Författare

Michael Jones har en masterexamen i vetenskapsfilosofi. Han har debatterat ateister över hela världen. Han är en före detta ateist/sekulär/icke-kristen. Han har YouTube-kanalen "InspiringPhilosophy".

Om inlägget

av Publicerat: 5 juli 2023Ämnen: Filosofi, MedvetandeKommentarer inaktiverade för Neurovetenskaplig evidens: Oreducerbart sinne (Del 1)Etiketter: , , , , , 3555 ord18 minuters läsningvisningar: 240

Dela inlägget!

Neurovetenskaplig evidens: Oreducerbart sinne (Del 1)

Redaktörens kommentar: Denna artikel är den första i en serie artiklar skrivna av Michael Jones (InspiringPhilosophy). Översättning av Richard Strong. Originaltitel: Irreducible Mind



Vad är du? Är du en framväxande egenskap eller en funktion av hjärnans kemi? Är du bara ett komplicerat arrangemang av partiklar? Är allt du är, bara resultatet av neuronernas aktivitet? Den populära berättelsen är att medvetandet på något sätt skapas av hjärnan och att allt vi tänker, drömmer eller känner bara är ett resultat av hjärnans kemi. Men mycket lite data stöder denna uppfattning och belägg hopar sig på att medvetandet inte är resultatet av hjärnans aktivitet, utan något mer. Det finns inget större mysterium än medvetandets problem för naturalister. Hur kommer mentala upplevelser, och själva medvetandet, fram ur icke-levande materia? Hur kommer det sig att ett organ som består av mitokondrie-fyllda celler, som din lever eller njure, kan generera medvetande, tankar och sinneskänsla? Trots narrativet i dagens samhälle, att hjärnan skapar medvetande, har vi helt enkelt inget sätt att förklara hur detta går till.

Medvetandets problem (för naturalister)

Under 2005, nämnde 125-årsjubileumsnumret av tidskriften Science att detta är en av de största frågorna som lämnats olösta (Kennedy & Norman, 2005). Neuroforskaren John Eccles skriver: ”Ingenstans i fysikens lagar eller i lagarna för de härledda vetenskaperna, kemi och biologi, finns det någon hänvisning till medvetande eller sinne.” (Eccles, 1994). Colin McGuinn säger: ”Problemet med materialism är att den försöker konstruera sinnet av egenskaper som vägrar att läggas ihop till mentalitet.” (McGinn, 2000). Jaegwon Kim säger: ”Hur kunde en serie fysiska händelser – små partiklar som trängs mot varandra i en elektrisk ström som rusar fram och tillbaka, och så vidare – plötsligt blomma ut till en medveten upplevelse … Varför skulle någon upplevelse smälta samman för molekylärbiologiska processer?” (Kim, 2019). Faktum kvarstår att det inte finns någon förklaring till hur sinnet eller medvetandet kan uppstå från fysiska egenskaper, och det fanns en stor mängd data som tyder på att medvetandet inte bara är en skapelse av hjärnprocesser.

Wilder Penfields problem

Det var decennier sedan som neuroforskaren Wilder Penfield började upptäcka antydningar på detta. Genom att applicera en elektrod på delar av hjärnan, kunde han tvinga patienter att göra flera saker. Han kunde få armar att röra sig ofrivilligt, vokalisera ofrivilligt och återkalla minnen, men det fanns ett viktigt undantag. I sina studier kunde han inte tvinga patienter att agera ofrivilligt. Han kunde med andra ord inte stimulera viljan. Det finns ingen plats i hjärnbarken där elektrisk stimulering får en patient att tro eller bestämma sig. Penfield sa: ”Jag är tvungen att dra slutsatsen att det inte finns några giltiga belägg för att varken epileptisk urladdning eller elektrisk stimulering kan aktivera sinnet.” (Penfield, 2015). Penfield hävdade att det saknades en orsakskraft i hjärnan som kunde förklara sinnets handlingar och avsikter. Han hävdade att sinnet inte fanns i hjärnans kemi och inte kan förklaras av det. Ingen av de handlingar som vi tillskriver sinnet har initierats av elektrodstimulering eller epileptisk urladdning. Om det fanns en mekanism i hjärnan som kunde göra vad sinnet gör, skulle man kunna förvänta sig att mekanismen skulle förråda sin närvaro på ett övertygande sätt genom bättre belägg på epileptisk eller elektrodaktivering. Penfield tillbringade en stor del av sin karriär med att leta efter den fysiska grunden för medvetandet i hjärnan, men ett sådant samband hittades aldrig.

Korrelation vs orsakssamband

Även om det fram till idag finns olika teorier baserade på korrelationer som finns i hjärnan, har inga belägg för en fysisk grund för medvetande visat sig existera. Det största problemet är att korrelationer mellan hjärnan och det medvetna sinnet förväntas existera, även om medvetandet inte reducerar hjärnans aktivitet eller funktioner. När det gäller substansdualism eller idealism skulle vi förvänta oss korrelationer i hjärnan med medvetandet. Så enbart korrelationer visar inte att hjärnan skapar medvetande. Det är att förväxla korrelation med orsakssamband. Korrelationer är det som behöver förklaras. Endast korrelationer är inte belägg på att sinnet är framväxande. Faktum är att forskare har påpekat att även om hjärnan skulle skapa medvetande är våra nuvarande metoder och teknik oförmögna att upptäcka det (Revonsuo, 2001).

Det visuella bindningsproblemet (för naturalister)

Ett annat problem som plågar neurovetenskapen är hur enhetliga uppfattningar uppstår. Till exempel lagrar olika delar av hjärnan information om ett föremåls färg och olika delar lagrar information om ett föremåls form, men det finns ingen plats där hjärnan kombinerar denna information till en enhetlig uppfattning. Detta kallas det visuella bindningsproblemet. Var kombinerar hjärnor information för att bilda en enhetlig uppfattning, som vi subjektivt upplever i verkligheten? 2013 publicerades en artikel i tidskriften Journal of Cognitive Neurodynamics med titeln The neural binding problem(s) och visade, från olika studier, att det visuella systemet i hjärnan har kartlagts fullständigt och att det inte fanns någon plats som kunde vara ansvarig för enande uppfattningar. Artikeln noterar att, efter att hela det visuella systemet kartlagts, kunde inget område potentiellt orsaka subjektiva upplevelser och förena uppfattningar. För att direkt citera från artikeln: ”Det finns nu överväldigande biologiska och beteendemässiga belägg för att hjärnan inte innehåller någon stabil, högupplöst, fullfältsrepresentation av en visuell scen, även om det är vad vi subjektivt upplever. Strukturen av primats visuella system har kartlagts i detalj och det finns inget område som kan koda denna detaljerade information. Den subjektiva upplevelsen är alltså okonsekvent med de neurala kretsarna” (Feldman, 2013). Med hela det visuella systemet kartlagt kan vi se det som osannolikt att hjärnan skulle kunna ge upphov till en enhetlig subjektiv upplevelse, och kan därför inte förklara hur våra uppfattningar kommer fram. Andra hypoteser finns i överflöd, gillar möjligheten att hitta neuroner, men en sådan modell har aldrig visat sig ha några empiriska belägg, än mindre förena uppfattningar. Således, en kärnfråga i sinnet, kan våra subjektiva upplevelser inte förklaras genom att bara titta på hjärnan. Den populära uppfattningen att belägg visar medvetande, eller sinnet, härrör från hjärnan, är faktiskt inte sant. Det finns flera hål som måste fyllas, om denna hypotes ska ha någon vikt. Till och med Michael Shermer har erkänt att många vetenskaper är icke-falsifierbara och neurovetenskapen kring medvetande klassas som sådan.

Belägg: Erfarenheter influerar hjärnan

Det räcker dock inte att bara argumentera utifrån de fysikalistiska teorierernas ofullständighet. Lyckligtvis, har vi belägg som tyder på att medvetandet kanske inte ens finns i hjärnan, än mindre minskat hjärnans kemi. För det första har många studier visat att mental kraft eller fokus på jaget har verkliga märkbara effekter på hjärnans kemi. Med andra ord, vi har belägg för att sinnet aktivt kan förändra hjärnans kemi, istället för att bara vara en skapelse eller effekt av hjärnan. Låt oss gå igenom det faktum att ju mer vi studerar neurovetenskap, desto mer inser vi att hjärnan kallas plastisk, vilket betyder att hjärnan under hela vår livstid kommer att förändras och anpassa sig som ett resultat av erfarenhet. Nya vägar bildas och görs om hela tiden för att hantera miljöförändringar. Till exempel, under 2006 publicerade två neuroforskare en studie som argumenterade för att den subjektiva upplevelsen av att interagera med andra människors ansikten förändras för att möta perceptionsneuroner i mottagarhjärnan (Kanwisher & Yaval, 2006). Den subjektiva upplevelsen vi har kan orsaka verkliga fysiska förändringar i hjärnan, så våra erfarenheter formar vår hjärnkemi. Andra studier från olika forskare, allt från djurförsök till att arbeta med strokedrabbade och patienter som lider av dyslexi, tyder på att hjärnan är plastisk och kan göras om och förändras (Ramachandran & Rogers-Ramachandran, 2000; Kaas et al., 1990; Liepert et al. al., 1998; Nagarajan et al., 1998). I en studie från 2001 visade strokeoffer, några som har levt i över 17 år med funktionshinder, genomgick tvångsinducerad rörelseterapi och det skapade kortikal ommappning i hjärnan (Taub & Morris, 2001). Så vad vi gör vår erfarenhet kan förändra hjärnans kemi. Detta kan dock ses gå ett steg längre och hur individer kan agera för att direkt påverka och förändra hjärnans kemiska sammansättning på vissa sätt. Detta har setts i arbetet av neuroforskaren Jeffrey Schwartz, som publicerade studier som arbetar med OCD-patienter och visade hur mental ansträngning kan koppla om hjärnans kemi från hjärnskanningar. Schwartz fann att vissa delar av hjärnan visade onormal aktivitet. Men när han skulle få OCD-patienterna att engagera sig i intensiv mental ansträngning och fokusera genom vad han stämplade som ommärkning, vedergällning, omfokusering och omvärdering. Han fann att patienter som genomgick denna mentalfokuseringsterapi upplevde avsevärd lättnad från OCD-symtom, särskilt ju mer de engagerade sig. Men även deras hjärnskanningar indikerade en omställning av den onormala hjärnaktiviteten. Utan någon extern intervention kunde OCD-patienter direkt omorganisera och förändra sina hjärnmönster genom att avsiktligt modifiera deras beteende och tankar, men viktigast av allt var förändringarna i hjärnan ett resultat av vad Schwartz kallade medveten uppmärksamhet (Schwartz, 2006). Medvetande och tankar förändrade och modifierade hjärnan, vilket skulle verka konstigt om sinnet bara var en framväxande skapelse eller egendom i hjärnan. Det verkar som om det borde vara resultatet av hjärnans kemi, inte ha några kausala krafter över hjärnan. Dock, verkar det som om sinnet är kapabelt att manipulera hjärnan för att modifiera den person vi vill vara.

Schwartz är inte ensam i sin forskning. Andra forskare har funnit att direkt mental ansträngning kan producera systemiska förändringar i hjärnans funktion och med träning och ansträngning kan patienter förändra neurala kretsar (Karbach & Schubert, 2013). Som en studie uttrycker det: ”KBT har potential att modifiera de dysfunktionella neurala kretsar som är förknippade med ångeststörningar. De indikerar vidare att de förändringar som görs på sinnesnivå, inom en psykoterapeutisk kontext, är i stånd att funktionellt ´omkoppla´ hjärnan.” (Paquette et al., 2003). Med hänvisning till annan forskning säger neuroforskaren Merzenich: ”Detta lämnar oss med ett tydligt fysiologiskt faktum … ögonblick för ögonblick väljer vi och skulpterar hur våra ständigt föränderliga sinnen ska fungera, vi väljer vilka vi ska vara i nästa ögonblick i en mycket verklig mening och dessa val lämnas präglade i den fysiska formen på vårt materiella jag.” (Llinas, 1998). Neuroforskaren John Eccles hävdar att fysikalistiska modeller, liksom identitetsteori, har svårt att förklara detta, eftersom mentala händelser inte kan generera neurala händelser. Eccles rapporterar dock direkt observation av frivilliga rörelser av en agent som föregår neurala händelser och det finns inga belägg på tidigare neural aktivitet (Eccles, 1994). Om medvetandet eller sinnet är rent fysiskt eller en funktion eller egenskap hos det fysiska, så bör det alltid ha en fysisk grund. Om beläggen indikerar att det inte verkar vara fallet, så hävdar han, förutom att citera ytterligare forskning, att vi har belägg för orsakssamband uppifrån och ned och dessa senare studier stödjer bara denna slutsats. En invändning som har hävdat är att det är möjligt att samma sak skulle kunna påvisas med yttre passiv stimulering, istället för intern mental fokusering, att du kan orsaka samma förändringar i hjärnmönster, bara genom uppmaningar eller genom att tvinga en person att engagera sig i en viss aktivitet. Schwartz förutser dock att detta, där han citerar en studie från 1993, där neuroforskaren Merzenich visade att passiv stimulering ensam helt enkelt inte kan efterlikna samma resultat som intern mental fokusering (Recanzone et al., 1993). Jeffery Schwartz säger: ”när stimuli som är identiska med de som inducerar plastiska förändringar i en behandlande hjärna istället levereras till en pågående hjärna, finns det ingen induktion av kortikal plasticitet. Uppmärksamhet måste med andra ord ägnas.” (Schwartz & Begley, 2013). Alltså jaget, eller sinnet, har verklig kraft som inte bara kan efterliknas med icke-kännande stimulans eller yttre orsaker. En liknande idé kan ses i denna studie, där försökspersoner visades erotiska filmer. Vissa blir tillsagda att fokusera mentalt för att förhindra sexuell upphetsning och genom mentala ansträngningar lyser inte områden i hjärnan som fokuserar på sexuell attraktion upp lika mycket som de som bara passivt tittade och så den aktiva gruppen kunde aktivt ändra dynamiken i deras egen hjärnaktivitet, istället för att bara vara en slav till den (Beauregard et al., 2001). Således drar artikeln den ontologiska slutsatsen att de nuvarande rönen tyder på att människor har förmågan att påverka den elektrokemiska dynamiken i sina hjärnor genom att frivilligt ändra karaktären hos de sinnesprocesser som utspelar sig i det psykologiska rummet. Således verkar jaget eller sinnet vara en verklig ontologisk substans som kan påverka och förändra saker på egen hand, istället för att vara en framväxande effekt eller en egenskap hos hjärnan.

Slutligen, utöver detta, finns en ytterligare intressant data i studier som har visat att mentala personligheter kan orsaka och skapa verkliga urskiljbara förändringar i hjärnan och kroppen. 2015 publicerades en studie om en kvinna som led av dissociativ identitetsstörning, även känd som multipel personlighetsstörning. Några av hennes alter-egos påstod sig vara blinda medan kvinnan själv inte var juridiskt blind. Men genom diagnostiska tester kunde forskare verifiera att visuellt framkallade potentialer saknades i de blinda personlighetstillstånden, men var normala och stabila i de seende tillstånden. När ett seende altare återvände återgick normal hjärnaktivitet. Så den mentala personligheten bestämde hjärnans tillstånd och kunde bokstavligen ta bort förmågan att se i försökspersonens hjärna (Strausburger & Waldvogel, 2015). I en annan studie, forskare utförde fMRI hjärnskanningar på DID-patienter och aktörer som försökte simulera dissociativ identitetsstörning. Resultaten visade tydliga skillnader i hjärnmönster hos DID-patienterna mellan de olika förändringarna, men inte i skådespelarnas hjärnskanningar, vilket visar att mentala personligheter skapar verkliga yttre förändringar i hjärnan (Schlumpf et al., 2014). Observerbara förändringar i handstil och handstil har observerats mellan olika förändringar. Phillip Coons rapporterade en patient som hade minst tio olika handstiler bland sina 24 personligheter (Coons, 1988). Uppkomsten av allergier har visat sig och försvunnit mellan olika förändringar av samma ämne, såsom matallergier och kattallergier. Utslag som allergiska reaktioner har observerats uppträda när en förändring var i kontroll men inte en annan (Braun, 1983). Scott Miller citerade en studie och utförde en annan där en ögonläkare som var blind för vilka patienter som var simulatorer i respektive DID-patienter. Han fann att det fanns kliniskt signifikanta optiska skillnader mellan förändrade personligheter i de två studierna på flera olika mått, såsom synskärpa, manifest refraktion, ögonmuskelbalans, synfält, pupillstorlek, färgseende, korneal krökning och intraokulärt tryck (Miller, 1986). Studien replikerades 1991 med fler försökspersoner och bekräftade resultaten från de tidigare studierna att DID-patienter uppvisar fysiska kliniska skillnader mellan förändringar, även om inte alla samma skillnader observerades, men detta skulle förväntas eftersom olika personligheter skulle skapa olika fysiologiska förändringar som inte nödvändigtvis skulle vara identiska mellan olika ämnen. I åratal har forskare rapporterat många observerbara förändringar mellan olika förändringar av DID-ämnen, även inklusive hudförändringar. Men om personligheter är en skapelse av de fysiska neuronerna i hjärnan, bör de vara effekten av den fysiska sammansättningen, inte föregå och modifiera hjärnaktiviteten i den fysiska kroppen på olika sätt. Men om sinnet eller mentala aspekter hos personen inte kan reduceras till hjärnans kemi, skulle dessa data förväntas. Sinnet går faktiskt före materia och kan ändra de materiella arrangemangen på begränsade sätt.

Avslutning

Data från många olika områden indikerar att sinnet inte är en effekt eller funktion av hjärnan, utan en verklig ontologisk substans som är både oreducerbar och är en verklig, aktiv kraft som kan förändra och modifiera hjärnan. Som neuroforskaren John Eccles sa: ”[Datan] förstärker starkt vår tro på den mänskliga själen och i dess mirakulösa ursprung.” (Eccles, 1994). Vi är inte själlösa zombies eller bara effekten av en fysisk hjärna. Vi har medvetna sinnen som går bortom det fysiska, och de vetenskapliga beläggen stödjer denna slutsats.

Michael Jones
vetenskapsfilosof
Masterexamen i vetenskapsfilosofi

Översättning: Richard Strong

Referenser

Beauregard, M., Lévesque, J., & Bourgouin, P. (2001). Neural correlates of conscious self-regulation of emotion. The Journal of Neuroscience, 21(18). https://doi.org/10.1523/jneurosci.21-18-j0001.2001

Braun, B. G. (1983). Psychophysiologic phenomena in multiple personality and hypnosis. American Journal of Clinical Hypnosis, 26(2), 124–137. https://doi.org/10.1080/00029157.1983.10404152

Coons, P.M. (1988). Psychophysiologic Aspects of Multiple Personality Disorder A Review.

Eccles, J. C. (1994). How the self controls its brain. Springer.

Feldman J. The neural binding problem(s). Cogn Neurodyn. 2013 Feb;7(1):1-11. doi: 10.1007/s11571-012-9219-8. Epub 2012 Sep 1. PMID: 24427186; PMCID: PMC3538094.

Kaas, J. H., Krubitzer, L. A., Chino, Y. M., Langston, A. L., Polley, E. H., & Blair, N. (1990). Reorganization of retinotopic cortical maps in adult mammals after lesions of the retina. Science, 248(4952), 229–231. https://doi.org/10.1126/science.2326637

Kanwisher, N., & Yovel, G. (2006). The fusiform face area: a cortical region specialized for the perception of faces. Philosophical transactions of the Royal Society of London. Series B, Biological sciences, 361(1476), 2109–2128. https://doi.org/10.1098/rstb.2006.1934

Karbach, J., & Schubert, T. (2013). Training-induced cognitive and neural plasticity. Frontiers in Human Neuroscience, 7. https://doi.org/10.3389/fnhum.2013.00048

Kennedy, D., & Norman, C. (2005). What don’t we know? Science, 309(5731), 75–75. https://doi.org/10.1126/science.309.5731.75

Kim, J. (2019). Philosophy of mind. Routledge.

Liepert, J., Miltner, W. H. R., Bauder, H., Sommer, M., Dettmers, C., Taub, E., & Weiller, C. (1998). Motor cortex plasticity during constraint-induced movement therapy in stroke patients. Neuroscience Letters, 250(1), 5–8. https://doi.org/10.1016/s0304-3940(98)00386-3

Llinás, R. (1998). The Mind Brain Continuum: Sensory Processes. MIT Press.

McGinn, C. (2000). The mysterious flame: Conscious minds in a material world. BasicBooks.

Miller, S. (1989). Optical differences in cases of multiple personality disorder. The Journal of Nervous and Mental Disease, 177(8), 480–486. https://doi.org/10.1097/00005053-198908000-00005

Nagarajan, S. S., Xiaoqin Wang, Merzenich, M. M., Schreiner, C. E., Johnston, P., Jenkins, W. M., Miller, S., & Tallal, P. (1998). Speech modifications algorithms used for training language learning-impaired children. IEEE Transactions on Rehabilitation Engineering, 6(3), 257–268. https://doi.org/10.1109/86.712220

Paquette, V., Lévesque, J., Mensour, B., Leroux, J.-M., Beaudoin, G., Bourgouin, P., & Beauregard, M. (2003). “change the mind and you change the brain”: Effects of cognitive-behavioral therapy on the neural correlates of spider phobia. NeuroImage, 18(2), 401–409. https://doi.org/10.1016/s1053-8119(02)00030-7

Penfield, W. (2015). Mystery of the mind: A critical study of consciousness and the human brain. Princeton University Press.

Ramachandran, V. S., & Rogers-Ramachandran, D. (2000). Phantom Limbs and neural plasticity. Arkiv of Neurology, 57(3), 317. https://doi.org/10.1001/archneur.57.3.317

Recanzone, G., Schreiner, C., & Merzenich, M. (1993). Plasticity in the frequency representation of primary auditory cortex following discrimination training in adult Owl Monkeys. The Journal of Neuroscience, 13(1), 87–103. https://doi.org/10.1523/jneurosci.13-01-00087.1993

Revonsuo, A. (2001). Can functional brain imaging discover consciousness in the brain? Journal of Consciousness Studies 8 (3):3-23.

Schlumpf, Y. R., Reinders, A. A., Nijenhuis, E. R., Luechinger, R., van Osch, M. J., & Jäncke, L. (2014). Dissociative part-dependent resting-state activity in Dissociative Identity disorder: A controlled fmri perfusion study. PLoS ONE, 9(6). https://doi.org/10.1371/journal.pone.0098795

Schwartz, J. M. (1996). Systematic changes in cerebral glucose metabolic rate after successful behavior modification treatment of obsessive-compulsive disorder. Arkiv of General Psychiatry, 53(2), 109. https://doi.org/10.1001/archpsyc.1996.01830020023004

Schwartz, J., & Begley, S. (2013). The mind and the brain: Neuroplasticity and the power of mental force. Nota.

Strasburger, H., & Waldvogel, B. (2015). Sight and blindness in the same person: Gating in the visual system. PsyCh Journal, 4(4), 178–185. https://doi.org/10.1002/pchj.109

Taub, E., & Morris, D. M. (2001). Constraint-induced movement therapy to enhance recovery after stroke. Current Atherosclerosis Reports, 3(4), 279–286. https://doi.org/10.1007/s11883-001-0020-0

Just nu på bloggen

Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons
Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös. Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här:  https://apologia.se/vaga-fraga/

Att dekonstruera sin tro är hetare än någonsin! Passande nog har anmälan till vårens konferens har öppnat! "Våga fråga - att ifrågasätta sin tro utan att bli svarslös." Konferensen kommer att ta upp varför folk lämnar kyrkan och de skäl som ofta ligger bakom. Välkomna!
Mer info och anmälan här: apologia.se/vaga-fraga/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Visa mer