Författare

Sebastian Ibstedt är ordförande för Svenska Apologetiksällskapet sedan 2022. Han är intresserad av allt som har med apologetik att göra, speciellt ämnen i gränslandet mellan vetenskap och kristen tro. Sebastian är mikrobiolog och doktorerade vid Göteborgs universitet 2015. Han arbetar som läkare inom medicinsk genetik. Han bor i Malmö med hustru och dotter. Läs mer på Sebastians föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 15 januari 2020Ämnen: Vetenskap och tro3 kommentarerEtiketter: , , , 4897 ord24 minuters läsningvisningar: 80

Dela inlägget!

Kan naturvetenskap och religion samexistera?

Naturvetenskapen är det mest anmärkningsvärda, det mest fantastiska och kraftfulla som människan någonsin har uppfunnit. Den har givit oss kunskap om världen som vida överträffar alla tidigare civilisationers. Genom den kan vi förutsäga vädret, bygga datorer, bota sjukdomar, flyga till månen och bygga kärnkraft. Naturvetenskapen åtnjuter ett stort förtroende hos de flesta människor idag, och man litar på att den ger oss pålitlig kunskap om verkligheten. Jag själv har haft den stora förmånen att som mikrobiolog ägna mig åt forskning för att ytterligare något öka vår kunskap om världen. Ibland har vi dock ett komplicerat förhållande till vetenskapen, vi kan tro för lite på den eller för mycket på den.

I den här artikeln ska vi se hur en övertro på vetenskapen ligger bakom mycket av den så kallade konflikthypotesen mellan vetenskap och religion. När detta händer blir vetenskapen till en ovetenskaplig filosofi, en världsåskådning som anses ersätta religionen. Detta kan få den motsatta effekten att de som är kritiska till filosofin förkastar inte bara den ovetenskapliga delen utan även den legitimt vetenskapliga. När jag i fortsättningen talar om ”vetenskap” kommer jag att syfta på naturvetenskap (eng: science) och när jag talar om ”religion” kommer jag huvudsakligen att syfta på kristendom. Anledningen är att det är dessa två storheter som ofta är aktuella i diskussionen mellan vetenskap och religion. När jag i den här artikeln diskuterar förhållandet mellan vetenskap och religion är jag inte i första hand intressant av föremålet för det vi tror, för det är klart att detta kan vara fel. Om jag tror att jorden är platt är detta uppenbart fel. Istället är jag intresserad av tro och vetenskap som vägar till kunskap, dvs kan det finnas verklig kunskap och sanning inom både vetenskapen och religionen? Kan man bedriva god vetenskap och samtidigt tro på Gud? 

Vetenskap och tro spelar inte ut varandra

En övertro på vetenskapen kan innebära att man tänker sig att vetenskapen och religionen inte kan samexistera, att de befinner sig i konflikt. ”Nu när vi har vetenskapen kan vi förpassa religionen till historiens skräpkammare”, kan man resonera. En orsak till att man tänker så kan ha att göra med okunskap kring historien – man tror att konflikt mellan vetenskap och religion har varit ett historiskt normaltillstånd. Men som vi har sett i några tidigare inlägg är detta en myt: För precis som den moderna vetenskapen är något unikt framgångsrikt i den mänskliga historien genom att den har givit oss kunskap om den fysiska världen, är just kristendomen unikt framgångsrik genom att det var den som erbjöd de metafysiska förutsättningarna som gjorde att den moderna vetenskapen uppstod just i det medeltida Europa. (1) Tanken att naturvetenskapen och kristendomen har befunnit sig i konflikt baserar sig på två böcker som publicerades under 1800-talet och som var politiskt och personligt motiverade. Dagens historiker har motbevisat denna myt. Man är överens om att kristendomen överlag har haft ett betydande positivt inflytande på naturvetenskapens utveckling. Dessutom trodde en övervägande majoritet av naturvetenskapens pionjärer på en Gud som både har skapat världen och dessutom gör mirakler idag.

Oavsett detta historiska förhållande, som även för många vetenskapshistoriker var en överraskning när bilden började klarna i början på 1900-talet, har konflikthypotesen dödsryckningar än idag. Förutom de historiska skälen formulerar man ibland filosofiska skäl till varför naturvetenskapen har gjort religionen passé. Exempelvis har evolutionsbiologen Jerry Coyne skrivit: ”Naturvetenskap [science] och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja naturvetenskapen.” (2) Anledningen är enligt Coyne att naturvetenskapen och religionen har olika metoder för nå kunskap om verkligheten, olika metoder för att utvärdera denna kunskap, samt kommer fram till motstridiga slutsatser om universum. (3)

I Sverige har föreningen Humanisterna uttryckt liknande åsikter: ”Det finns egentligen bara ett sätt som religion kan vara ”förenlig” med vetenskapen; Om de religiösa föreställningarna helt saknar empiriska sanningsanspråk, om religionen håller sig med en gudsbild som aldrig ingriper i vår verklighet, aldrig gör mirakel och aldrig hör bön. Med en opersonlig gud som existerar utanför tid och rum och aldrig gör någonting kan man komma undan en konfrontation med vetenskapen. Men en sådan religion skulle å andra sidan helt sakna förklaringsvärde för tillvarons mysterier.” (4) Om dessa författare har rätt är det lite märkligt att en så stor del av vetenskapens pionjärer, liksom en stor del av dagens vetenskapsmän, inklusive nobelpristagarna, tror på Gud. (5) Det indikerar snarare att Coynes analys, att vetenskapen är inkompatibel med religionen, inte stämmer.

En anledning till att konflikthypotesen kan leva kvar till idag är att man har missförstått både vad som menas med vetenskap och vad som menas med att tro på Gud. Jag kommer att argumentera för att båda dessa missförstånd leder till konflikt där det egentligen inte finns någon. Vi ska nu undersöka konflikthypotesen genom att se vad problemet är med att ha en övertro på vetenskapen. I en kommande artikel ska vi även undersöka vad det innebär att tro på Gud. När korrekta beskrivningar av vetenskap och religion används är det tydligt att det inte finns någon konflikt mellan dem, annat än i undantagsfall.

Vetenskap i en låda: Varför naturvetenskapen är begränsad

Naturvetenskapen kan förklara världen som vi ser omkring oss. För en del räcker det att konstatera detta, så tänker man sig att den kan förklara precis allting. Detta är ett exempel på extrapolering, dvs utifrån att naturvetenskapen kan förklara väldigt mycket, drar man slutsatsen att den kan förklara precis allting. Oxfordkemisten Peter Atkins har tex skrivit: ”Jag menar att det inte finns någonting som den vetenskapliga metoden inte kan förklara.” (6) Men är en sådan extrapolering befogad? Hur mycket kan naturvetenskapen förklara? För att kunna göra en extrapolering bör vi vara tämligen säkra på att allting som går att veta kan förklaras naturvetenskapligt. Problemet är att just eftersom den vetenskapliga metoden är begränsad, kan vi inte använda den för att dra en sådan slutsats. I så fall skulle den behöva sträcka sig utanför sig själv. Istället behöver vi använda oss av metavetenskap, dvs filosofin, för att avgöra om det finns någonting utanför det som naturvetenskapen kan förklara. Den kan alltså inte själv avgöra om det finns någonting som den inte kan förklara.

Anledningen till att naturvetenskapen är begränsad är för att vi har uppfunnit den vetenskapliga metoden som ett sätt att söka svar på vissa frågor om tillvaron. Den ger (oftast) pålitliga och goda svar på dessa frågor men vilka svar vi kan få beror på vilka frågor vi ställer: Vi har konstruerat metoden för att svara på frågor kring en begränsad del av verkligheten, sådant som har att göra att med materia, energi och andra delar av den fysisk verkligheten. Det blir därför ett missbruk av naturvetenskapen när man använder den för att försöka besvara frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

För att tydligare se varför vetenskapen är begränsad kan man göra en historisk tillbakablick. Vi människor har försökt veta många saker. Innan den moderna naturvetenskapen uppstod, gjorde man ingen tydlig åtskillnad mellan olika former av kunskap: frågor om fiskar, gudar, vulkaner, geometri, estetik och himlakroppar – allt var kunskap och behandlades på samma sätt. Förmodligen var de vetenskapliga diskussionerna mycket intressanta då varje område kunde bidra med kunskap. Men samtidigt är det ganska opraktiskt att inte skilja olika former av kunskap från varandra: det är en enorm skillnad på att ha kunskap om vilken musik som är vacker och att ha kunskap om kokpunkter för olika vätskor.

När det vetenskapliga arbetssättet långsamt började formas handlade det om att separera ut vissa typer av frågor från andra. (7) Det har jämförts med att man lade vissa frågor i en låda som man märkte upp med ”Naturvetenskap”. (8) Dessa frågor valdes ut på grundval av att de kunde undersökas på ett likartat sätt, med observationer och upprepningsbara experiment, de kunde leda till förutsägelser om tillvaron och svaren på frågorna berikade varandra på olika sätt. För flera av dessa frågor kunde man också ta matematiken till hjälp för att finna svar och svaren kunde ibland formuleras som generella naturlagar. Dessa egenskaper kan sägas vara ett ungefärliga kännetecken för hur naturvetenskapliga teorier fungerar. De förklaringar som uppfyllde dessa egenskaper lades i lådan som märktes upp med ”Naturvetenskap”.

Att separera vissa frågor från andra var en avgörande del i den moderna naturvetenskapens tillkomst. Filosofen Mary Midgley har skrivit att fysikens framgång under 1600-talet helt och hållet berodde på att dess grundare såg ett behov av att avgränsa den – att separera de fysikaliska frågorna från andra, intrasslade, frågor. (9) När Isaac Newton skrev att han kände sig som ett barn som plockade upp snäckskal på stranden, menade han inte att det bara var en tidsfråga innan fysiker kunde förklara tillvarons alla mysterier. Han menade att livet i sig är mystiskt och naturvetenskapen endast kan förklara en liten del av det. En del frågor kräver andra typer av svar. Newton kom ihåg att det fortfarande finns frågor utanför lådan – de har inte försvunnit.

Historia och moral utanför lådan

Frågorna i lådan, de naturvetenskapliga frågorna, har alltså vissa kännetecken. De har att göra med observationer och hypotesbildning, upprepningsbara experiment och materiella förklaringar. Men hur är det med frågorna som är kvar utanför lådan, de som inte uppfyllde de kriterierna för att klassificeras som naturvetenskap? En hel del av vår kunskap om världen handlar ju faktiskt inte om upprepningsbara experiment eller matematik. Exempelvis historiska händelser: Vi vet att Julius Caesar mördades den 15 mars 44 f.Kr. i Pompejus teater av bl.a. Marcus Brutus efter en sammansvärjning i den romerska senaten. Hur vet vi detta? Inte är det genom upprepningsbara experiment i alla fall. Vi kan inte återskapa Caesars död och göra ett experiment för att ta reda på om han verkligheten mördades av Brutus. Få människor skulle dock förneka att vi kan ha kunskap om historiska händelser. Historiker använder sig av historievetenskapliga metoder såsom ögonvittnesskildringar, dokumentjämförelser och arkeologi för att få kunskap om specifika händelser, inte naturvetenskapliga.

Vi kan formulera en viktig regel: Metoderna som vi använder för att få kunskap måste väljas med hänsyn till vad det är vi vill få kunskap om. Vi kan inte använda ett mikroskop för att studera stjärnor eller ett teleskop för att studera celler. Om det gäller företeelser i naturen som har att göra med upprepningsbara, observerbara händelser så är naturvetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller ekonomisk tillväxt så är ekonomivetenskapliga metoder lämpliga. Om det gäller historiska händelser såsom Caesars död, Napoleons krig eller t.o.m. Jesu uppståndelse är historievetenskapliga metoder lämpliga. Att en frågeställning inte befinner sig i den naturvetenskapliga lådan betyder inte att frågan inte förtjänar att ställas eller att den inte går att besvara. Det betyder kanske bara att den befinner sig i en annan låda, uppmärkt med någonting annat. Vi kan då inte begära att frågan ska kunna besvaras med naturvetenskapliga metoder. Om religionen befinner sig i en annan låda än naturvetenskapen gör inte det religiösa frågor meningslösa, det betyder bara att de naturvetenskapliga metoderna inte är tillämpliga på religiösa frågeställningar.

Mening och syfte utanför lådan

Det är inte bara frågor om historiska händelser som befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, det gäller även frågor om moral. Om jag har en rik moster så kan naturvetenskapen tala om vad som kommer att hända med henne om jag häller arsenik i hennes kaffe. Men naturvetenskapen kan aldrig tala om för mig ifall detta är ett moraliskt acceptabelt sätt att komma över hennes pengar. Svaret på den frågan får jag söka någon annanstans. Ändå är moraliska frågor absolut grundläggande för det vetenskapliga arbetssättet – får man lov att plagiera? Behöver man tala sanning i en vetenskaplig artikel? De flesta människor vet svaren på dessa frågor, men det är inte svar som vi prövar oss fram till genom upprepade experiment. Filosofen Michael Ruse menar att moralisk kunskap kan vara lika verklig och objektiv som naturvetenskaplig kunskap:

”Den man som säger att det är moraliskt acceptabelt att våldta små barn, har precis lika fel som den man som säger att 2 + 2 = 5.” (10)

Precis som Ruse skriver så kan moraliska frågor handla om fakta i lika hög utsträckning som matematiska. Enda anledning till varför någon skulle betvivla detta verkar vara om man menar att endast den naturvetenskapliga lådan kan ge verklig kunskap, men detta är ju i sig inte en naturvetenskaplig bedömning. Vi verkar faktiskt veta att det är fel att våldta småbarn trots att det inte är en naturvetenskaplig slutsats. 

Även frågor om mening och syfte befinner sig i en annan låda än den naturvetenskapliga, men även detta kan uppenbart handla om kunskap. För att se detta kan en liknelse av matematikern John Lennox vara till hjälp. (11) Min moster Ulla har bakat en tårta som är så fin och ser så god ut att den förtjänar en ordentlig undersökning. Jag skickar iväg den till världens främsta vetenskapsmän och ber dem att förklara tårtan. Näringsforskarna talar om hur många kalorier tårtan innehåller, biokemisterna talar om hur mycket fett och proteiner som finns i tårtan, kemisterna förklarar vilka atomer som bygger upp proteinerna, fysikerna förklarar vad dessa atomer består av och hur de växelverkar och matematikerna beskriver den här växelverkan med en massa eleganta ekvationer. När dessa vetenskapsmän har givit oss en uttömmande förklaring, vet vi då allt som går att veta om tårtan? Knappast. Antag att jag frågar dem varför gjordes tårtan? Matematikerna kan ställa upp hur många ekvationer de vill, men ingen matematisk ekvation eller lista över näringsämnen kan tala om för mig varför moster Ulla gjorde tårtan. Om jag vill veta svaret får jag helt enkelt fråga henne. Mening och syfte är alltså kunskap som jag får skaffa mig på andra sätt än med den vetenskapliga metoden. Notera att oavsett vilka svar som näringsforskarna och kemisterna kommer fram till, kan de aldrig säga att tårtan inte har något syfte. Men på samma sätt gör moster Ullas syfte med tårtan inte kemisternas analyser mindre värda. Det handlar om olika sorters svar som ger kompletterande information om tårtan.

Fysikern John Polkinghorne har jämfört förhållandet mellan vetenskapen och religionen med en kokande kittel: Om någon kommer hem till mig och undrar varför vattnet kokar på spisen kan jag svara att vattnet kokar för att den kinetiska energin gör att vätebindningarna bryts så vätskan övergår i gasfas. Och jag kan svara att vattnet kokar för att jag tänkte bjuda på te. Det ena är ett vetenskapligt svar, det andra är ett svar som handlar om avsikt och syfte. 

Svaret som handlar om syfte är betydelsefullt – människor drack te långt innan man visste något om vätebindningar. Det vetenskapliga svaret har fortfarande inte ersatt det andra – även om jag själv är kemiintresserad är de flesta av mina gäster förmodligen mer intresserade av att veta syftet med att vattnet kokar än den kemiska mekanismen. För att förstå tillvaron runt omkring oss behöver vi båda typerna av svar. På samma sätt är det med naturvetenskap och religion: på frågan varför universum finns kan jag svara att universum finns för att det har expanderat från en singularitet för 13 miljarder år sedan, och jag kan svara att universum finns för att en kärleksfull Gud har skapat det, upprätthåller det och ligger bakom allting som vi kan studera med den vetenskapliga metoden. De båda svaren utesluter inte varandra, de är kompatibla som två olika typer av förklaringar som tillsammans ger en mer fullödig förståelse av tillvaron. Vi kan därför utnyttja både den naturvetenskapliga och den religiösa lådan för att söka svar. Det finns inte någon anledning att spela ut dem mot varandra.

De viktigaste frågorna är inte naturvetenskapliga

Naturvetenskapen har gränser. Peter Medawar, nobelpristagare i medicin, har skrivit:

”Att det finns en gräns för vetenskapen framgår tydligt av dess oförmåga att besvara barnsligt enkla frågor som rör de stora livsfrågorna: ’Hur kom allting till?’, ’Varför är vi här?’. ’Vad är meningen med livet?’ … Det är till metafysiken, skönlitteraturen och religionen vi måste vända oss för att få svar på dessa frågor.” (12)

Han får medhåll av Francis Collins, genetikern som ledde kartläggningsprojektet av människans arvsmassa, HUGO:

”Naturvetenskap är det enda tillförlitliga sätt som finns för att förstå den naturliga världen, och dess verktyg kan, när de används på rätt sätt, frambringa djupa insikter om den materiella verkligheten. Men naturvetenskapen är maktlös när det gäller att svara på frågor som: ’Varför blev universum till?’, ’Vad är meningen med att människan finns till?’, ’Vad händer efter döden?’ En av de starkaste drivkrafterna för mänskligheten har varit att söka svar på djupa frågor och vi behöver använda både det naturvetenskapliga och det andliga perspektivets hela kraft för att förstå både det synliga och det osynliga.” (13)

Vi kan nog alla instämma med Collins i att naturvetenskapen är oerhört kraftfull när den används på rätt sätt. Lika tydligt bör det vara att naturvetenskapen får sin styrka genom att den uttalar sig endast om ett begränsat antal frågor. Den är inte allvetande, det finns frågor som ligger utanför dess kompetensområde.

Vi kan nu utvärdera Jerry Coynes ord: ”Vetenskap och religion är inkompatibla, du måste välja mellan dem. […] Om du försöker vara konsekvent i hur du erhåller pålitlig kunskap om vårt universum […] måste du i slutändan välja – och välja vetenskap.” I ljuset av ovanstående förstår vi nu att detta är fullständigt nonsens. Att metoderna i den naturvetenskapliga lådan fungerar bra, innebär inte att det inte finns andra lådor. Det är sant att den naturvetenskapliga metoden skiljer sig från den religiösa, men det betyder inte att vi måste välja. Det är ungefär som att hävda att vattnet kokar för att vätebindningarna bryts och därför spelar det ingen roll att du vill ha te. Non sequitur. Eller som man säger på svenska: Goddag yxskaft! Religionen och naturvetenskapen kan existera tillsammans – de ger olika typer av svar om verkligheten och vi behöver båda sorterna.

Flera förklaringar samtidigt

Låt oss utveckla ovanstående. Det är vanligt inom vetenskapen att samma föremål kan beskrivas på olika förklarande nivåer. Låt oss ta människan som exempel. Jag själv har ett medicinskt perspektiv men är molekylärbiolog från början. Jag kan beskriva människan på biokemisk nivå, cellnivå, organnivå, psykologisk nivå och populationsnivå. Alla dessa perspektiv är legitima, beroende på vad frågeställningen är. Partikelfysikern Ian Hutchinson har givit följande exempel med förklaringar av människan på olika nivåer som alla kan vara sanna utan att de utesluter varandra: (14)

  • Jag är en ansamling elektroner och kvarkar som samverkar via den svaga kärnkraften.
  • Jag är en kombination av huvudsakligen väte-, kol-, och syreatomer.
  • Jag är en fantastisk biokemisk maskin som koordineras av informationsbärande genetiska koder.
  • Jag är en komplex organisation av samverkande celler.
  • Jag är en biologisk organism, besläktad med ett stort antal andra biologiska organismer.
  • Jag är ett varmblodigt däggdjur.
  • Jag är en person, make och vän.
  • Jag är en syndare, frälst av nåd.
  • Jag är en odödlig andlig varelse, skapad till Guds avbild.

Jag är allt detta och ingen nivå utesluter någon annan nivå. Det är bara om man utgår från den så kallade scientismen – att bara den naturvetenskapliga lådan ger verklig kunskap – som det finns en konflikt mellan de olika nivåerna. Men scientismen är felaktig, ingen sådan konflikt finns. Samma sak gäller när Dawkins använder darwinismen för att ge stöd åt sin ateism. (15) Istället för att låta förklaringar som skulle kunna komplettera varandra existera tillsammans, har han bestämt att den naturvetenskapliga lådan är den enda som kan ge verklig kunskap. Därmed uppstår en konflikt som egentligen inte borde finnas. 

Även en del kristna har omedvetet accepterat delar av scientismen och Dawkins teori att det finns en konflikt mellan biologiska (eller andra naturvetenskapliga) teorier och att tro på Gud. Men eftersom olika nivåer av förklaringar kan vara sanna samtidigt, finns ingen sådan motsättning. I samma stund som Dawkins använder biologin för att uttala sig om Guds existens har han lämnat den naturvetenskapliga lådan, och konflikten är då inte mellan en naturvetenskaplig teori och Guds existens, utan mellan en ateistisk filosofi och religionen. Och att det finns en konflikt där är ju inte så konstigt. Man får de svar man letar efter.

Slutsatser

Naturvetenskap är fantastiskt. Den har till stora delar givit oss det teknologiska och medicinska välstånd vi har idag. En av de saker som gjort naturvetenskapen så framgångsrik är att den har avgränsats från andra kunskapsmässiga frågeställningar och innebär ett (relativt) tydligt och väldefinierat sätt att inhämta kunskap. Det innebär att man använder sig av observationer, hypotesprövning genom experiment och falsifiering. Men naturvetenskapliga förklaringar är bara en sorts förklaringar – andra sorter är historiska, moraliska och meningsförklaringar. Vattnet som kokar på spisen kan förklaras med både fysikaliska mekanismer och med mening och syfte och det ena utesluter inte det andra. På samma sätt förhåller sig naturvetenskapen och religionen i normala fall till varandra – de ger kompletterande beskrivningar av tillvaron.

Det finns mycket mer att säga om ämnet och frågan ifall det förekommer konflikter är ännu inte löst. Det vi har tittat på är naturvetenskapen och religionen som två legitima vägar till kunskap. Liknelsen med tevattnet får anses utgöra en generell bild av hur de förhåller sig till varandra. Men ibland kan det naturligtvis bli kontakt mellan de två, så att naturvetenskapliga slutsatser påverkar religiösa, och vice versa: De olika lådorna kan vara mer eller mindre långt ifrån varandra. Speciellt tydligt blir detta när det kommer till ursprungsfrågorna – där kan naturvetenskapen och religionen berika varandra och hjälpa oss till ökad förståelse. Hur detta kan gå till är ett eget ämne. Dessutom ger ju religionen, åtminstone den kristna, en viktig filosofisk grund för att bedriva vetenskap vilket vi redan har sett. Naturvetenskapliga teorier har varit enormt framgångsrika i att beskriva den fysiska världen omkring oss. Tillvaron är, så långt vi kan upptäcka med naturvetenskapen, regelbunden och upprepningsbar och de vetenskapliga teorierna fungerar därför utmärkt utan att behöva hänvisa till en personlig Gud. Men detta är inte ett skäl till att betrakta Gud som överspelad av vetenskapen som Humanisterna skriver. Ian Hutchinson sammanfattar: ”Kristna ser naturens likformighet inte som någonting som utestänger Gud från sin skapelse utan som ett utflöde av hans trofasthet gentemot den. Naturlagarna är sådana de är därför att Gud designade dem på det sättet och fortsatt upprätthåller dem genom sin vilja.” (16) Naturvetenskapen är upptäckten av hur universum är arrangerat i den mån det är reproducerbart och begripligt och det är samtidigt upptäckten av hur Guds plan är utformad och hur han verkar i skapelsen, en koppling som var uppenbar för många av vetenskapens pionjärer. Det finns två fallgropar här som antingen ser Gud som totalt frånvarande eller som alltför oberäknelig: Gud har inte satt igång universum, gjort det oberoende av honom och sedan gått på semester. Inte heller har han satt igång universum, gjort det oberoende av honom och ingriper lite då och då för att rätta till och justera när naturen hamnar snett. Nej, Gud upprätthåller i sin trofasthet ständigt skapelsen och naturvetenskapen utforskar lagbundenheten som följer av detta. På frågan ”kan naturvetenskap och religion samexistera?” blir svaret ett klart ja. Historien visar dessutom att detta har varit en övervägande konstruktiv samexistens.

Noter:

  1. När vetenskapshistoriker har frågat sig hur det kom sig att den moderna vetenskapen uppstod just i Europa vid medeltidens slut, har man upptäckt att det var endast där och då som de nödvändiga förutsättningarna för en vetenskaplig revolution fanns. Vetenskapen förutsätter en tro på att det finns en ordning i naturen, en regelbundenhet så att vad som helst inte kan ske när som helst. Historiker har funnit att denna uppfattning härstammar från medeltidens övertygelse om en rationell skapare. Tron på att vetenskap överhuvudtaget är möjligt har visat sig vara en direkt härstamning från den medeltida teologin: Världen är inte ett godtyckligt mysterium, det finns en rationell skapare med en plan och vilja för skapelsen, och därför kan skapelsen studeras med rationella metoder. Se Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”, 24 augusti 2019, https://www.svenskapologetik.nu/2019/08/24/vetenskapens-kristna-rotter/; Sebastian Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter – del 2”, Svenska apologetiksällskapets blogg (blog), 09 oktober 2019, https://www.svenskapologetik.nu/2019/10/09/vetenskapens-kristna-rotter-del-2/. 
  2. Jerry A Coyne, Faith Versus Fact (Penguin Publishing Group, 2015), 90.
  3. Coyne, 62.
  4. Patrik Lindenfors och Christer Sturmark, ”En myt att vetenskap kan förenas med religion”, Svenska Dagbladet, 11 december 2012, avs. Debatt, https://www.svd.se/en-myt-att-vetenskap-kan-forenas-med-religion.
  5. Ibstedt, ”Vetenskapens kristna rötter”.
  6.  Peter Atkins, ”Why It’s Only Science That Can Answer All the Big Questions”, Aeon, 21 augusti 2018, https://aeon.co/ideas/why-its-only-science-that-can-answer-all-the-big-questions.
  7.  Vilket till stor del gjordes av kristna.
  8.  Liknelsen med lådan är lånad från David Hutchings, ”Does Science Have Limits?”, bethinking.org, 21 juni 2017, https://www.bethinking.org/does-science-disprove-god/does-science-have-limits.
  9.  Mary Midgley, ”Metaphysics and the Limits of Science”, The Guardian, 28 augusti 2010, avs. Opinion, https://www.theguardian.com/commentisfree/belief/2010/aug/28/philosophy-science.
  10. Michael Ruse, Darwinism defended: a guide to the evolution controversies (Reading, Mass: Addison-Wesley, Advanced Book Program/World Science Division, 1982), 275. Citerad i Richard D Alexander, The Biology of Moral Systems (Routledge, 2017).
  11. John C Lennox, Guds dödgrävare: har vetenskapen begravt Gud? (Stockholm: Credoakademin, 2010), 54.
  12.  P. B Medawar, The Limits of Science (New York: Oxford University Press, 1987), 66.
  13. Francis S Collins, Evolutionens Gud (Örebro: Libris, 2009), 19.
  14.  Ian Hutchinson, Monopolizing Knowledge: A Scientist Refutes Religion-Denying, Reason-Destroying Scientism (Belmont, Mass: Fias Publishing, 2011), 231.
  15. Se tex Richard Dawkins, Den blinde urmakaren (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1988).
  16. Hutchinson, Monopolizing Knowledge, 228.

 

3 kommentarer

  1. David Kärrsmyr 15 januari 2020 at 18:29

    Jag skulle säga att vi inte ens vet att jorden är rund med 100% säkerhet, men med vi kan veta att denna hypotes är sannolik givet de evidens vi nu har just nu (något som iallafall potentiellt kunde omkullkastas av framtida evidens). Vi kanske lever i en simulering på en jord som inte är rund. Håller du med eller menar du att jorden är rund med 100% sannolikhet? Varför isåfall?

    • Sebastian I. 16 januari 2020 at 19:16

      Håller med, 100% säkra bevis vi endast inom matematik och logik. Å andra sidan behöver vi inte ha 100% säkra bevis för att vi ska ha kunskap. Exakt vad som menas med att veta någonting är ju som du vet en oerhört snårig filosofisk diskussion där det inte råder konsensus.

  2. […] av förklaringar: strikt natur­veten­skapliga förklaringar samt personliga förklaringar. I ett annat blogginlägg har jag diskuterat dessa två typer av förklaringar i mer detalj: En strikt natur­veten­skaplig […]

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer