Författare

Författare och filosof. Intresserad av apologetik, tro och vetenskap och gudsargument. Läs mer på Joachims föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 20 november 2019Ämnen: Nya Testamentet, Bibeln, Historia7 kommentarerEtiketter: , 1479 ord7 minuters läsningvisningar: 102

Dela inlägget!

Evangeliernas trovärdighet: Jämförelse av vanliga och ovanliga namn på Jesu tid

Richard Bauckham besökte nyligen Sverige. Han är en framstående forskare i Nya Testamentet som 2006 publicerade boken Jesus and the Eyewitnesses: The Gospels as Eyewitness Testimony, vilken haft stort inflytande på forskarvärlden och synen på evangelierna som ögonvittnesskildringar. Bauckham utmanar bl.a. en idé om att evangelierna (Matteus, Markus, Lukas och Johannes) inte skulle vara baserade på ögonvittnesskildringar av faktiska händelser, eftersom evangelierna t.ex. av majoriteten anses vara skrivna utanför det judiska Palestina. Detta är en viktig fråga att undersöka om vi vill kunna ta evangeliernas historiska trovärdighet på allvar. Om evangelierna inte kan visas basera sina påstående på information som kommer från faktiska ögonvittnen blir det mycket svårare att hävda att deras påståenden är trovärdiga. Om vi däremot kan hitta skäl att tro att evangelierna innehåller ögonvittnesmaterial blir det mycket svårare att förkasta dem som påhittade sagor utan grund i historiska händelser. Här följer en kort redogörelse av en liten del av Bauckhams många argument för evangeliernas historiska trovärdighet.

Bauckham tar sin startpunkt i ett verk av Tal Ilan, en Israelisk forskare som sammanställt en lista men namnet på ca 3000 personer från 330-talet f.Kr. till 200 e.Kr. som man hittat i olika skrifter och arkeologiska fynd från tidsperioden.1 Ilan själv liknar sammanställningen vid en slags telefonkatalog för perioden och Bauckham har jämfört denna ”telefonkatalog” med evangelierna och Apostlagärningarna för att se hur pass bra namnen på personerna i dessa texter stämmer överens med vad som var vanliga namn i det judiska Palestina vid denna tid. Namngivningen under denna period har varit någorlunda konstant och den stora majoriteten av namn kommer från början av det första århundradet fram till ca år 135, vilket gör att sammanställningen inte kan sägas vara för ”bred” i årtal för att jämföras med evangelierna.2

Bauckham räknar med 2953 förekomster av 521 olika namn i ”telefonkatalogen” under perioden, där 2625 av dem är förekomster av 447 olika mansnamn och där 328 av dem är förekomster av 74 kvinnonamn.3 Med en så pass stor samling namn går det att statistiskt jämföra vilka namn som var vanligast under perioden och hur väl detta motsvarar namnen på de personer som evangelierna berättar om. Om evangelierna inte innehåller information som kommer från faktiska ögonvittnen utan är senare efterhandskonstruktioner eller rena påhitt så borde vi förvänta oss att namnen på personer i evangelierna inte motsvarar populära namn i det judiska Palestina. Bauckham’s forskning visar dock att motsatsen är fallet: namnen i evangelierna stämmer mycket väl överens med hur vanliga namnen var på Jesu tid.

Några exempel på hur namn förhöll sig till varandra i det judiska Palestina på Jesu tid:

  • 15.6% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 41.5% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 7.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 28.6% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 49.7% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 9.6% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Jämför detta med hur namnen i evangelierna och Apostlagärningarna förhåller sig till varandra:

  • 18.2% av män hade ett av de två vanligaste mansnamnen: Simon och Josef.
  • 40.3% av män hade ett av de nio mest populära mansnamnen.
  • 3.9% av män hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.
  • 38.9% av kvinnor hade ett av de två mest populära kvinnonamnen: Maria och Salome.
  • 61.1% av kvinnor hade ett av de nio mest populära kvinnonamnen.
  • 2.5% av kvinnor hade ett namn som vi inte har några andra exempel på.

Eftersom det statistiska underlaget för kvinnonamn är mycket mindre än det vi har för mansnamn så är det inte förvånande att dessa siffror inte är precis lika träffsäkra som de för männen. Denna höga grad av överensstämmelse är dock i båda fallen mycket osannolik om personerna i evangelierna och Apostlagärningarna skulle vara påhittade av någon som inte hade tillgång till ögonvittneskällor från det judiska Palestina.

En annan intressant aspekt är problemet med att, som Bauckham uttrycker det, ”skilja Simon från Simon”.4 Eftersom t.ex. Simon var det vanligaste mansnamnet under tidsperioden (243 förekomster i ”telefonkatalogen”) så måste ju folk kunna skilja mellan Simon 1 och Simon 2 på ett vettigt sätt. Samma problem finns inte för t.ex. Nikodemus (4 förekomster i ”telefonkatalogen”)5. Bauckham listar elva vanliga sätt som detta kunde ta sig uttryck på, t.ex. att man namnger vem som var personens far (eller en annan släkting), var personen kommer ifrån eller att man ger personen ett smeknamn osv. Bauckham menar att nästan alla elva sätt som man vanligtvis skiljde mellan personer också förkommer i evangelierna och Apostlagärningarna.6

Om du läser evangelierna och Apostlagärningarna så kommer du märka att vissa personer får tillägg till sina namn och andra inte. Simon ligger som sagt först på listan över vanliga mansnamn och i evangelierna och Apostlagärningarna hittar vi bland annat Simon Petrus, Simon Garvaren, Simon Zeloten, Simon den spetälske etc. Du kan själv göra en enkel sökning på ”Simon” för att se alla exempel. Jämför detta med t.ex. ”Filippos” (plats 61) eller ”Sackeus” som inte ens finns med bland de 100 vanligaste namnen. Personer som inte har vanliga namn får inte något tilläggsnamn eller smeknamn.

Denna poäng kanske blir tydligast i Matteus 10:2-4 (plats i listan av namn står inom parentes):

”Detta är namnen på de tolv apostlarna:

  • först Simon (1) som kallas Petrus (80) och hans bror Andreas (100+),
  • sedan Jakob (11), Sebedeus (100+) son, och hans bror Johannes (5),
  • Filippus (61) och Bartolomeus (50),
  • Tomas (100+) och tullindrivaren Matteus (9),
  • Jakob (11), Alfeus (61) son,
  • och Taddeus (39),
  • Simon (1) seloten
  • och Judas (4) Iskariot, han som skulle förråda honom.”

Detta tyder på att berättelserna om dessa personer kommer från ögonvittnesmaterial från det första århundradet och att de inte är senare hopdiktade sagor.

Bauckham skriver:

Dessa särdrag hos informationen i Nya Testamentet skulle vara svåra att förklara som ett resultat av slumpmässigt påhitt av namn inom Palestinsk-Judisk Kristendom och omöjliga att förklara som resultatet av en sådant påhitt utanför det Judiska Palestina. […] Detta understryker sannolikheten hos förslaget [att dessa namn] indikerar ögonvittneskällorna hos de individuella berättelserna i vilka de förekommer.7

Stefan Gustavsson ger en bra sammanfattning av Bauckhams argument:

Kom ihåg: de flesta menar att att evangelierna skrevs på platser runt omkring Medelhavet, långt från den verklighet som gällde för Jesus och hans lärjungar. […] Gör nu tankeexperimentet att du ska skriva en berättelse om vad som hände i till exempel södra Polen för 70 år sedan. Skulle du få namnen rätt? Skulle din namngivning stämma överens med topplistorna för södra Polen under 1940-talet? Inte om du själv har fabulerat ihop berättelsen. Den sortens precision som evangelierna uppvisar skulle du bara kunna åstadkomma om din berättelse var grundad i faktiska händelser i dåtidens Polen.8

Naturligtvis finns det mycket mer som skulle kunna nämnas på ämnet, t.ex. författarnas kunskap om Israels geografi, växtlighet, unika väderfenomen, juridik, politik, sociologi, arkitektur osv. Här har vi fått en liten inblick i ett av de goda skäl vi har att tro att berättelserna i evangelierna och Apostlagärningarna kan härledas tillbaka till historiska ögonvittnen och att de inte är några hopdiktade myter.

/Joachim Arting

Vidare resurser

Skeptikerns Guide till Jesus 1: Om evangeliernas trovärdighet av Stefan Gustavsson sammanfattar mängder av nutida forskning på ett lättillgängligt sätt för den som vill få en bra överblick över argumenten för evangeliernas trovärdighet utan att behöva läsa tusentals sidor akademisk litteratur på ämnet.

Richard Bauckham intervjuades av Apologia när han besökte Sverige, vilket går att lyssna på här.

Källor

Bauckham, Richard, Jesus and the eyewitnesses: the Gospels as eyewitness testimony, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan, 2006.

Gustavsson, Stefan, Skeptikerns guide till Jesus 1 Om evangeliernas trovärdighet, Credoakademin, Stockholm, 2013.

Referenser

1 Verket heter Tal Ilan, Lexicon of Jewish names in late antiquity, Mohr Siebeck, Tübingen, 2002.

2 Bauckham, 68.

3 Bauckham, 71.

4 Bauckham, 78.

5 Se listan över namn i Bauckham, 85-88.

6 Bauckham, 78.

7 Bauckham, 84.

8 Gustavsson, 138.

7 kommentarer

  1. Johan Franzon 21 november 2019 at 14:00

    Jag anser att det är olyckligt att ”baserade på ögonvittnesskildringar” ställs mot ”påhittade sagor”. Det är vad jag förstår extremt få experter som påstår det senare. Att uppställa denna extremposition som enda alternativet till ögonvittnesskildringar ger, menar jag, en skev bild. Det stora alternativet till ögonvittnesskildringar är att berättelserna om Jesus varit i muntligt omlopp under perioden från Jesu död fram tills dess att evangelierna började skrivas ner. Detta är ex Bart Ehrmans position. Denna position innebär att berättelser om Jesus cirkulerat muntligt runt östra delarna medelhavsområdet i 30-40 år och att de personer som slutligen skrev ner berättelserna hade dessa muntliga traditioner som källa, snarare än ögonvittnen. Betyder det att det saknas ögonvittnesskildringar i Nya Testamentet? Nej. I Paulus brev, dvs de sju brev som de flesta forskare anser vara äkta, har vi skildringar från en person som verkligen återger händelser från ett förstahandsperspektiv, ex när han beskriver mötet med Jakob i Jerusalem eller återger händelser i de olika församlingarna som han själv varit med om.

    • Profilbild
      joachimarting 21 november 2019 at 17:51

      Hej Johan och tack för din input.

      Jag inser att uttrycket ”påhittade sagor” kan vara missledande. Tack för din diplomatiska kritik av begreppet :)

      Bauckham vänder sig direkt mot formkritiken (där Ehrman kanske är den främsta förespråkaren), som påstår att flera berättelser i evangelierna är senare tillägg (t.ex. av muntlig tradition) utan grund i ögonvittnesskildringar (och i den bemärkelsen ”påhittade sagor”). Om din poäng är att det inte nödvändigtvis var ögonvittnena själva som talade med författarna till evangelierna och Apostlagärningarna så ser jag inga större problem med det. Poängen är att informationen går tillbaka till ögonvittnen och att de inte är senare tillägg av en muntlig tradition. Bauckham skriver t.ex.

      ”If, as I shall aruge in this book, the period between the ’historical’ Jesus and the Goseps was actually spanned, not by anonymous community transmission, but by the continuing presence and testimony of the eyewitnesses, who remained the authoritative sources of their traditions until their deaths, then the usual ways of thinking of oral tradition are not appropriate at at all. Gospel traditions did not, for the most part, circulate anonymously but in the name of the eyewitnesses to whom they were due. […] So in imagining how the traditions reached the Gospel writers, not oral tradition but eyewitness testimony should be our principal model.” (s. 8).

      Namnargumenten indikerar att berättelserna har sitt ursprung i ögonvittnesinformation. Ytterligare ett exempel är följande (givet statistiken över vanliga namn):

      ”In Palestine we might expect the addition of popular names like Joseph, Judas, Jonathan, or Mattathias, but not Zacchaeus, Jairus, Nathanael, Malchus, Cleopas, or Nicodemus, just to mention some of the male names that have most often been suspected of being late additions rather than original to the Gospel traditions.” (s. 74)

      Allt gott!
      /Jocke

      • Johan Franzon 21 november 2019 at 22:29

        Tack för vänligt svar!

        Jag menar att det finns en vedertagen förståelse av vad ordet ”ögonvittnesskildring” betyder. Det betyder en skildring där någon som verkligen var på plats när det hände berättar om det som hände. När ex Paulus berättar att han träffade Jakob i Jerusalem så är det en klockren ögonvittnesskildring. Men låt säga att Paulus berättat detta muntligt för någon som sedan i sin tur fört vidare berättelsen till en annan person som i sin tur berättat för en annan … och så vidare i en lång kedja. Är det då fortfarande okej att säga att den sista personen i denna kedja hade ett ”ögonvittne” som källa eftersom det i början av kedjan fanns ett ögonvittne? Jag tycker inte det. För i så fall måste vi säga att alla skildringar som vi tillmäter någon grad av historisk trovärdighet är ögonvittnesskildringar, vilket jag menar fullständigt urvattnar betydelsen av ordet.

        Mvh Johan

        • Profilbild
          Martin Walldén 22 november 2019 at 14:28

          I Bibelns fall har vi nog ofta så att ögonvittnen berättar för den som skriver ner. Inte så lång kedja. För lång kedja riskerar ju att bli viskleken

          • Johan Franzon 23 november 2019 at 10:19

            Det är just detta – långa kedjor av muntligt berättande – som Ehrman menar är fallet. Wassén/Hägerland är av samma uppfattning. Bauckham själv verkar mena att långa kedjor är den dominerande teorin bland forskare (”the usual ways of thinking of oral tradition”).

          • Profilbild
            joachimarting 24 november 2019 at 22:19

            Hej igen!

            Jo jag köper din kritik, det blir verkligen en urvattnad betydelse av ”ögonvittnesskildring”.

            Angående den ”dominerande teorin bland forskare” så vänder ju sig Bauckham uttryckligen emot en sådan syn på traditionsförmedling som är en del av den s.k. formkritiken. Han sade själv när han var här i Uppsala att hans bok egentligen innebär ett paradigmskifte inom forskningen om hans argumentation i boken håller.

            Allt gott!

          • Johan Franzon 25 november 2019 at 00:14

            Hej!

            Ja, jag tror vi är överens om att Bauckhams teori skiljer sig från den som tycks vara dominerande inom den akademiska forskningen. Jag vill rekommendera en debatt i två delar mellan Ehrman och Bauckham på Unbelievable (Justin Brierleys serie). Finns på YouTube! De är mycket oense, men på ett tydligt och lärorikt sätt.

            Mvh Johan

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer