Författare
Om inlägget
Hur kan den kosmiska finjusteringen förklaras? Del 3: Förklarar multiversumhypotesen finjusteringen?
Det här är den tredje delen i en serie om hur den kosmiska finjusteringen för intelligent liv utgör ett starkt stöd för tron att Gud finns. I den första delen såg vi några olika exempel på finjustering, i den andra delen gick vi igenom vilka möjliga förklaringar som finns (figuren). Jag kritiserade den naturalistiska singel-universummodellen: både teorin att universums finjustering är ett resultat av slumpen och att den är ett resultat av en supernaturlag är mycket osannolika förklaringar. Teorin att universum är skapat av en gud är en mycket troligare förklaring. Finjusteringen utgör därför ett stöd för Guds existens. Istället är det en annan naturalistisk förklaring som ofta anses vara det bästa alternativet till gudomlig skapelse: ett multiversum. I denna tredje och avslutande del om finjusteringen ska vi titta närmare på denna hypotes.
Behöver finjusteringen förklaras?
Vår diskussion har hittills tagit sin utgångspunkt i en berömd liknelse som Douglas Adams gjorde: När vi säger att universum är finjusterat för att tillåta liv, är det ungefär som om en vattenpöl skulle säga att hålet som den befinner sig i är finjusterat för att passa vattenpölen. Men vattenpölen har uppenbart fel. Hålet är inte finjusterat, för även om hålet hade haft en annan form så hade vattenpölen passat i det. Men detta visar ju egentligen bara att Adams liknelse inte är relevant, eftersom det råder en konsensus om att universum är finjusterat för intelligent liv. Det är inte extremt osannolik att ett hål är ”vattenpölstillåtande” på ett sätt som motsvarar att det är extremt osannolikt att ett universum är livstillåtande. Vattenpölen är alltså inte finjusterad på samma sätt som universum är. Douglas Adams liknelse med vattenpölen ger därför en totalt missvisande bild av den finjustering som kosmologer har upptäckt.
Om Adams jämförelse hade varit relevant, dvs om universum inte hade varit finjusterat för liv, så hade det inte behövts någon förklaring och det var den poängen Adams ville göra med sin (felaktiga) liknelse. Men nu är universum finjusterat och därför behövs det en förklaring. En del som ser vart detta barkar hän vill gärna undvika slutsatsen att universum är skapat av Gud. Därför har man sagt att även om universum är finjusterat, behövs ingen förklaring. Vad är logiken i detta? Varför behövs det inte längre någon förklaring till extremt osannolika händelser? Resonemanget går på följande sätt: Om universum inte hade varit finjusterat för att tillåta liv, hade vi inte varit här. Ett universum tillåter liv är den enda typ av universum som vi kan observera. Vi bör därför inte vara förvånade över att vi inte observerar att universum är inkompatibelt med liv, för om universum som skulle vara inkompatibelt med liv, skulle vi inte vara här för att observera det. Eftersom vi är här och kan observera universum, bör vi förvänta oss att det är finjusterat. Detta är den sk antropiska principen: vi kan endast observera ett universum som har sådana egenskaper att det tillåter liv, och därför bör vi inte vara förvånade över att universum tillåter liv. Därför behövs det helt enkelt ingen förklaring.
Detta är en mycket dålig invändning vilket bör vara uppenbart. I det förra inlägget skrev jag att universums finjustering innebär två saker:
- Universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv.
- Vi lever i ett sådant universum.
Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är knappast någon nyhet, men att universums naturkonstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att detta ska vara möjligt, är faktiskt en relativt ny vetenskaplig upptäckt. Det är alltså inte en a-priori kunskap, eller något som man kan resonera sig fram till utan att göra experiment och beräkningar. Därför krävs också en förklaring hur det har kunnat bli på det sättet. Resonemanget har rätt i att vi inte bör vara förvånade över att vi inte observerar att vi lever i ett universum som tillåter att liv är omöjligt, men givet att det är extremt mycket mer sannolikt att ett sådant universum skulle existera än ett som tillåter liv, bör vi faktiskt vara förvånade över att vi observerar att liv är möjligt. Att vi kan konstatera att intelligent liv existerar snarare än att det inte existerar, gör ingenting alls för att förklara varför förutsättningarna för detta är uppfyllda.
Följande liknelse brukar göras för att visa varför den antropiska principen inte tar bort behovet av en förklaring. Antag att du reser utomlands och blir gripen och (oskyldigt) anklagad för narkotikabrott. I landet är det dödsstraff för narkotikabrott. Du blir ställd mot en vägg och en arkebuseringspatrull bestående av 100 skarpskyttar ställs upp framför dig. Samtliga siktar mot ditt hjärta, du hör ordern ges om eldgivning och sedan ett öronbedövande smatter av gevärseld. Efter en stund öppnar du ögonen och observerar att du fortfarande lever. Vad skulle du tänka då? Kanske, ”Tja, jag borde inte vara förvånad över att alla missade. Om de inte hade missat, hade jag ju inte varit här och kunnat bli förvånad. Eftersom jag är här, förväntar jag mig att alla missade!” Nej, givetvis skulle du inte tänka så. Du skulle med all rätt bli förvånad och lättad över att du levde! Du skulle inte vara förvånad över att du inte observerar att du är död (för då skulle du inte observera det), men du skulle fortfarande vara förvånad över att du observerar att du lever. Förmodligen skulle din slutsats vara att de missade med avsikt, dvs att hela situationen var designad.
Den antropiska principen är alltså otillräcklig – universums finjustering måste fortfarande förklaras. För att få den antropiska principen att fungera, måste den därför kombineras med multiversumhypotesen.
Är vårt universum ett av många?
Enligt multiversumhypotesen är vårt universum endast en av ett extremt stort antal (kanske oändligt många) parallella universa med olika naturkonstanter och startförhållanden. Tillsammans utgör dessa parallella universa ett multiversum. Om dessa parallella universa verkligen finns, och om de skiljer sig åt i sina grundläggande egenskaper, tänker man sig att några av dem kommer att ha sådana egenskaper att de tillåter liv. Alla observatörer i ett sådant multiversum kommer att befinna sig i ett universum som tillåter liv. Teorin är att om det bara finns tillräckligt många universa, kommer sannolikheten för att liv uppstår att närma sig 1, och de observatörer som då uppstår har ingen anledning att vara förvånade över att de lever. Under förutsättning att det 1) finns oändligt många universa, och att dessa 2) är slumpmässigt fördelade m a p naturkonstanter och startförhållanden, kommer alltså intelligent liv så småningom att uppstå, och dessa kommer att observera att det universum som de befinner sig i är finjusterat.
Om vi kombinerar multiversumhypotesen med den antropiska principen verkar alltså problemet vara löst! Åtminstone är det en vanlig uppfattning. Jag menar dock att multiversumhypotesen inte är något speciellt bra alternativ till teism. Låt oss se på några skäl till detta.
Förklaringar ska vara så lite ad hoc som möjligt
En anledning till att vi bör föredra designförklaringen framför en naturalistisk multiversumhypotes har att göra med en grundläggande princip inom vetenskapen: allt annat lika så bör vi föredra en förklaring som vi har oberoende evidens för och som är en naturlig extrapolering av vad vi redan vet. Ett annat sätt att uttrycka det är att en förklaring bör vara så lite ad hoc som möjligt, vilket betyder ungefär att förklaringen inte är konstruerad för just det här ändamålet utan att det finns ytterligare skäl för den.
Robin Collins (1999) ger följande exempel: De flesta av oss tar det som självklart att dinosaurier har existerat. Vissa är kanske rentav (som jag) dinosaurienördar och har ett antal dinosauriefossil i bokhyllan hemma. Men antag att det kommer en dinosaurieskeptiker och hävdar att dinosaurier aldrig har existerat. Istället finns det ett fossilproducerande kraftfält som materialiserar ben ur tomma luften. När vi invänder att vi inte känner till några sådana fält, får vi svaret att det beror på att vi inte har upptäckt dem än. Bör vi i ett sådant läge tvivla på att triceratopser har vandrat på jorden? Givetvis inte! Ingen har förvisso observerat levande triceratopser, men vi har god erfarenhet av att andra djur lämnar fossil efter sig och utifrån detta är det en naturlig extrapolering att samma processer gällde för dinosaurier. Dinosaurieskeptikerns fossilproducerande kraftfält är däremot inte en extrapolering av någon känd kunskap.
Collins menar att exakt samma resonemang gäller för universums finjustering. Vi vet att finjusterade konstruktioner såsom datorer och synthar är designade, dvs vi vet att design är en orsak till finjustering. Design som förklaring till universums finjustering är därför en naturlig extrapolering utifrån vad vi vet att intelligenta designers kan och brukar göra. Men på vilket sätt är ett naturalistiskt multiversum en naturlig extrapolering utifrån observationer? Vi har ingen erfarenhet av något sådant. Dessutom finns det oberoende skäl för teism, t ex religiösa erfarenheter och olika gudsargument. Detta saknas (åtminstone i jämförbar omfattning) för multiversum.
Även egenskaperna hos ett sådant multiversum tycks vara ad hoc. För det första, hur vet man att det finns oändligt många universa? Tänk om det bara finns 100. Eller en miljon. Med tanke på de extremt små sannolikheterna för att universum ska tillåta intelligent liv, måste det finnas ett enormt stort antal, helst oändligt många, universa. Annars är det inte alls säkert att ett livstillåtande universum uppstår. Vårt eget universum verkar vara 13,8 miljarder år gammalt, så hur vet vi att processen som skapar nya universa har pågått tillräckligt länge? Detta verkar vara fullständigt ad hoc. För det andra, hur vet man att de universa som bildas är slumpmässigt fördelade? Tänk om alla ser likadana ut? Då spelar det ingen roll om det finns oändligt många av dem. Eller om bara finns tusen möjligheter att välja på – det räcker inte för att förklara de små sannolikheter som är inblandade. Även detta antagande är mer eller mindre ad hoc.
En obegränsad multiversumhypotes undergräver vetenskapen
Ibland talar filosofer om ”möjliga världar”. En möjlig värld är en beskrivning av hur verkligheten hade kunnat vara istället. När man säger att det finns en möjlig värld gör man vanligtvis inte anspråk på att den är verklig, utan att det är en fungerande beskrivning av hur världen hade kunnat vara.
En multiversumteori innebär att en del av alla möjliga världar är verkliga. Man kan tänka sig två varianter av multiversumhypoteser, en obegränsad som säger att alla möjliga världar existerar, eller en begränsad som säger att endast en del av alla möjliga världar existerar (Collins 2009). Filosofen David Lewis hade en obegränsad universumhypotes och menade att alla möjliga världar existerar och är lika verkliga som vår värld (Wilkonson 2012). Tänk dig vilken fantasi som helst, tex att människor har tre ben eller att Pikachu är USA:s president (Grenholm 2018), ja vad du än kan komma på, så är det enligt Lewis verkligt i något universum. Att Pikachu är USA:s president är lika verkligt som att Trump är det. (Jag hävdar inga övriga likheter mellan Pikachu och Trump.) Fysikern Max Tegmark har uttryckt en liknande uppfattning som Lewis (Wilkonson 2012) men menar att alla matematiskt möjliga universa existerar.
Man kan förstås ifrågasätta om det verkligen är korrekt att alla möjliga världar existerar. Lewis och Tegmark verkar vara i minoritet. Men om de har rätt så innebär det att allting som kan ske också kommer att ske. Om alla tänkbara universa existerar så kommer vissa av dem att innehålla liv. Tar detta i så fall bort behovet av en förklaring till finjusteringen? Jag tror inte det. Följande liknelse kanske kan börja visa varför detta inte kan vara hela sanningen:
Antag att det pågår ett omgång poker i saloon i vilda västern. Om en cowboy får royal flush på given skulle det väcka en hel del uppmärksamhet. Om det skedde fyra gånger på raken skulle han släpas ut, skjutas och bli begravd bakom saloonen. Hans ursäkt, ”eftersom alla möjliga universa existerar så är det inte konstigt att detta händer – det måste hända i något universum och vi råkar befinna oss i just det universumet”, skulle falla för döva öron. Ingen skulle godta en sådan förklaring. Cowboyen skulle ha rätt i att det skulle ske i ett stort antal universa. Men det skulle fortfarande vara en ovanlig och osannolik händelse i vårt universum, en händelse som krävde en förklaring.
Eller betänk följande scenario: Olle kastar en tärning 100 gånger och får sexa varje gång. I vanliga fall skulle vi aldrig acceptera en förklaring som säger ”det bara råkade bli så, det var inget konstigt”, utan vi skulle kräva en betydligt bättre förklaring. Oavsett vilka värden man får när man kastar tärning 100 gånger, kommer sekvensen att vara lika osannolik (om det är en balanserad tärning), så vad är det som gör 100 sexor så speciellt? Anledningen är att en sådan händelse är både extremt osannolik, p = (1/6)100 =10-79, och att det är en ”speciell” sekvens som skiljer sig på ett särskilt sätt från alla andra möjliga sekvenser. (Del Ratzschs (2001, 14–15) diskussion om vad som gör vissa händelser ”speciella” kan vara intressant här.) I vanliga fall förväntar vi oss inte att en sådan händelse någonsin skulle inträffa, det är alldeles för osannolikt. Men enligt en obegränsad multiversummodell kommer ändå sådana händelser att ske. Vi kan då tänka oss två sätt att se på detta. Antingen 1) behövs ingen förklaring, eller 2) behövs fortfarande en förklaring. Om 1) ingen förklaring behövs till sådana händelser, så blir frågan varför vetenskapliga förklaringar överhuvudtaget behövs för osannolika händelser. Om händelser som vi normalt skulle kräva en förklaring till inte längre behöver förklaras, undergrävs hela naturvetenskapens legitimitet. Det som vi har betraktat som omöjligt blir då plötsligt vetenskapligt möjligt, ”det bara råkade bli så”. Men om 2) en förklaring fortfarande behövs, så visar det en sak: det räcker inte att det finns oändligt många universa – finjusteringen behöver ändå en förklaring. Och då är vi tillbaka på ruta ett.
Slutsats: En obegränsad multiversumhypotes leder till ett dilemma: antingen misslyckas den helt att förklara finjusteringen, eller förstör den all vetenskap. Pick your poison! En obegränsad multiversumhypotes verkar inte vara någon vidare bra vetenskaplig teori. Den skapar mer problem än den löser, vilket förmodligen är anledningen till att inte fler filosofer ansluter sig till den. Vad är alternativet? En begränsad multiversumhypotes!
En begränsad multiversumhypotes förklarar inte finjusteringen
En begränsad multiversumhypotes ställer upp vissa villkor för vilken typ av universum som kan existera. Allting möjligheter är inte lika verkliga, men väldigt många! På så vis kan man slippa dilemmat som en obegränsad hypotes ställs inför. En begränsad multiversumhypotes ställs dock inför ett helt annat problem: Istället för att den förklarar varför det finns finjustering, riskerar den att introducera ny finjustering genom restriktionerna på vilka universa som är tillåtna. Detta verkar vara precis vad som händer (Collins 2009).
Den absolut vanligaste versionen av en begränsad multiversumhypotes säger att det finns en fysisk process som fungerar som universumgenerator. Denna producerar ett enormt stort antal universa med varierande startförhållanden, naturkonstanter och eventuellt även olika naturlagar. Den vanligaste modellen för hur detta kan gå till bygger på inflationsteorin. Den säger kort att vårt universum inledningsvis expanderade mycket snabbt. Detta gjorde att temperaturen sjönk och det bildades ”bubblor” som blev till nya universa. För att få de fysikaliska parametrarna att variera i dessa bubbeluniversa så att inte alla ser likadana ut, måste inflationsteorin kombineras med M-teorin/supersträngteorin. Både inflationsteorin och M-teorin är mycket spekulativa idéer och det empiriska stödet är sparsamt, men man tänker sig ändå att de tillsammans skulle kunna utgöra ett slags universumgenerator.
Universumgeneratorn måste vara finjusterad
Vilka egenskaper måste denna universumgenerator ha? Oavsett om man tänker sig en inflationsteori kombinerat med en M-teori eller någon annan ännu mer spekulativ modell, måste lagarna som styr hur universumgeneratorn fungerar vara finjusterade för att de ska ge upphov till universa som tillåter liv. M-teorin kräver t ex att det finns 11 dimensioner, men den förklarar inte varför det finns 11, snarare än 7, 829 eller 1068.
Collins (1999) jämför med en bakmaskin. En bakmaskin har många detaljer som måste klaffa för att den ska fungera så att vi får ut bröd. Detta gäller i ännu högre utsträckning för att en robotiserad bilfabrik ska fungera. Hur mycket krävs då inte för en universumfabrik! Att bara postulera en universumgenerator löser därför inte problemet med finjusteringen. Multiversumet måste t ex innehålla principer för att producera sådant som Paulis uteslutningsprincip annars blir det inga livstillåtande universa. Astrofysikern Luke Barnes (2012) skriver att det förvisso är möjligt att multiversumhypotesen kan förklara varför universum är finjusterat för liv, men “multiversum” är inget magiskt ord som får finjusteringen att försvinna. En hel del av finjusteringen i vårt universum kanske skulle kunna förklaras med ett multiversum, men enbart därför att finjusteringen “flyttar upp” en nivå. Man kommer därför inte undan misstanken om design enbart genom att föreslå en universumgenerator. Robin Collins skriver:
“In sum, even if an inflationary-superstring multiverse generator exists, it must have just the right combination of laws and fields for the production of life-permitting universes: if one of the components were missing or different, such as Einstein’s equation or the Pauli Exclusion Principle, it is unlikely that any life-permitting universes could be produced. Consequently, at most, this highly speculative scenario would explain the fine-tuning of the constants of physics, but at the cost of postulating additional fine-tuning of the laws of nature.” (2009)
Inte heller en begränsad multiversumhypotes löser alltså finjusteringen. Det finns dock ett annat problem som drabbar både begränsade och obegränsade multiversumhypoteser.
Är du en boltzmannhjärna?
Fysikern Ludwig Boltzmann föreslog att vårt universums låga entropi (ordning) förklaras av att det är en del av att större multiversum. Enligt termodynamikens andra huvudsats kommer entropin (oordning) alltid att öka i ett isolerat system, även om oordningen kan minska lokalt. Enligt Boltzmann är vårt universum en sådan ”lokal ficka”, ett resultat av en slumpmässig kvantfluktuation i ett större, kaotiskt jämviktstillstånd. Problemet är, som många fysiker senare har påpekat, att det faktiskt inte behövs ett helt universum för att liv på jorden ska vara möjligt, det räcker med att ett solsystem uppstår. Det är dessutom extremt mycket mer sannolikt att ett ordnat solsystem uppstår av en slump och att allting utanför solsystemet är en illusion, en stor filmduk, än att ett helt ordnat universum uppstår av en slump. Ju mindre ordnad del som uppstår, detta mer sannolikt blir det. Den mest sannolika kvantfluktuationen är att en enda hjärna uppstår, med alla minnen och sinnesintryck, och att omgivningen är totalt oordnad och kaotisk. För en sådan sk Boltzmannhjärna skulle tillvaron te sig exakt likadan som om den vore en del av ett större, ordnat universum. Skillnaden är att en Boltzmannhjärna inbillar sig allting.
En enkel liknelse kan visa varför en Boltzmannhjärna är mer sannolik än ett helt universum. Tänk dig att du har en låda med Scrabble/Alfapet-brickor. Om du skakar lådan så är det mycket mer sannolikt att du får en meningsfull kombination av bokstäver i ena hörnet av lådan och resten är kaos, än att alla brickor i lådan bildar ett meningsfullt mönster. På samma sätt är det oerhört mycket mer sannolikt att en observatör som är ett resultat av en slumpmässig fluktuation i ett multiversum är en Boltzmannhjärna och inbillar sig hela tillvaron, än att hen observerar ett verkligt existerande universum. Enligt fysikern Roger Penrose är det ungefär 
(dvs ett tal med 10123 nollor) gånger mer sannolikt att ett multiversum producerar ett universum som enbart är en Boltzmannhjärna (dvs du!) än att sådant universum som (vi tror att) vi observerar.
Problemet drabbar alla multiversumhypoteser. En obegränsad multiversummodell avhjälper inte problemet, för enligt en sådan finns det verkligen ett stort antal universa som enbart är Boltzmannhjärnor, och det är därför troligt att du är en Boltzmannhjärna och att alla dina minnen och sinnesintryck är illusioner. Så om du tror på multiversumhypotesen, bör du också bli solipsist och tro att du är en Boltzmannhjärna och att allting annat är dina fantasier.
Fysikern Sean Carroll skriver om hypoteser som förutsäger existensen av Boltzmannhjärnor: ”I argue that such theories are indeed unacceptable: the real problem is with fluctuations into observers who are locally identical to ordinary observers, and their existence cannot be swept under the rug by a choice of probability distributions over observers. The issue is not that the existence of such observers is ruled out by data, but that the theories that predict them are cognitively unstable: they cannot simultaneously be true and justifiably believed.” (2017) Det går alltså inte att rättfärdiga en tro på multiversumhypotesen för en sådan tro undergräver sin egen rationalitet. Problemet med Boltzmannhjärnor är i sig inte kontroversiellt utan har varit känt i många år av kosmologer. Man har försökt hitta en förklaring till universums låga entropi som undviker problemet med Boltzmannhjärnor, men varje gång tvingas man införa ny finjustering som är lika stor som den man försöker förklara (Collins och Sober 2020).
Slutsatsen är att enligt naturalismen är det extremt osannolikt att det existerar ett ordnat, finjusterat universum. Det finns dock ett sätt att rädda multiversumhypotesen på: Man låter Gud vara kvar som skapare! Multiversumhypotesen kan bli rationell om man tänker sig att Gud har skapat ett multiversum där han föredrar finjusterade universa som tillåter verkliga observatörer. Gud är multiversumhypotesens bästa hopp. Det finns oberoende filosofiska skäl att tänka sig att Gud existerar, och det finns oberoende teologiska skäl att tänka sig att han föredrar universa som består av observatörer som inte är Boltzmannhjärnor utan som kan ha en verklig kärleksfull relation med honom.
Slutsats
För att undvika slutsatsen att universum är designat (den teistiska hypotesen), behöver man föreslå en synnerligen extravagant hypotes: att det finns parallella universa. Och inte bara ett fåtal utan oändligt många. Dessutom behöver dessa universa variera slumpmässigt i sina grundläggande egenskaper. Att vetenskapsmän lockas till en så extraordinär teori visar hur svårt det är att undvika slutsatsen att universum är designat. Multiversumhypotesen utgör ett slags ofrivillig komplimang till designhypotesen eftersom den visar hur långt man måste gå för att undvika Gud. Detta blir ännu tydligare med tanke på de problem som multiversumhypotesen ställs inför.
Att universum verkar vara finjusterat för att tillåta liv är väletablerat bland kosmologer, men hur detta ska förklaras är långt ifrån självklart. I del 1 och 2 i denna serie har vi sett att teism/design är en mycket troligare förklaring än ett naturalistiskt singeluniversum, oavsett om man tänker sig att finjusteringen är ett resultat av slump eller supernaturlagar. Finjusteringen utgör därför ett mycket starkt stöd för teorin att universum är skapat av en gud med syftet att det ska tillåta liv. Vi har i detta inlägg sett att den främsta alternativa modellen, multiversumhypotesen, bara kan förklara finjusteringen om multiversumet är skapat av en intelligent konstruktör. Men i så fall blir multiversumet helt överflödigt, för en intelligent konstruktör kan skapa vårt universum direkt och se till att det är finjusterat för liv. Den kosmiska finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för att det finns en skapare av universum.
Referenser
Barnes, Luke A. 2012. ”The Fine-Tuning of the Universe for Intelligent Life”. Publications of the Astronomical Society of Australia 29 (04): 529–64.
Carroll, Sean M. 2017. ”Why Boltzmann Brains Are Bad”. arXiv [hep-th]. arXiv. http://arxiv.org/abs/1702.00850.
Collins, Robin. 1999. ”A Scientific Argument for the Existence of God: The Fine-Tuning Design Argument”. I Reason for the hope within, redigerad av Michael J. Murray, 47–75. Eerdmans Publishing.
———. 2009. ”The Teleological Argument: An Exploration of the Fine-Tuning of the Universe”. I The Blackwell Companion to Natural Theology, redigerad av William Lane Craig och J. P. Moreland. Wiley-Blackwell.
Collins, Robin, och Elliott Sober. 2020. ”Is Fine-Tuning Evidence That God Exists?” I Contemporary Debates in Philosophy of Religion, redigerad av Michael L. Peterson och Raymond J. VanArragon, 2:a uppl., 27–54. John Wiley & Sons.
Grenholm, Micael. 2018. ”Pikachuargumentet för Guds existens”. Svenska apologetiksällskapets blogg. 27 juni 2018. https://www.svenskapologetik.nu/2018/06/27/pikachuargumentet-for-guds-existens/.
Ratzsch, Del. 2001. Nature, Design, and Science: The Status of Design in Natural Science. SUNY Series in Philosophy and Biology. SUNY Press.
Wilkonson, Tim. 2012. ”The Multiverse Conundrum”. Philosophy Now, nr 89. https://philosophynow.org/issues/89/The_Multiverse_Conundrum.
Liknande inlägg
Just nu på bloggen
Är Turinsvepningen verkligen en målning? Turinsvepningen är en svepning som historiskt har tillskrivits som Jesu Kristi begravningssvepning, men fick stor skepsis under 1900-talet. De flesta forskare accepterar följande fakta om Turinsvepningen: (1) Turinsvepningen innehåller fotografisk negativitet. (2) Turinsvepningen innehåller en hög upplösning av kroppsbilder och blodfläckar. (3) Turinsvepningen har intensiv färglikhet på fibriller. (4) Turinsvepningen har tät enhetlighet på kroppens, framsidas och baksidas maximala optiska densitet. (5) Turinsvepningen har ämneslikformighet som verkar på olika material. (7) Turinsvepningen har tredimensionell information. (8) Turinsvepningen har kontinuerliga fullängdsfrontal- och ryggbilder. (9) Frånvaro av bilder på kroppssidan och toppen av huvudet. (10) Vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar. (11) Beröringsfria zoner som kodades genom tomt utrymme. (12) Frånvaro av kapillärflöde & icke-cementering. (13) Icke-mättnad. (14) Kroppsbild-förflackning. (16) Förekomsten av anatomiska noggrannheter (17) Frånvaron av nedbrytning & förruttnelse. (18) Förekomst av blodfläckar & kroppsvätska. (19) Turinsvepningen är riktningslös – det finns inga penseldrag. (20) Fluorescens saknas på Turinsvepningen under ultraviolett belysning. (21) Gul oxidation förekommer på Turinsvepningen – det finns ingen målarfärg. (22) Det saknas skiktning på Turinsvepningen. (23) Det saknas torrpulver på Turinsvepningen. (24) Det saknas kryddor, oljor eller biokemikalier. (25) Det saknas fotosensibilisatorer eller silver. Hypoteserna som har försökt förklara Turinsvepningen under århundredena är följande: (1) Målerihypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för intensitetslikformighet, tredimensionell information, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, förflackning, icke-cementering & frånvaron av kapillärflöde, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper, samt gul oxiderade & fläckade bilden utan färg. Därför är denna hypotes inadekvat. (2) Pulvergnidning- & damning-hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för enhetlig intensitet, tredimensionell information, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, anatomiska noggrannheter, samt frånvaron av torrt pulver. Därför är denna hypotes inadekvat. (3) Kropps- eller statymålning & emulsion hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för enhetlig intensitet, tredimensionell information, frånvaron av bilder på kroppssidan eller toppen av huvudet, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, förflackning, icke-cementering & frånvaron av kapillärflöde, anatomiska noggrannheter, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper, samt gul oxiderade & fläckade bilden utan färg. Därför är denna hypotes inadekvat. (4) Kokt olja & vatten hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för fotografisk negativitet, tredimensionell information, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, förflackning, icke-cementering & frånvaron av kapillärflöde, anatomisk noggrannhet, egenskaper hos blodfläckar & kroppsvätska, gul oxiderade & fläckade bilden utan färg, samt frånvaron av kryddor eller oljor eller biokemikaliska ämnen. Därför är denna hypotes inadekvat. (5) Graverade linjeteknik hypotesen. Denna förklaring kan inte förklara hög upplösning, intensitetslikformighet, densitetslikformighet, tredimensionell information, kontinuerliga fullängdsfrontal- och ryggbilder, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, icke-kontaktzoner kodade genom tomt utrymme, förflackning, anatomisk noggrannhet, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper, gul oxiderade & fläckade bilden utan färg. Därför är denna hypotes inadekvat. (6) Proto-fotografi hypotesen. Den här förklaringen kan inte redogöra för intensitetslikformighet, tredimensionell information, kontinuerliga fullängdsfrontal- och ryggbilder, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, icke-cementering & frånvaron av kapillärflöde, anatomisk noggrannhet, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper, inga fotosensibilisatorer eller silver. Därför är denna hypotes inadekvat. (7) Direktkontakt hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för intensitetslikformighet, densitetslikformighet, ämneslikformighet, tredimensionell information, inga bilder på kroppssidan eller toppen av huvudet, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, icke-cementering & frånvaron av kapillärflöde, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper, frånvaron av kryddor eller oljor eller biokemikaliska ämnen. Därför är denna hypotes inadekvat. (8) Gasdiffusion hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för höga upplösningen, tredimensionell information, inga bilder på kroppssidan eller toppen av huvudet, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, icke-mättnad, ingen nedbrytning & förruttnelse, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper. Därför är denna hypotes inadekvat. (9) Volckringers metod hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för intensitetslikformighet, densitetslikformighet, bilder utan kroppssida eller topp på huvudet, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper. Därför är denna hypotes inadekvat. (10) Syreteori hypotesen. Denna förklaring kan inte redogöra för höga upplösningen, densitetslikformighet, tredimensionell information, inga bilder på kroppssidan eller toppen av huvudet, vertikalt kartlagda omslagsförvrängningar, anatomiska noggrannheter, blodfläckar & kroppsvätskeegenskaper. Därför är denna hypotes inadekvat. (11) Bakterie- & svampteori hypotesen. Denna förklaring kan inte förklara något faktum, förutom icke-cementering & frånvaron av kapillärflöde, icke-mättnad, ingen nedbrytning & förruttnelse. Därför är denna hypotes inadekvat. (12) Elektrostatiska hypotesen. Denna förklaring kan inte förklara egenskaperna för blodfläckar & kroppsvätska. Därför är denna hypotes inadekvat. (13) Strålningshypotesen av Bob Rucker och Guilo Fanti är den enda förklaringen som kan förklara alla fakta. Därför bör denna hypotes väljas. Kemisten Ray Rogers reviderade sin uppfattning om Turinsvepningen och sa: Jag kommer till slutsatsen att den [Turinsvepningen] har en väldigt bra chans att vara en del av svepningen som användes för att begrava den historiske Jesus.’ Artikel av S.M. Sabbag och Dale Glover
27 september 2023
Stokastisk nåd Jag växte upp i ett hushåll av ateister. Mina föräldrar var dedikerade medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet, och därför låg ateismen i mitt hushåll ganska nära den militanta antiteismen hos de så kallade ”nyateisterna”. Jag lärde mig att inte bara är religiös tro felaktig, utan faktiskt ond. Liksom min far, en fysisk kemist, förkastade jag alla former av andlighet och blev biokemist (jag avvek så långt som möjligt från den faderliga modellen). Idag är jag en kristen med en djup känsla av Guds nåd och en pågående känsla av förundran över Herrens återlösande kraft i hela skapelsen och i mitt eget liv. Jag förblir vetenskapsman, som jag har varit de senaste 30 åren. Jag finner en enorm tillfredsställelse i min absoluta övertygelse om att vetenskap och tro är komplementära och ömsesidigt stödjande. Min tro stärks av det jag vet om den naturliga världen, och mitt vetenskapliga tänkande har fått ett stort uppsving genom min tro på Herrens skapande kraft. Vilken sorts resa ledde mig från min ungdom av brinnande ateism till där jag är idag? Svaret är enkelt: Gud kallade mig, envist och tydligt, även om det tog mig årtionden att äntligen lyssna och höra. Jag minns det första clarion-kallet ganska tydligt. Som ung såg jag filmen The Gospel According to Matthew av Passolini. I filmen växlar partituren mellan ett antal skarpt kontrasterande stilar. Efter korsfästelsen återspeglar en långsam, dyster, rysk hymn den stämning av förtvivlan och saknad som Maria och lärjungarna kände. Denna musik fortsätter när kvinnorna och John besöker graven på den tredje dagen. Dörrens sten rullas tillbaka och graven avslöjas som tom. I det ögonblicket ändras musiken omedelbart till en glad afrikansk melodi från ett stycke som heter Missa Luba. Detta ögonblick hade en dramatisk och intensiv inverkan på mig. Jag kände en rysning av känslor och en känsla av mirakulös glädje. Filmskaparens konst hade förmedlat sanningen om evangelierna till mig – genom musik och visuell prakt. När John började springa för att sprida ordet till sina vänner, minns jag att jag tänkte, skulle det inte vara underbart om jag kunde tro på den vackra myten om uppståndelsen. Och då tänkte jag nej, det här är bara ett trick i mitt sinne för att framkalla känslor som ursprungligen utvecklades för att låta människor uppleva empati, och så vidare. (Se Dennett för en fullständig förklaring av hur vi ”luras” av sådana känslor). Så medan fröet hade planterats, växte det långsamt och krävde en hel del omsorg, men bar så småningom frukt. Jag läste evangelierna. Jag blev intresserad av mystik och transcendens. Jag började gå i en katolsk kyrka. Allt detta var intressant i intellektuell mening, men det hade ingenting med tro att göra. Jag var en iakttagare, en sympatisk och vänlig sådan, men jag var fortfarande på utsidan och tittade in. Under tiden arbetade jag med att göra vetenskaplig forskning och läste Dawkins och Gould, Lewis Thomas och Carl Sagan. Jag har alltid varit ivrig i min beundran för evolutionsteorins förklaringskraft och till och med kommunicerat med Dawkins angående ett av Darwins brev som jag upptäckte i British Museum, som fick ett omnämnande i The Devil’s Chaplain . Jag fick äntligen gåvan av Guds nåd direkt från Kristus på ett dramatiskt och obestridligt sätt. Men för att fullt ut kunna acceptera denna gåva och veta att jag tillhör Kristus, kropp och själ, behövde jag förena denna nya tro med min vetenskapliga känsla för förnuft. Som det visade sig tyckte jag att detta (som många andra har) var förvånansvärt okomplicerat, särskilt efter att ha läst Guds språk . Min resa till tro började med konst och känslor, men den nådde frukt med min växande förståelse för hur det naturliga universums egenskaper pekar på Gud. Min vetenskapliga världsbild uppmuntrade mig att ställa frågor, några av dem ovanliga för en vetenskapsman: Varför finns skönhet? Tänk på den magiska Oden till glädjen, eller varje ton som någonsin skrivits av Bach, eller Kandinskys målningar, eller elegansen i Einsteins fundamentala ekvationer. Titta på den underbara matematiska artefakten från Mandelbrot-uppsättningen, en ren fraktal, skapad av människans sinnes geni och endast synliggjord av modern datorgrafik. Ja, alla dessa är människors verk, och människan är en underbar skapelse. Men varför är universum vackert? Vad är källan till denna skönhet? När vi tittar på naturen och ser att det till synes artificiella, matematiskt märkliga konceptet med en icke-skalär, självliknande fraktal kan hittas i nästan alla biologiska strukturer (inklusive DNA), såväl som i moln, kustlinjer, berg, och galaxer, vi måste undra över källan till all denna komplexitet, all denna skönhet. Vi vet från fysiken att vår värld är stokastisk, inte strikt deterministisk. Med andra ord, det förändras enligt till synes ”slumpmässiga” influenser, vilket tillåter – till och med insistera på – kreativitet och överraskning vid varje tur. Det är vackert, inte tråkigt; mycket komplex, inte enkel. Biologiska organismer verkar ha bildats med den medfödda förmågan att utvecklas. Och människor, organismer med en själ, representerar det största mysteriet av alla. Varför är det så anmärkningsvärt att vi lever i ett stokastiskt universum? Vi kan förutsäga resultatet om vi kastar 1000 mynt, behandlar en miljon celler med en mutagen, undersöker beteendet hos en miljard molekyler eller spårar ödet för biljoner subatomära partiklar. I den meningen kan vår vetenskap beskriva världen mycket väl. Men vi vet ingenting om vad som händer när du kastar ett enda mynt, utforskar en enskild cells mutationsöde, försöker förutsäga en enda fotons väg eller tittar på en enda människas liv. Det verkar verkligen magiskt (särskilt när vi undersöker vetenskapen om kvantteorin) att vårt universum i grunden är stokastiskt på individnivå. Jag tror att denna egenskap hos de naturlagar vi beskriver genom vetenskapen byggdes in av Skaparen för att tillåta slumpen, skönheten, evolutionen, mänskligheten och till och med tro. Det vi uppfattar som en slump är inte trons fiende, utan tvärtom. Det är Guds redskap. Vi kan genom vetenskapen hitta magnifika och överväldigande bevis för Guds ingripande och pågående engagemang i vår värld, från dess skapelse till våra vardagliga liv, i alla aspekter av verkligheten, inklusive i våra pågående upptäckter av den naturliga världens hemligheter. Vi vet nu att universum inte alltid var […]
20 september 2023
Icke-konservationsprincipen i biologi Del 1 Det går inte att förneka att biologi är en form av kemi. Biologi härrör från och beror på alla kemins regler, inklusive jämvikt, reaktionskinetik, katalys, organisk syntes, hydrolys, entropi, etc. Biologi är dock en form av kemi som inte ses någon annanstans i universum. Biologi har framväxande egenskaper som inte tillåter de kemiska reglerna vi känner från enkel kemi att helt (eller till och med delvis) förklara beteendet hos biologiska system. Vid första anblicken är den viktigaste särskiljande egenskapen för biologisk kemi från icke-biologisk kemi, graden av komplexitet som finns i levande organismer. Flera hundra tillväxtfaktorer, cykliner, kinaser, molekylära omkopplare, kaskadsystem, igenkänningssignaler, signalomvandlare, receptorer och diverse andra proteinfaktorer har identifierats inom just de relaterade områdena transkriptionell reglering och celltillväxtkontroll. Alla dessa kemiska enheter interagerar på komplexa koncentrationsberoende sätt med varandra och med andra faktorer. Detsamma gäller för energiomvandling, homeostas, reproduktion och alla andra funktionella egenskaper hos levande celler. Lägg till en högre nivå av fysiologisk komplexitet för flercelliga organismer, och vi har ytterligare framväxande egenskaper som vi kan se i livet runt omkring oss. Men det är inte bara den enorma graden av komplexitet i sig som gör biologin fundamentalt annorlunda från den kemi och fysik som den uppstod ur. Den utmärkande faktorn för biologiska enheter är att det inte finns någon bevarandelag för livet. Livet kan skapas och förstöras. Levande varelser bildas från andra levande varelser, och förstörelsen av liv (definierad som död) är oåterkallelig. Den biologiska icke-konserveringsprincipen bryter inte mot de fysiska lagarna för bevarande, för när en biologisk enhet dör förstörs bara dess biologiska attribut. Organismens materia och energi varken skapas eller förstörs utan bevaras eller omvandlas enligt fysikens lagar. Den fysiska lagen om energi och materiabevarande kan uttryckas med den enkla ekvationen: där X är summan av energi och materia i ett system, och T är tid. Det sker ingen förändring i det totala energi- och materia-innehållet i systemet med tiden. Därför är X = K, en konstant. Om Y är summan av biologiska enheter, är en enkel analog av den första ekvationen där förändringshastigheten i Y kan vara allt från negativ till 0 till positiv, beroende på de relativa värdena för födelsetalen (dB/dT) och dödsfrekvensen (dD/dT). Värdet för Y kan när som helst sträcka sig från 0 (släckning) till C, systemets maximala bärförmåga för livet. Detta indikerar att liv inte är bevarat – det kan skapas eller förstöras. Icke-konserveringsprincipen (NCP) skiljer liv från alla andra former av energi och materia och leder direkt till några av de viktiga lagarna och attributen för biologiska system. Fysiska och kemiska regler kan användas för att beskriva verkan av ett enzym eller energiflödet i en cell, men på högre nivåer av biologisk organisation är fysiska lagar inte till stor nytta, och unika biologiska lagar som tar hänsyn till NCP är nödvändig. Den viktigaste av dessa är evolution genom naturligt urval, som är helt beroende av NCP. Utan biologisk död skulle det naturliga urvalet inte kunna fungera. Det är kravet på död, såväl som kravet på nedärvning av egenskaper, som gör evolutionen till en biologisk konstruktion, inte direkt tillämpbar (förutom i mycket allmänna analogier) på icke-biologiska system. Organismer dör när de komplexa kemiska interaktionerna mellan hundratals till tusentals molekyler inte längre fungerar på ett sätt att upprätthålla kemisk homeostas. Det är inte lika troligt att organismer dör, och det faktum gör att naturligt urval kan ske. Eftersom naturligt urval måste gynna överlevnad (per definition), utvecklas biologiska varelser med en teleonomisk (Mayrs term för programmerad teleologi inom biologi) mot ökad kondition. Således blir varelser bättre anpassade till sina miljöer, och nya funktioner uppstår. Detta är inte alls bevis eller ens indikation på extern design, men det är bevis för en intern design. Jag kan nämna att Daniel Dennett är en förespråkare för biologisk teleologi, så idén är uppenbarligen inte teistisk i sig. Den reduktionistiska frestelsen att avfärda existensen av rent biologiska lagar i studiet av biologi är ett filosofiskt misstag som sannolikt har varit ett hinder för framsteg i vår förståelse av livet. Många moderna biologer har förkastat denna uppfattning och ägnat sig åt ett spännande utforskande av hur komplexitet och framväxt kan leda till stora insikter i biologisk teori. Jag anser att ett erkännande av principen om icke-bevarande inom biologi borde vara en viktig del av den utforskningen. Del 2 Vi har sett i förra inlägget (del 1) att livet inte bevaras, medan materia och energi är det. Vi vet att livet är ett framväxande fenomen från komplexa kemiska interaktioner. Som diskuterades i förra inlägget finns det en mängd komplexa system som också uppstår från fysiska och kemiska interaktioner som inte är levande. En storm uppstår från en speciell uppsättning omständigheter som involverar temperatur, luftfuktighet, tryck och vind, och några av dessa (som vind) är i sig framväxande fenomen av mer grundläggande komponenter (som temperaturgradienter i atmosfären). En storm, som ett komplext system, kan sägas födas som ett resultat av oavsiktliga konfigurationer som uppstår tillsammans på rätt plats vid rätt tidpunkt. Stormen kommer att pågå under en period (dess ”livstid”), och sedan ”dö” eftersom de faktorer som håller den i homeostas antingen försvinner eller förändras på grund av andra slumpmässiga, oavsiktliga händelser. Om temperaturförhållandena och andra faktorer är rätta, kan en slumpmässig kollision mellan två molekyler i atmosfären eller havet leda till en kemisk reaktion, som producerar ”födelse” av en ny förening. Den föreningen kommer också att finnas kvar tills den i sin tur bryts ned av ytterligare kemiska interaktioner, hydrolys eller sönderdelning. Dessutom verkar det som att de processer genom vilka komplexa system avslutas eller förstörs har mycket gemensamt, oavsett om dessa system lever eller inte. I varje fall är det inte materia eller energi som går förlorad, utan komplexiteten och regelbundenhet i själva systemet. I varje fall går homeostasen eller underhållet av systemet sönder. En storm färdas över land och skingra dess energi; vinden lägger sig, regnmolnen sprider sig. En komplex kemisk förening genomgår hydrolys, bindningar bryts och kemikalien omvandlas till en enklare. En stjärna får slut på kärnbränsle. Ibland är sådana dödshändelser oavsiktliga, och ibland är de en oundviklig, förutsägbar del av systemets […]
13 september 2023
Är foster levande? Du kanske har hört påståendet att det mänskliga fostret inte är levande. Men är det verkligen sant? I den här artikeln kommer vi att utvärdera huruvida det mänskliga fostret är levande utifrån kritiskt tänkande. Ett argument som framförs är att fostret inte är levande biologiskt. Det är bara en cellklump. Detta argument är falskt. Den vetenskapliga konsensus bland forskare är att livet börjar vid befruktningen.1 Enligt professorn Keith Moore, ”Mänskligt liv börjar vid befruktningen”.2 Enligt forskaren Yuki Okada, ”Däggdjurs livscykel börjar när en spermie kommer in i ett ägg”.3 Enligt Van Nostrands Scientific Encyclopedia, ”I det ögonblick som den mänskliga mannens spermiecell möter honans ägg … börjar ett nytt liv”.4 Enligt förlossningsläkarna J.P. Greenhill och E.A. Friedman, ”Termen befruktning syftar på föreningen av manliga och kvinnliga pronukleära element … från vilken en ny levande varelse utvecklas”.5 Enligt embryologen Jan Langman, ”Utvecklingen av en människa börjar med befruktningen”.6 Ett annat argument som framförs är att det mänskliga fostret inte är en person, även om det är biologiskt levande. Detta argument är falskt, eftersom ingen av de alternativa definitionerna av mänskligt personskap kan tillämpas konsekvent. Vi kommer nu att utvärdera varje försök till att definiera mänskligt personskap. En försökt definition av mänskligt personskap är när en människa blir medvetande. Denna definition misslyckas, eftersom människor i koma fortfarande är personer även om de är omedvetna. Nyfödda barn är fortfarande personer, även om de är omedvetna. En annan försökt definition av mänskligt personskap är livsduglighet och oberoende. Denna definition misslyckas, eftersom handikappade människor fortfarande är personer även om de är beroende av andra. Nyfödda och för tidigt födda barn är fortfarande personer trots att de är beroende av föräldrar respektive kuvös. En annan försökt definition av mänskligt personskap är via den genetiska sekvensen för arten Homo sapiens. Denna definition fungerar, eftersom det är den enda definitionen som framgångsrikt omfattar alla människor. Det innebär att fostret – oavsett stadium – måste behandlas som en mänsklig person med rättigheter. Ett annat argument som framförs är att kvinnan har kroppslig autonomi över det mänskliga fostret inuti henne. Detta argument är falskt. För det första, har en förälder en laglig skyldighet att ta hand om ett levande barn, annars kommer föräldern att åtalas för vanvård. För det andra, är det olagligt för medborgare att avsluta liv. För det tredje, har det kvinnliga fostret i livmodern också ett val och kroppslig autonomi samt en rätt till liv. För det fjärde, om kvinnans autonomi verkligen skulle överskride fostrets autonomi, då skulle det ha varit lagligt att göra abort fram till födseln! Ett annat argument som framförs är att abort bör tillåtas av ekonomiska skäl. Detta argument är falskt. För att använda en jämförelse, är det tillåtet att dränka en nyfödd bebis för att föräldern inte kan ta hand om den? Nej, självklart inte! Eftersom det nyfödda barnet är vid liv, är föräldern eller staten skyldig att ta hand om det. Eftersom människofostret är vid liv och en person, borde föräldern eller staten vara skyldig att ta hand om det också. Ett annat argument som framförs är att abortbegränsningar kränker kvinnors rättigheter. Detta argument är falskt. Abort skadar kvinnors rättigheter, eftersom det dödar flickan i livmodern. Abort är inte en mänsklig rättighet. Detta är en kommersiellt motiverad lögn. Rätten till liv är en del av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheter. Genom att skydda kvinnans liv i livmodern och vara pro-life, hjälper vi kvinnors rättigheter och vi gör världen till en bättre plats för flickor överallt! Att vara pro-life är det mest feministiska du kan göra! Ett annat argument är att alla feminister förespråkade abort. Detta är falskt! De tidiga feministerna var pro-life! Ett exempel på detta är Susan B. Anthony. De jämförde abort med en våldtäkt, där de såg abort som inskränkning på kvinnans livmoder. De ansåg även att det var nedvärderande att be kvinnor att mörda sina barn i magen och att behandla barnet i magen som om de vore boskap man kan avliva. De motsatta sig även preventivmedel. De ansåg att preventivmedel och abort uppmuntrar till promiskuitet bland män, vilket i sin tur ökar objektifieringen av kvinnor. De var även aktiva i nykterhetsrörelsen. De ansåg att alkoholen gav upphov till våld i allmänhet och våldtäkter synnerhet. Genom få bort alkoholen från sina män, då resulterade det i en bättre familjestruktur. De ansåg även att moderskapet var en av deras största gåvor. De var själva både mödrar och politiskt aktiva. Det fanns ingen motsättning mellan moderskapet och annan aktivitet, enligt dem.7 Sammanfattningsvis är det mänskliga fostret vid liv biologiskt, är en mänsklig person eftersom det bär samma genetiska sekvensen, har kroppslig autonomi samt och har rätt till liv, där många feminister under åren har varit pro-life. Om du har gjort en abort, vill jag bara säga att Jesus älskar dig! Jesus förlåter dig för allt! Det är okej! Tillsammans kan vi hjälpa till att skydda framtida kvinnors liv! Referenser: 1 Jacobs, Steven. “Biologists’ Consensus on ‘When Life Begins.’” SSRN Electronic Journal, 2018, https://doi.org/10.2139/ssrn.3211703. 2 Keith L. Moore, The Developing Human: Clinically Oriented Embryology, 7th edition. Philadelphia, PA: Saunders, 2003. pp. 16, 2. 3 Okada et al., A role for the elongator complex in zygotic paternal genome demethylation, NATURE 463:554 (Jan. 28, 2010) 4 Van Nostrand’s Scientific Encyclopedia, 5th edition, New York: Van Nostrand Reinhold Company, 1976 5 Greenhill & Friedman. Biological Principles and Modern Practice of Obstetrics, W.B. Saunders, Philadelphia, 1974. 6 Jan Langman. Medical Embryology, 3rd edition, Baltimore: Williams and Wilkins, 1975 7 EWTN. (2017). Early feminists were pro-life. YouTube. https://www.youtube.com/watch?v=bHXg1m6eAUo&ab_channel=EWTN ⁸ https://thebookofworks.com/2017/06/26/the-non-conservation-principle-in-biology/ ⁹ https://thebookofworks.com/2017/07/03/non-conservation-evolution-and-teleology-in-biology-part-2/
6 september 2023
Skeptiker utvärderar religion: En kritisk granskning av religion Om man ska lägga sin tillit till en religion, då bör man välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten, vilket delas av de samtida akademikerna Edward Feser, Hugh Ross och Michael Rota bland annat. Olika religioner har olika sannolikheter i en sannolikhetsanalys baserat på deras anspråk om den externa världen. För mig, är det helt centralt att lägga vikt vid frågan om vilka centrala anspråk de olika religionerna gör. För mig är det viktigt att tänka så här: Om det centrala anspråket har motbevisats bortom rimligt tvivel, då har religionens centrala läror motbevisats bortom rimligt tvivel och då kan jag inte anamma den religionen. Samtida filosofer, såsom Timothy McGrew, Edward Feser och Joshua Rasmussen, anser att religiös tillit ska vara baserat på de historiska anspråkens belägg. Det anser även jag. Hur skulle då ett sådant evidensbaserat synsätt på religion kunna se ut? Hur skulle man närma sig de olika religionerna? Man skulle kunna göra ungefär så här, vilket tilltalar mig: Islam Ett centralt historiskt anspråk inom islam är att Jesus INTE dog på korset utan en tvilling korsfästes istället för honom. Jag började undersöka huruvida det finns andra källor som stödjer detta. De icke-kristna Talmud, Josefus, Tacitus och Lucian samt Nya Testamentet nämner alla att Jesus korsfästes. För mig, diskvalificerar detta islams påstående att en tvilling korsfästes istället och minskar markant dess historiska tillförlitlighet. Ett annat historiskt anspråk är att Jesus INTE dog på korset utan svimmade. Denna förklaring förespråkades av muslimen Ahmed Deedat bland annat. Jag började undersöka huruvida det går att överleva en korsfästelse, enligt den medicinska vetenskapen. Jag kom fram till att det är omöjligt att överleva en korsfästelse utan hjälp av en läkare (Edwards, 1986), där hypovolemisk chock och hjärtbrott är de främsta dödsorsakerna från en korsfästelse. Detta är varför konsensus inom forskningen är att Jesus var fullkomligt död (McDowell & McDowell, 2017; Licona, 2018). För mig, diskvalificerar detta islams påstående angående Jesus överlevnad på korset och minskar markant dess historiska tillförlitlighet. Ett annat centralt anspråk inom islam är att Jesus var en profet. Jag började undersöka huruvida det finns andra källor som stödjer detta. Ju fler källor som nämner något, desto högre blir dess sannolikhet. Jag kom fram till att det INTE finns några källor som nämner att Jesus var en profet, förutom Koranen. De icke-kristna Celsus, Josefus, Pliny och Lucian, samt Nya Testamentet, nämner alla att Jesus associerades som Gud kommen som människa. För mig, diskvalificerar detta islams påstående angående att Jesus´ var en profet och minskar markant dess historiska tillförlitlighet. På grund av ovanstående har islam en låg sannolikhetsgrad för mig till graden av obefintlighet, eftersom islams historiska anspråk om Jesus inte stämmer överens med den övriga datan. Därför är islam falsk. Mormonism Mormonismens ryggrad är att Joseph Smith fick guldtavlor från en ängel. Fanns det några andra ögonvittnen till händelsen än Smith självt, frågade jag mig själv? Jag kom fram till att det initialt fanns flera ögonvittnen till guldtavlorna, men att de alla gjorde återkallelser av sina vittnesmål (Hill, 1972). Detta sänker sannolikheten markant. Jag frågade mig själv om det finns anlag för att Joseph Smith var en skojare och bedragare. Svaret jag fann är ja, det fanns det. Joseph Smith själv var en tvivelaktig figur, där han hade ett rykte om sig för att vara en skojare även innan guldtavlorna (McKeever & Johnson, 2013), vilket stödjer hypotesen om att guldtavlorna är uppdiktade. Detta sänker sannolikheten ytterligare, framförallt när Joseph Smith är det enda ögonvittnet som inte återkallade sitt vittnesmål. För mig, diskvalificerar detta mormonismens anspråk om guldtavlorna och därmed mormonismen självt, eftersom dess sannolikhetsgrad har nått obefintlighet, enligt mig. Därför är mormonism falsk. Polyteism Polyteismen kommer nu att utvärderas. Den gemensamma nämnaren för alla polyteistiska religioner är att de anser att deras polyteistiska gudar existerar, där deras belägg är dokument om gudarnas bedrifter. Vilken är genren för dessa dokument? Forskare brukar klassificera dessa dokument i genren mytologi, vilket är när tiden och platsen är oviss. Detta är ett skäl som minskar polyteismens historiska förankring och därmed minskas dess sannolikhet för mig. Ett annat skäl är att händelserna nedtecknades flera århundraden efter att de påstådda händelserna ägde rum, vilket minskar sannolikheten ytterligare. Ett annat skäl är att eftersom de polyteistiska gudarna är inom tid och rum, användes de polyteistiska gudarna som ersättningar för naturfenomen. Till exempel, användes Zeus för att förklara blixten. I ljuset av den naturvetenskapliga revolutionen med bland andra Isaac Newton, Johannes Kepler och Robert Doyle blev de polyteistiska gudarnas förklaringskraft försumbar. Därför accepterar jag inte polyteismen. Alltså är polyteismen falsk. Buddhism Buddhismen kommer nu att utvärderas. Vad är buddhismens centrala anspråk? Det centrala påståendet är att reinkarnation ständigt inträffar, där målet är att nå nihilistisk glömska som kallas Nirvana. Vad är beläggen för reinkarnation? Den åberopade evidensen för reinkarnation är enligt uppgift Ian Stevensons studier om barn med minnen från tidigare liv. Det finns allvarliga metodologiska problem med Stevensons studier och Stevenson själv har erkänt att alla studierna har allvarliga brister. Det finns flera alternativa förklaringar som har en större förklaringskraft i jämförelse med reinkarnation, även om någon skulle se Stevensons studier som giltiga. En naturalistisk förklaring är morfisk resonans, som är en process där självorganiserande system ärver ett minne från tidigare liknande system genom genetisk likhet (Sheldrake, 2009). En annan naturalistisk förklaring är akaschiskt fält och retroigenkänning, där all mänsklig erfarenhet ses som en del av en kollektiv minnesbank och repeteras om och om igen (Laszlo, 2007). En annan naturalistisk förklaring är minnesbuntar, vilket förklarar varför så många minnen är kopplade till en geografisk region och kopplade till avlidna släktingar (Denton, 1884). En annan naturalistisk förklaring är mental ocean teorin, där medvetandet är som ett hav och koppar sporadiskt tas ut och så småningom kommer att leda till överlappning, vilket förklarar varför vissa minnen överlappar varandra (Morris, 2021). En övernaturalistisk förklaring är demonisk besittning, vilket förklarar varför vissa barn så småningom glömde sina minnen och visste var deras kroppar var begravda (Habermas & Moreland, 2004). På grund av styrkan i dessa alternativa förklaringsmodeller, så minskas […]
30 augusti 2023
Johan Karlsson om Skeptiker utvärderar religion: En kritisk granskning av religion: “Skeptikerns utgångspunkt i fråga om kunskap är agnostisk. När Jakob skriver att ”För mig är det viktigt att tänka så…” 17 sep 2023, 23:37
om Varför naturalismen inte kan förklara människans mening, mål eller syfte: “Det säger ju dock ingenting om huruvida naturalismen är sann eller ej, bara att författaren till detta inlägg inte tycker…” 29 jan 2023, 21:43
om Vem är den idisslande haren?: “Intressant blogginlägg! Håller med om att bibeltexten är fenomenologisk i sina beskrivningar.” 5 nov 2022, 10:03
Konstruktion, dekonstruktion och rekonstruktion. Hur kan tvivel och frågor leda oss till en djupare tro? Konferensen Våga fråga kommer att ta upp denna och många fler frågor. Anmäl dig nu!
apologia.se
Välkommen till Våga fråga – en konferens om tro och tvivel. Undersökningar visar att många ungdomar lämnar den kristna tron för att de upplever att frågor och tvivel inte tas på allvar. Und...0 kommentarerKommentera på Facebook
Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! "Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös." Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här: apologia.se/vaga-fraga/
0 kommentarerKommentera på Facebook