I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera.

Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT.

Mose bekräftar Jesus

För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose:

Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom.

Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet.

Jesus bekräftar sina apostlar

Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16:

Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig.

Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter:

• ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus)
• ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus)
• ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas)

Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1).

Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation.

Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet

Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT:

Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud.

Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud.

Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde.

Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. Texter som varit förlorade länge skulle innebära att något har förlorats för stora delar av kyrkan under mycket lång tid. Här kan vi också tillägga att kanon är ”sluten”. Enligt t.ex. Jud 1:3 manas vi att kämpa för den tro som ”en gång för alla överlämnats åt de heliga”, alltså är grunden för vår tro redan lagd av apostlarna och profeterna som även Ef 2:20 lär.

Krav 5) Katolicitet – Texten har accepterats som Guds ord av en majoritet av sanna kristna i en majoritet av kyrkohistorien. Jesus sade ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig.” (Joh 10:27) Alltså har Jesu sanna lärjungar en känsla för vad som är Guds ord och inte. Jesus säger även ”Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.” (Joh 15:20) De som på riktigt bevarar Jesu ord, bevarar alltså även apostlarnas ord. Det här innebär att Jesu sanna lärjungar kommer se vad som är Guds ord, bevara det och acceptera det som Guds kanon.

Här är viktigt att poängtera att kristna, och kyrkan, inte bestämmer vad som är Guds ord. Vi igenkänner det som är Guds ord genom de krav som Guds ord självt ger och genom att vi lär oss lyssna till Guds röst. På samma sätt bestämmer inte kyrkan Bibelns och Guds kanon – vi igenkänner den kanon Gud bestämt.

De böcker vi hittills kan sluta oss till är kanon

Med ovanstående krav kan vi sluta oss till att följande böcker är kanon;

• Matteusevangeliet (skrivet av aposteln Matteus)
• Markusevangeliet (kallas av kyrkofäderna aposteln Petrus memoarer – nedskrivna av hans medarbetare och sekreterare Markus, se 1 Petr 5:13)
• Johannesevangliet (skrivet av aposteln Johannes)
• 1-2 Petrusbreven (skrivna av Petrus)
• 1-3 Johannesbreven (skrivna av Johannes)
• Uppenbarelseboken (skriven av Johannes)

Detta är en tredjedel (9 av 27 böcker) av Nya Testamentet. Det rådde viss diskussion om författarskapet till 2 Petrusbrevet och 2-3 Johannesbreven i den tidiga kyrkan – en diskussion som slutade i favör för att de var författarna till breven.

Men Paulus då? Petrus bekräftar Paulus

Det har nog inte gått någon förbi att Paulus skrivit stora delar av Nya Testamentet. Dock var han inte en av de ursprungliga tolv apostlarna – skall han verkligen räknas som en apostel med samma auktoritet som Jesu tolv närmsta lärjungar? Det finns flera anledningar till att han bör räknas som apostel, även om han inte är en av de tolv. För det första så hävdar han själv många gånger att han är en apostel – och ingenstans i Skriften ser vi att de andra apostlarna ifrågasätter detta trots att de hade gott om chanser. Tvärtom verkar de samarbeta med och respektera Paulus vilket de inte hade gjort med en falsk lärare. För det andra talar Petrus om Paulus i 2 Petrusbrevet 3:16, där han skriver att folk förvrider det Paulus skrivit ”liksom de gör med de övriga Skrifterna” – Petrus likställer alltså alla Paulus brev med de övriga Skrifterna. För det tredje, kallas Paulus för apostel av Lukas i Apostlagärningarna, som också tydligt beskriver hur Paulus gjorde samma tecken och under som apostlarna, vilket var bekräftelse på hans apostlaämbete. För det fjärde så beskriver Apg 9:15 att Ananias fick ordet till sig att Paulus skulle bli utsänd (apostel) till hedningarna. Om Paulus kallelse var falsk hade denne Ananias kunnat dementera berättlesen. (Det tjusiga i att Lukas oftast namnger sina källor är att han faktiskt utmanade samtiden till att fråga källorna personligen. Detta är en detalj som gör mitt jobb som apologet betydligt lättare!) Och som sista punkt, bekräftar praktiskt taget hela kyrkohistorien Paulus som hedningarnas apostel.

Således har vi bekräftat följande böcker som tillhörande Guds kanon;

• Romarbrevet
• 1-2 Korintierbrevet
• Galaterbrevet
• Efesierbrevet
• Filipperbrevet
• Kolosserbrevet
• 1-2 Tessalonikerbrevet
• 1-2 Timoteusbreven
• Titusbrevet
• Filemonbrevet

Det råder viss diskussion om huruvida pastoralbreven 1-2 Timoteusbreven och Titusbrevet är skrivna av Paulus, men kyrkohistorien på det stora hela (även om viss diskussion fanns även där) bekräftar att de är skrivna av Paulus. Forskningen lutar mot att Paulus inte skrev just de breven – men ärligt talat ifrågasätter jag starkt att några forskare på 1900-2000-talet skulle veta bättre än de som levde under första och andra århundradet!

Om vi köper den traditionella synen på författarskap har vi nu etablerat 22 av 27 böcker i NTs kanon!

Paulus bekräftar Jakob och Lukas

Jakobs brev är traditionellt angivet att vara skrivet av Jakob, Herrens bror, som omvände sig först efter Jesu död och uppståndelse. Han var inte en av de usprungliga 12 apostlarna, men Paulus kallar honom potentiellt för apostel i Gal 1:19, och han var en av pelarna i den tidiga kyrkan enligt Gal 2:9. Det är möjligt att han tog en annan (faktisk) apostel Jakobs plats efter att denne dog martyrdöden tidigt. Alltså är hans brev troligtvis apostoliskt. Det möter även kravet på ortodoxi och bevarande, samt katolicitet.

Paulus bekräftar även Lukas som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. I 1 Tim 5:18 skriver han ”Skriften säger: Du ska inte binda för munnen på oxen som tröskar, och: Arbetaren är värd sin lön.” Det första citatet är från 5 Mos 25:4, men det andra citatet är från Luk 10:7. Paulus refererar alltså till orden i Lukasevangeliet som Skriften. Lukas bekräftas inte själv som apostel – men han intervjuar och skriver ner apostlarnas ord. Därför kallades även hans evangelium för apostlarnas memoarer av vissa kyrkofäder. Med både en apostels bekräftelse, och faktumet att innehållet i evangeliet och Apostlagärningarna är renlärigt och apostoliskt (alltså ”från apostlarna”), kan vi konstatera att dessa böcker tillhör Guds kanon.

Nu har vi bekräftat 25 av 27 böcker!

Judas brev

Judas brev kan ha blivit skrivet av aposteln Judas (inte Iskariot), Jakobs son, även kallad Taddeus (Luk 6:16). Det kan också ha varit skrivet av Jakobs bror (Jud 1:1), där Jakob troligtvis syftar på författaren till Jakobs brev – båda dessa var bröder till Jesus (Matt 13:55) Det är ett väldigt kort brev, men det hävdar självt att det för vidare vad apostlarna lärt (v.17-18, citerar 2 Petr 3:3), och utgår från GT:s berättelser (v.5-16)

Brevet uppfyller alltså kravet på ortodoxi, troligtvis apostolocitet, kravet på katolicitet eftersom i princip alla traditioner godkänt det, samt bevarande. Det innehåller inte profetior så att man kan bekräfta eller avvisa det kravet. Sammantaget hör den hemma i NT:s kanon.

Hebreerbrevet

Traditionellt (till typ 1500-talet) attribuerat till Paulus, är detta kanske det svåraste brevet i efterhand att identifiera författaren till. Det har inte Paulus vanliga inledningshälsning utan går direkt in i undervisning – men brevet har Paulus vanliga avslutning (Hebr 13:25) som enligt Paulus själv kan vara hans signatur (2 Tess 3:17-18). Vidare nämner brevet ”vår broder Timoteus” (Hebr 13:23), som var en nära medarbetare till Paulus som inte nämns i något av de brev Paulus inte skrev. Brevet verkar skickas från Italien (13:24), där Paulus verkade en tid. Brevet har en mycket mer avancerad stil än resten av Paulus brev, varför många tror att det kanske inte var Paulus själv utan någon som stod honom nära. Vanliga förslag är Apollos, Lukas eller Barnabas. I texten finns dessutom en viss antydan att författaren själv kanske inte är apostel, även om den hävdar apostolisk koppling i undervisningen (Hebr 2:3)

Även om brevets författare är okänd så kan vi fundera kring övriga krav: texten är bevarad, texten är renlärig, och texten är erkänd av kyrkan genom tiderna som ett av de viktigaste breven i hela NT. Innehållet är apostoliskt i bemärkelsen att det utgår ifrån apostlarnas undervisning och är skrivet medan apostlarna levde och därför hade kunnat bestridas av apostlarna. Sammantaget är brevet helt klart en god kandidat för kanon.

Således har vi bekräftat 27 av 27 böcker i NT:s kanon. Det ser inte ut som att vi fått in någon ”dålig” bok som inte hör hemma. Men har vi fått med alla bra böcker?

De apokryfiska böckerna

Jag kan inte gå in på varje enskild bok, men jag kan ge några generella tankar. Överlag kan sägas att om man läser texterna och kan sin Bibel är det inte minsta svårt att förstå varför samtliga förkastades.

Ca 150 e.Kr blev det vanligt med så kallade ”infancy gospels” som behandlar Jesu barndom. Eftersom de är så sena så är de inte apostoliska och hör inte hemma i kanon av den anledningen. Det är uppenbart hur dessa tillkom – folk läste de vanliga evangelierna och ville ”fylla i luckorna”. Ett typiskt drag hos mänskliga berättare som inte varit vittnen egentligen.

Först ut bland dessa verkar Jakobsevangeliet vara – ett evangelium som belägger ”Marias eviga jungfrudom” och annat märkligt. Det kan förkastas för att det inte är renlärigt – vilket också är anledningen till att den tidiga kyrkan förkastade det. Evangeliet hävdar att det är skrivet av Jesu halvbror Jakob, men är en pseudoepigraf – man vet att den är skriven under falskt namn, vilket är skäl nog att förkasta den. Ett annat populärt ”barnevangelium” är Tomas barnevangelium (inte att blanda ihop med det mer kända Tomasevangeliet), där Jesus i unga år dödar en pojke som råkar ”sprida” vatten som Jesus samlat. Han dödar en annan pojke som råkar springa in i honom. Jesus är helt enkelt ganska mordisk i detta evangelium, varför det inte är minsta renlärigt. Efter dessa två kommer en kavalkad med ”evangelier” som hämtar information från dessa två, t.ex. Matteus pseudoevangelium.

Ett annat känt exempel bland apokryferna är Tomasevangeliet som innehåller lösryckta (påstådda) citat ur Jesu undervisning. Enligt denna bok kan inte kvinnor bli frälsta om de inte blir män först… som sagt, inte svårt att förstå varför de inte inkluderades i Skriften.

Jag skulle kunna hålla på ett tag – om ni har en kandidat ni funderar på så skriv, så kan vi kolla på den! Men som sagt – de är samtliga för sent skrivna och dessutom är många tydliga förfalskningar, vilket är skäl nog att de uteslöts ur kanon. Även om några få relativt renläriga apokryfer finns, är dessa inte skrivna av apostlarna eller godkända av apostlarna. Ett sådant exempel är till exempel Hermas Herden, som förkastades av kyrkofäderna just för att det var skrivet ”i vår tid” samt inte av apostlarna¹, även om den var god kristen teologisk litteratur.

Sammanfattning

Från Skriften ser vi krav på vad som får ingå i Helig Skrift. Krav på texterna är att de är 1) Renläriga 2) Profetiska 3) Bevarade 4) Apostoliska 5) Erkända av Jesu lärjungar i stort (katolicitet).

Samtliga 27 böcker i NT stämmer, såvitt vi vet, in på alla dessa krav. Samtliga apokryfer utesluts. Därför är NT:s kanon precis som den ska vara. Inga böcker kan tillkomma, för inga böcker skrivna efter ca 100 e.Kr kan uppfylla kravet på apostolicitet.

¹: Muratoriska fragmentet, skrivet 170 – 400 e.Kr, Finns diverse översättningar, se t.ex. denna. ”The Pastor” kallas texten och nämns i slutet.