Författare

Son, make, förälder Kristen, präst, apologet Några ord som karaktäriserar denna i Lycksele boende präst, verksam inom Svenska kyrkan. Jag är bördig från Vikbolandet utanför Norrköping. Jag är uppväxt inom kyrkan i en bred bemärkelse, jag kunde Bibelns berättelser, men under min tonårstid växte frågan: ”Har Jesus funnits?” senare växte också frågan om Gud och vetenskap fram: ”Känner de varandra?” Efter mycket läsande, samtalande, undersökande landade min tro åter i hjärtat omvägen via huvudet! Min frälsare lever, han finns och Gud är grunden för allt!

Om inlägget

Dela inlägget!

Sokrates vittnar: ”Jesus har uppstått!”

Kanske är det svårt att lägga ord i munnen på en redan avliden person, i alla fall om man vill göra anspråk på att de ska vara korrekta, så kanske ska det sägas redan nu:

Sokrates sa mig veterligen inget om Jesu uppståndelse!

En orsak kan vara att han var död redan då Jesus dog och följaktligen även då han uppstod?

Jag tänkte i denna bloggpost reflektera kring några saker om kring påskens stora händelser, påsk har i västkyrkan firats för ett par veckor sedan, för något kortare tid sedan i de ortodoxa kyrkorna. Det som framförallt kommer att avhandlas är förstås vad sjutton som hände? Varför blev det en sådan våg i tiden? Varför föranledde en avrättad man, långt ifrån maktens centrum, en sådan omvälvning i tiden att vi fortfarande skriver bloggposter om honom och det fortfarande finns drösvis med människor som vill lägga tid på att argumentera mot honom och hans existens? Påsken kan sägas uppmärksammades av ungefär tre miljarder människor, så något bör väl ligga bakom detta?

Så frågan är i korthet: Finns det något som tyder på att anledningen är att den döde Jesus lämnade sin grav?

Det blir dock som sagt först en vända förbi Sokrates

img_1853

Sokrates, känd för sin frågande metod, för sin död genom att svepa en bägare gift och för att hålla sina drifter i schack!

Sokrates var en av de klassiska filosoferna i det gamla Grekland. Han har inflytande genom till exempel den ”sokratiska metoden”; alltså att ställa frågor till sin motpart och genom dem resonera sig fram, eller genom dem få motståndarens argument att falla. Han blev mot slutet av sitt ungefär sjuttioåriga liv anklagad av de styrande i Athen för att missakta gudarna och för att förleda ungdomen och dömdes till att dö genom att dricka en bägare gift.

Den främsta källan till kunskap om Sokrates är hans lärjunge Platon, själv skrev nämligen Sokrates ingenting. I Platons berättelse om Sokrates så omfattar denne rätt starkt en platonsk världsbild, så en ständig fråga då man läser Platons verk med Sokrates är vem man möter egentligen, Platon eller Sokrates eller kanske någon mix? Den andra källan till Sokrates är en annan av hans lärjungar: Xenofon, kanske mest känd för sina berättelser om sina krigiska verksamheter?

Inget av ovanstående anses som särskilt kontroversiellt eller osäkert, vågar jag påstå.

img_1854.jpg

Platon, Sokrates lärjunge och främste skildrare av hans liv och lära.

Platons skrifter, som kanske är de bäst bevarade av dessa två källor, skrevs under senare delen av 400-talet före Kristus och in till ungefär mitten av 300-talet före Kristus. De lästa kopiorna vi har är från 900-talet efter Kristus.

Men ett möte med Tacitus kanske kan vara intressant också?

Här finns det inget sportvideo att visa så vi går direkt in på hans verk om de romerska kejsarna. Det är nog det verk som han är mest känd för, och ett verk gärna citerad i kristen apologetik också, men här ska vi inte läsa på om kejsar Nero och de kristna, utan om Tacitus själv och hans uppdragsgivare. Verket består av två delar Historiae och Annales i vilka de romerska kejsarna från Augustus död år 14 efter Kristus till och med Domitianus död år 96 efter Kristus.

Varför skrev inte Tacitus om vad som hände sedan?

Tacitus första historieverk Historiae behandlar förvisso döda kejsare, men i relativ närhet i tid (den tycks ha påbörjats före 105 efter Kristus och avslutats omkring 109 efter Kristus). Den behandlar alla avslutade kejsarkapitel (förutom kejsar Nerva som regerade knappt två år efter Domitianus), dvs den innehåller allt den kan om man vill berätta om vad som skett på kejsarämbetsfronten.

Detta för oss till en tredje antik historiker

Nämligen Lukas, eller som vi kanske känner honom ”evangelisten Lukas”. Han berättar om Paulus som är viktig i skildringen av Jesu uppståndelse, han är en tidig återgivare av händelsen och berättar om en mängd kända vittnen till denna händelse. Paulus hävdar att de flesta vittnena lever när han skriver och han återger en slags formaliserad skildring av det som hänt efter att Jesus döda kropp lagts i graven, en slags trosbekännelse, en sådan återgivning som medvetet formas först efter en stund omkring en händelse.

Nå Lukas berättar om Jesu liv, död och uppståndelse i sin första bok, den vi känner som Lukasevangeliet. I sin andra bok berättar han om vad som sker sedan med stor tyngdpunkt på Paulus liv. Det vi ska läsa här är endast ett mot stycke, nämligen avslutningen:

Där stannade han i hela två år på egen bekostnad. Han tog emot alla som kom för att besöka honom, och han förkunnade Guds rike och undervisade om herren Jesus Kristus med stor frimodighet och utan att bli hindrad.

Apostlagärningarna 28:30-31

Vad händer sedan?

Ja det får vi inte veta. De enda uppgifter vi sedan har är att Paulus dog under kejsar Neros förföljelser, alltså senast år 68 efter Kristus. Det berättar de så kallade kyrkofäderna. Men när vi nu i kapitel efter kapitel nu kämpat oss fram genom det romerska imperiet, varför får vi inte veta hur det slutar? Ett möjligt svar är ju att det inte fanns något slut? Alltså inte då när Lukas skrev texten, Lukas tycks själv varit med på delar av resan, en god gissning är att denna företogs innan Paulus dog och att när Lukas och Paulus skiljdes åt så skrev Lukas denna skildring.

Vad innebär det?

Jo det innebär att livsteckningen i Lukasevangeliet är skrivet före år 68, och rätt långt före eftersom det ska hinna bli en resa till efter det med Paulus. Samma logik som med Tacitus, hans skildring slutar med det den kan skildra, eftersom resten inte hänt, samma bör kunna anses om Lukas!

När skrevs det då?

Tja en god gissning är att båda Lukas verk skrevs före år 68. De finns bevarade tillsammans med det mesta av övriga bibelböcker från ca. 150 år efter att de nedtecknades i Cheaster Beatty och med hela Bibelns Nya Testamente från ca. 300 år efter att de nedtecknades (Codex Sinaiticus). Lite närmare än 1200 år som för Sokrates!

Någon slags sammanfattning av Sokrates, Tacitus och Lukas

Vad vill då denna soppa ge för smak till påsktiden?

Jo lite av följande: Sokrates anses känd, fast källorna är honom närstående (lärjungar) och endast två och dessutom med ett stort tidsavstånd från nedtecknade till våra dagars kopior.

Bibelns källor, och då också uppståndelsens, är nära i tid och dessutom fler till antalet (fyra evangelier, en Apostlagärningar, ett antal brev (de viktigaste Paulus brev)), dessutom stöds de positiva källorna av fiendesidan (som Tacitus, Josefus m. fl.).

Slutsatsen blir!?

Okej, Sokrates har inte vittnat, men bedömningen av det vi vet om honom gör att vi bör ta i beaktande att Paulus säger:

Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse – den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit.

1 Korinthierbrevet 15:1-6

Här är liksom en annan nivå av vittnen som kan bekräfta något, mer än 500 stycken, det är fler än två! Som man dessutom kan få träffa eller i alla fall bli facebookvänner med (eller vad man nu hade för sociala medier på den tiden).

Även Tacitus har bidragit med att dessa är i livet, eftersom bedömningen av hans verk ger att Apostlagärningarna är skriven före Paulus död, och då också hans omvittnande om Jesu uppståndelse.

Texten om alla vittnen är dessutom betydligt nyare så tidigt och på den plats det skedde och med kända vittnen som fortfarande kunde frågas så kan en liten byggsten till påskens stora katedral tydligt ses: Det är ingen sentida myt utan ett tidigt vittnesbörd, ja samtida med den kristna kyrkans födelse!

/ Martin Walldén

25 kommentarer

  1. Johan Franzon 7 maj 2019 at 20:38

    (Vänligen ignorera ev dubbletter)

    Textens grundfråga är: Finns det något som tyder på att anledningen [till påskfirandet] är att den döde Jesus lämnade sin grav?

    Att de flesta kristna tror och har trott att Jesus lämnade sin grav är uppenbart. Men är det alldeles säkert att ”lämnade sin grav” betydde samma sak för Jesus-rörelsens första generation som för de flesta kristna i vår tid? Vi är vana vid tanken att uppståndelsen betyder att Jesus steg upp från sin grav, gick ut bland människorna och visade sig – på jorden. Menade även den första generationen att så skedde?

    Vår tidigaste källa är Paulus och som artikeln mycket riktigt betonar är beskrivningen i 1 Kor 15 av stor betydelse för förståelsen. Men vad är det egentligen som står här? Är Paulus berömda uppräkning en bekräftelse på att den första generationen trodde att Jesus lämnat sin grav och gått ut bland människorna på jorden. Eller är hans uppräkning tvärtom en indikation på en helt annan förståelse av vad uppståndelsen egentligen innebar?

    Det som är värt att notera är att Paulus inte gör någon skillnad på de olika ”visningarna”. Allt beskrivs på liknande sätt och i ett enda långt svep. Jesus visar sig för Kefas, de tolv, de femhundra, Jakob, apostlarna och slutligen Paulus. Finns det något problem här? Ja, om inte annat finns det ett tidsmässigt problem. Vid tiden för Jesu död var Paulus inte en anhängare utan en fiende till Jesus-rörelsen. Han berättar själv att han förföljde urförsamlingen. Så hur lång tid förflyter egentligen mellan Jesu död och det ögonblick då han visar sig för Paulus? Jag har sett forskare göra olika uppskattningar, mellan ca ett och tre år. Oavsett siffra får vi en betydligt längre tidsperiod än de dagar upp till en månad efter uppståndelsen som Jesus tillbringar tillsammans med sina lärjungar enligt exempelvis Lukas. Så nu uppstår frågan: på vilket sätt visar sig Jesus för Paulus i 1 Kor 15? Det verkar helt orimligt att det är den från graven uppstigne Jesus som fortfarande efter flera år går omkring och visar sig i trakten. Det förefaller mycket troligare att Paulus beskriver en ”himmelsk” Jesus som kommer ner från skyn och visar sig. Men notera nu att Paulus, som sagt, inte gör någon skillnad mellan de olika visningarna. Han säger inte att Kefas och de andra träffade Jesus direkt från graven medan han själv hade en annan typ av möte. Därför, menar jag, bör vi dra slutsatsen att Paulus avser samma typ av ”visningar” rakt igenom.

    Jesus visar sig från himlen.

    • Profilbild
      Martin Walldén 9 maj 2019 at 21:31

      Jag tror, dock som tekniskt rätt okunnig, att dubletter inte är för handen? Hoppas det iaf!

      Jag ser några saker i ditt inlägg som man kan fundera annorlunda om.

      Det viktigaste med att dra in Paulus i detta är för mig att han vittnar om uppståndelsetron och att han vittnar om den som redan etablerad. Det är viktigt eftersom det gör den påvisbart tidig (inget fenomen som uppstod [sic!] först flera hundra år efter händelsen (som inte var just den händelsen då i så fall) och när alla vittnen och eventuella opponenter var döda. Paulus tycks varit i fångenskap ca 59-62, den sista tiden i Rom. Han dog under kejsar Neros regering och förföljelse (då senast år 68). Så senast 30 år efter händelsen (Jesus var vid liv i alla händelser under år 48 av Herodes den stores tempelbygge, ca 29 e. Kr).

      Det viktiga med Paulus är inte hans eget vittnesbörd (mer om det senare) utan att han tagit emot en formulerad trosbekännelse, vilket inte är rimligt att han gjorde så sent som år 68. Efter sin omvändelse/kallelse så var han i Arabien, vi vet inte om han undervisades eller undervisade där, men att han tre år senare for till Jerusalem och mötte Petrus och Jakob, men ingen annan av apostlarna (Jakob tycks som han inte räknar som en apostel här) i fjorton dagar och fjorton år senare for han åter upp för att lägga fram sin förkunnelse, för att inte ha slitit i onödan, för apostlarna. Detta är i stora stycken från Galaterbrevet.

      Så en rätt god tid innan år 68 var tron på uppståndelsen fixerad i en fast formulering, kan ha använts i dopsammanhang, i förkunnelsesammanhang och i försvar och förklaring av tron. Det är det viktigaste med denna text tänker jag.

      Sedan tror jag inte att man kan fastställa det du fastställer; att Paulus syn på vägen till Damaskus är densamma sorts uppenbarelse som Petrus och de andra ”tommagravenvittnena”, de som sett en vandrande, levande, kroppsligt uppstånden Jesus.

      Att det är en kroppslig uppståndelse det tror jag vi kan säga att det är, eftersom det har att göra med att kulturen inte är svensk, västerländsk eller annat grekiskfilosofiskt influerat, det är en judisk, hebreisk, kroppslig kultur som de vittnar. Dessutom, vilket inte var ett starkt spår i denna min text i bloggposten (jag hade nog en tanke om att det kunde vara ett lämpligt tema för nästa gång), så är det just en tom grav, en kroppsligt/fysiskt tom grav, välkänd och välbevakad, som är själva vittnesbördet om att den likaledes fysiska/kroppsliga Jesus som var kroppsligt stendöd då sabbaten gick in, nu inte är ande utan fysiskt levande.

      Att inte Paulus per definiton har samma grund att stå på som de andra som sett och ätit med Herren det kan vi se ex. i Galaterbrevets inledning då han där, och på många andra ställen, vill berätta om att han också är en apostel, trots allt. Så att säga att Paulus säger sig ha samma grund, det låter sig nog svårligen göras ifrån bibelmaterialet, men att han vill att hans grund ska räknas nog så god, det går däremot utmärkt att få fram. Så tänker jag om detta.

      Sedan tror jag att man kan göra en grej exv. av den litterära stilen just i uppståndelsberättelserna om man söker tidigt material som talar om den kroppsligt levande/uppståndne fd. döde Jesus, men det är nog en annan historia.

      Allt gott! /Martin Walldén

      • Johan Franzon 9 maj 2019 at 22:46

        Tack för svar!

        Jag har inga problem med tesen att uppståndelsetron fanns med tidigt. Paulus bör ha skrivit detta på 50-talet och det är helt riktigt att han citerar hymner som bör vara ännu äldre. Men den avgörande frågan för mig är vad Paulus (och hans samtida) egentligen menade med uppståndelse. Jag kan inte se att Paulus avser en jordisk tilldragelse som innebär att Jesus lämnar graven för att sedan visa upp sig bland de levande. Jag menar att 1 Kor 15 indikerar att uppståndelse betyder väckt och uppstigen till Gud. Det är från Guds boning – himlen – som han visar sig.

        Vad gäller ”kroppslig” uppståndelse är det även här viktigt att fråga sig vad Paulus egentligen avser. Jag menar att Paulus är väldigt tydlig med att det inte handlar om den gamla kroppen som börjat leva igen. Den som uppväcks får en ny kropp som i svenska översättningar brukar beskrivas som ”andlig”. Den nya kroppen liknar inte den gamla kroppen, lika lite som en växt liknar det frö som en gång sattes. Paulus skriver också att kött och blod inte kan ärva Guds rike.

        Notera också att det dröjer ganska länge innan de första berättelserna om en uppstånden Jesus som går omkring på jorden börjar dyka upp. Det äldsta evangeliet – Markus – slutar vid den tomma graven (de sista verserna är senare tillägg). Det är hos Matteus och Lukas, som de flesta historiker daterar till 80-talet, som dessa efter-graven-berättelser första gången dyker upp. Ett halvt sekel efter Jesu död.

        Mvh Johan

        • Profilbild
          Martin Walldén 10 maj 2019 at 16:29

          Hej!
          Jag ser inte helt att du interagerat med min tes varför det inte måste vara så att Paulus pratar om all uppståndelse som likadan.
          Vad gäller kroppen så ger 1 Thessalonikerbrevet snarare uppfattning från Paulus just att det är en kropp, en förvandlad i ett nu, men en kropp.
          Jag tror att man kan se gammal exegetik i just uppståndelseskilldringarna vilket gör dem tidigare än gängse datering av evangelierna.

          Likaså är just Apostlagärningarna och dess slut och frånvaro av fallet tempel i evangelierna kanske ett tecken på att 68-70 är senast för deras innehåll.

          Så datering, Galaterbrevet, 1 Thessalonikerbrevet utifrån vad jag skrev, vad har du för tankar? Just nu är de kvar att fundera om!

          Allt gott! / Martin Walldén

        • Profilbild
          Martin Walldén 10 maj 2019 at 16:38

          Det är dock en tom grav, det i sig är ganska problematiskt om man vill hävda icke-uppståndelse som förklaring, den förklarar verkligt lite. Mer om det vid tillfälle

        • Johan Franzon 10 maj 2019 at 18:53

          Martin:

          Jag påstår verkligen inte att Paulus hävdar icke-uppståndelse. Han hävdar i allt högsta grad uppståndelse. Min fråga handlar om vad Paulus egentligen menar med detta begrepp. Likadant med kroppen. Paulus säger uttryckligen att det är en kropp. Men vad för slags kropp? Uppenbarligen inte en kropp av kött och blod.

          • Profilbild
            Martin Walldén 10 maj 2019 at 20:54

            Nej det hävdar du inte, men att det inte är en levande kropp.

            Jag har resonerat lite kring dessa begrepp och Paulus i relation till dem och övrig tidig kyrka.

            Dock förstås bara utifrån några få aspekter.

            Skulle vara intressant att höra dina tankar kring dem. Jag menar ju att din läsning missar lite och inte har mest som talar för den.

          • Johan Franzon 10 maj 2019 at 22:40

            Inte en levande kropp? Vad menar du? Varför skulle Paulus anse att den uppståndna kroppen inte var levande?

            Du får gärna förtydliga vad det är du vill att jag ska reagera på. Du ägnar stort utrymme åt dateringar och jag har svarat att jag inte ser något problem med en tidig datering av uppståndelsetron. På min centrala punkt ser jag inget direkt motargument från din sida. Du skriver: ”Sedan tror jag inte att man kan fastställa det du fastställer; att Paulus syn på vägen till Damaskus är densamma sorts uppenbarelse som Petrus och de andra ”tommagravenvittnena”, de som sett en vandrande, levande, kroppsligt uppstånden Jesus.” Jag har angett mina skäl till varför jag anser det troligt att Paulus menar samma typ av ”visningar” rakt igenom. Vilka skäl menar du talar för din tolkning? Du hänvisar till att Paulus ibland framställer sig som en apostel på annan grund. Ja, men är det så konstigt när Petrus och gänget levde tillsammans med Jesus, hörde honom predika och följde honom dag och natt i flera år. Att senkomlingen Paulus måste kämpa för sin status är inte svårt att förstå mot denna bakgrund, och det blir ju inte enklare för Paulus att han dessutom ägnat några år till att förfölja de andra. När det gäller frågan huruvida den uppståndna kroppen var fysisk i bemärkelsen ”död kropp av kött och blod blir levande igen” så ser jag starka skäl i Paulus egen text som talar emot en sådan tolkning. Paulus talar absolut om en kropp, men den kropp han beskriver är av ett annat slag.

          • Profilbild
            Martin Walldén 30 maj 2019 at 17:48

            Här har vi ju också inledningen till Apostlagärningarna, som då bör vara innan år 68 där det rätt tydligt är att Jesus kropp finns!

            Säger ju inget om Paulus, men jag tänker att om Paulus pratarom sin upplevelse ger ju inte vid handen att han säger att de andra är lika, bara lika giltiga i stycket vi pratar om från 1 Korinthierbrevet

          • Profilbild
            Martin Walldén 21 augusti 2019 at 22:19

            Tänker att om någon uttryckligen talar om en bil, så är det inte närmast till hands att tro att vederbörande pratar om en bild av en bil, om inte personen ger något mer som gör att det är rimligare att tro att det handlar om en bild av en bil (t. ex. att påpeka att: ”bilen är på pappret här i min hand”). Förstår inte varför Paulus då han talar om kroppen inte pratar om kroppen, han anger ju inte att vi ska ha en annan tolkningsram (likt då han talar om sin(?) färd genom himlarna, då är han noga med att berätta att det är lite för honom oklart).

          • Johan Franzon 21 augusti 2019 at 23:11

            Tror du att Mose på härlighetens berg först hade rest sig ur sin grav och sedan knatat med sin uppståndna kropp hela vägen till det där berget. Eller tror du att Mose kunde visa sig där helt oberoende av sin gamla kropp?

          • Profilbild
            Martin Walldén 22 augusti 2019 at 22:03

            Det är intressant och det kan jag resonera om, men just detta tycks inte helt interagera med mina tankar där jag tyckte att dina tankar inte hade så god täckning som jag tyckte du ville påskina?

          • Johan Franzon 22 augusti 2019 at 23:10

            Martin:

            Jag förstår inte vad du menar med ”bild”. Det finns kristna idag som menar att de har sett Jesus. Jag vill minnas att Micael har pratat om att han såg Jesus under en längre tid efter sin frälsning. Jag tror inte att någon av dessa personer menar att de bara sett ”en bild” av honom. Jag tror att de tvärtom menar att Jesus verkligen var där. Vad jag däremot betvivlar är att dessa människor nödvändigtvis menar att Jesus var där med den fysiska kropp som en gång gick omkring i Galileen. Några kanske menar så. Vad vet jag. Men mitt intryck är att dessa berättelser snarare tycks handla om en ”andlig” närvaro, kanske i form av en ”andlig” kropp. På samma sätt måste berättelsen om Mose på härlighetens berg rimligen avse en närvaro som inte är beroende av hans gamla lik som väl ansågs ligga begravd strax utanför den förlovade landet. När det gäller Paulus uppfattning så menar jag att han mycket tydligt säger att de som uppstår får NYA kroppar som är av ett annat slag än den gamla kroppen. Det brukar översättas som ”andlig” kropp, men enligt Dale Martin (Yale) ska detta inte förstås som ett ickemateriellt ”spöke” eller dito ”själ” utan Paulus ansluter till en grekisk föreställning kring substansen pneuma, som ansågs vara en substans av extra fin kvalitet. Alltså en kropp, men en kropp byggd av en annan substans än det gamla liket. Jag är övertygad om att Paulus på vägen till Damaskus upplevde Jesu personliga närvaro, det var inte ”en bild”. Men jag kan inte se att denna närvaro förutsätter att Jesu gamla kropp måste ha varit i farten, precis som Mose gamla kropp inte behövde vara med på härlighetens berg.

          • Profilbild
            Martin Walldén 24 augusti 2019 at 06:40

            Nej vi har ju just pratat om att Paulus inte måste sett som de andra. Att han inte sett Jesu kropp på samma sätt som den var det kan vi vara överens om. Det är ju inte det du behöver motivera.

          • Johan Franzon 24 augusti 2019 at 08:28

            ”Nej vi har ju just pratat om att Paulus inte måste sett som de andra.”

            Vilka är ”vi” i denna mening? Mitt argument är att Paulus i 1 Kor 15 inte gör någon skillnad på de olika visningarna. Med andra ord att han haft SAMMA typ av upplevelse som de andra, nämligen att Jesus visat sig från himlen.

          • Profilbild
            Martin Walldén 27 augusti 2019 at 16:03

            Jag har anfört det ett antal gånger och visat att det är sannolikt utifrån kultur att förstå som upprättstående kropp och att Paulus på många andra ställen berättar att hans upplevelse var annorlunda.

            Du har bara återupprepat att du tror han inte gör skillnad här. Men om du bemöter det övriga jag skrivit så får vi en helhet. Var du tror om detta vet jag, men knappt skälen därför.

          • Johan Franzon 27 augusti 2019 at 19:15

            Då föreslår jag att du läser om exempelvis mitt första inlägg i denna tråd. Om du efter detta fortfarande inte kan se de skäl jag anger, så kan jag nog tyvärr bara tolka detta som att du inte vill se.

            Jag har bemött din invändning att Paulus såg sig som apostel på annan grund och sagt att denna inställning är fullt begripligt men utifrån helt andra skäl. När det gäller din invändning med avseende på dåtidens tankevärld så vill jag påpeka att judiska religiösa föreställningar inte var ett enhetligt paket, utan kunde variera längs ett brett spektrum som redan Josefus pratar om, men som många bibelforskare i vår tid funnit vara än mer diversifierat. Det som är intressant är vad Paulus ansåg. Jag har här hänvisat till vad han skriver om den uppståndna kroppen. Nämligen att den är av ett annat slag än den tidigare. ”Kött och blod kan inte ärva Guds rike.” Kan det sägas tydligare?

            Jag har också anfört att Mose kunde visa sig på härlighetens berg. Jag vill gärna veta om du menar att det var Mose gamla benknotor som reste sig ur graven och gick hela vägen till det där berget, eller om du menar att Mose kunde visa sig där helt oberoende av sin gamla kropp. Om du anser att det senare är fallet, hur kommer det sig då att vi i Bibeln har denna framställning om det nu enligt dåtidens tänkesätt fordrades ett levande lik?

          • Profilbild
            Martin Walldén 29 augusti 2019 at 17:01

            Återkommer! Om Mose står det inte att han uppstått vid detta tillfälle så just där är det väl inget lustigt?

    • Profilbild
      Martin Walldén 21 augusti 2019 at 22:05

      På hebreiska, den tankevärld och det språk som de första kristna rörde sig i och kom ifrån så är det svårt att ha en annan förståelse än just stod upp kroppsligt då vi talar om uppstånden, en slags andlig grej som här tänks går näppeligen in i den världens sätt att tänka, betrakta världen eller så, det är också en faktor som ska med.

      Samt detta som jag nämnt tidigare att det inte finns ett likhetstecken mellan allas uppenbarelser, Paulus gör ju på andra ställen en grej av att fastän det inte var som för de andra apostlarna så är han ändå en apostel, det talar inte entydigt för diets på det sätt som du både här och på andra ställen i kommentarer ger uttryck för tänker jag!?

    • Profilbild
      Martin Walldén 17 september 2020 at 10:52

      Att Paulus säger att hans uppståndelse är samma sak och lika som de andras (alltså att deras inte heller var kroppslig) sägs emot av apg 13:30-31 där han inte inkluderas. Nej jag tänker att formulan tar slut och Paulus tillämpar, precis som han talar allmänt och så tillämpar i Aten och andra platser. Tar man sedan med kulturen att det är ett fysiskt språk så tror jag att man får säga att ”visst det är möjligt, men risken är stor att jag lät bias/tendens styra mitt sinne nu och inte lät varken Ockham eller en vidare exegetisk kontext styra denna min slutledning”.

      • Johan Franzon 17 september 2020 at 11:27

        Jag anser att detta ständiga hänvisande till bias är djupt oärligt, eftersom vi alla har bias. Eller menar du att du inte har någonting investerat i denna fråga?

        Din hänvisning till Apg 13:30-31 ger inget stöd till din linje, eftersom det här inte sägs någonting annat än att han ”visade sig”, dvs exakt samma uttryck som Paulus använder i 1 Kor 15.

        Vidare verkar du ignorera det som jag skrivit om Paulus syn på vad kroppslig innebär. Paulus skriver att den som uppstår får en NY kropp. Men det är inte en kropp av kött och blod, det är en ”pneumatisk” kropp, det som på svenska brukar översättas med ”andlig” kropp (eftersom det antika begreppet pneuma är okänt för de flesta svenskar). Paulus skriver uttryckligen att kött och blod inte kan ärva Guds rike – hur förklarar du det?

        • Profilbild
          Martin Walldén 18 september 2020 at 09:24

          Nja jag har förstås bias! Jo skillnaden i Apg är ju att han inte jämställer Jesu visande för sig själv med de andras. Du gjorde ju en poäng av att han inte särskiljde de två och fick ur det fram att oavsett vad texterna säger om en fysisk ätande Jesus så var han ändå typ bara ande som ljusskenet på damaskusvägen.

          Jag återkommer om resten!

          Tack för samtalet så här långt.

        • Profilbild
          Martin Walldén 18 september 2020 at 17:06

          Fast ur diskussionen om Johannesevangeliet då alla kristna hade mer bias för att de är kristna, då hörde jag inte denna invändning? Då var den väl superrelevant eftersom alla goda skäl kunde skjutas i sank med den invändningen? Nu framförde inte du denna tanke men gnällde inte ifrån heller direkt? Nå men jag ska återkomma där oxå och kan då vänta stöd att argument så långt det går ska råda allena?

  2. Bosse Divander 20 juni 2020 at 08:41

    Hej

    Det var nog inte så att alla judar trodde på en fysisk uppståndelse, det varierade. Och saddukeerna trodde inte på evigt liv eller evig fördömelse överhuvudtaget. De stod kvar i en mer ”gammalhebreisk” tro.

    Vad gäller Paulus så var han ju tidigare farisé och fariséerna trodde på uppståndelse i någon bemärkelse . Med tanke på hans möte eller vision av den uppståndne Jesus på Damaskusvägen, la han dock ingen större vikt vid den fysiska aspekten. Mig veterligen nämnde han heller aldrig den tomma graven i sina brev. Det är evangelierna som poängterar den tomma graven och därmed antyder Jesus’ fysiska uppståndelse från de döda.

    Tron på ett liv efter detta kom in sent i det judiska tänkandet, tidigare hade man trott att de döda gick till en hopplös skuggtillvaro i dödsriket. Tron på en slutlig dom och den dubbla utgången är påverkad av utomjudiska tankar.

    NT:s beskrivningar av livet efter detta är som vanligt varierad. I berättelsen om den rike mannen och Lazarus tycks tanken vara att dödsriket är uppdelat i två avdelningar, en för de rättfärdiga och en för syndarna. Och de två grupperna kan se varandra, det finns bara ett svalg emellan dem (en ohygglig tanke i sig själv). På andra ställen målas bilden upp av två åtskilda platser, gan eden i judisk terminologi och gehenna . I några texter tar Jesus bilden av en bröllopsfest för de rättfärdiga och en tillvaro i mörkret utanför för de orättfärdiga ( Matteus).
    På ett annat ställe, hos Markus, antyds det att ALLA människor måste genomgå en rening i eld efter döden. Ja tankarna varierar som sagt.

    Bibeln är med andra ord långtifrån entydig i sina utsagor.

    • Profilbild
      Martin Walldén 22 juni 2020 at 22:18

      Här vill jag inte minnas att jag talar om en fysisk uppståndelse som föremålet för tron, utan om den judiska föreställningsvärlden och språket som är ett fysisk språk. Känslor, väderstreck, kraft, allt är det fysiska uttryck. Mod= att ta sitt hjärta i sin hand. Känslor har med inälvor att göra, kraft = höger [hand]. Väster – mot havet.

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer