Författare

Denna skribent har ännu inte fyllt i någon information.
So far the författare has created 9 blog entries.

Om inlägget

av Publicerat: 20 november 2022Ämnen: Moral, Mening, Det moraliska gudsbevisetKommentarer inaktiverade för Sökande efter livets mening – Del 3Etiketter: , , , , 1431 ord7 minuters läsningvisningar: 175

Dela inlägget!

Sökande efter livets mening – Del 3

Vem, eller vilka, har skapat världen?

I föregående kapitlet kom vår filosof fram till, efter många om och men, att det antingen inte finns en mening med livet, eller så finns det åtminstone en evig, immateriell och allsmäktig varelse som skapat världen med ett syfte – en mening, som ligger bakom vår existens. Nu, sent på kvällen i sitt vardagsrum, ställde han sig frågan om det gick att veta om det bara fanns en sådan varelse, eller om det kunde finnas flera, och vad man kunde slutleda sig till gällandes dessa varelser. Han bestämde sig för att kalla denna typ av varelser gudar i sina resonemang.

Hans första tanke var att om det fanns många gudar som skapat världen, så skulle inte dessa kunna vara i strid med varandra utan att världen skulle se radikalt annorlunda ut: Om två gudar i strid båda är allsmäktiga kan de utplåna och skapa världen om och om igen, om de är eviga och immateriella så kan de inte heller dö eller besegra varandra. För att världen skulle kunna existera i ett så stabilt tillstånd med konsekventa naturlagar som vi nu ändå kan observera, skulle det behöva vara någon slags fred mellan dessa varelser. Ju fler sådana varelser, desto mindre är sannolikheten för detta. Mannen tänkte på många mytologier med gudar i krig, och han insåg varför just dessa känts så orimliga: Ingen av gudarna är riktigt allsmäktiga, riktigt eviga, eller riktigt immateriella. Hade de varit det, hade striden sett annorlunda ut och jorden likaså.

Hans andra tanke var att om flera gudar finns, så måste det finnas någon form av ordning för hur dessa interagerar med varandra. Vem talar eller agerar först? Är de anarkister i förhållande till varandra, eller har de en struktur och hierarki? Men om det finns en sådan ordning, så kommer följdfrågan: Vem upprätthåller den ordningen? Varför finns den där? Och på så sätt får vi för varje gud som inte är ensam av sitt slag och högst över alla, exakt samma fråga: Vem bestämmer hur de förhåller sig till varandra? Det är nog av denna anledning som filosofer genom tiderna då och då talat om en Första Orsak. Denna första orsak är ensam om att vara utan yttre regler för sina beslut och sitt agerande. Så om det finns flera gudar, så finns det en gud som står över dem alla.

Mannen funderade nu över moral och dess ursprung i förhållande till dessa gudar. Om det fanns gudar som skapade världen och gav människan ett syfte att leva efter så måste de vara investerade i det här syftet. De vill att vi ska göra det de skapat oss för att göra. Det betyder att de i något avseende bryr sig om rätt och fel och vad vi gör. Så vad är då rätt och fel? Kan vi gissa oss till gudarnas önskningar? Att förstöra deras värld skulle självklart vara fel. Det innebär att vi måste ta väl hand om världen enligt deras standard. Mord och annan form av våld måste vara förbjudet. Detta eftersom mord och skador av en annan människa förhindrar den människan att uppfylla sitt syfte, som ju gudarna gett. Han upptäckte vad som för honom en kort stund verkade vara en paradox: Gudarna måste vara rättvisa och därför straffa folk som till exempel Hitler, men de kan omöjligt straffa honom rättvist. Hitler dödade massor av människor, och rättvisa kräver inte bara hans död för det, men hans död många gånger om! Men inte kan man väl dödas flera gånger om? Då kom mannen på att det är därför som ett liv efter döden måste vara rimligt, om det verkligen fanns gudar. Endast i livet efter döden kunde sann rättvisa skipas.

Nu mörknade mannens ansikte. Han insåg att han själv sårat människor och världen, och att han för detta skulle drabbas av rättvisan genom den gudomliga vreden och därför började han vara rädd för gudarna. Han hade avfallit från gudarnas syfte och plan, och förtjänade därför deras fulla vrede, och även död. För om en person inte gör det den är skapad för, förtjänar den att slängas bort – att förstöras. Oavsett vilken plan de haft för honom, hade han inte försökt följa den en enda gång under hela sitt liv. Han var genom sitt misslyckande att leva enligt meningen med sitt liv förtjänt av döden. Han vankade av och an i vardagsrummet i oro medan månskenet lyste in genom fönstret på golvet. Han visste inte vad han skulle göra med sig själv, så han gick genom hallen till sitt sovrum och lade sig på sängen.

Rädslan som nu steg inom honom var olidlig. Han visste att i livet efter döden skulle han stå inför gudarna, som en kriminell i en domstol, och han skulle finnas skyldig. Det hade inte spelat någon roll om han sade: ”För det mesta har jag varit en god person! Jag har hjälpt människor, gett pengar till de fattiga och hjälpt vänner i nöd. Jag har lett gamla damer över gatan, jag har gett bort min njure för att rädda en annan människa!”. Han visste att det inte skulle hjälpa. Domaren befriar inte en mördare från sitt straff för att han gett allt han ägde till de fattiga. Inte heller befriar domaren en tjuv för att han räddat någon genom sin stöld. Han, filosofen, skulle finnas skyldig, oavsett. Det självmord han övervägt var inte längre frestande; det skulle bara ta honom närmre den rättvisan som väntade. Han skulle aldrig göra något för att förarga gudarna, nu när han kände till dem! Men hur skulle det hjälpa honom, när de redan var upprörda? Han kunde inte svara på det. Han var i ångest resten av natten, skrikandes ut sina rädslor och sin ånger i sin kudde. Solen gick upp och han hade ännu ont i själen.

Tanken på domstolen drog också tanken tillbaka till flera gudar. Mänskligheten skulle stå inför domaren, och möjligen en hel samling av advokater och en jury. Även om de skulle tala för och emot varje individ skulle det ändå i slutänden vara enbart domaren som bestämde. Flera domare skulle inte fungera, tänk om de inte kunde enas om straffet? En av dem skulle ha den högsta möjliga tillsynen, eller så skulle allt vara i kaos. Dessutom innebär allsmäktighet att man ensam har makten, och att man inte är begränsad av några regler. Övriga gudar skulle inte vara riktiga gudar, eftersom de inte vore allsmäktiga och fria. Det mest logiska skulle vara en ensam Gud, möjligtvis med en samling “gudomliga” tjänare. Endast skaparna kan vara domare eftersom det är domarna som bestämmer reglerna, och det kunde bara finnas en domare. Det måste innebära att det bara kan finnas en, allsmäktig Gud som är Skaparen.

Således satt nu mannen på sängkanten med enbart två alternativ, där nu det senare för honom verkade vara det mest troliga, om än fruktansvärda: Antingen så finns ingen mening med livet, eller så har Gud Skaparen gett oss en mening med livet som vi inte levt ut och därför förtjänar vi döden som den rättvise Guden måste ge oss.


Är filosofens tankar orimliga i något steg? Skriv dina invändningar i kommentarerna! Och vem vet, kanske kommer vissa av dina frågor besvaras i nästa del av berättelsen?

Just nu på bloggen

Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös. Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här:  https://apologia.se/vaga-fraga/

Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! "Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös." Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här: apologia.se/vaga-fraga/
... Läs merLäs mindre

3 weeks ago
Visa mer