Författare

Sebastian Ibstedt är ordförande för Svenska Apologetiksällskapet sedan 2022. Han är intresserad av allt som har med apologetik att göra, speciellt ämnen i gränslandet mellan vetenskap och kristen tro. Sebastian är mikrobiolog och doktorerade vid Göteborgs universitet 2015. Han arbetar som läkare inom medicinsk genetik. Han bor i Malmö med hustru och dotter. Läs mer på Sebastians föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 18 april 2022Ämnen: Det kristna livet, Tvivel, Guds doldhet, Argument mot Guds existens1 kommentarEtiketter: , , 3990 ord20 minuters läsningvisningar: 128

Dela inlägget!

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 1: Om tro, tvivel och apologetik

Om du frågar en kristen apologet om Guds existens så får du höra mängder av goda skäl. Likväl kan även den mest kunniga apologeten drabbas av tvivel – är det verkligen sant? Hur vet jag att det jag talar om verkligen stämmer? Trots kunskap om att Gud har visat sig, att han har gjort sig känd för oss i Jesus Kristus och i skapelsen, kan man tycka att Gud verkar dold – om Gud finns, varför visar han inte sig? Författaren Douglas Groothuis (2022, 434) skriver att upplevelsen av att Gud är dold kan ta sig två olika uttrycksformer: en existentiell form och en epistemisk form. Den existentiella handlar om en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt att som kristen uppleva detta ibland och det drabbade även Bibelns hjältar. Den epistemiska, eller kunskapsmässiga, formen handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är så pass otillräckliga att detta tas som intäkt för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens (d v s ateism). Man tänker att om Gud existerar så borde han ge tydligare bevis för sin existens än vad han har gjort. Filosofen Bertrand Russell är känd för att han planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Resten av den här texten kommer att handla om Guds doldhet i existentiell bemärkelse, hur upplevelsen av Guds frånvaro tar sig uttryck i form av tvivel och hur man som kristen kan hantera det. Frågan om Guds epistemiska doldhet och om detta verkligen är ett bra argument för skepticism sparar jag till en kommande text. Först behöver vi slå hål på ett antal myter.

Myt 1: Tvivel drabbar bara dem med svag tro

När Gud upplevs långt borta är det lätt att tänka att man är otillräcklig eller har alltför svag tro. Gary Habermas (1999) ger följande exempel: Alicia tänkte att de bibliska personerna aldrig tvivlade för de hade direktkontakt med Gud, till skillnad från oss idag. Samtidigt hade hon, och många av hennes vänner, frågor kring den kristna tron och känslan av att Gud var så tyst mot dem. Hennes missuppfattning fick henne att dra felaktiga slutsatser om Guds natur och detta var skadligt för hennes andlig tillväxt.

Problemet är att Alicia har en felaktig uppfattning av vem som drabbas av tvivel. I själva verket upplevde Bibelns främsta karaktärer också detta. Job, Abraham, David och övriga psalmförfattare, Petrus, Paulus, Johannes Döparen, m fl upplevde alla tvivel. De var alla människor och ingen av dem var perfekt. De brottades med Guds tystnad, med frestelser och med frågor som påminde om våra frågor idag. Även när lärjungarnas tro borde varit som starkast, när de såg den uppståndne Jesus, tvivlade vissa av dem (Matt 28:17). En kristen som upplever tvivel emellanåt är i gott sällskap. Tomas Tvivlaren, som i 2000 år haft dåligt rykte, hade strax innan varit mycket hängiven i sin tro. När övriga lärjungar försökte avråda Jesus från att gå till Jerusalem, var Tomas inställning ”Thomas, han som kallades Tvillingen, sade då till de andra lärjungarna: ”Låt oss gå och dö med honom.” (Joh 11:16)

Den tvivlande Tomas, av Caravaggio.

När Johannes Döparen satt i fängelse tvivlade han på att Jesus verkligen var Messias. Jesus blev inte upprörd av Johannes tvivel utan svarade genom att ge bevis för vem han var: “Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11:2-5) Bibeln är full av människor som brottas med sin tro och som frågar sig var Gud är i stunder av prövning. Ändå förblir de Guds barn. Jesus säger om Johannes att ingen som är född av kvinna är större än honom (Matt 11:11). Tvivel är inte samma sak som otro eller skepticism utan något som alla troende går igenom. Att på förhand ha en apologetisk grundkunskap – att veta vad vi tror på och varför – kan vara en god hjälp i sådana lägen. Likaså att ha en sund syn på tvivel och inse att det drabbar alla troende.

Myt 2: Tvivel är motsatsen till tro

Denna myt är vanlig. Habermas (1999) exemplifierar: David tänkte att eftersom tvivel är motsatsen till tro, måste alla hans frågor innebär att han begått den oförlåtliga synden. Därmed, tänkte han, hade han förlorat möjligheten till förlåtelse och frälsning. Detta orsakade en enorm ångest och oro för att han gått miste om det eviga livet.

Davids upplevelse är inte ovanlig. Eftersom alla tänkande kristna emellanåt tvivlar och ställer frågor, är förmodligen frågan “Finns det plats för mig i Guds rike?” vanligare än man anar. Då är det viktigt att minnas att motsatsen till tro (grek. pistis) inte är tvivel utan otro (grek. apistia). Visst kan tvivel, om det inte tas på allvar och hanteras på rätt sätt, på sikt leda till otro, men det är inte samma sak. Man kan säga att tvivlet befinner sig någonstans emellan pistis och apistia och innebär en förbryllan, osäkerhet eller oro om det man tror på. Det finns flera olika ord i Nya testamentet för tvivel. Os Guinness (1996, 24–26) skriver att de alla uttrycker olika aspekter av tvekan, tvehågsenhet, ambivalens, kluvenhet och obeslutsamhet. Detta syns även i etymologin till ordet tvivel. Förledet kommer från tve- som betyder två och ordet är relaterat till tyskans zweifel (zwei = två). Även engelskans doubt kommer från latinets dubitare som betyder två). Etymologin ger en ledtråd till vad tvivel egentligen handlar om. Guinness (1996, 23) förklarar: “To believe is to be ‘in one mind’ about trusting someone or something as true; to disbelieve is to be ‘in one mind’ about rejecting them. To doubt is to waver between the two, to believe and disbelieve at once and so to be ‘in two minds’. This two-ness or double-ness is the heart of doubt and the deepest dilemma it represents. The heart of doubt is a divided heart. This is not just a metaphor. It is the essence of the Christian view of doubt, and human language and experience from all around the world also bear it out.”

Tvivel handlar alltså om att ha ett splittrat hjärta och sinne. Det är inte motsatsen till tro, och det är inte samma sak som otro. Detta är ett missförstånd som kanske mer än något annat skapar ångest och oro bland kristna. Bibeln gör en tydlig distinktion mellan dem. Distinktionen är inte alltid glasklar om man bara ser till vilket ord som används, men om ser till hur de används i sammanhanget blir mönstret tydligt: Otro handlar om ett medvetet avståndstagande från tron, ett beslut att inte lyda eller göra något. Tvivel är i stället en tvehågsenhet och obeslutsamhet men otro handlar om ett ställningstagande, ett sinne som har stängt sig gentemot Gud. Den som tvivlar är ambivalent, eller, som Guinness (1996, 28) uttrycker det, befinner sig i två världar samtidigt. Den som har otro har valt sida (därmed inte sagt att man inte kan ändra sig).

Man kan uppleva tvivel och ändå vara troende kristen och många personer i Bibeln tvivlade räknades ändå som Guds barn: Abraham, “trons fader”, tvivlade på Guds löfte till den grad att han två gånger (!) ljög om sitt äktenskap, trots att Gud räddade honom övernaturligt. Ändå kallas han aldrig för otroende utan för Guds vän: “Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Jak 3:23) Inte heller var Johannes döparens frågor, Paulus obesvarade böner eller Jesu vånda i Getsemane fall av otro. Teologen Paul Tillich har skrivit att tvivel är inte en negering av tron utan en del av troshandlingen. Själva tvivlet är, menar Tillich, en tillfällig upplevelse, men förekomsten av tvivel är en oundviklig del av hur tro fungerar (1957, 21–22).

Vi ser att tvivel är en normal del av livet för oss som kallar oss för kristna och som emellanåt kämpar med tron. Ändå ska man ha respekt för och vara uppmärksam på det, för tvivel kan vara negativt och på sikt kan leda till otro om det inte tas på allvar. Hur gör man när man tar tvivlet på allvar?

Myt 3: Tvivel är alltid negativt

Exempel: Annie tror på Gud men har ofta frågor om sin tro. Hon tycker det är svårt att tro bara för att någon säger till henne och hon kan inte stänga av sin hjärna. Men hon vågar inte tänka för mycket på frågorna eftersom tvivel gör tron svagare, och hon är rädd att hon helt ska tappa tron på Gud. Därför vågar hon inte heller lyfta frågorna med sin pastor.

Att tro och att tänka hänger tätt samman. “Jag tror för att förstå”, sa Augustinus. Ibland sägs att apologetik handlar om att få troende människor att tänka och tänkande människor att tro. Den kristna tron är inte en påhittad sagovärld, en problemfri fantasi utan frågor. Den handlar om den värld som vi alla lever i. Att ett splittrat sinne ibland uppstår mellan å ena sidan det fullkomliga, heliga och obesudlade och å andra sidan denna fallna värld med krig, lidande och villrådighet är därför inte speciellt konstigt. Den kristna tron rör sig samtidigt i båda dimen­sionerna och det är inte alltid friktionsfritt.

Det är endast när frågor och tvivel tas på allvar som man kan lära sig något och som tron kan växa. En oprövad tro, skyddad från verkligheten, är ingen verklig tro. Poeten Lord Tennyson skrev: “There lives more faith in honest doubt, believe me, than in half the creeds.” (1850, vers 94) Den kristna tron är inte en blind tro utan en övertygelse om det som man har goda skäl att tro på. Det är därför Lukas berömmer judarna i Berea som dagligen forskade i skrifterna för att undersöka om Paulus budskap kunde stämma. Att vara kristen, att hantera tro och tvivel, kan innebära hårt arbete. Det kan innebära att man får vara detektiv och agera historiker, filosof, bibelforskare och lärjunge. Det kan också innebära att man omsätter och lever ut sin tro på olika sätt för därigenom prövas den och vi lär bättre känna den Gud som vi tror på. Slutligen, och kanske viktigast, är att våga tala om sitt tvivel med någon andlig ledare som man har förtroende för och att lyfta det till Gud i bön.

CS Lewis uttryckte det så här: “Tro, i den mening jag nu använder ordet, är konsten att hålla fast vid saker som ens förnuft håller för sanna, oavsett hur det känns. För känslolägen skiftar oberoende av vad förnuftet säger är sant. … Om man inte lär sina känslor var ‘gränsen går’, så kan man aldrig bli vare sig en sann kristen eller en sann ateist, utan bara en varelse som velar hit och dit.” (2010, 164–165) Tvivel är inte något som drabbar (åtminstone bör det inte drabba) enbart kristna. Varje tänkande människa, vilken trosuppfattning (eller icke-trosuppfattning) man än har, ställer sig förr eller senare (eller kanske regelbundet) frågan ifall man inte har missuppfattat några grundläggande saker. Detta bör höra till ett reflekterande liv. Ett ärligt sökande efter svar är därmed inget som bör avskräcka kristna. Os Guinness har skrivit: “If ours is an examined faith, we should be unafraid to doubt. If doubt is eventually justified, we were believing what clearly was not worth believing. But if doubt is answered, our faith grows stronger still. It knows God more certainly, and it can enjoy God more deeply. Faith is not doubt-free, but there is a genuine assurance of faith that is truly beyond a shadow of doubt.” (1996, 13) 

Hur gör man för att hantera tvivlet och istället vända det till något positivt? I stället för att fly undan tvivlet med “tro, bara tro!” kan man använda det till sin fördel och låta det leda till nya insikter. Oro för att jag ska misslyckas på ett prov kan få mig att studera hårdare, osäkerhet på hur jag blir en bra förälder kan få mig att försöka mer, oklarhet i hur jag som läkare ska behandla en patient kan få mig att noggrannare ta reda på exakt vad problemet är. Det var förmodligen detta som Johann Wolfgang von Goethe  menade när han sade att tvivlet är tillfälligt och att det får sinnet att undersöka frågan närmare, vilket, om det görs på rätt sätt, kan leda till säkerhet och tillfredsställelse.1 På samma sätt bör tvivel dra mig närmare Gud i bön och få mig att ivrigt söka svar genom att använda olika apologetiska resurser såsom böcker, bloggar, poddar, mm. Tvivel i sig är varken bra eller dåligt, men hur vi hanterar det kan få bra eller dåliga konsekvenser. Det kan vara destruktivt för tron om det inte hanteras alls, om man inte söker svar, eller inte får bra svar från dem som borde ge dem. Men det kan leda till nya insikter och fördjupad tro om det hanteras på rätt sätt.

Myt 4: Tvivel bör inte diskuteras

Vetenskapliga studier (t ex Krause och Ellison 2009) visar att om man får andligt stöd från sin församling i tider av tvivel ökar sannolikheten att det leder till personlig andlig tillväxt. Likaså har gemensamma bibelstudier visat sig vara viktiga för att hantera tvivel. Studien ifråga visar också att ett undertryckande av, eller förnekande av, tvivel kan ge kortsiktiga positiva effekter på hälsan, men att de långsiktiga konsekvenserna är negativa. Att ignorera tvivlet ger inte större tro och får inte tvivlet att försvinna utan det växer snarare. Det är därför viktigt att det finns utrymme i församlingen för att diskutera, och resurser för att ge svar på de frågor som ställs.

Både i Gamla och Nya testamentet diskuteras tvivel öppet. Bibelns författare hymlar inte med besvärande frågor eller rena anklagelser mot Gud. Tvivel är inte som en smittsam sjukdom eller rabiessmittad hund som ska hållas inlåst. Visst är det så, skriver Habermas (1999), att ifrågasättande av tron kan spridas till andra. Men att finna goda, bibliska och hållbara svar på frågorna kan också smitta! Att gemensamt undersöka den kristna trons hållbarhet i t ex en bokcirkel eller studiegrupp kan vara ett mycket effektivt sätt att få tron att växa. Det finns gott om apologetiska resurser som man kan använda sig av.

Myt 5: Tvivel försvinner om jag bara studerar mer

Jag tror att CS Lewis är något viktigt på spåren när han skriver att de flesta människor inte tänker helt förnuftigt. “På förnuftsplanet är jag exempelvis fullkomligt övertygad om att jag inte kommer att kvävas av narkosen och att legitimerade kirurger inte börjar operera innan jag är sövd. Men det hindrar inte att jag grips av en barnslig skräck när jag ligger där på britsen och de sätter den där hemska masken över ansiktet på mig. …. Det är inte förnuftet som berövar mig min tro: tvärtom, min tro bygger på förnuftet. Det är min fantasi och mina känslor som berövar mig tron. Striden står mellan tro och förnuft å ena sidan och känsla och fantasi å den andra.” (2010, 163) 

Tvivel handlar sällan enbart om fakta. Det finns ofta sakfrågor inblandade men det är oftast inte hela bilden. Emotionella och viljemässiga faktorer spelar in i tvivlet, helt enkelt för att vi är kännande och viljande varelser. Att studera mer och undersöka fakta kan ofta hjälpa kortsiktigt, och har, tror jag, en mycket god förebyggande funktion – den som är förberedd och vet varför tron fungerar och bär kan hantera tvivlet bättre. Men när tvivlet kommer över en krävs det mer än intellektuella bevis. Här är relationerna och församlingen viktig. Det har visat sig att tvivel inte sällan bottnar i och förvärras av upplevt negativa interaktioner med andra församlingsmedlemmar (Krause och Ellison 2009). Lösningen på detta är förstås inte att studera mer bibelarkeologi eller metafysik (även om det är nyttigt och intressant) utan att man ordnar upp sina relationer. Samuel Svensson har nyligen i ett blogginlägg lyft vikten av relationer. Vi påminns där om att det är genom enhet med varandra som världen ser vem Jesus är. Enhet mellan kristna är en form av apologetik som jag tror alltför ofta har negligerats av oss som är intresserade av trons intellektuella delar.

Det finns en annan aspekt av detta också som filosofen Alvin Plantinga har lyft fram. Plantinga påtalar att det finns de som menar att kristen tro är irrationell därför att den saknar bevis och andra som menar att kristen är rationell därför att det finns gott om bevis. Plantinga ifrågasätter grundpremissen i båda dessa påståenden, dvs att kristen tro kräver bevis för att vara rationell. I stället menar han att tron på Gud är en så pass grundläggande tro att den kan vara fullt rationell helt i frånvaro av bevis. Man kan jämföra med tron att det finns andra medvetanden förutom mitt eget eller att världen runt omkring mig är verklig. Sådana grundläggande trosuppfattningar kan inte bevisas i strikt mening (tänk på Matrix), men betraktas ändå som fullt rationella. På samma sätt, menar Plantinga, är den kristna tron fullt rationell även om det inte hade funnits övertygande argument (vilket Plantinga menar att det ändå finns) för tron på Gud är precis lika grundläggande som tron på att den yttre världen är verklig.

Vår kristna övertygelse om Guds existens grundar sig i den Helige Andes inre vittnesbörd. Det är på så sätt vi vet att Gud finns. Yttre argument används för att visa på den kristna trons sanning, men de yttre argumenten kan inte ersätta den Helige Ande och bör inte utgöra grunden för vår tro. För Bibelns folk var Gud inte en inferens eller slutsats, utan en levande erfarenhet. Det är denna Gud vi tror på. En Gud som väljer att göra sig känd för oss och som låter sig finnas om vi söker honom med ett öppet sinne. Det räcker alltså inte att se till enbart intellektet, även de emotionella, viljemässiga och andliga aspekterna måste hanteras. Detta görs bäst tillsammans med andra kristna och därför är gemenskapen viktig.

Slutsats

Det finns många missförstånd kring tvivel. Det är för det första viktigt att ställa en korrekt diagnos. Tvivel är inte otro och det är inte tro. Men det är en del av hur tron fungerar för tänkande människor (vilket inkluderar alla människor). Att kritiskt fundera kring sina uppfattningar är viktigt inom varje genom­tänkt livsåskådning, inte bara kristendomen. För det andra är det viktigt att förstå tvivlets orsaker: Det är sällan enbart intellektuellt utan det finns emotionella, viljemässiga och andliga aspekter också. Detta gäller inte bara det tvivel som drabbar kristna utan även en skeptiker kan avfärda rationella argument med att man inte vill att det ska finnas någon Gud. För det tredje behövs en adekvat behandling av tvivlet: Vi har lyft vikten av att söka svar på frågorna snarare än att undertrycka eller förneka tvivlet. Relationer, möjlighet att lyfta frågor och bön är också viktigt. Tvivelförebyggande åtgärder kan bestå av bibelstudier och samtal. Detta kan ge en god grund för att lättare hantera tvivel när det dyker upp. 

Apologetiken är en naturlig medicin för att hantera tvivel, både förebyggande och i det akuta tillståndet. Jag gick själv igenom tvivel för några år sedan efter att ha varit med i ett destruktivt kristet sammanhang. Jag över­vägde alternativen – ateism, islam, buddhism, etc. I det läget var apologetiken värdefull för jag visste redan att den kristna tron är den bästa förklaringen till verkligheten: Gud existerar, Jesus har uppstått och Bibeln är trovärdig. Andra människors felaktiga beteenden kan inte förändra detta. I detta läge, och i andra lägen när tvivlet blir verkligt, är apologetik är inte något teoretiskt, abstrakt eller esoteriskt. Den är praktisk och konkret.

Kyrkan behöver apologetik, kristna behöver svar. Johannes Döparen, som tidigare frimodigt förkunnat Guds lamms ankomst, satt i fängelse. Kanske väntade han på att bli avrättad när han började tvivla på om Jesus verkligen var den som skulle komma. Vad svarade Jesus? Sök inom dig så kommer du att känna det? Bry dig inte om tvivlet, bara tro! Nej, Jesus gav honom skäl: Blinda ser, lama går, döva hör. Detta är vad apologetik handlar om.

Fotnot

1.  ”But there is no permanence in doubt; it incites the mind to closer inquiry and experiment, from which, if rightly managed, certainty proceeds, and in this alone can man find thorough satisfaction.” (Eckermann 1906, 298)

Referenser

Eckermann, Johann Peter. 1906. Conversations of Goethe. Da Capo Press.

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Guinness, Os. 1996. God in the Dark: The Assurance of Faith Beyond a Shadow of Doubt. Crossway.

Habermas, Gary R. 1999. The Thomas Factor: Using Your Doubts to Draw Closer to God. B & H Pub Group.

Krause, Neal, och Christopher G. Ellison. 2009. ”The Doubting Process: A Longitudinal Study of the Precipitants and Consequences of Religious Doubt”. Journal for the Scientific Study of Religion 48 (2): 293–312.

Lewis, C. S. 2010. Kan Man Vara Kristen? Libris.

Tennyson, Alfred Lord. 1850. In Memoriam. Edward Moxon.

Tillich, Paul. 1957. Dynamics of Faith. New York: Harper & Row.

En kommentar

  1. […] min förra artikel skrev jag att Guds doldhet kan ta sig uttryck på två olika sätt: En existentiell bemärkelse och […]

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer