Författare

Micael Grenholm är en teolog, författare och föreläsare som bor i en kristen kommunitet i Falköping med sin fru Sarah. Han är doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet och undervisar i kyrkohistoria på ALT. Sedan 2009 har han skrivit på Hela Pingsten som idag är en av Sveriges största kristna bloggar. Micael är även redaktör för Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice, föreläser åt den kristna miljöorganisationen God Jord, samt driver podcasten Jesusfolket. Han har mottagit Uppsala fredspris och priset Årets opinionsbildare. Micael har skrivit fyra böcker, bland annat Dokumenterade mirakler och Konvertiten. Han har fått artiklar publicerade i Sojourners, The Christian Post, The Mennonite World Review, Dagen, Sändaren, med mera. Han har föreläst i över hundra olika sammanhang och brinner för ämnen som karismatik, apologetik, främlingsvänlighet, miljövänlig livsstil och evangelisation.

Om inlägget

av Publicerat: 23 september 2020Ämnen: Behovet av apologetik, Ateism, sekularism mm, Ateism, Samhälle, Skolan5 kommentarerEtiketter: , , , , 2112 ord11 minuters läsningvisningar: 59

Dela inlägget!

Därför behöver den svenska skolan undervisa om apologetik

I lördags var det äntligen dags för online-konferensen ”Får kristna plats i skolan?” som uppmärksammade kränkningar mot kristna elever och vad vi kan göra åt det.

Konferensen arrangerades av ClaphaminstitutetNy GenerationSollentuna Pingst samt vi i Svenska apologetiksällskapet. Personligen vill jag uttrycka extra stor tacksamhet till Ny Generation som tog stort ansvar för teknik och moderering under eventet!

Nedan kan du se alltihopa i efterhand! Spola fram 15 minuter i klippet så hamnar du direkt vid början. Det fanns några problem med ljudet inledningsvis men det åtgärdas ganska snart:

Konferensen inkluderade mycket spännande, bland annat ett panelsamtal kring Claphaminstitutets nya rapport ”Kränkt för sin tro”, en presentation av Ny Generations ledare Emma Bergkvist om vad kristna skolgrupper gör för att stärka unga troendes självförtroende samt ett samtal med kristna elever själva där de fick dela hur de upplever sin skolsituation.

Jag själv ansvarade för Svenska apologetiksällskapets del av konferensen genom att hålla en presentation om den ateistiska normen i svenska skolor. Den ämnade att svara på tre frågor: finns en ateistisk norm? Är den dålig? Vad kan vi i så fall göra år den? Ni kan se presentationen om ni spolar fram till 1:46:46 ovan.

Jag blev glatt överraskad när jag i efterhand upptäckte att personen bakom bloggen Anti-apologetik som jag har interagerat med tidigare tydligen deltog på konferensen och har delat sina tankar om den. En mindre glädjande överraskning är att AA tyvärr har missuppfattat vad jag och andra konferensdeltagare sa, till den grad att AA i vissa fall hävdar att jag sa motsatsen till det jag faktiskt sa.

AA:s kritik av konferensen faller därmed ganska platt till marken. Låt mig förklara vad jag menar.

Varför kränkningar från lärare spelar stor roll

AA tycker att konferensen borde ha handlat mindre om när lärare hånar och förlöjligar elevers tro. ”Fokus genom konferensen tycks ligga på att kristna elever blir mobbade för sin kristna tro av lärare, trots att rapporten tydligt klargör att det främst är andra elever som kränker kristna elever.”

Det här skulle kunna uppfattas som en konstruktiv kritik att tänka på inför att vi förbereder nästa konferens våren 2021 (som vi hoppas blir fysisk). Men för det första tycker jag inte att kritiken stämmer, för det andra visar det sig att AA tänker sig att vi aktivt undviker att prata om kränkningar från elever så att vi kan lobba för att lärare ”ska stå och argumentera för religion”:

Det börjar bli tydligt varför man väljer att fokusera på lärarnas kränkningar mot eleverna istället för vad flest elever blir kränkta av – nämligen andra elever. Om det är lärarna som målas ut som det huvudsakliga problemet så kan man leta efter lösningar primärt i undervisningens innehåll. Exempelvis att lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.

Jag återkommer till missuppfattningen att vi skulle hävda att lärare ska ”argumentera för religion”. Låt oss nu adressera det här med ”fokus”. AA fokuserar på mitt föredrag vilket är förståeligt utifrån AA:s intressefrågor. Och AA nämner att hen missade början av konferensen. Men vad är anledningen till att mitt föredrag på 20 minuter anses vara ”fokus” på denna två och en halv timmes konferens?

Innan mig höll Emma Bergkvist ett föredrag som fokuserade på hur kristna skolgrupper kan hjälpa elever som blir kränkta. Hon nämner knappt undervisningens innehåll vad jag kan minnas. Inte heller de ungdomar som intervjuas av Sollentuna Pingst har något särskilt ”fokus” på lärare, än mindre föreslår de att undervisningen ska presentera apologetiska argument.

Jag hade fokus på lärare som kränker troende elever för att det var vad SAS del av konferensen skulle handla om, och även panelsamtalet i början talade en hel del om detta, men det betyder inte att vi negligerade kränkningar som kommer från andra elever. Vi nämnde under konferensen flera råd till elever som upplever detta, däribland att prata med kurator, rektor och ifall det inte fungerar försöka ta det till skolinspektionen eller diskrimineringsombudsmannen.

Med det sagt ser jag heller inte problemet med att kränkningar från lärare upptar mer utrymme på en konferens, då det uppenbarligen är allvarligare. När lärare ägnar sig åt kränkningar eller accepterar kränkningar möjliggör det också en miljö där elever gör sådant, vilket forskningen jag hänvisar till i början av min presentation uttryckligen visar:

Pär Gustafsson anger ytterligare anledningar till varför AA:s kritik av detta ”fokus” inte funkar – bland annat pekar han på att elever är många fler än lärare och att Claphaminstitutets rapport som AA hänvisar till är tydlig med att lärare spelar en avgörande roll dessa kränkningars utbredning.

Alla ateistiska normer är ett problem i skolan

AA invänder också mot min användning av ordet ateism, vilket är rätt förutsägbart. AA föredrar den ”mjuka” definitionen av ateism som är en psykologisk definition som inte uttalar sig om verkligheten, medan jag föredrar den ”hårda” (som är vad ateister utgår från när de invänder mot Guds existens):

Poängen med vare sig föredraget eller detta blogginlägg är dock inte att skapa en debatt om vilken definition som är rimligast – det får vi ta en annan gång. Poängen var att tydliggöra vad forskningen om detta menar med ateistisk eller sekulär norm – det är när undervisningen utgår från att religioner har fel och att det är normativt eller uppenbart att Gud inte finns. Oberoende av vad AA anser är den korrekta definitionen av ateism är det detta rapporterna beskriver som ett problem.

AA påpekar att det sker en sammanblandning av ateism, naturalism och sekulär i konferensen och att det finns risk att folk får intrycket att en sekulär skola är något dåligt och att den då ”knyts till någon religion – vilket definitivt inte är mer neutralt.” Jag kan hålla med om att det blir lite förväxlingar av ord – flera av studierna använder termen ”sekulär norm”, andra ”ateistisk norm”, och jag använder det senare för att beskriva båda då fenomenet är detsamma även om orden skiljer sig. Att åhörare får intrycket att vi skulle vilja ha en icke-sekulär skola där all undervisning måste vara kristen är något jag vill undvika (och därför hade jag också med denna slide):

AA tycks mena att en anti-teistisk norm som säger att religiösa är korkade etc är ett problem, men en sekulär eller mjuk ateistisk norm är oproblematiskt och tvärtom en garanti för att skolan inte ska bli religiöst dogmatiskt. Men varför ha en norm alls? Varför inte sträva efter att ha en neutral skola som inte är dogmatisk på något sätt?

Att prata om en mjuk ateistisk norm blir att säga att det ska uppfattas som normativt och/eller normalt att sakna tro på Gud. De som tror på Gud uppfattas därmed som ickenormativa eller onormala. Det är precis det problem vi diskuterade på konferensen. Ibland tar det sig extrema uttryck, ibland mer subtila. Men det forskningen visar är att de konkreta uttrycken av kränkningar hänger samman med en normativ atmosfär där religion beskrivs som det annorlunda eller onormala.

Till viss mån är detta en naturlig följd av att (mjuka) ateister är i majoritet i många klassrum. Men just därför ska lärare vara medvetna om detta och verka för neutralitet och pluralism istället för att stärka uppfattningen att avsaknad av tro på Gud är något normativt. Det är ett av två alternativ som finns i världen, och skolans uppgift är inte att beskriva det ena som mer normativt än det andra.

Undervisning om apologetik behövs

Som vanligt när jag svarar Anti-apologetik blir det längre än jag först har tänkt mig, men nu kommer vi till det som är den huvudsakliga missuppfattningen i AA:s text. Min förhoppning är att AA själv kommer inse att hen helt enkelt har missförstått vad jag sa på konferensen.

Vi såg tidigare hur AA tror att jag menar att ”lärare ska stå och argumentera för religion via apologetiska argument såsom Kalam.” AA skriver också: ”Kanske tänker man sig att eleverna inte kommer kränka varandra om man lär ut apologetik och ifrågasätter naturalism.” Samt:

Det föreslås också att apologetik ska bli en del av undervisningen. Något som jag ser likvärdigt med att man på samhällskunskapen skulle börja argumentera för olika ideologier. Frågan är om detta verkligen främjar neutraliteten.

Jag har två slides som svar på detta:

Alltså, det jag argumenterar för – vilket ni förstås också tydligt kan se i videon ovan – är att religionskunskapsämnet behöver ta upp apologetiska argument för alla livsåskådningar. Mitt förslag är att detta ska ersätta en del av den rätt myckna tid som spenderas på att beskriva olika religioners ritualer och traditioner.

Poängen är alltså att informera om och beskriva apologetiska argument för flera olika synsätt – inte att lärare ska stå och argumentera enbart för kristendomen. Jämförelsen med hur samhällskunskapslärare pratar om ideologier illustrerar detta tydligt: åtmintsone i min egen skolgång fick vi ta del av skäl och argument för varför folk väljer olika ideologier – liberaler värderar frihet, konservativa tradition etc – snarare än att gå igenom vilka seder och ritualer politiska partier ägnar sig åt.

Lärare behöver inte hålla med om att ett argument är giltigt för att informera om det. De kan gärna presentera motargument mot det. Poängen är att idag lyser detta med sin frånvaro i religionsundervisningen och ger många elever intrycket att man är religiös enbart pga uppväxt eller känslor snarare än pga förnuftsmässiga skäl.

AA sammankopplar detta med att ”ta upp kreationism”, något jag aldrig föreslog. Det kom upp i en publikfråga men jag påtalade att kreationism är något många elever redan känner till, däremot har få hört talas om finjusteringsargumentet för Guds existens som är baserad på mainstream-vetenskap och som många ledande ateistiska debattörer finner vara ett av de största problemen för ateismen. Vidare skriver AA att hen inte ser några problem med att ta upp och kritisera naturalism på religionslektionerna vilket är bra, men AA varnar för att kritisera metodologisk naturalism. Många elever känner dock inte ens till att modern vetenskap oftast utgår från metodologisk naturalism, och att de informeras om det förstår jag inte varför AA vill ifrågasätta.

Sammanfattningsvis får AA en hel del av det vi sa på konferensen om bakfoten, men med mycket av det utrett visar det sig att vi faktiskt tänker ganska lika. Vi är eniga om att kränkningar är oacceptabla, att undervisningen ska vara objektiv och att det utesluter retorik om att alla religioner har fel eller att man är korkad om man tillhör dem etc. Dock verkar AA inte ha så svårt för mjukt ateistiska normer, trots att AA förmodligen skulle protestera ganska häftigt mot försiktigt kristna normer i den allmänna skolan. Det har jag svårt att se som något annat än inkonsekvens.

5 kommentarer

  1. […] (som ni kan se här) har fått kritik från personen bakom bloggen Anti-apologetik (AA). Jag har skrivit ett rätt så långt svar på detta på Svenska apologetiksällskapets blogg och tänkte här dela med mig av den avslutande delen om varför jag anser att lärare ska […]

  2. Johan Franzon 27 september 2020 at 10:21

    Jag anser att det är upprörande att arrangörerna till denna konferens målat upp bilden av en förhärskande ateistisk norm bland svenska lärare, som resulterar i att troende elever utsätts för kränkningar. Ska man hänga ut en hel yrkeskår och i princip anklaga dem för att vara mobbare, bör man ha väldigt väl på fötterna. Jag anser att så inte är fallet här. Jag anser dels att vissa underlag som påstås styrka att det råder en generell ateistisk norm, inte alls styrker detta. Jag anser vidare att det finns stark evidens som talar emot tesen att det råder en hård ateistisk norm bland svenska lärare.

    Först om brister i några av de underlag som presenterats till stöd för tesen. Av de underlag som presenterats har jag hittills hunnit ta del av Karin Kittelmann Flensners argumentation i kapitlet ”A neutral position” från hennes avhandling ”Religious Education in Contemporary Pluralistic Sweden”. Hennes slutsatser i detta kapitel har jag kritiserat här och på andra platser, så jag tänkte bara kort konstatera att det enda uttalande från en ordinarie lärare som hon presenterar i detta kapitel går rakt emot den slutsats hon drar. Läraren beskriver sin egen ateistiska hållning som ”extrem”. Flensner drar slutsatsen att svensk skola framställer ateism som ”neutralt”. Det är uppochnervända världen.

    Ett annat av de underlag som presenteras som stöd för tesen om den hårda ateistiska normen är en text av Kerstin von Brömssen på Skolverkets hemsida. När Micael Grenholm i sin del av konferensen presenterar denna text låter han påskina att detta är Skolverkets egen kommentar avseende en uppsats av Anders Karlsson. Detta är inte korrekt. Texten är inte Skolverkets egen utan en fristående kommentar av von Brömssen, som inte arbetar på Skolverket utan på Högskolan Väst. Skolverket markerar skribentens oberoende i en särskild notis som tydligt syns i början av artikeln. Vad Micael Grenholm inte heller berättar är att artikeln beskriver en avhandling som tycks utgå från ett enda undervisningstillfälle om 60 minuter. Vi ska alltså dra slutsatsen att det råder en generell ateistisk norm bland svenska lärare därför att en enskild lärare på en enskild skola vid ett undervisningstillfälle visat bristande omdöme.

    Över till de evidens som jag menar talar emot att det råder en hård ateistisk norm bland svenska lärare. Till att börja med finns det undersökningar gjorda som indikerar hur vanligt det är att svenskar överlag är ateister. Pew Research Center gjorde 2018 en stor kartläggning av kristendomens ställning bland länderna i Västeuropa, och fann då att 14 procent av svenskarna definierade sig själva som ateister. World Values Survey har nyligen publicerat färsk statistik från alla världens hörn, där siffran för ateister i Sverige är något högre: 19 procent. Mot denna bakgrund bör vi ställa oss frågan hur sannolikt det är att den svenska lärarkåren skulle domineras av hårda ateister. Vidare har Veganbiologist på bloggen Antiapologetik på ett övertygande sätt visat att den rapport från Sveriges kristna råd som påstås visa att en stor andel av svenska lärare kränker troende elever i själva verket visar att 91 procent av de svarande inte upplevt sig kränka av någon lärare i skolan. Och slutligen har vi rapporten från Skolinspektionen (se mer här: https://svenskapologetik.wordpress.com/2020/09/02/jag-och-hela-den-kristna-tron-blev-mobbad-av-saval-elever-som-larare/comment-page-1/#comment-5849) som visade att endast 3 procent av eleverna på svenska gymnasieskolor upplevde att lärarna inte behandlade religioner på ett neutralt vis.

    För att vara helt tydlig. Jag menar inte att kränkningar av elever ska negligeras. All kränkande behandling som sker i svenska skolor ska tas på största allvar och motarbetas. Vad jag här vänder mig emot är slutsatsen att de kränkningar som sker beror på en hård ateistisk norm bland svenska lärare. Jag anser att inte minst den tydliga statistiken från Skolinspektionens omfattande undersökning omöjliggör en sådan slutsats. Huruvida konferensarrangörerna bör be den svenska lärarkåren om ursäkt överlämnar jag till dem själva att bedöma.

  3. Johan Franzon 29 september 2020 at 07:58

    Varför lägger ni inte ut min kommentar?

    • Profilbild
      Martin Walldén 29 september 2020 at 21:21

      De tycks ute nu? Eller saknas någon?

      • Johan Franzon 3 oktober 2020 at 12:09

        Ja, min senaste.

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

1 month ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer