Författare

Micael Grenholm är en teolog, författare och föreläsare som bor i en kristen kommunitet i Falköping med sin fru Sarah. Han är doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet och undervisar i kyrkohistoria på ALT. Sedan 2009 har han skrivit på Hela Pingsten som idag är en av Sveriges största kristna bloggar. Micael är även redaktör för Pentecostals & Charismatics for Peace & Justice, föreläser åt den kristna miljöorganisationen God Jord, samt driver podcasten Jesusfolket. Han har mottagit Uppsala fredspris och priset Årets opinionsbildare. Micael har skrivit fyra böcker, bland annat Dokumenterade mirakler och Konvertiten. Han har fått artiklar publicerade i Sojourners, The Christian Post, The Mennonite World Review, Dagen, Sändaren, med mera. Han har föreläst i över hundra olika sammanhang och brinner för ämnen som karismatik, apologetik, främlingsvänlighet, miljövänlig livsstil och evangelisation.

Om inlägget

av Publicerat: 27 april 2022Ämnen: Det moraliska gudsbeviset, Argument för Guds existensKommentarer inaktiverade för Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektivEtiketter: , , , 2692 ord14 minuters läsningvisningar: 132

Dela inlägget!

Därför spelar det oerhört stor roll om moralen är objektiv eller subjektiv

Är det inte märkligt hur många ateister som ifrågasätter existensen av objektivt gott och ont också kritiserar Bibeln eller kristendomen för att orsaka en massa ont?

I mitt förra inlägg skrev jag om Amanda Sköld som i en av oss arrangerad debatt med Stefan Gustavsson kallade objektiv moral för ett ”ogrundat antagande”, men som också riktar mycket moralisk kritik mot kyrkor i samband med SVT-dokumentären Gud som haver barnen kär.

Det fick mig att tänka på Richard Dawkins, har både sagt att universum finns ”ingen design, inget syfte, inget ont, inget gott, inget utom hänsynslös likgiltighet”, och att religion idag skulle vara ”en ondskefull kraft” (”a force for evil”).

Amandas egen respons var kortfattad: ”Inte konstigt alls. Eftersom SUBJEKTIV moral existerar. 😉” Jag svarade:

Subjektiv dryckpreferens existerar också, men inte gör det att jag går omkring och kritiserar dem som inte gillar kiwijuice för att de gör något fel. Det skulle jag bara göra om jag utgick från att min subjektiva preferens stämde överens med en objektiv sanning som andra ignorerade. 🥝

Amanda svarade:

”Om du kände subjektivt lika lite eller lika mycket inför kiwijuice som inför tex mänskligt förtryck, då förstår jag definitivt att du inte skulle göra det. 😊 Nu råkar det vara så att jag – subjektet Amanda – känner mer inför vissa saker än andra. Men vi fungerar ju olika!”

Den här kortfattade facebookdiskussionen var förstås inte den mest filosofiskt djuplodade i mänsklighetens historia, men notera det som hände här: jag påpekade att kritik av att andra inte delar ens subjektiva preferens blir obegriplig om man inte utgår från att den stämmer överens med en objektiv sanning, exemplifierat med min kärlek till kiwijuice: jag kritiserar inte dem som inte uppskattar det då jag inte anser att det är objektivt sant att kiwijuice är den mest perfekta dryck som existerar. Amandas respons är att hon subjektivt känner mer för moraliska värderingar än för dryckespreferenser, och därmed (underförstått) skulle vara mer berättigad att kritisera någon för att de exempelvis skadar ett barn än för att de inte dricker fanta.

 

Förutom att Amandas argumentation kraftigt underskattar mina starka känslor för kiwijuice gör den gällande att starka känslor skulle utgöra ett tillfredsställande substitut för vad som är sant. Så är uppenbart inte fallet. Tänk er en hätsk debatt mellan Kalle och Anna: Kalle kritiserar Anna för att hon tror att jorden är platt, och Anna kritiserar Kalle för att han tror att jorden är rund. Avgör vi vem som har mest legitim kritik genom att mäta deras puls och svett för att se vem som har starkast känslor? Nej, vi avgör det utifrån att det är sant att jorden är runt. Även om Anna skulle ha starkare känslor, är hennes kritik av Kalle oberättigad.

Flera andra ateistiska facebookvänner till mig argumenterade dock för att det inte går att bevisa existensen av objektiv moral och att det oavsett inte spelar någon praktisk roll om den finns ”där ute” eller ej: vi människor kommer debattera och diskutera moral lika mycket i en värld där all moral är subjektiv som i en värld där någon har objektivt rätt. Några exempel på det som skrevs:

”Det är dina föreställningar om objektiva moraliska sanningar som är fantasifoster. Du kan ju inte demonstrera deras existens, eller förklara hur dessa ens skulle kunna ha något slags metafysisk grund.”

”Jag tycker, liksom de flesta, att Putins invasion av Ukraina är något ont. Jag har skäl för detta – det innebär mycket lidande för många till exempel. Jag känner inte att jag måste tycka att det är något objektivt ont (alltså att detta är del av en gudomlig ordning eller att naturvetenskapen bestämmer detta) för att kunna kritisera Putin och hans krig.”

”Antingen finns det en objektiv moral som påverkar existensen på något sätt, eller så gör det inte det. Oavsett vet vi att positiva och negativa upplevelser finns. Att kritisera handlingar för att de ger negativa upplevelser är fullt möjligt oavsett om det grundar sig på något objektivt eller subjektiv. 

Vad fyller det förresten ens för praktisk nytta att fundera på om olika moraliska åsikt speglar en objektiv eller subjektiv moral? Vi vet att moraliska uppfattningar existerar. Vi vet också att olika moraliska uppfattning existerar för en och samma frågeställning – till och med bland dem som hävdar att de fått del av den objektiva moralen.

Är det inte otroligt tydligt att den objektiva moralen, om den finns och har svar på alla moraliska frågor, inte fyller funktionen av att uppfattas som just objektiv av oss subjektiva människor? Meningsskiljaktigheter i moraliska frågor kvarstår ändå. Vad är den praktiska poängen med objektiv moral då?”

Även Simon på Anti-Apologetik har skrivit en lång kritik av mitt inlägg med flera invändningar och frågor som jag förhoppningsvis kan återkomma till i framtiden. Relaterat till ovanstående skriver han:

Micael är såklart välkommen att tycka att det är meningslöst att kritisera någons moraliska position om Micaels uppfattning om moralens ontologi skulle visa sig vara fel. För mig är det fullständigt rimligt att vilja att människor ska agera på ett sätt som gör att världen blir en bättre plats utifrån mina subjektiva uppfattningar vad en ”bättre plats” innebär. […] Min fråga till Micael är, varför är det mer meningsfullt att kritisera någon som har fel i sak (om moral är en faktafråga) än om jag rent subjektivt uppfattar att någon har en förkastlig åsikt?

I grund och botten går all denna kritik ut på att det inte spelar någon roll huruvida moraliska påståenden som ”våldtäkt är fel”, ”folkmord är fel” och så vidare är sanna eller ej. Att man är subjektivt övertygad att så är fallet är fullt tillräckligt för att kritisera dem som vill våldta och folkmörda, det spelar ingen roll att det egentligen inte är sant att sådant beteende är fel.

Det jag misstänker att flera av dessa ateister inte tänker på är att en subjektiv uppfattning som inte stämmer överens med den objektiva verkligheten per definition är en vanföreställning: ”en psykiatrisk term för ett kognitivt symtom som yttrar sig i felaktiga föreställningar om sig själv eller omvärlden”. Hävdar man att ingen objektiv moral finns innebär det per definition att alla moraliska påståenden är falska, eftersom objektiv moral är samma sak moraliska fakta, sanna moraliska regler som gäller oberoende av mig och min existens. Det här gör att jag inte riktigt kan ta kommentaren om att det är övertygelsen att objektiv moral existerar som i själva verket är en vanföreställning på allvar, för givet att den inte skrev av en psykopatisk nihilist likt Jokern i Batman är det knappast något personen i fråga i praktiken tror. Som Dawkins uttryckte det, det finns inget gott och ont, folks subjektiva övertygelse att våldtäkt är fel är lika godtyckligt som att de har fem fingrar istället för sex (något Dawkins faktiskt har sagt, lyckligtvis står han inte för detta egentligen utan menar i praktiken att det finns moraliska sanningar och kritiserar folk som bryter mot dem).

Min subjektiva moral är mina personliga moraliska åsikter. och jag strävar förstås likt de flesta andra efter att de i största möjliga mån ska stämma överens med objektiva moraliska fakta, med ett moraliskt facit så att säga. Till exempel: massakern i Butja är fel och ondskefull inte för att det är Micael Grenholms personliga åsikt utan för att det är ett faktum att det är fel grundat i något högre än mänskligheten, sen råkar min subjektiva moral stämma överens med det men det hade varit lika fel även om jag och alla andra människor på jorden sagt annorlunda.

Att då hävda att objektiv moral inte finns är en drastisk tanke som jag tror få verkligen tror på (det är lättare att hävda det än att faktiskt mena det), för i så fall finns inget facit angående massakrer och annat: det är varken rätt eller fel, gott eller ont. Det finns folk som subjektivt tycker det ena eller andra, men ingen av dem har rätt, för det finns inget facit, det finns inga moraliska fakta.

En jämförelse jag ofta gör är med en person som är övertygad om att en familjemedlem är ett fantasifoster och inte existerar i den objektiva verkligheten. Om han eller hon skulle kritisera andra för att inte hälsa på eller samtala med familjemedlemmen skulle det vara ett irrationellt beteende – eller ett tecken på att han eller hon i själva verket anser att familjemedlemmen existerar objektivt, men inte vill säga det av någon anledning. På samma sätt tycker jag det inte funkar att å ena sidan säga att det inte finns något objektivt gott och ont, och å andra sidan kritisera människor för att handla ont.

 

Simon på Anti-Apologetik invänder mot detta: ”Att man menar att moralen är i grunden subjektiv betyder inte att man menar att subjekten inte existerar, det verkar som att Micael blandar ihop själva moralen med subjekten här.” Men en person som tror att en familjemedlem enbart existerar subjektivt i den egna hjärnan menar inte heller att det egna subjektet inte existerar: han eller hon förnekar däremot att den subjektiva övertygelsen om att mamma finns inte stämmer överens med den objektiva verkligheten. På samma sätt hävdar den som säger att moraliska fakta inte finns och faktiskt menar det att alla ens egna moraliska övertygelser är fantasifoster som inte har någon korrespondens i den objektiva verkligheten – och det blir inkonsekvent av denne att kritisera andra för att de inte följer det som personen själv anser är fantasifoster.

Liknelsen kanske förlorar sin kraft i och med att det är ovanligt att man inbillar sig familjemedlemmars existens. Men de flesta av oss drömmer om nätterna, och medan drömmen kan verka verklig i stunden är vi medvetna om att det var en rent subjektiv upplevelse utan direkt motsvarighet i den objektiva verkligheten när vi väl vaknat (förvisso kan vissa vifta med armarna, kissa på sig eller till och med gå i sömnen i samband med vad de drömmer, men inte ens då händer exakt desamma saker i den objektiva verkligheten som i det subjektiva drömlandet). En man som drömt att hans fru är otrogen och sedan på morgonen ilsket kritiserar henne och begär skilsmässa agerar inkonsekvent om han är medveten om att det var en dröm som enbart var subjektiv och inte reflekterade den objektiva verkligheten. Så fort han inser att det bara var en dröm borde han sluta kritisera sin fru för att ha gjort något i den objektiva verkligheten – det gjorde hon ju inte! På samma sätt agerar de flesta ateister på ett sätt som i praktiken utgår från att moraliska sanningar existerar, för om de på riktigt var övertygade om att inget är moraliskt sant och alla moraliska övertygelser är lika mycket vanföreställningar som att tro att månen är en ost, skulle de inte förespråka eller kritisera moraliska uppfattningar som skiljer sig från de egna.

Simon frågade ovan varför det skulle vara mer meningsfullt att kritisera någon för att ha fel än för att man subjektivt tycker att de har en förkastlig åsikt. För mig är svaret uppenbart: tycker man inte att den förkastliga åsikten dessutom är felaktig, och att ens egen åsikt inte är mer sann på något sätt, kritiserar man den inte, på samma sätt som man inte kritiserar den som äter lakrits bara för att man själv tycker den smaken är förkastlig. Det faktum att man kritiserar den som har en åsikt visar med all önskvärd tydlighet att man tycker att den är fel – sen kan man hävda att man inte tycker det så mycket man vill, men handlingar talar ibland starkare än ord.

Vad spelar då allt detta för roll om vi inte ens kan bevisa vad som är moraliskt sant? Jag menar att vi kan det, med hjälp av Gudsargument. Eftersom moraliska sanningar inte kan etableras av ateismen som jag tidigare finner vi dem grundade i Guds natur, så för att demonstrera moraliska sanningar skulle jag bygga en sådan bevisföring på en rad olika Gudsargument och argument för kristendomen. Ett bakvänt moraliskt Gudsargument, med andra ord. Anledningen till att det moraliska Gudsargumentet går åt andra hållet är att man tar avstamp i det de allra flesta ateister i praktiken håller med om – att det finns moraliska sanningar – och visar varför ateismen inte kan förklara det.

Det är förstås sant att alla inte är överens om vad de moraliska sanningarna är, men min poäng är att alla som förespråkar moraliska positioner menar att de är sanna (om de inte spelar teater eller liknande). På samma sätt kritiserar de andras uppfattningar för att de tror att de är falska. En person som verkligen menar att inga moraliska sanningar existerar hävdar att påståenden som ”Hitler gjorde inget fel” eller ”Putin gör inget fel” är sanna.

Så medan det vid första anblick kan verka som att det inte gör någon skillnad mellan en värld där vi debatterar moral och vissa moraliska åsikter är sanna och en värld där inga är det – folk debatterar moral oavsett – så får övertygelsen att inga moraliska sanningar existerar oerhört destruktiva konsekvenser om den väl börjar spridas. Lyckligtvis har de flesta av oss en såpass grundmurad övertygelse att vissa moraliska sanningar finns att en sådan värld är svår att realisera, för många av oss på samma nivå som vår övertygelse att andra människor är vid medvetande.

Och medan inget av det kan bevisas hundraprocentigt med naturvetenskap blir det märkligt att ens ha en debatt om huruvida något existerar när båda debattörer är övertygade om det (en ateist frågade mig en gång om hur jag kan bevisa att jaget existerar, jag svarade: ”Vem frågar?”), och som sagt anser jag att goda argument kan presenteras för existensen av objektiv moral via andra Gudsargument om jag väl skulle prata med någon som på riktigt är nihilist. Men i praktiken är vi extremt få som är det – och tur är väl det. För om övertygelsen att moraliska sanningar inte finns sprider sig och folk faktiskt börjar leva efter det kommer vi få en drastiskt annorlunda värld där lagar, regler och samvete bokstavligen är värdelösa.

För mer om detta, ta gärna en titt på min debatt med humanisten Anders Hesselbom från 2017 om det moraliska Gudsbeviset:

 

Just nu på bloggen

Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös. Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här:  https://apologia.se/vaga-fraga/

Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! "Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös." Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här: apologia.se/vaga-fraga/
... Läs merLäs mindre

3 weeks ago
Visa mer