Författare

Hajdi Moche är en av bloggarna och har tidigare varit styrelseledamot i Svenska apologetiksällskapet under flera år. Hennes intresse för goda skäl till tron var en viktig, bidragande faktor till att hon blev kristen år 2016. Hon har sedan dess haft ett brett intresse av apologetik, bland annat i ämnen relaterat till vetenskapsfilosofi, psykologi och Jesus uppståndelse. Hajdi är legitimerad psykolog och jobbar vid Linköpings universitet som doktorand. Hon är gift och bor i Malmö. Läs mer om Hajdi på hennes föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 12 februari 2018Ämnen: Uncategorized12 kommentarerEtiketter: , , , 1058 ord5 minuters läsningvisningar: 22

Dela inlägget!

När söker vi kontakt med Gud?

Det finns en låttext som jag tycker, och länge har tyckt, är väldigt intressant och träffande på ett lite bitterljuvt sätt. Det är Regina Spektors låt ”Laughing with”, som handlar om nyckfullheten i hur vi människor kan se på Gud i olika situationer av livet. Hon sjunger bland annat:

“No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God when the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late and their kid’s not back from the party yet

But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ’bout to choke
God can be funny
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious, ha ha”

Denna låttext innehåller väldigt mycket insiktsfulla fraser, som träffar an på något viktigt om hur vi människor många gånger förhåller oss till Gud. När livet är enkelt, när saker rullar på och när det mesta känns stabilt så kan det vara väldigt enkelt att avfärda Gud och en tro på något högre än oss själva. Då finns det (som jag skrivit om tidigare,  här och här, på bloggen) inget behov av Gud eller man vill inte ha något med Honom att göra. Vi upprätthåller oss själva och tycker vi har kontroll över läget, så vi behöver inte någon form av Överhet som ska leda oss eller – som vi kanske upplever det – bestämma över oss mot vår vilja. Då är det enkelt att till och med tycka att Gud är skrattretande.

Däremot – när livet inte är enkelt – utan när vi kämpar och smärtar, när olyckan är framme eller när någon vi älskar ligger på dödsbädden eller till och med dör, så förvandlas ibland något i oss.  Tankarna om Gud tycks då gå från att vara intellektuella och sakliga (”Gud finns inte”) till att bli mer personliga och relationella (”Vem och var är du, Gud?”). Då kan många, oavsett om man tidigare trott på Gud eller inte, plötsligt knäppa sina händer för att be en bön eller titta upp mot himlen och hoppas på att omständigheterna förändras. Det är intressant och förunderligt, eller hur? Och vad står det för?

Jag tror ett svar på detta kan hittas i vad vi vet om relationers kraft i människors liv. Vi vet från olika forskningsfält (framförallt psykologin) att det är äkta, relationella erfarenheterna som förändrar och berör oss människor. Det är till stor del i relationer som vi skapas och får vår begreppsvärld. Dessa relationer är, förhoppningsvis, positiva och något som bygger upp, men ibland är de destruktiva. Tydligast kan detta ses i barns utveckling. Ett barn utvecklas positivt genom relationer med vuxna som tar hand om, leder och tonar in till barnets behov. Men ett barn kan likväl ”förstöras” om det växer upp utan varma, omhändertagande relationer under sina första år.

Samma sak kan man se ske i samtalsterapi. Det är i mötet med en annan människa, som är empatisk och som visar värme, som läkning och förändring kan se. Med den nya relationella erfarenheten känner vi oss (förhoppningsvis) mindre ensamma och mer hela. Ofta är det sådana erfarenheter som vi behöver och längtar efter i stunder av smärta, när olyckan är framme, när vi lider och när vi behöver stöd. Vi längtar då ofta efter en relation med någon som kan rädda eller hjälpa oss – från lidande, skam, oro, oförlåtelse, smärta och ångest. Det kanske delvis är därför människor, som vanligtvis är icke-troende, kan vara benägna att vända sig till Gud. Vad som sker när livet inte längre ”tillåter” att man ignorerar, skrattar åt eller avfärdar Gud är kanske att man öppnar upp för en kontakt med Gud. Och det är när vi möter någon på ett personligt sätt, istället för att bara enbart ha det i tankarna, som förändring kan ske.

Så vad försöker jag säga? Jo, att Gud (och alla de associationer som finns kring honom, vilka skiljer sig åt mellan människor) kan tänkas vara skrattretande i våra ”starka” stunder, men i stunder när svårigheter och lidande kommer så uppstår ibland en längtan efter Gud, även för de som annars inte tror. Då uppstår en längtan efter en läkande och hjälpande kontakt. Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom – och bevisade det när Jesus hängde på korset – kan peka oss mot att vår längtan mitt i lidandet hör ihop med Guds vilja. Så för dig som i dagsläget inte tror på Gud, se Gud som en möjlighet till en himmelsk relation – mer perfekt än någon annan relation (passande dagen till ära, då alla hjärtans dag främst handlar om viktiga relationer). Och för oss som tror; låt oss komma ihåg att Gud vill ha vårt hjärtas längtan efter att lära känna och följa honom, så han kan fortsätta leda oss till livets källa.

12 kommentarer

  1. Johan Franzon 14 februari 2018 at 22:20

    Om jag har förstått din tes rätt, så menar du att livskriser är gynnsamma för gudstro. Jag är övertygad om att många kommer till tro via en livskris. Men för att kunna avgöra om livskriser på det stora hela är gynnsamma för gudstro, bör vi även ställa denna fråga: hur många förlorar sin tro via en livskris? Om det visar sig att de som förlorat sin tro därför att de upplevt att Gud inte svarade när nöden var som störst är fler än de som kommit till tro därför att de upplevt ett svar, ja då är livskriser på det stora hela inte alls gynnsamma för gudstro. Så jag efterfrågar helt enkelt lite statistik för att se hur denna balans ser ut.

    • Profilbild
      hajdimoche 16 februari 2018 at 20:15

      Nja, det är inte riktigt min tes. Men din tolkning av min text och din efterfrågan var intressant för det. Vore intressant att se sådan statistik, men jag vet inte om sådan finns.

  2. Anders Åberg 14 februari 2018 at 23:19

    Eller mycket mer kortfattat ”God of the gaps”. Vi tar till Gud när svårbegripliga hotfulla saker händer.
    Där har du också förklaringen till att religionen tenderar att minska i demokratiska samhällen med välutbildad befolkning. Hoten är färre och förståelsen för verkligheten är större.

    • Profilbild
      hajdimoche 16 februari 2018 at 20:19

      Nej, det är inte samma sak som god of the gaps tycker jag. Är människors behov och sökan efter kärlek eller relationer också en form av gap då?
      Däremot är dina två sista meningar liknande det resonemanget jag lyfte i mitt första blogginlägg (”Behövs gud?”), att samhället som det är idag tycks skapa en illusion/konstruktion av att Gud är överflödig och inte nödvändig för vårt liv. Dina sista meningar tyder på att du håller med om den tanken/konstruktionen, medan jag tror att den slutsatsen inte är tillräckligt underbyggd. Men den diskussionen hör inte riktigt till just detta inlägg, utan det inlägget.

      • Anders Åberg 17 februari 2018 at 09:19

        Gud ÄR ett gap! Han plockas bara fram när det gäller sådant som vi inte kan förklara på annat sätt. Så har religionernas historia alltid sett ut. När han väl finns i människors huvuden så blir det naturligt att be honom om allt möjligt.
        Att vetenskapen plockat bort dom gudomliga förklaringarna en efter en säger oss att det var dom som var illusioner. Att några religiösa förklaringar/gap, finns kvar säger oss inte att vetenskapen är en illusion. Du resonerar helt bakvänt här Hajdi.

        • Profilbild
          hajdimoche 18 februari 2018 at 12:43

          Hör att du är övertygad om att så är fallet, men jag håller inte alls med. Gud är inte ett gap. Det är fel ände att börja, utan det är tack vare allt vi vet, med till exempel vetenskap, som vi kan se bevis på Guds existens. Det är alltså det som vi vet som pekar på Gud och inte det vi inte vet. Vi vet t ex inte vad mörk materia i universum är (än) men det betyder inte att det pekar på att Gud finns, utan det är vetskapen om hur universum är justerad som vi kan se manifestation av Guds existens.

          • Anders Åberg 18 februari 2018 at 13:01

            All vetenskap, från dom gamla grekerna och framåt, kanske rentav ännu tidigare, har visat motsatsen till det du skriver. Gudomliga ingripanden och i många fall gudarna själva har fått överges i massomfattning för att vetenskapen har hittat bättre förklaringar.
            Det finns inget annat mänskligt tankebygge som har haft så konsekvent fel genom historien som religionerna.

            Jag tror inte heller på det du skriver. Det finns helt enkelt inga bevis för Guds existens. Allt det vi kan säga att vi vet pekar på naturliga förklaringar. Det enda religionerna någonsin haft som argument är tvärtom sådant vi inte vet och så är det än idag.
            Frånvaro av kunskap är ditt enda halmstrå Hajdi.

            Universum är dessutom justerat på ett sätt som utesluter liv i princip överallt. Liv är ett otroligt sällsynt undantag i universum och det pekar mycket tydligt på att ingen intelligens ligger bakom.
            Exakt varför universum ser ut som det gör är däremot ett sk. gap.

  3. Annie Svensson 15 februari 2018 at 18:57

    Hej!

    Min reaktion på din text är följande:
    Att du betonar vikten av att sätta relationer i centrum håller jag verkligen med om. Däremot håller jag inte med dig om att relationen till Gud skulle vara den perfekta relationen. Det finns inga perfekta relationer. Så det är bara önsketänkande. Och om det krävs det att en människa på något sätt mår dåligt för att vända sig till Gud, är varken perfekt eller jämlikt. En relation som bygger på underkastelse och behov av tröst är ingen perfekt relation.

    Om en människa som känner sig stark och mår bra beslutar sig för att inleda en relation med Gud är en sak, men en tro som parasiterar på utsatthet och olycka känns helt enkelt motbjudande.

    Utmaningen är att leva med det icke-perfekta och ofullkomliga. Det kanske kan kännas skrämmande. Men är inte mindre vår verklighet för den sakens skull.

    Vänligen,
    Annie Svensson

    • Profilbild
      hajdimoche 16 februari 2018 at 20:26

      Hej Annie!
      Håller med dig om att relationer människor emellan aldrig är perfekta, för att vi människor inte är perfekta.
      Jag hävdar absolut inte att man måste må dåligt för att vända sig till Gud, utan jag lyfte en observation att människor ibland tycks göra det i sådana lägen.
      Jag gömmer mig inte på något sätt för verkligheten av att relationer är icke-perfekta och svåra. Det är jag mycket medveten om och accepterar samt försöker lyfta åtgärder som undanröjer hinder för att skapa så goda relationer som möjligt (t ex främja bra former av kommunikation). Så om du gör den slutsatsen av texten och hur en relation med Gud ter sig, så tycker jag faktiskt det är en orättvis tolkning.
      Vänligen, Hajdi.

  4. Annie Svensson 16 februari 2018 at 22:13

    Hej Haijdi!

    Tack för det svar.

    Du skriver: Och Gud blir då mer än en tanke; Han blir den perfekta relationen som både hjälper och räddar. Så att Gud skapade oss just för att ha en relation med honom…”. I ditt svar skriver du att relationer mellan människor aldrig är perfekta, för att vi människor inte är perfekta.
    Hur kan en relation mellan någon som är perfekt (guden), och någon som inte är perfekt (människan), vara jämlik? Men jag antar att relationen då är ojämlik? Guden står över människan?

    Som jag ser det är ojämlika relationer inte perfekta – och det bästa vi kan göra är att bli medvetna om det. Det är enbart genom detta medvetandegörandet som vi kan försöka hantera det. Och det är alltid den som besitter övertaget som måste ta ett steg tillbaka. Men så har jag inte uppfattat den kristna guden. Det talas tvätom om ytterligare underkastelse som människan ska stå för. Men det kanske inte är så som du ser det?

    Vänligen,
    Annie Svensson

    • magnuslindborg 17 februari 2018 at 20:20

      En relation mellan förälder och barn kan vara i det närmaste perfekt (i alla fall väldigt bra), utan att för den skull vara jämlik. Relationens kvalitet beror uppenbarligen inte på att ”maktbalansen” måste vara densamma.

    • Profilbild
      hajdimoche 18 februari 2018 at 12:59

      Hej!
      En relations kvalité beror inte enbart på maktbalansen. Det finns inget inneboende krav på att en bra relation utgörs utav två perfekt jämlika parter. Makt(o)balans är egentligen ett dåligt utvärderingsmått för att avgöra om en relation är bra eller inte. I terapi så är man medveten om att det finns en maktobalans mellan terapeut och patient, men det betyder inte att relationen är dålig. Eller som jämförelsen mellan förälder och barn, som magnus skriver. Föräldern är den som har övertaget (och bör ha det också) och barnet ”underkastar” sig föräldern. Att underordna sig något har inte heller något med värdet av personen.

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

1 month ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer