Författare

Författaren har inte beskrivit sig själv ännu.
Hittills har författaren skrivit 9 bloggtexter.

Om inlägget

av Publicerat: 26 april 2022Ämnen: Det moraliska gudsbeviset, Argument för Guds existens, Människans behov av GudKommentarer inaktiverade för Sökande efter livets mening – Del 2Etiketter: , , , 2075 ord10 minuters läsningvisningar: 35

Dela inlägget!

Sökande efter livets mening – Del 2

Meningslöshet eller en transcendent Skapare

Vår filosof hade i föregående kapitel funnit sig ett svar, men också en fråga. Svaret på “finns en mening med livet” är antingen “nej” med all den förtvivlan som följer, eller så är det “ja”, men förutsätter ett ursprung till denna mening – ett ursprung som i sin tur är kopplat till vårt ursprung. Detta är egentligen ganska logiskt, insåg han, eftersom “anledningen till att vi finns” (alltså meningen med livet) måste komma före själva faktumet att vi finns. Orsak föregår verkan, som man säger i filosofin. Men det svaret hade också väckt en ny fråga: Vad har orsakat vårt liv, och för vilket syfte?

Det svaret som stod närmast till hands i biologin var självfallet föräldrarna. De bestämde sig för att agera på ett sätt som kunde skapa mig, tänkte vår filosof med bultande saknad i sitt hjärta. Samtidigt slog det honom att föräldrarna inte hade en aning om att han skulle bli just han, med sina talanger och brister. Det slog honom också att hans föräldrar nog inte hade haft så mycket plan eller syfte med hans liv innan han existerade – han var inte ett planerat barn. Om meningen med livet, och därmed också värdet i livet, hängde på hur väl ens föräldrar planerat ens liv, eller hur mycket föräldrarna önskade att få ett barn, så skulle det självfallet skapa en ganska mörk människosyn i jämförelse med likavärdesprincipen. Han drog sig till minnes de folk som genom historien satt ut sina barn i skogen, eller kulturer där man offrat barn. En blandning av sorg och vrede infann sig en kort stund i hans hjärta – men han var ändå tvungen att tänka tanken att om det inte finns en mening med livet för varken barnen i fråga eller föräldrarna, finns det knappast heller något fel med den ondskan.

Nu kanske du som läsare funderar över vad kopplingen är mellan “meningen med livet” och människovärdet? Som filosofen kommit fram till i föregående kapitel, så bestäms ett objekts värde av en Värderare (en handelsman) – värde är något relativt, något som föds ur relationella och tänkande varelser. En tavlas värde bestäms utifrån dess skönhet för de som ska beskåda den, eftersom meningen med tavlan, som dess målar-skapare bestämt, är att beskådas. Ett verktygs värde bestäms utifrån dess användbarhet, eftersom meningen med verktyget är att hjälpa till i arbete. På samma sätt som både tavlors och verktygs värden är nära sammankopplade med deras mening och deras syfte, så är människovärdet baserat på meningen med människans liv. Om ingen mening finnes, finns heller inget människovärde annat än det vi godtyckligt bestämmer. Han hoppade över det steget i sina tankar – för honom var det självklart efter alla gånger han i livet kopplat meningslöshet till värdelöshet och vice versa.

Men föräldrarna är ju faktiskt ursprunget till just mig, tänkte vår tänkare. Ändå visste de inte att just jag skulle bli jag – alltså kan inte mitt syfte vara personligt om de är mitt enda ursprung. Då bestämde han sig för att gå ett steg längre i tanken – finns det ett mer allmänmänskligt syfte att förhålla sig till? Kanske inte ett syfte för just varje enskild persons existens, men människans? Vad skapade människan som art, snarare än just individen?

Vad var det som hade skapat det mänskliga väsendet? Evolution, svarade mannen instinktivt. Naturen skapade mänskligheten. Han skrev på sitt papper ”Vi blev skapade av Naturen för att…”, men stannade. Han insåg att han hade använt ordet ”natur” med ett stort ”N”, vilket innebär att han gav den ett namn som om den vore en person. Han försökte avsluta meningen. Vad för resonemang hade naturen för att skapa oss? Han kunde inte komma på något. Resonemang måste komma från något som kan resonera överhuvudtaget, men han kände enbart till mänskligheten som kunde göra detta. Det är därför människan kallas kreativ, drog mannen som slutsats. Vi kunde skapa saker för att vi kunde ge dem ett syfte, med ett resonerande sinne. Om vi är skapade av naturen, så har vi varken syfte eller mening, för naturen är inte kapabel att ge syfte eller mening.

Vår man höll på att bli desperat. Om skaparen är den enda som kan ge oss ett syfte, och vår skapare är naturen som inte kan ge oss detta, så har vi ingen anledning att leva. Full av sorg vände han sig till slutsatsen att det inte finns någon mening med livet. Han klarade inte av att tänka på det, han var tvungen att ta en promenad och få lite luft. Han tittade ut genom lägenhetens fönster för första gången under dagen, och han insåg att det höll på att bli väldigt sent. Solen höll åter på att gå ner. Han tyckte att detta var mycket skönt; solnedgången var trots allt mycket lugnande och vacker. Han bytte från morgonrock till riktiga kläder. Han lämnade lägenheten i all hast i ett försök att komma undan de obehagliga tankarna så fort som möjligt. Ju mer han tänkte på att lämna tankarna bakom sig, ju mer hann de upp honom. Eftersom han bodde i småstadens utkant, kom han snart ut på ett stort fält, med en liten kulle i mitten. Han gick mot kullen, medan han beundrade landskapet omkring honom. Gräset svajade mjukt, smått skimrandes i solljuset: Det hade tydligen regnat under dagen. Han kom fram och satte sig ner utan att bekymra sig om det våta och kalla gräset. Medan han bevittnade himlen skifta färg från blå till gul, från gul till rosa, häpnade han över naturen.

En tanke slog honom. Naturen är också en produkt, precis som mänskligheten. Naturen är som en fabrik som producerar och väljer ut saker, därför kallas det naturligt urval. Men en fabrik måste också skapas, den måste ha blivit byggd av någon intelligent. Såvida inte naturen är intelligent, måste det finnas en skapare för att det ska finnas en mening med livet. Är naturen intelligent och kreativ? frågade mannen sig själv. Nej! Den arbetar i system, systematiskt. Det är en fabrik som arbetar. Han letade efter en penna och något att skriva på. Han hittade både ock; pennan i jackan, och en servett. Det var samma servett som han hade använt för dikten den föregående dagen, och medan han vek upp servetten skrattade han åt dikten. Han skrev ner följande; ”Antingen så finns det ingen mening med livet, eller så blev naturen skapad av någonting.”. Han la tillbaka servetten i fickan, och fortsatte bevittna skyn. Stjärnor lyste många och mycket klart här ute, utanför staden. Han ville fortfarande slåss mot påståendet att det inte finns någon mening med livet, och därför valde han att överväga att naturen var skapad. Övervägandes just det, ändrades hans syn på stjärnorna. Vad som än skapat dem var ett kreativt geni, en konstnär. Det kändes konstigt att tänka ”Vad” när egenskaperna var så mänskliga. Han bestämde sig för att använda ”vem” i sina tankar.

Mannen beslutade sig för att han varit ute länge nog; Två timmar hade passerat och solen hade gått ner bortom horisonten för länge sedan. Han gick tillbaka till sin lägenhet i fullständig tystnad, med få tankar. Han slappnade av lite, med vetskapen att han skulle återuppta arbetet när han kom hem. Kvällen var skön, med perfekt temperatur och ljussättning. Lukten från regnet låg fortfarande kvar i luften; luften kändes så ren, och det fanns inga orosmoment, inte ens när han kommit till stadens utkant. Allt var lugnt.

Återigen satte han sig ner, den här gången vid en sen timma. Han tog upp servetten och skrev ner på papper det som han skrivit på den innan. Nu visste han att han var tvungen att komma på vem som skapat naturen och indirekt honom själv, och han behövde också veta av vilken anledning. Vad kunde han möjligtvis veta om skaparen? Kunde det skapade berätta något om honom? Kunde naturen visa vem som var dess formgivare? Det var den tvungen till, som en målning visar en del av konstnären. Till att börja med var han tvungen att separera skaparen från skapelsen. Målaren blir inte tavlan, även om den visar en del av hans egenskaper. På samma sätt blir inte skaparen skapelsen, naturen. Han drog sig till minnes vad han lärt sig i naturkunskapen; Universum består av de grundläggande egenskaperna tid, rum och materia. Skaparen måste stå bortom dessa, han är tvungen att vara större, och inte begränsad av dessa; annars skulle han vara del av det skapade. Han måste vara oförstörbar och odefinierbar av våra lagar om materia. Han kunde inte vara begränsad av rum, vilket innebär att han inte skulle ta någon plats. Han skulle kunna färdas i oändlig hastighet, vara överallt och ingenstans. Han kunde inte begränsas av tid. Han skulle vara utan början och slut. Oändligheten och vidare, evig. Han skulle enligt vår standard ha all kraft och makt. Eftersom han skapat naturlagarna, borde han också kunna bryta dem. Eftersom han skapat fabriken, kan han förstöra den eller bygga om den. Så vitt vi kan förstå skulle han vara allsmäktig. Vår filosof fick huvudvärk av att försöka skapa en bild i sitt huvud av detta eviga, immateriella, allsmäktiga väsende. Inte att undra på – immateriella saker är svåra att föreställa sig!

Vem än skaparen kunde tänkas vara, måste han vara mer  kreativ än någon av hans skapelser, smartare, visare, mer empatisk, godare, mer rättvis och så vidare – eller åtminstone förstå koncepten bättre. Hur skulle en programmerare kunna skapa en robot som var smartare än honom själv? Det skulle inte vara möjligt. Kanske skulle den vara bättre på enskilda uppgifter, specialiserad för dessa, men som en fullständig skapelse skulle den inte kunna överglänsa skaparen. Smartare än Einstein, visare än Yoda (han skrattade åt sitt eget intresse för Star Wars, och liknelsen), och mer rättvis än någon domare. Han kunde inte mutas (både för rättvisans skull, men också eftersom det är svårt att hitta något man skulle kunna muta en allsmäktig varelse med). Vår filosof insåg att han tänkte på någon form av gudom. Han frågade genast; Kan det finnas flera gudar, eller bara en? Han funderade en stund. Hans tankar kring vem eller vilka de transcendenta skapelsevarelserna kan tänkas vara förtjänar ett eget kapitel – för tillfället får vi nöja oss med följande slutsats;

Antingen finns ingen mening med livet, eller så är världen och/eller människan skapad av en (eller flera) immateriell, evig, icke-rumslig och allsmäktig varelse som ger oss en mening.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer