Författare

Sebastian Ibstedt är ordförande för Svenska Apologetiksällskapet sedan 2022. Han är intresserad av allt som har med apologetik att göra, speciellt ämnen i gränslandet mellan vetenskap och kristen tro. Sebastian är mikrobiolog och doktorerade vid Göteborgs universitet 2015. Han arbetar som läkare inom medicinsk genetik. Han bor i Malmö med hustru och dotter. Läs mer på Sebastians föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 9 oktober 2019Ämnen: Vetenskap och tro, HistoriaKommentarer inaktiverade för Vetenskapens kristna rötter – del 2Etiketter: , , , , , , , 3495 ord18 minuters läsningvisningar: 33

Dela inlägget!

Vetenskapens kristna rötter – del 2

Vi såg i den föregående artikeln hur kristendomen spelade en avgörande roll i den moderna vetenskapens uppkomst. Många av vetenskapens pionjärer var kristna och för dem utgjorde tron en motivation att utforska Guds skapelse. Detta gäller än idag. John Goodenough, 2019 års nobelpristagare i kemi för utvecklingen av litiumjonbatteriet, sade nyligen: ”Som forskare ärar vi skaparen genom att försöka förstå skapelsen och hur den fungerar. Det finns inget mer realistiskt sätt att hedra och ära skaparen än genom vetenskapliga undersökningar. Och om vi kan åstadkomma tillämpad vetenskap som gagnar mänskligheten tycks det mig att vi älskar vår nästa som oss själva. Det är de två största budorden.” (Gunther 2018)

Förutom motivation så krävs en fascination och ett aktivt intresse av att förstå skapelsen. I denna anda skrev fysikern Richard Feynman: ”Samma spänning, samma vördnad och mysterium, återkommer igen och igen när vi studerar ett problem tillräckligt noggrant. Med mer kunskap kommer ett djupare, mer förunderligt mysterium, vilket lockar oss att tränga ännu djupare. Vi oroas aldrig för att svaret kan visa sig vara en besvikelse, men med glädje och tillförsikt vänder vi på varje ny sten och finner oanade besynnerligheter, vilka leder till ytterligare förunderliga frågor och mysterier – sannerligen ett storslaget äventyr!” (Feynman 1958, 262)

Men oavsett hur stor längtan och passion man har att förstå hur världen fungerar, är det inte tillräckligt för att man ska kunna bedriva vetenskap. Det krävs något mer, nämligen att vetenskap är möjligt. I den här artikeln ska vi se närmare på en nödvändig förutsättning för vetenskap och var denna kommer ifrån.

Vetenskap förutsätter förutsägbarhet

Alla naturvetare vill förstå skapelsen, men det är inte tillräckligt. För att vetenskap ska kunna bedrivas, måste naturen också vara sådan att den är möjlig att utforska och begripa. Den vetenskapliga förståelsen av världen förutsätter nämligen ett antal antaganden om hur verkligheten är beskaffad. Filosofen Joshua Moritz (2017) har påpekat att dessa nödvändiga antaganden är metafysiska till sin natur och inte empiriska, dvs de kan själva inte bevisas med den vetenskapliga metoden. Det handlar, skriver Moritz, om sådant som naturens regelbundenhet och förutsägbarhet, att omvärlden är objektiv och existerar oberoende av oss, att världen är begripbar på ett sätt som överensstämmer med våra kognitiva förmågor, att samma naturlagar gäller överallt i universum, osv.

Vi ska titta närmare framför allt på den första av dessa antaganden, om naturens regelbundenhet och förutsägbarhet. Vad innebär detta? Det är lätt att föreställa sig en värld som inte styrdes av naturlagar och där vad som helst skulle kunna ske när som helst. När jag sitter och äter fiskpinnar kanske maten plötsligt förvandlas till en levande fisk. När jag kör bil kanske gravitationen upphör att existera och jag börjar sväva, eller teleporteras tillbaka där jag började. En handling för att uppnå ett mål kräver att det går att förutse vad som ska hända. Jag skulle tex aldrig kunna skriva den här texten om datorn plötsligt förvandlades till en hamster. Det är på samma sätt med vetenskap – för att vi ska kunna bedriva vetenskap måste världen för det första vara förutsägbar, och för det andra måste vi tro att den är förutsägbar. (Plantinga 2011, 271) I en värld utan naturlagar skulle det vara helt omöjligt att beskriva naturens händelser på ett vetenskapligt sätt för det skulle inte finnas någon regelbundenhet. En värld som däremot beter sig på ett regelbundet och förutsägbart går att beskriva systematiskt med den vetenskapliga metoden. Fysikern och filosofen Mariano Artigas har skrivit att antagandet att världen är ordnad är en nödvändig förutsättning för vetenskapen, för om man inte tror att det finns ordning i världen vore vårt sökande efter en sådan ordning meningslös. (Artigas 2000, 44)

Jorden båda sidor NASA BlueMarble-2001-2002

Vi måste ha något att undersöka för att bedriva vetenskap, och varför kan vi undersöka naturen?

Fysikern Paul Davies är inne på samma spår och har sagt att man inte kan vara vetenskapsman om man tror att universum är en meningslös slumphändelse: ”All science proceeds on the assumption that nature is ordered in a rational and intelligible way. You couldn’t be a scientist if you thought the universe was a meaningless jumble of odds and ends haphazardly juxtaposed. When physicists probe to a deeper level of subatomic structure, or astronomers extend the reach of their instruments, they expect to encounter additional elegant mathematical order. And so far this faith has been justified.” (Davies 2007)

Det är dock inte tillräckligt att det finns naturlagar och att världen beter sig på ett förutsägbart sätt. För att vi ska kunna beskriva världen på ett vetenskapligt sätt måste vi också anta att samma naturlagar gäller överallt, d v s att naturen är enhetlig. Naturens enhetlighet är ett antagande som måste göras innan en vetenskaplig utforskning av naturen är möjlig. Eftersom detta antagande ligger till grund för att tolka våra observationer, kan den inte själv bevisas vetenskapligt, då varje försök att göra det vore att resonera i en cirkel. Samtidigt är det nödvändigt antagande, och filosofen Roger Trigg har skrivit att alternativet till antagandet om naturens enhetlighet är att helt ge upp vetenskapen. (2015, 100) Även Karl Popper noterade att naturens enhetlighet är ett metafysiskt antagande snarare än empiriskt, och att utan detta antagande vore praktiskt vetenskapligt arbete otänkbart, då denna princip är nära kopplad till möjligheten att göra induktiva härledningar. (Popper 2005, 250) Vetenskapen kräver alltså att det finns ordning och reda i naturen. Men frågan kvarstår – vilken rätt har vi att förvänta oss att det verkligen finns en sådan ordning? Varför finns det naturlagar överhuvudtaget?

Varifrån kommer tanken på naturens ordning?

Att naturen är ordnad och beter sig på ett förutsägbart sätt kan tyckas vara så självklart att det knappt ens är värt att diskutera. Men det är långt ifrån självklart att det skulle vara på det sättet. I många kulturer har man faktiskt inte tänkt sig att universum är lagstyrt och förutsägbart. Vetenskapshistorikern och fysikern Stanley Jaki (1990) har gjort en genomgång av olika kulturers förhållande till vetenskap och har noterat att innan vetenskapen tog fart på allvar i Europa, hade det förekommit åtminstone ett halvt dussin kulturer och i alla dessa hade vetenskapen varit dödfödd. Bara vid ett tillfälle under mänsklighetens historia, under perioden 1250 – 1650, fanns de rätta förutsättningarna för vetenskapen att slå rot. När Jaki har sökt en förklaring till varför vetenskapen inte uppstod i någon annan kultur, har han funnit ett gemensamt drag: I stora kulturer där vetenskapen inte tog fart har man inte haft något begrepp om naturlagar eller naturens regelbundenheter. Man har där haft panteistiska och animistiska religioner utan tro på en personlig rationell laggivare eller skapare. Enligt Jaki var det först när tron på en personlig rationell skapare hade befästs i det allmänna tänkandet i Europa som det intellektuella klimatet var bördigt nog för vetenskapen att växa fram. Det var under medeltiden som denna tro blev tillräckligt etablerad och med detta möjliggjordes en tro på universums rationalitet och utforskbarhet och en tillit till de empiriska och kvantitativa metoder som vetenskapen bygger på.

Ibland tänker man att vetenskapen uppstod först när man började ifrågasätta kristendomen på 1700-talet. Men Jaki är inte den ende som istället spårar vetenskapens uppkomst till det kristna Europa. När nobelpristagaren Melvin Calvin beskrev sina egna reflektioner kring vetenskap, tog han först upp övertygelsen att universum är ordnat. Calvin skriver: 

“As I try to discern the origin of that conviction, I seem to find it in a basic notion discovered 2000 or 3000 years ago, and enunciated first in the Western world by the ancient Hebrews: namely, that the universe is governed by a single God, and is not the product of the whims of many gods, each governing his own provinence according to his own laws. This monotheistic view seems to be the historical foundation for modern science.” (Calvin 1969, 258)

Även vetenskapshistorikern Alfred North Whitehead har konstaterat att vetenskapen förutsätter tron på en ordning i naturen, och att tron på denna ordning har sitt ursprung i medeltidens övertygelse om Guds rationalitet. Whiteheads förklaring är att tron på att vetenskap är möjligt, vilket ju är en förutsättning för att vetenskap ska kunna bedrivas, direkt härstammar från den medeltida teologin. I denna ingår tron att världen i grunden inte är ett godtyckligt mysterium, utan ett resultat av en medveten rationell Gud med en plan och en vilja för skapelsen. (Whitehead 1997, 13–20)

Synen på världen som ordnad och rationell var alltså ett oerhört viktigt bidrag som den kristna skapelsetanken förde med sig. Den judisk-kristna traditionen har alltid betonat att Gud, och i förlängningen hans skapelse, är rationell och ordnad, som det står i boken Syraks vishet: ”Sin vishets storverk har han inrättat väl, och från evighet till evighet äro de sig lika.” (42:21) Jämför detta med den judisk-kristna världsbildens tidiga konkurrenter: I animistiska religioner med flera gudar eller i den grekiska filosofin där världen var en otydlig och ofullkomlig skugga av den andliga tillvaron, fanns inte samma tilltro till att den skulle bete sig på ett ordnat sätt. (Pearcey och Thaxton 1994) Samma sak kan sägas om de asiatiska kulturerna: Man såg på Gud som en varelse som var antingen för opersonlig eller för godtycklig för att detta skulle få några uppenbara konsekvenser på tillvaron. (Whitehead 1997) Den arabiska, babyloniska, kinesiska, egyptiska, grekiska, hinduiska och mayakulturen  saknade alla tron på en transcendent skapare som givit skapelsen fysikaliska lagar att rätta sig efter. Istället tänkte man sig universum som en organism som styrdes av en uppsjö gudar och som gick genom cykler av död och återuppståndelse. Här erbjöd den kristna världsbilden något helt annat, en skapare som inte själv var del av skapelsen, som hade givit den fasta spelregler, och som dessutom hade givit människan i uppdrag att utforska dessa spelregler. (Woods 2005, 77)

Ett ordnat universum från en ordnad Gud

Jaki har sammanfattat Gamla testamentets syn på skapelsen som att världen är skapad av en oändligt vis och förnuftig Gud som har lagt ned lagbundenhet och syfte i den. Regelbundenheten är synlig omkring oss: årstidernas skiftningar, stjärnornas banor på himlavalvet, planeternas rörelser och naturkrafternas förutsägbarhet – alla är de skapade av den som själv kan litas på utan undantag. Eftersom Skriften säger att Gud ”har ordnat allt efter mått och tal och vikt” (Vish 11:20) kunde antikens kristna hålla fast vid skapelsens rationalitet och medeltidens forskare kunde börja utforska skapelsen med empiriska och kvantitativa metoder. (Jaki 1990)

Här är det läge för en liten utvikning. Man kan göra en jämförelse med det som Platon kallade Eutyfrons dilemma. I Platons dialog Eutyfron ställer Sokrates frågan ifall någonting är gott därför att gudarna vill det, eller om gudarna vill någonting därför att det är gott. Om vi väljer alternativ 1, att någonting är gott därför att gudarna vill det, blir det goda godtyckligt därför att oavsett vad gudarna skulle vilja, vore det gott. Om gudarna skulle anse att hat är gott och kärlek är ont, eller vilja tortera småbarn, skulle vi vara tvungna att säga att hat är bättre än kärlek och vi skulle haft en moralisk plikt att tortera småbarn, vilket vore absurt. Om vi å andra sidan väljer alternativ 2, att gudarna vill någonting därför att det är moraliskt gott, blir moralen oberoende av gudarna, moralen är då en kraft som även gudarna måste lyda under. Oavsett vilket vi väljer, kan gudarna aldrig utgöra grunden för moralen.

Vissa religionskritiker idag har missförstått den kristna tron och försökt tillämpa Eutyfrons dilemma på den för att argumentera för att Gud inte kan utgöra grund för moralen. Men medan de grekiska gudarna aldrig kunde förklara var moralen kom ifrån, kan den kristna tron det. Den kristna tron föll inte i något av dikena utan löste problemet genom att förklara att Gud är god. Guds vilja är inte godtycklig utan baseras på hans karaktär, hans egen natur. Den kristna världsbilden drabbas inte av Eutyfrons dilemma därför att det helt enkelt vore omöjligt för Gud att anse att hat är gott och kärlek är ont, och Guds natur är oföränderlig. En av de tidiga tänkarna som påtalade detta var Thomas av Aquino. Han betonade att Guds vilja och i förlängningen hans befallningar är en direkt konsekvens av Guds natur. Thomas menade också att på samma sätt som Gud till sitt väsen med nödvändighet är moraliskt god, är han till sitt väsen rationell och intelligent. Av detta följer också att Gud handlar i världen på ett rationellt sätt, med en intelligent plan som vi åtminstone delvis kan begripa och utröna. Gud sätter inte bara upp moraliska lagar enligt Thomas, utan naturlagar – regler för hur naturen ska bete sig. Thomas uppfattning är dominerande i den kristna teologin och många av vetenskapens pionjärer hade en liknande syn på Guds väsen och gärningar som Thomas. (Plantinga 2011, 273–74)

Denna syn på skapelsen har influerat olika vetenskapliga grenar sedan dess, alltifrån evolutionsbiologer som förundras över organismernas grundläggande likhet och hur deras förändring kan beskrivas med ett fåtal evolutionära principer (se t ex Wilson 1998, 4) till fysiker såsom Stephen Hawking som har beskrivit att universum ger ett överväldigande intryck av att vara ordnat. ”Ju mer vi upptäcker av universum, desto mer märker vi att det styrs av rationella lagar. Om man ville, skulle man kunna säga att denna ordning var Guds verk. Einstein trodde så.” (Benford 2002, 29)

Man kan gå ett steg längre. Alvin Plantinga har påpekat att om vetenskapens uppgift är att beskriva den här ordningen, kommer den endast att vara framgångsrik om det faktiskt är möjligt för oss människor att göra just det. Med andra ord, vetenskapen kan lyckas bara om naturlagarna inte är för komplicerade, djupa eller på annat sätt obegripliga för oss. Även denna tanke, påpekar Plantinga, stämmer med tron på människan som skapade av Gud. Gud har inte bara skapat lagar för hur universum ska fungera, utan lagar som vi, åtminstone någorlunda väl, kan förstå. En av vetenskapens pionjärer, Kepler, skrev att lagarna var inom mänsklighetens räckvidd och att Gud ville att vi skulle förstå dem så att vi kunde ta del av hans eget perspektiv. (Plantinga 2011, 277)

Så här avslutningsvis kanske någon säger att vetenskapen förvisso växte fram tack vare en kristen världsbild, men idag utgör inte kristendomen grunden för vetenskapen. Kristendomen betraktas, åtminstone i västvärlden, ofta som en privatsak som enskilda vetenskapsmän kan hålla sig till, men som inte påverkar det vetenskapliga arbetet. Thaxton och Pearcey (1994, 42) konstaterar att vetenskapen idag fortfarande lever på det kapital som den kristna grunden gav den, men hur långt kommer detta kapital att räcka? Hur länge kommer det kristna arvet att fortsätta ge sitt stöd till vetenskapen, och vad skulle kunna ersätta den kristna tron som metafysisk grund? Kanske kan vetenskapen någon gång komma att frigöra sig från det kristna arvet. Men om den gör det så har den ingen metafysisk grund för de antaganden som den bygger på – att universum har naturlagar, att samma lagar gäller överallt och att människan är kapabel till att förstå dessa lagar. Olika försök att ersätta den kristna världsbilden med en annan grund för vetenskapen har i allmänhet gått i en riktning som är direkt destruktiv för det vetenskapliga arbetet. Whitehead har noterat att sedan David Humes tid har den filosofiska trenden inom vetenskapen varit att förneka vetenskapens rationalitet. (1997, 4) Den som följer i Humes fotspår har ingen anledning att acceptera ens en så grundläggande princip som orsak och verkan, d v s att någonting kan leda till någonting annat.

Vi har sett att om Gud finns, kan vi förvänta oss att världen är ordnad och begriplig och att naturlagarna är oföränderliga över tid och rum. Vi kan vänta oss att universum beter sig likadant imorgon som det gjorde igår, samt att människan är förmögen att, åtminstone på ett grundläggande plan, förstå hur tillvaron fungerar. Men om Gud inte finns, varför skulle vi vänta oss något av detta? Varför förvänta sig att det existerar någonting överhuvudtaget, och i synnerhet att människor existerar? Att induktion är möjligt och att universum kan beskrivas matematiskt? Teismen ger vetenskapen en rationell, logisk och pålitlig grund, vilket svårligen kan sägas om en ateistisk världsbild. När kristendomen har gjorts till en privatsak, har vetenskapsmän behållit en ”vetenskaplig tro”, för att använda Whiteheads ord, men har inte längre någon rationell grund för denna tro. Utan en skapare förblir vetenskapen förvisso ett framgångsrikt projekt, men med sina grundantaganden fritt hängande i tomma luften. Francis Collins, ledare för kartläggningen av människans arvsmassa (Human Genome Project) och idag ordförande för amerikanske sjukvårdsmyndigheten (National Institute of Health), har sagt att ”Bibelns Gud är arvsmassans Gud”. Med denna världsbild, att det finns en ordningens och förnuftets Gud som skapat ett universum som också speglar dessa egenskaper, och som dessutom givit oss förmågan att tänka och utforska hans skapelse, kan vetenskapens nödvändiga antaganden ges en rationell grund.

Referenser

Artigas, Mariano. 2000. The Mind of the Universe: Understanding Science and Religion. Radnor, Penn: Templeton Foundation Press.

Benford, Gregory. 2002. ”Leaping the Abyss”. Reason, nr 4 (april). https://reason.com/2002/04/01/leaping-the-abyss-2/.

Calvin, Melvin. 1969. Chemical Evolution: Molecular Evolutiontowards the Origin of Living Systems on the Earth and Elsewhere. Oxford: Oxford U.P.

Davies, Paul. 2007. ”Taking Science on Faith”. The New York Times, 24 november 2007, avs. Opinion. https://www.nytimes.com/2007/11/24/opinion/24davies.html.

Feynman, Richard. 1958. ”The Value of Science”. I Frontiers in Science: A Survey, av Edward Hutchings. Basic Books.

Gunther, Maria. 2018. ”John Goodenough skapade batteriet i all bärbar elektronik”. DN, 5 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/john-goodenough-skapade-batteriet-i-all-barbar-elektronik.

Jaki, Stanley L. 1990. Science and creation: from eternal cycles to an oscillating universe. Lanham, MD: University Press of America.

Moritz, Joshua M. 2017. ”Christian Theology of Creation and the Metaphysical Foundations of Science”. Journal of Biblical and Theological Studies 2 (2): 180–207.

Pearcey, Nancy, och Charles B. Thaxton. 1994. The soul of science: Christian faith and natural philosophy. Turning point Christian worldview series. Wheaton, Ill: Crossway Books.

Plantinga, Alvin. 2011. Where the conflict really lies: science, religion, and naturalism. New York: Oxford University Press.

Popper, Karl. 2005. The Logic of Scientific Discovery. http://public.ebookcentral.proquest.com/choice/publicfullrecord.aspx?p=254228.

Trigg, Roger. 2015. Beyond Matter: Why Science Needs Metaphysics. Templeton Press.

Whitehead, Alfred North. 1997. Science and the Modern World: Lowell Lectures, 1925. New York: The Free Press.

Wilson, Edward O. 1998. Consilience: the unity of knowledge. 1st ed. New York: Knopf : Distributed by Random House.

Woods, Thomas E. 2005. How the Catholic Church Built Western Civilization. Washington, DC : Lanham, MD: Regnery Pub. ; Distributed to the trade by National Book Network.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer