Författare

Sebastian Ibstedt är ordförande för Svenska Apologetiksällskapet sedan 2022. Han är intresserad av allt som har med apologetik att göra, speciellt ämnen i gränslandet mellan vetenskap och kristen tro. Sebastian är mikrobiolog och doktorerade vid Göteborgs universitet 2015. Han arbetar som läkare inom medicinsk genetik. Han bor i Malmö med hustru och dotter. Läs mer på Sebastians föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 14 juni 2022Ämnen: Gud, Guds existens1 kommentarEtiketter: , , , 3193 ord16 minuters läsningvisningar: 227

Dela inlägget!

Om Gud finns, varför visar han sig inte? Del 2: Om doldhetsargumentet mot Guds existens

Doldhetsargumentet mot Guds existens

I min förra artikel skrev jag att Guds doldhet kan ta sig uttryck på två olika sätt: En existentiell bemärkelse och en epistemisk bemärkelse. Existentiell doldhet innebär en känsla av att Gud är frånvarande, dold från tröst och ledning. Detta är vanligt förekommande i Bibeln, men är i sig inte ett ämne för skepticism eller otro. Vi ska nu titta närmare på epistemisk, dvs kunskapsmässig, doldhet. Detta handlar om att man tycker att bevisen för Guds existens är otillräckliga och detta ser man som skäl för att antingen vara skeptisk till Guds existens eller att rentav se Guds icke-existens som mer trolig än hans existens. Friedrich Nietzsche menade exempelvis att Guds doldhet utgör ett skäl för skepticism: “En gud som är allvetande och allsmäktig som inte ens förvissar sig om att hans skapelser förstår hans avsikter – kan det vara en god gud?” (1997, 52 st. 91) En gud som tillåter människor att tvivla och sedan håller dem moraliskt ansvariga för detta är en ondskefull gud enligt Nietzsche. Argumentet kan formuleras på många olika sätt. Här är en variant:

  1. Om Gud existerar så är han god och allsmäktig.
  2. I så fall vill han och kan se till att människor ska känna honom.
  3. I så fall borde det inte finnas någon rationellt befogad otro och inga ärliga ateister.
  4. Men det finns ärliga ateister som har en rationellt befogad otro.
  5. Därför finns inte Gud.

Jag kommer här, liksom filosofen Douglas Groothuis (2022, 433–447), att försvara premiss 1 och förneka premiss 2 för att visa att slutsatsen 3 inte stämmer. Men låt oss först se hur vi ska närma oss frågan om Guds existens och doldhet. 

Förutsättningar för kunskap om Gud

Det är ofrånkomligt att vi människor hyser tvivel om tillvaron. Om man är en ändlig och beroende varelse så har man inte den fulla bilden av verkligheten, och allra minst av en oändlig, evig och självexisterande Gud. Detta i sig är inte skäl att ge upp sökandet, mer än vår begränsade kunskap är skäl att vi ska sluta ägna oss åt vetenskap. Att vi saknar säkra bevis på Guds existens bör i stället leda till ett djupare sökande. Så länge Guds existens inte har uteslutits finns det knappast någon viktigare fråga. Förutom att människan är skapad som en ändlig varelse är hon dessutom drabbad av syndens konsekvenser vilket påverkar inte bara förnuftet utan även vår omdömesförmåga och våra moraliska bedömningar. Enligt filosofen Alvin Plantinga har synden lett till en “kognitiv dysfunktionalitet”. Ytterst är det vår relation med Gud som blivit lidande. Plantinga är värd att citera på engelska:

“The most serious noetic effects of sin have to do with our knowledge of God. Were it not for sin and its effects, God’s presence and glory would be as obvious and uncontroversial to us all as the presence of other minds, physical objects, and the past. Like any cognitive process, however, the sensus divinitatis can malfunction; as a result of sin, it has indeed been damaged. Our original knowledge of God and his glory is muffled and impaired; it has been replaced (by virtue of sin) by stupidity, dullness, blindness, inability to perceive God or to perceive him in his handiwork. Our knowledge of his character and his love toward us can be smothered: it can even be transformed into a resentful thought that God is to be feared and mistrusted; we may see him as indifferent or even malignant.” (2000, 214–215)

Synden och bortvändheten från Gud får alltså förödande kognitiva följdverkningar enligt Plantinga. Sensus divinitatis, vårt andliga medvetande grumlas och vår kunskap om Gud fördunklas. Syndens huvudsakliga kognitiva påverkan har enligt Plantinga att göra med relationer – relationen till oss själva, till andra människor och till Gud. Relationen till den övriga skapelsen har inte påverkats lika mycket.

Den Gud som den kristna tron handlar om är därmed inte något som vi kan bevisa som en matematisk slutsats eller något vi kan bemästra intellektuellt. När vi söker Gud måste vi göra det på hans villkor. Skepticismen och tvivlet kan därför inte vara en slutstation utan endast en station på vägen för att söka vidare. En som förstod detta var matematikern Blaise Pascal som skrev att enligt kristendomen bör vi förvänta oss en viss tvetydighet i skapelsen. Pascal menade att om världen existerade enbart för att informera människor om Guds existens så skulle detta ha varit synligt i varje detalj. Men det är inte därför Gud har skapat världen, utan den existerar genom och för Jesus Kristus, för att övertyga människor om både deras förtappelse och deras behov av omvändelse. Allting i världen syftar till dessa två ting enligt Pascal. Skapelsen uppvisar inte en fullständig avsaknad av det gudomliga men inte heller en manifest närvaro av det, utan en närvaro av en Gud som döljer sig själv (Pascal 2020, 89, 93 [avs. 556, 586]). Detta är precis vad Bibeln säger: “Du är sannerligen en Gud som döljer sig.” (Jes 45:15)
Pascal noterar att en religion som inte erkänner att Gud är dold kan inte vara verklig, och en religion som inte förklarar varför är inte instruerande. Den kristna religionen gör båda dessa delar, menar Pascal: Om det inte fanns något dunkel skulle vi inte komma till insikt om vår förtappelse och om det inte fanns något ljus skulle vi inte ha något hopp om frälsning. Alltså, skriver Pascal, att Gud är delvis dold och delvis uppenbarad är både rätt och nyttigt för oss, för “det är lika farligt för människan att känna Gud utan att känna sin ringhet som att känna sin ringhet utan att känna Gud.” (1911, 102 [avs. XII:3], jfr 2020, 93 [avs. 586])

Pascal menar alltså att det är för vår frälsnings skull som Gud är delvis dold och delvis uppenbarad. De gudomliga bevisen tvingar sig inte på någon. De menar den med ett öppet sinne och hjärta att ta ställning, men de betvingar inte. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig med ovedersägliga bevis. Pascal invänder dock att det finns skäl att tro inte bara att antalet omvändelser till Kristus inte hade ökat, utan snarare att det hade varit rent kontraproduktivt om Gud hade bevisat sin existens med full tydlighet.

I CS Lewis bok Häxan och Lejonet förklarar fru Bäver för Susan att om det finns någon som kan se Aslan i ögonen utan att darra i knävecken så är han antingen modigare än de flesta eller också helt simpelt dum. “Det är klart att Aslan är farlig”, fyller herr Bäver i. “Men han är god. Han är ju kung, vet jag.”(Lewis 2008, 52) Aslan är inte ett tamt lejon. Vill man närma sig honom så sker det på hans villkor. Det görs med respekt och med ödmjukhet. Det är likadant med Gud – vi måste söka honom på hans villkor. Sådan ödmjukhet var inget för Nietzsche, som snarare såg ödmjukhet som ett symtom på moralisk svaghet än en dygd. Nietzsche fann (så vitt vi vet) aldrig Gud, och eftersom han inte ville söka Gud på Guds egna villkor är det kanske inte så konstigt.

Pascal förklarar att kunskapen om Gud är villkorad utifrån hur vi ställer oss till den. Visst hade Gud kunnat uppenbara sig så att det inte fanns något som helst tvivel om hans existens och väldiga natur. Detta, skriver Pascal, kommer han att göra på den yttersta dagen då de döda ska uppstå och himmel och jord ska förtäras. Men när han kom i ödmjukhet för 2000 år sedan gjorde han inte på det sättet. Han blev avvisad av många människor och valde att utlämna dem åt deras egen fria vilja. Därför skulle det inte vara rätt, skriver Pascal, att överbevisa de ovilliga genom övertydliga bevis, men inte heller att vara så pass dold att de som ärligt söker honom inte skulle finna honom. Gud vill visa sig för dem som söker honom med ett öppet och ödmjukt hjärta, och samtidigt dölja sig för de som undviker honom och inte är beredda att ödmjuka sig. Därför har han sett till så att kunskapen om honom är synlig för den som söker honom men inte för den som inte söker honom. Pascals slutsats: “Det finns tillräckligt med ljus för dem som vilja se, och tillräckligt dunkel för dem som vilja fortfarande leva i mörker.” (1911, 101 [avs. XII:2], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Givet att Gud är god och allvetande tror jag att den som är ärlig i sitt sökande efter Gud förr eller senare kommer att få den uppenbarelse som behövs för att komma till en frälsande tro.

Att känna till Gud och att känna Gud

Det är också viktigt att påpeka att Gud inte i första hand är intresserad av att vi ska känna till enbart att han existerar. Om det slutar med att vi lägger till ytterligare ett föremål till vår ontologiska inventarielista är det förmodligen bättre att låta bli. Även de onda andarna tror att Gud är en, och bävar (Jak 2:18) men inte hjälper det dem. Gud är intresserad av att ha en kärleksfull gemenskap med människor – det är detta som frälser, inte att veta att Gud existerar. Själv tror jag att Gud har s k medelkunskap1 vilket bl.a. innebär att Gud vet exakt vad som krävs för att var och en ska komma till en rationell och frälsande tro på honom. I så fall kan Gud förse var och en med just den nivå av uppenbarelse som vi behöver men har ingen anledning att ge mer uppenbarelse än så. Om han vet att en person inte är i ett mottagligt tillstånd så finns det ingen anledning för Gud att ge uppenbarelse som personen inte kan hantera. Konsekvensen av detta blir Pascals slusats at det finns tillräckligt med ljus för den som vill se och tillräckligt med dunkel för den som är av motsatt inställning.

Bertrand Russell planerade att säga “Not enough evidence, God! Not enough evidence!” ifall han till sin förvåning skulle ställas inför Gud på den yttersta dagen och behöva för­svara sin otro. Men om Gud har medelkunskap kan ingen anklaga Gud för orättvisa – att vissa har bättre förutsättningar för att komma till tro än andra. Gud kan nämligen i så fall svara: “Jag visste att även om jag hade gett dig överväldigande bevis så hade du ändå inte trott.” Invändningen “om Gud bara skulle visa sig på ett tydligt sätt så skulle jag tro”, kan stämma för en person som ärligt söker efter Gud, men en person som inte vill tro att Gud existerar kan alltid hitta ursäkter. Om Gud skulle visa sig skulle man t ex kunna förklara det med en hallucination, tillfällig sinnesförvirring etc. Gud, om han har medelkunskap, vet i förväg vilken vår respons blir och har ingen anledning att ge oss en uppenbarelse om han på förväg vet att vi kommer att bortförklara den som en hallucination.

Vi redan sagt att Gud inte är intresserad främst av att göra sin existens känd, utan av att människor ska ta emot hans frälsande nåd och överlåta sina liv åt honom. Det finns inga garantier för att det ena leder till det andra, dvs bara för att man vet att Gud existerar så följer inte automatiskt att man omvänder sig från sin synd och överlåter sitt liv till Kristus, och varför skulle i så fall Gud ge en uppenbarelse att han existerar som övervinner syndens destruktiva kognitiva effekter? Det är inte bristen på bevis utan oviljan att omvända sig som tycks vara grundproblemet, som Nietzsche erkände i sin sista bok The Antichrist: “The thing that sets us apart is not that we are unable to find God, either in history, or in nature, or behind nature—but that we regard what has been honoured as God, not as ‘divine,’ but as pitiable, as absurd, as injurious; not as a mere error, but as a crime against life. …. We deny that God is God. … If any one were to show us this Christian God, we’d be still less inclined to believe in him.” (1923, 135 [avs. 47]) För Nietzsche var det inte Guds doldhet eller bristen på bevis som var problemet, utan en ovilja att ödmjuka sig inför Honom oavsett bevisen. Personligen tror jag att för en människa med Nietzsches sinnelag är det bättre att inte ha övertygande bevis om Guds existens och att det därför är av barmhärtighet som Gud inte uppenbarar sig tydligare.

Den som söker kommer att finna

Avslutningsvis kan sägas att det finns många goda skäl att tro på Guds existens. Kosmologiska, ontologiska, teleologiska, moraliska, erfarenhetsmässiga etc. Det finns också flera historiska skäl att tro att Jesus uppstod från döden. Om något av dessa argument är sunt så är Gud inte dold. Dessutom tycks tron på Gud vara något naturligt för människan, liksom att vi tror på andra medvetanden och på fysiska föremål (se Är tron på Gud något medfött?). Därför kan Paulus skriva: ”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Rom 1:18-20) Gud vill å andra sidan att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen (1 Tim 2:4). Pascal formulerade det: “Gud vill, att alla människor skola varda frälsta. Och för dem, som söka frälsningen, öppnar han äfven vägen till den.” (1911, 100 [avs. XII:1], jfr 2020, 68–69 [avs. 430]) Han känner vårt hjärta och våra tankar och för den som är beredd att följa honom så ger han de skäl som behövs – vare sig det är genom den helige Andes vittnesbörd och en inre erfarenhet eller genom naturteologins argument.

 

När det gäller argumentet ovan mot Guds existens tror jag alltså att premiss 1 stämmer. Gud är god och allsmäktig och vill att alla människor ska komma till insikt om sanningen och till en frälsande tro. Han kommer att ge var och en den uppenbarelse som är nödvändig för en sådan insikt. Om Gud existerar finns ingen rationellt befogad otro. I så fall är premiss 2 felaktig. Enligt Romarbrevet 1 är kunskapen om Gud tillgänglig för alla, och det finns, som Pascal skrev, tillräckligt med ljus för den som vill se. 

Hur bör man då som skeptiker närma sig frågan om Guds doldhet? Hur undviker man Nietzsches misstag? Den som söker Gud behöver göra det med respekt och på hans villkor. Kanske kan vi be med i “Fader vår” och låta oss formas av orden:

  • “Helgat varde ditt namn” – Gud är helig och den som är närmar sig honom behöver göra det med respekt och ödmjukhet.
  • “Tillkomme ditt rike” – Det är Guds rike, Hans ambitioner och planer som är viktiga, inte våra egna.
  • “Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” – Vi behöver vara beredda att lyssna till och lyda Gud, även när det går emot vår egen vilja. I lärjungaskapet vill vi att vår vilja ska bli mer lik Guds vilja.

Bönen visar på det sinnelag som bör råda hos den som söker Gud. Är vi beredda att göra det på dessa villkor? Annars måste vi fråga oss om Guds doldhet beror på att det är han som är frånvarande eller om det är vi som har vänt oss bort från honom.

Jag har i den här artikeln egentligen inte bevisat att det kristna svaret på Guds doldhet är korrekt men att det är en möjlig och, ur ett kristet perspektiv, rimlig förklaring. Detta är tillräckligt för att det inte ska vara något lyckat argument mot Guds existens, speciellt i ljuset av alla positiva argument för Guds existens som presenteras på den här bloggen.

Fotnoter

  1. Medelkunskap (”middle knowledge”) innebär att Gud har kunskap om vilka fria val som vi kommer att göra i varje möjlig situation som vi kan ställas inför. Molinism är en teologisk teori som säger att Gud har sådan medelkunskap. Den ger en lösning på problemet med hur mänsklig fri (”libertariansk”) vilja kan vara förenlig med Guds kunskap om framtiden. Enligt molinismen känner Gud till vilka fria val vi skulle göra i varje möjlig situation och kan därmed välja att skapa just en sådan värld där vi av fri vilja gör sådant som är i linje med Guds plan, till skillnad från någon annan möjlig värld där vi inte väljer att göra det.

Referenser

Groothuis, Douglas. 2022. Christian Apologetics: A Comprehensive Case for Biblical Faith. IVP Academic.

Lewis, Clive Staples. 2008. Häxan och lejonet. Bonnier Carlsen.

Nietzsche, Friedrich. 1923. The Antichrist. Översatt av H. L. Mencken. New York: Alfred A. Knopf.

———. 1997. Daybreak: Thoughts on the Prejudices of Morality. Redigerad av Maudemarie Clark och Brian Leiter. Cambridge Texts in the History of Philosophy. Cambridge University Press.

Pascal, Blaise. 1911. Tankar i religiösa frågor. Översatt av C. V. Modin. Stockholm: Fahlcrantz & c:o.

———. 2020. Pensees. Översatt av Jonathan Bennett. www.earlymoderntexts.com.

Plantinga, Alvin. 2000. Warranted Christian Belief. Oxford University Press.

En kommentar

  1. Christer Brodén 20 augusti 2022 at 17:11

    Det här hänger väl ihop med gudsbilden. Jag skrev om det i en annan kommentar i denna blogg:

    ”En väldigt gammal och spridd gudsbild: Gud är ett hav av medvetande. Människan är en droppe av havet. Utan hav ingen droppe.

    Invändningen är att medvetandet skapas i ett tröskverk du har mellan öronen. Det har dock inte ännu bevisats. Forskningen om medvetandet innehåller något som kallas ”the hard problem”.

    Så länge det och jag tror en del andra problem inte är lösta, har du svårt förklara var din droppe medvetande kommer ifrån. Tidsfråga? Ja, tro det om du vill. Tro!

    Du kan även tro så här: Medvetande har likt vatten flera aggregationsformer. I stället för is, vatten och ånga kan medvetandet vara tankar, skeenden och materia m.m.

    Medvetandet skapar genom att vara det skapade. Jahvé, Jag Är! Allt är Gud. Det finns inget annat och inget är illusion. Panteism är fel ord, då Gud inte besjälar något, Han är.”

    Gud visar sig alltså, men droppen är ju inte Havet. Vi droppar är bristfälliga. Bara Havet är fulländat. Allt medvetande är dock reflekterande, inte minst Havet. Därför ser vi droppar våra fel och brister avspeglade i Havet. Den spegelbilden är vår värld!

    Det är Spegelns bild, men även vår, betraktarnas. Om bilden/världen vore god, skulle Gud inte vara sanningsenlig. Vi är här för att lära oss något om oss själva. Vad lär vi oss, om Läraren säger att vi har rätt, när vi har fel?

    Den onda människan skall dö och den goda födas, när vi äter av kunskapen. Död och återuppståndelse.

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer