör välja det bättre. Om vi accepterar denna, i förhållande till andra, objektiva utgångspunkt, så återstår det givetvis att försöka komma fram till hur vi kan få kunskap om vad det bättre alternativet är. Det är en komplicerad fråga. Men för att kunna ta oss an den måste vi först placera oss där vi står – på en liten planet tillsammans med andra.

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Joan 3 mars 2019 at 21:36

            Hej Annie,

            Lång och intressant text.
            Utan att på någotvis vilka förringa vad som kan tyckas vara (och ibland är?) problematiska texter så är det precis här vi ser utfallet av skillnaden i din och min Gudsbild.
            Om man, som jag, utgår från att Gud är exv allgod så blir inte första reaktionen att /det här accepterar jag inte därför kan Gud inte finnas/ snarare att, vad är det bibeltexten försöker förmedla eller jag inte förstår?
            Har jag svar på allt? Nope.
            Men, ska man vara trovärdig i sin kritik så är det väldigt viktigt att inte rycka saker ur sin kontext.

            Man kan också se det som att det ger Bibeln en autencitet när den är så osminkad i vad den beskriver.

            En grundton är dock att visa på hur hopplöst hjälplösa vi är utan en Frälsare. Men också en Gud som är beredd att göra allt som står i Hans makt för att leda oss tillbaka till en gemenskap med honom.

            Tack för ditt svar på vilken grundsyn du utgår ifrån.
            Jag förstår då att du anser att min Gudssyn är bisarr.
            Men lika omöjligt för mig blir det att förstå hur en elektrokemisk reaktion har något med rätt o fel att göra? Och framförallt vad vi BÖR göra.
            Här menar jag att med Gud som Skaparen så finns det en förklaringsmodell för en moralisk grund att stå på. En som både du och jag använder oss av, alldeles oavsett om vi vill tro på honom eller ej.

            Mvh Joan

          • Annie Svensson 5 mars 2019 at 19:55

            Hej Joan,
            men det måste väl finnas något som du vägleds av när du hävdar att Gud är god? Vad är det? En grunton? Om det är några snälla rader här och där – så blir ju det lika mycket ryckt ur sin kontext som ovanstående citat. Själv tror jag tvärtom att det enda sättet att på något sätt få den kristna tron nutidsanpassad, är just på detta sätt. Att ta det som är bra, och slänga bort tex sexism och legitimerande av våld. Men om hela Bibeln måste försvaras – då blir det väldigt svårt. Då kan jag tänka mig att man skriver som du gör: ”Man kan också se det som att det ger Bibeln en autencitet när den är så osminkad i vad den beskriver.” Det går det ju att säga om de vidrigaste skrifter.

            ”Men lika omöjligt för mig blir det att förstå hur en elektrokemisk reaktion har något med rätt o fel att göra? Och framförallt vad vi BÖR göra.”
            Är det lidande och smärta du avser här? Jag skulle säga att det har väldigt mycket med rätt och fel att göra. Och att vi BÖR göra rätt tror jag att de flesta kan vara ense om (även om vi inte alltid gör så). Här finns en stark moralisk grund att stå på, utan tvetydiga instruktioner från den kristna guden. För du skulle väl inte börja plåga andra medvetet om du förlorar din tro på Gud?

            Och det där med att Gud ger en moralisk grund – och att jag parasiterar på den. Jag kan lika gärna påstå att det är du som använder dig av min syn på moral, vare sig du förstår det eller inte. Det är ett så uselt argument att jag inte tänker göra det. Vi kan diskutera livsåskådning för att det är intressant. Men när det gäller moraliskt handlande så är jag glad för varje människa som gör det till en del av sin värld.

            Vänligen,
            Annie Svensson

          • Joan 13 mars 2019 at 21:51

            Hej Annie,

            Vet inte varför det inte går att svara på din kommentar…
            Kanske blir för långa trådar :)
            Så jag gör det här istället.

            Du har många intressanta tankar som skulle vara spännande att få fundera vidare kring. Men jag märker att jag halkar lätt utanför bloggtextens innehåll, så jag har bara ett par avslutande kommentarer här.

            Hoppas du inte tror att jag menar att du eller ateister eller icke gudstroende skulle vara utan moral! Aldrig tänkt tanken ens! Du är säkert bättre människa än mig.
            Tror också vi är rörande överens om att moral är objektiv.

            Men jag menar att grunden för ett moralanspråk svårligen kan göras utan Gud.
            Om man utgår ifrån en strikt materialistiska tro, (att vi bara är elektrokemiska självreproducerande DNA-maskiner), så vill jag mena att förutsättningen för att söka sanningen raseras, oavsett vilket område vi talar om.

            Ser för övrigt att definionen på Gud kommer ursprungligen från St. Anselm av Canterbury, i sitt ontologiska gudsbevis.

            Mvh Joan

          • Johan Franzon 1 mars 2019 at 23:20

            Joan:

            Anser du att Jesus var en robot som var tvungen att göra det goda. Eller anser du att Jesus hade fri vilja?

          • Joan 3 mars 2019 at 21:40

            Johan,

            Luke 22:42
            ”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.”

            /Joan

          • Johan Franzon 4 mars 2019 at 22:59

            Menar du med detta citat att Jesus inte hade en fri vilja?

  2. Johan Franzon 20 februari 2019 at 22:35

    Hej!

    Tack för din text! Jag tyckte att det var intressant att läsa om hedonism kontra eudaimonia. Här finns verkligen något att fundera över, för oss alla.

    Jag skulle vilja prova din tes: att meningen med livet är att lära känna och leva för Gud. Eftersom du skriver att du kommer att fördjupa detta tema i en kommande text är det möjligt att jag nu går händelserna i förväg. Du får avgöra den saken. Jag vill understryka att personerna i mitt exempel inte avspeglar hur jag generellt uppfattar personer som tror eller inte tror – de är dragna till ytterligheter bara för att min fråga ska bli så tydlig som möjligt.

    Det handlar om två personer. Vi kan kalla den första personen Adam. Han jobbar som ekonom och lever ett lugnt och stilla liv utan att göra mycket väsen av sig. På sin fritid läser han i sin Bibel, ber till Gud och går alltid till kyrkan på alla söndagar och övriga högtider. Han upplever att all den tid han ägnar åt Gud gett honom en mycket djup och tillfredsställande relation. Adam tycker att hans liv känns meningsfullt. Den andra personen kan vi kalla Eva. Hon bryr sig inte om Gud för fem öre. Däremot tänker hon mycket på alla som omger henne. Hon anser att det bästa hon kan göra av sin korta stund här på jorden är att försöka hjälpa andra. Hon har även valt sitt yrke som läkare utifrån denna vilja. Under långa perioder vistas hon utomlands under mycket påfrestande förhållanden. Hon är ofta förtvivlad över hur otillräcklig hon känner sig. Men hon tänker aldrig att hennes liv är meningslöst.

    Föreställ dig nu att du är Gud. Du tittar ner från din himmel på dessa två människor. Den ena som ständigt pratar med dig om alla de frågor och funderingar som uppstår i Adams liv. Och så Eva som aldrig ägnar dig en tanke, som bara verkar bry sig om andra.

    Vem av dessa tror du att Gud tar till sitt hjärta?

    Mvh Johan

    • Profilbild
      hajdimoche 23 februari 2019 at 15:16

      Hej Johan!

      Tack för kommentar. Påminner lite om ovanstående kommentar, där altruism är en viktig roll. Bibeln lyfter fram att tron behöver hänga ihop med gärningar, att vi ska älska andra, leva för andra. Så ingen dikotomi där. Tron och goda gärningar hänger ihop.

      Jag tror Gud tar båda till hjärtat, för han bryr sig om båda. Jag tror dock att båda också är syndare, de är inte perfekta människor. Och himlen (om det är det du menar med ”ta de till hjärtat”) är en plats för helighet (perfekthet), vilket innebär att de inte kan förtjäna sin plats dit. Det kan de genom tro på Gud, på att Jesus älskar de, gett sitt liv för dem och vill att de ska göra likadant för honom och för andra medmänniskor.

      /Hajdi

  3. Ola H 21 februari 2019 at 07:08

    Hajdi, tack för en intressant post.
    Jag skulle vilja lägga till en fundering. Jag tänker mig att en viss mängd olycka eller kanske svårighet förstärker den upplevda lyckan. Det jag menar är att har man aldrig svårigheter, sorg, orättvisor m.m. så är det svårt att referera och relatera lyckan.
    Däremot finns risk att man hamnar i negativt tankemönster där fokus hamnar så mycket på det negativa att man missar det positiva och på så sätt missar lyckan i jordelivet. Risken tror jag mycket har att göra med vilken typ av olycka vi talar om. Uttryckt på ett annat sätt skulle kanske kunna vara att olika olycka är olika ond. Alltså att olycka och ondska inte är proportionerliga till varandra.
    Hoppas det är möjligt att förstå hur jag menar.
    Hur tänker du runt det?

    • Annie Svensson 21 februari 2019 at 19:52

      Hej Ola!

      Jag måste säga att jag har svårt att se på olycka som instrumentell, som ett medel i sökandet efter lyckan. Å andra sidan kan du ha en poäng. Att inte tro på ett evigt liv, att det du kallar ”jordelivet” skulle vara det enda livet, kan göra att detta enda blir viktigt och skarpt. Hur viktigt blir det inte då att leva sitt liv på ett bra sätt? Att uppleva och se. Och att värna om att detta enda liv blir bra för alla? Kanske är vetskapen om vår dödlighet ett ännu effektivare sätt för oss alla att uppleva lycka?

      Vänligen,
      Annie Svensson

      • Ola H 23 februari 2019 at 18:28

        Annie,

        Jag menade inte att olycka är ett medel för att söka lycka, bara att en viss mängd olycka kan göra att man upplever lycka lättare i andra situationer.
        Och visst håller jag med om att tron att jordelivet är det enda kan motivera till altruism men med en mer logisk konsekvent syn kan det lika gärna leda till t.ex. nihilism.
        Även teism kan leda åt tex våldsbejakande extrimism eller alturism beroende på t.ex. Gudsbild.
        Men i praktiken motiveras nog dom flesta av oss mer av känslor än logiskt konsekventa resonemang.

  4. Profilbild
    joachimarting 21 februari 2019 at 08:32

    Tack för ett bra inlägg. Distinktionen mellan hedonism och eudaimonia är mycket hjälpsam, den lägger jag på minnet!

    • Profilbild
      hajdimoche 23 februari 2019 at 15:16

      Kul, tack för kommentaren! :)

  5. Annie Svensson 15 mars 2019 at 20:07

    Hej Joan!

    Du skriver: ”Men jag menar att grunden för ett moralanspråk svårligen kan göras utan Gud.
    Om man utgår ifrån en strikt materialistiska tro, (att vi bara är elektrokemiska självreproducerande DNA-maskiner), så vill jag mena att förutsättningen för att söka sanningen raseras, oavsett vilket område vi talar om.”

    Jag hoppas verkligen att det inte är min inställning som du syftar på här?

    Kanske finns det människor som har denna inställning, men jag har faktiskt inte träffat på någon.

    Tack för en intressant diskussion!

    Vänligen,
    Annie Svensson

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös. Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här:  https://apologia.se/vaga-fraga/

Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! "Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös." Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här: apologia.se/vaga-fraga/
... Läs merLäs mindre

3 weeks ago
Visa mer