Författare

Micael Grenholm är en teolog, författare och föreläsare som bor i en kristen kommunitet i Falköping med sin fru Sarah. Han är doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet och undervisar i kyrkohistoria på ALT. Sedan 2009 har han skrivit på Hela Pingsten som idag är en av Sveriges största kristna bloggar. Micael är även redaktör för Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice, föreläser åt den kristna miljöorganisationen God Jord, samt driver podcasten Jesusfolket. Han har mottagit Uppsala fredspris och priset Årets opinionsbildare. Micael har skrivit fyra böcker, bland annat Dokumenterade mirakler och Konvertiten. Han har fått artiklar publicerade i Sojourners, The Christian Post, The Mennonite World Review, Dagen, Sändaren, med mera. Han har föreläst i över hundra olika sammanhang och brinner för ämnen som karismatik, apologetik, främlingsvänlighet, miljövänlig livsstil och evangelisation.

Om inlägget

av Publicerat: 27 april 2022Ämnen: Argument för Guds existens, Det moraliska gudsbevisetKommentarer inaktiverade för Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektivEtiketter: , , , 2742 ord14 minuters läsningvisningar: 40

Dela inlägget!

Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Är det inte märkligt hur många ateister som ifrågasätter existensen av objektivt gott och ont också kritiserar Bibeln eller kristendomen för att orsaka en massa ont?

I mitt förra inlägg skrev jag om Amanda Sköld som i en av oss arrangerad debatt med Stefan Gustavsson kallade objektiv moral för ett ”ogrundat antagande”, men som också riktar mycket moralisk kritik mot kyrkor i samband med SVT-dokumentären Gud som haver barnen kär.

Det fick mig att tänka på Richard Dawkins, har både sagt att universum finns ”ingen design, inget syfte, inget ont, inget gott, inget utom hänsynslös likgiltighet”, och att religion idag skulle vara ”en ondskefull kraft” (”a force for evil”).

Amandas egen respons var kortfattad: ”Inte konstigt alls. Eftersom SUBJEKTIV moral existerar. 😉” Jag svarade:

Subjektiv dryckpreferens existerar också, men inte gör det att jag går omkring och kritiserar dem som inte gillar kiwijuice för att de gör något fel. Det skulle jag bara göra om jag utgick från att min subjektiva preferens stämde överens med en objektiv sanning som andra ignorerade. 🥝

Amanda svarade:

”Om du kände subjektivt lika lite eller lika mycket inför kiwijuice som inför tex mänskligt förtryck, då förstår jag definitivt att du inte skulle göra det. 😊 Nu råkar det vara så att jag – subjektet Amanda – känner mer inför vissa saker än andra. Men vi fungerar ju olika!”

Den här kortfattade facebookdiskussionen var förstås inte den mest filosofiskt djuplodade i mänsklighetens historia, men notera det som hände här: jag påpekade att kritik av att andra inte delar ens subjektiva preferens blir obegriplig om man inte utgår från att den stämmer överens med en objektiv sanning, exemplifierat med min kärlek till kiwijuice: jag kritiserar inte dem som inte uppskattar det då jag inte anser att det är objektivt sant att kiwijuice är den mest perfekta dryck som existerar. Amandas respons är att hon subjektivt känner mer för moraliska värderingar än för dryckespreferenser, och därmed (underförstått) skulle vara mer berättigad att kritisera någon för att de exempelvis skadar ett barn än för att de inte dricker fanta.

 

Förutom att Amandas argumentation kraftigt underskattar mina starka känslor för kiwijuice gör den gällande att starka känslor skulle utgöra ett tillfredsställande substitut för vad som är sant. Så är uppenbart inte fallet. Tänk er en hätsk debatt mellan Kalle och Anna: Kalle kritiserar Anna för att hon tror att jorden är platt, och Anna kritiserar Kalle för att han tror att jorden är rund. Avgör vi vem som har mest legitim kritik genom att mäta deras puls och svett för att se vem som har starkast känslor? Nej, vi avgör det utifrån att det är sant att jorden är runt. Även om Anna skulle ha starkare känslor, är hennes kritik av Kalle oberättigad.

Flera andra ateistiska facebookvänner till mig argumenterade dock för att det inte går att bevisa existensen av objektiv moral och att det oavsett inte spelar någon praktisk roll om den finns ”där ute” eller ej: vi människor kommer debattera och diskutera moral lika mycket i en värld där all moral är subjektiv som i en värld där någon har objektivt rätt. Några exempel på det som skrevs:

”Det är dina föreställningar om objektiva moraliska sanningar som är fantasifoster. Du kan ju inte demonstrera deras existens, eller förklara hur dessa ens skulle kunna ha något slags metafysisk grund.”

”Jag tycker, liksom de flesta, att Putins invasion av Ukraina är något ont. Jag har skäl för detta – det innebär mycket lidande för många till exempel. Jag känner inte att jag måste tycka att det är något objektivt ont (alltså att detta är del av en gudomlig ordning eller att naturvetenskapen bestämmer detta) för att kunna kritisera Putin och hans krig.”

”Antingen finns det en objektiv moral som påverkar existensen på något sätt, eller så gör det inte det. Oavsett vet vi att positiva och negativa upplevelser finns. Att kritisera handlingar för att de ger negativa upplevelser är fullt möjligt oavsett om det grundar sig på något objektivt eller subjektiv. 

Vad fyller det förresten ens för praktisk nytta att fundera på om olika moraliska åsikt speglar en objektiv eller subjektiv moral? Vi vet att moraliska uppfattningar existerar. Vi vet också att olika moraliska uppfattning existerar för en och samma frågeställning – till och med bland dem som hävdar att de fått del av den objektiva moralen.

Är det inte otroligt tydligt att den objektiva moralen, om den finns och har svar på alla moraliska frågor, inte fyller funktionen av att uppfattas som just objektiv av oss subjektiva människor? Meningsskiljaktigheter i moraliska frågor kvarstår ändå. Vad är den praktiska poängen med objektiv moral då?”

Även Simon på Anti-Apologetik har skrivit en lång kritik av mitt inlägg med flera invändningar och frågor som jag förhoppningsvis kan återkomma till i framtiden. Relaterat till ovanstående skriver han:

Micael är såklart välkommen att tycka att det är meningslöst att kritisera någons moraliska position om Micaels uppfattning om moralens ontologi skulle visa sig vara fel. För mig är det fullständigt rimligt att vilja att människor ska agera på ett sätt som gör att världen blir en bättre plats utifrån mina subjektiva uppfattningar vad en ”bättre plats” innebär. […] Min fråga till Micael är, varför är det mer meningsfullt att kritisera någon som har fel i sak (om moral är en faktafråga) än om jag rent subjektivt uppfattar att någon har en förkastlig åsikt?

I grund och botten går all denna kritik ut på att det inte spelar någon roll huruvida moraliska påståenden som ”våldtäkt är fel”, ”folkmord är fel” och så vidare är sanna eller ej. Att man är subjektivt övertygad att så är fallet är fullt tillräckligt för att kritisera dem som vill våldta och folkmörda, det spelar ingen roll att det egentligen inte är sant att sådant beteende är fel.

Det jag misstänker att flera av dessa ateister inte tänker på är att en subjektiv uppfattning som inte stämmer överens med den objektiva verkligheten per definition är en vanföreställning: ”en psykiatrisk term för ett kognitivt symtom som yttrar sig i felaktiga föreställningar om sig själv eller omvärlden”. Hävdar man att ingen objektiv moral finns innebär det per definition att alla moraliska påståenden är falska, eftersom objektiv moral är samma sak moraliska fakta, sanna moraliska regler som gäller oberoende av mig och min existens. Det här gör att jag inte riktigt kan ta kommentaren om att det är övertygelsen att objektiv moral existerar som i själva verket är en vanföreställning på allvar, för givet att den inte skrev av en psykopatisk nihilist likt Jokern i Batman är det knappast något personen i fråga i praktiken tror. Som Dawkins uttryckte det, det finns inget gott och ont, folks subjektiva övertygelse att våldtäkt är fel är lika godtyckligt som att de har fem fingrar istället för sex (något Dawkins faktiskt har sagt, lyckligtvis står han inte för detta egentligen utan menar i praktiken att det finns moraliska sanningar och kritiserar folk som bryter mot dem).

Min subjektiva moral är mina personliga moraliska åsikter. och jag strävar förstås likt de flesta andra efter att de i största möjliga mån ska stämma överens med objektiva moraliska fakta, med ett moraliskt facit så att säga. Till exempel: massakern i Butja är fel och ondskefull inte för att det är Micael Grenholms personliga åsikt utan för att det är ett faktum att det är fel grundat i något högre än mänskligheten, sen råkar min subjektiva moral stämma överens med det men det hade varit lika fel även om jag och alla andra människor på jorden sagt annorlunda.

Att då hävda att objektiv moral inte finns är en drastisk tanke som jag tror få verkligen tror på (det är lättare att hävda det än att faktiskt mena det), för i så fall finns inget facit angående massakrer och annat: det är varken rätt eller fel, gott eller ont. Det finns folk som subjektivt tycker det ena eller andra, men ingen av dem har rätt, för det finns inget facit, det finns inga moraliska fakta.

En jämförelse jag ofta gör är med en person som är övertygad om att en familjemedlem är ett fantasifoster och inte existerar i den objektiva verkligheten. Om han eller hon skulle kritisera andra för att inte hälsa på eller samtala med familjemedlemmen skulle det vara ett irrationellt beteende – eller ett tecken på att han eller hon i själva verket anser att familjemedlemmen existerar objektivt, men inte vill säga det av någon anledning. På samma sätt tycker jag det inte funkar att å ena sidan säga att det inte finns något objektivt gott och ont, och å andra sidan kritisera människor för att handla ont.

 

Simon på Anti-Apologetik invänder mot detta: ”Att man menar att moralen är i grunden subjektiv betyder inte att man menar att subjekten inte existerar, det verkar som att Micael blandar ihop själva moralen med subjekten här.” Men en person som tror att en familjemedlem enbart existerar subjektivt i den egna hjärnan menar inte heller att det egna subjektet inte existerar: han eller hon förnekar däremot att den subjektiva övertygelsen om att mamma finns inte stämmer överens med den objektiva verkligheten. På samma sätt hävdar den som säger att moraliska fakta inte finns och faktiskt menar det att alla ens egna moraliska övertygelser är fantasifoster som inte har någon korrespondens i den objektiva verkligheten – och det blir inkonsekvent av denne att kritisera andra för att de inte följer det som personen själv anser är fantasifoster.

Liknelsen kanske förlorar sin kraft i och med att det är ovanligt att man inbillar sig familjemedlemmars existens. Men de flesta av oss drömmer om nätterna, och medan drömmen kan verka verklig i stunden är vi medvetna om att det var en rent subjektiv upplevelse utan direkt motsvarighet i den objektiva verkligheten när vi väl vaknat (förvisso kan vissa vifta med armarna, kissa på sig eller till och med gå i sömnen i samband med vad de drömmer, men inte ens då händer exakt desamma saker i den objektiva verkligheten som i det subjektiva drömlandet). En man som drömt att hans fru är otrogen och sedan på morgonen ilsket kritiserar henne och begär skilsmässa agerar inkonsekvent om han är medveten om att det var en dröm som enbart var subjektiv och inte reflekterade den objektiva verkligheten. Så fort han inser att det bara var en dröm borde han sluta kritisera sin fru för att ha gjort något i den objektiva verkligheten – det gjorde hon ju inte! På samma sätt agerar de flesta ateister på ett sätt som i praktiken utgår från att moraliska sanningar existerar, för om de på riktigt var övertygade om att inget är moraliskt sant och alla moraliska övertygelser är lika mycket vanföreställningar som att tro att månen är en ost, skulle de inte förespråka eller kritisera moraliska uppfattningar som skiljer sig från de egna.

Simon frågade ovan varför det skulle vara mer meningsfullt att kritisera någon för att ha fel än för att man subjektivt tycker att de har en förkastlig åsikt. För mig är svaret uppenbart: tycker man inte att den förkastliga åsikten dessutom är felaktig, och att ens egen åsikt inte är mer sann på något sätt, kritiserar man den inte, på samma sätt som man inte kritiserar den som äter lakrits bara för att man själv tycker den smaken är förkastlig. Det faktum att man kritiserar den som har en åsikt visar med all önskvärd tydlighet att man tycker att den är fel – sen kan man hävda att man inte tycker det så mycket man vill, men handlingar talar ibland starkare än ord.

Vad spelar då allt detta för roll om vi inte ens kan bevisa vad som är moraliskt sant? Jag menar att vi kan det, med hjälp av Gudsargument. Eftersom moraliska sanningar inte kan etableras av ateismen som jag tidigare finner vi dem grundade i Guds natur, så för att demonstrera moraliska sanningar skulle jag bygga en sådan bevisföring på en rad olika Gudsargument och argument för kristendomen. Ett bakvänt moraliskt Gudsargument, med andra ord. Anledningen till att det moraliska Gudsargumentet går åt andra hållet är att man tar avstamp i det de allra flesta ateister i praktiken håller med om – att det finns moraliska sanningar – och visar varför ateismen inte kan förklara det.

Det är förstås sant att alla inte är överens om vad de moraliska sanningarna är, men min poäng är att alla som förespråkar moraliska positioner menar att de är sanna (om de inte spelar teater eller liknande). På samma sätt kritiserar de andras uppfattningar för att de tror att de är falska. En person som verkligen menar att inga moraliska sanningar existerar hävdar att påståenden som ”Hitler gjorde inget fel” eller ”Putin gör inget fel” är sanna.

Så medan det vid första anblick kan verka som att det inte gör någon skillnad mellan en värld där vi debatterar moral och vissa moraliska åsikter är sanna och en värld där inga är det – folk debatterar moral oavsett – så får övertygelsen att inga moraliska sanningar existerar oerhört destruktiva konsekvenser om den väl börjar spridas. Lyckligtvis har de flesta av oss en såpass grundmurad övertygelse att vissa moraliska sanningar finns att en sådan värld är svår att realisera, för många av oss på samma nivå som vår övertygelse att andra människor är vid medvetande.

Och medan inget av det kan bevisas hundraprocentigt med naturvetenskap blir det märkligt att ens ha en debatt om huruvida något existerar när båda debattörer är övertygade om det (en ateist frågade mig en gång om hur jag kan bevisa att jaget existerar, jag svarade: ”Vem frågar?”), och som sagt anser jag att goda argument kan presenteras för existensen av objektiv moral via andra Gudsargument om jag väl skulle prata med någon som på riktigt är nihilist. Men i praktiken är vi extremt få som är det – och tur är väl det. För om övertygelsen att moraliska sanningar inte finns sprider sig och folk faktiskt börjar leva efter det kommer vi få en drastiskt annorlunda värld där lagar, regler och samvete bokstavligen är värdelösa.

För mer om detta, ta gärna en titt på min debatt med humanisten Anders Hesselbom från 2017 om det moraliska Gudsbeviset:

 

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

1 month ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer