Författare

Sebastian Ibstedt är ordförande för Svenska Apologetiksällskapet sedan 2022. Han är intresserad av allt som har med apologetik att göra, speciellt ämnen i gränslandet mellan vetenskap och kristen tro. Sebastian är mikrobiolog och doktorerade vid Göteborgs universitet 2015. Han arbetar som läkare inom medicinsk genetik. Han bor i Malmö med hustru och dotter. Läs mer på Sebastians föreläsarsida.

Om inlägget

av Publicerat: 18 april 2020Ämnen: Finjustering, Vetenskap och tro13 kommentarerEtiketter: , , , 7077 ord35 minuters läsningvisningar: 84

Dela inlägget!

Hur kan den kosmiska finjusteringen förklaras? Del 2: Är finjusteringen verkligen osannolik?

I det förra inlägget diskuterade vi vad som menas med att universum är finjusterat och hur universums grundläggande egenskaper måste vara extremt välkalibrerade för att intelligent liv ska vara möjligt. Om t ex gravitationskonstanten, den kosmologiska konstanten eller universums initiala entropinivå vore bara minimalt annorlunda, skulle evolutionen och existensen av intelligent liv inte vara möjlig. Om exempelvis den kosmologiska konstanten vore annorlunda med 1/10120 skulle universum antingen ha kollapsat igen efter big bang innan liv hann bildas, eller expanderat så snabbt att inga tyngre grundämnen kunde bildas. Vi kan göra en jämförelse med att kasta en dartpil tvärs över det synliga universum och träffa en piltavla, vilket har en sannolikhet på 1/1060 – en ren  barnlek i jämförelse. Jämfört med vilka värden dessa egenskaper skulle kunna ha är det ett extremt litet intervall som tillåter intelligent liv.

Vi såg i den förra artikeln att denna anmärkningsvärda finjustering utgör ett stöd för den teistiska hypotesen – att universum är designat för att tillåta intelligent liv. Författaren Douglas Adams är dock skeptisk till att universums finjustering stödjer en sådan slutsats: En vattenpöl är anpassad till hålet som den befinner sig i, det är inte hålet som är anpassat till vattenpölen. Adams poäng verkar vara att vattenpölen och hålet är en analogi till människan och universum: människan anpassad till universum och inte universum till människan. Det är inte universum som är finjusterat för att tillåta intelligent liv utan intelligent liv har evolverat under de villkor som universum har givit det. Har Douglas Adams, med denna manöver, bortförklarat finjusteringen? För att kunna svara på detta behöver vi gå igenom vilka förklaringar som står till buds och hur vi skiljer mellan dem.

Hur kan vi förklara finjusteringen?

Att universum är finjusterat innebär (1) att universums natur­­konstanter och startförhållanden måste vara väldigt exakt inställda för att universum ska tillåta intelligent liv (dvs intelligens på jämförbar nivå med människan), och (2) att vi lever i ett sådant universum. Att vi lever i ett universum som tillåter intelligent liv är förstås ingen nyhet (även om man ibland kan undra hur intelligent mänskligheten egentligen är), men att ett sådant universum måste vara väldigt exakt kalibrerat har blivit alltmer uppenbart de senaste årtiondena i och med att vi har fått ökad kunskap om universums egenskaper. För att intelligent liv ska utvecklas krävs åtminstone någon form av stabil energikälla, och detta är bara möjligt om universums har vissa grundläggande egenskaper.

Det är mycket viktigt att inse att när man säger att universum är finjusterat är det inte samma sak som att säga att det är designat/skapat. Finjusteringen, definierad som kombinationen av (1) och (2) ovan, är idag ett okontroversiellt och vetenskapligt relativt väletablerat faktum. Påståendet är metafysiskt neutralt i förhållande till Gud, ateism, multiversum etc. Det är ett påstående om universums egenskaper men det säger i sig inte någonting om varför universum har dessa egenskaper.Det finns olika förklaringar till varför universum är finjusterat. I det förra inlägget inlägget tog vi upp två av dessa teorier: Teism (att universum är skapat av Gud för att tillåta intelligent liv) och naturalistiskt singel-universum (universum är inte skapat av Gud, och det finns inga andra universa förutom vårt). Det finns dock andra förklaringar förutom dessa två. Filosofen Man Ho Chan (2017, 68) gjorde en grov klassificering av de olika förklaringarna i sin doktorsavhandling:

Det finns grundläggande två typer av förklaringar: strikt natur­veten­skapliga förklaringar samt personliga förklaringar. I ett annat blogginlägg har jag diskuterat dessa två typer av förklaringar i mer detalj: En strikt natur­veten­skaplig förklaring motiverar en påståendes sanning via observationer som beskrivs med stokastiska eller deterministiska lagar (ex: vattenkitteln på spisen kokar för att molekylerna har hög kinetisk energi).  En personlig förklaring motiverar ett påståendes sanning via intentionalitet hos en agent (ex: vattenkitteln kokar för att jag tänkte bjuda på te). Chan gör en liknande indelning men använder termerna naturalistiska respektive icke-naturalistiska förklaringar.

Naturalistiska förklaringar till den kosmiska finjusteringen använder endast natur­­veten­­skapliga typer av förklaringar. De kan basera sig på en multiversummodell eller singel-universummodell. Om vårt universum är en del av ett större multiversum, kan man tänka sig att det finns ett slags universumgenerator som producerar nya universa, eller att det bara är ett kallt faktum att det finns en massa olika universa och att vårt universum är ett av alla universa som existerar. En singel-universum­modell kan bygga på att det finns en hittills okänd naturlag som förklarar finjusteringen, eller att det är en slumphändelse att vårt universum råkar vara livstillåtande – vi har haft tur helt enkelt! (Chan har även en kategori “Övrigt” men det är oklart vad denna innehåller annat än en kombination av slump och supernaturlag.)

Bland icke-naturalistiska förklaringar kan man tänka sig en teistisk förklaring, dvs att Gud har skapat ett finjusterat universum, eller någon annan förklaring såsom gnosticism, panteism eller panenteism.

Att skilja mellan förklaringarna

Hur kan vi skilja mellan alla dessa olika förklaringar? I den förra artikeln använde vi oss av den sk likelihood-principen. Den säger att när vi har två hypoteser att ta hänsyn till, talar en observation till förmån för den hypotes under vilken observationen är mest sannolik (eller minst osannolik). Vi jämförde två förklaringar: hypotesen att universum är skapat av Gud med avsikten att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och hypotesen att det inte finns någon Gud som har skapat universum samt att vårt universum är det enda som finns (den naturalistiska singel-universumhypotesen NSU). Enligt NSU-hypotesen är det väldigt osannolikt att universum skulle vara finjusterat, men enligt T är det inte osannolik. Finjusteringen stämmer alltså bättre med att Gud har skapat universum än med den alternativa hypotesen naturalistiskt singel-universum.

Vad säger detta om T-hypotesens riktighet? Likelihood-principen har framförallt att göra med en teoris förklaringsförmåga eller prediktions­förmåga. Detta är viktiga egenskaper hos en vetenskaplig teori men det är ingen garanti för att hypotesen är sann – det kan nämligen finnas ytterligare data som vi inte tagit hänsyn till som talar emot hypotesen och till förmån för alternativa hypoteser. Detta lyftes upp av Johan Franzon i några hjälpsamma kommentarer till den föregående artikeln: Det räcker inte att titta på vilken förklaringsförmåga Guds existens (T) har, vi måste också fundera på sannolikheten för Guds existens. Om vi säger att finjusteringen är mer väntad om universum är skapat av Gud jämfört med om det inte är det, så innebär inte det automatiskt att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än alternativet. Vi kan uttrycka det på följande sätt: Att T har större förklaringsförmåga än NSU, innebär att den observerade finjusteringsdatan är mer väntad, givet T än den är givet NSU. Men innebär det innebär inte att T är mer sannolik än NSU givet den observerade finjusteringsdatan! För att finjusteringen ska kunna hjälpa oss att säga att Guds existens är mer sannolik än Guds icke-existens måste vi nämligen också ta hänsyn till viss bakgrundsinformation.

Vi kan förstås inte ge några exakta värden på sannolik­heten för att Gud har skapat universum, men vi kan ändå uppskatta om det är mer eller mindre sannolikt jämfört med konkurrerande teorier. Följande avsnitt är en liten avstickare för att förklara hur betingade sannolik­heter hjälper oss att jämföra hypoteser med varandra.

Betingade sannolikheter hjälper oss att dra slutsatser

Inom sannolikhetsteorin kan betingade sannolik­heter beräknas för oberoende händelser. Om vi har två händelser A och B, kan den betingade sannolik­heten skrivas som p(A|B), vilket utläses som sannolik­heten för händelsen A, givet händelsen B. Betingade sannolikheter är flitigt använda inom statistik och vetenskaplig slutledning. Exempel: Frågan “vad är sannolikheten för att Spock har cancer (händelse A) om Spock är rökare (händelse B)” är ett exempel på betingad sannolikhetsberäkning.

Från definitionen av betingad sannolikhet kan man härleda Bayes sats som beskriver hur de två händelserna A och B hänger ihop:

p(\textrm{A}\vert \textrm{B})p(\textrm{B}) = p(\textrm{B}\vert \textrm{A})p(\textrm{A})

(1)

Bayes sats  kan användas för att beräkna sannolikheten för en hypotes H givet viss evidens E. Genom att sätta in dessa i ekvation (1), får vi ekvation (2):

p(\textrm{H}|\textrm{E})=\frac{p(\textrm{E}|\textrm{H})p(\textrm{H})}{p(\textrm{E})}

(2)

Denna formel har en mycket enkel uttydning. H är hypotesen som vi vill beräkna sannolik­heten för (exempel: Spock har cancer) och E är evidensen som vi ska utvärdera H gentemot (Spock är rökare). Den vänstra sidan av ekvationen, p(H|E), betyder alltså helt enkelt sannolik­heten för H givet E (sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker). p(H) är den sk a-priori-sannolik­heten (sannolik­heten för att Spock har cancer utan hänsyn till informationen att han är rökare) och p(E) är slutligen a-priori-sannolik­heten för evidensen (sannolik­heten för att Spock är rökare oavsett informationen ifall han har cancer).Vi kan använda Bayes sats för att få en bättre uppskattning av sannolik­heten att Spock har cancer givet att han röker: Om vi antar att 5% av befolkningen har cancer så utgör detta vår a-priori-sannolik­het för att han har cancer, dvs p(H) = 0,05. Om 10% av befolkningen i allmänhet är rökare (dvs p(E) = 0,10), men det är dubbelt så många med cancer som röker (p(E|H) = 0,20), så kan vi beräkna sannolik­heten för att Spock har cancer givet att han röker genom att sätta in dessa värden i ekvation (2):

p(\textrm{Spock har cancer}\vert \textrm{Spock r\"oker)} = \frac{0,20 \times 0,05}{0,1} = 0,10

Sannolikheten för att Spock har cancer är alltså i vårt fiktiva exempel 10%, vilket är en mycket bättre uppskattning än a-priori-sannolik­heten på 5%. Bayes sats hjälper oss alltså att uppskatta sannolik­heten för en hypotes (Spock har cancer) givet viss evidens (Spock är rökare). Men Bayes sats hjälper oss också att uppskatta sannolik­heten för två hypoteser så att vi kan jämföra dem med varandra givet samma evidens. Om vi har två hypoteser, H₁ och H₂, som vi vill jämföra givet viss evidens E, kan skriva denna jämförelse som förhållandet p(H1|E)/p(H2|E). Med hjälp av ekvation (2) får vi då ekvation (3):

\frac{p(\textrm{H}_1\vert \textrm{E})}{p(\textrm{H}_2\vert \textrm{E})} = \frac{p(\textrm{H}_1)}{p(\textrm{H}_2)} \times \frac{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_1)}{p(\textrm{E} \vert \textrm{H}_2)}

(3)

I ekvation (3) har vi tre kvoter: I den första kvoten jämförs de två hypoteserna givet evidensen, i den andra kvoten jämförs a-priori-sannolikheterna, dvs hur troliga hypoteserna är utan hänsyn till den specifika evidensen, och i den tredje jämförs hur väl hypoteserna förklarar den givna evidensen. Vi ska nu tillämpa ekvation (3) på den kosmiska finjusteringen.

Sannolikheten av NSU och T givet F

Finjusteringsargumentet kan formuleras som en jämförelse mellan två sannolik­heter. Om T = hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, NSU = hypotesen att det finns ett enda universum och att det inte är skapat av Gud och F = observationen att universum måste vara finjusterat för att tillåta intelligent liv, så kan vi jämföra hypoteserna T och NSU, givet F, enligt ekvation (4):

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})} \times \frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}

(4)

Den första kvoten jämför T med NSU givet vår kunskap om universums finjustering. Den andra kvoten jämför a-priori-sannolik­heterna, dvs sannolik­heterna bortsett från vår kunskap om finjusteringen, för T och NSU. Den tredje kvoten jämför de båda hypotesernas förklaringsförmåga – hur väntat är det att universum ska vara finjusterat givet T respektive NSU?

I det förra blogginlägget diskuterade vi följande två premisser:

  • Premiss 1: Existensen av finjustering är inte osannolik givet T.
  • Premiss 2: Existensen av finjustering är väldigt osannolik givet NSU.

Från dessa premisser och likelihood-principen drog vi slutsatsen att finjusteringen talar starkt till förmån för designhypotesen framför ett naturalistiskt singel-universum. Premisserna betyder att p(F|T) är mycket större än p(F|NSU), och därmed blir den tredje kvoten i ekvation (4) stor, dvs p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Den finjustering som universum uppvisar är alltså mycket mer sannolik enligt hypotesen att Gud har skapat det jämfört med om vi lever i ett naturalistiskt singel-universum.

Hur är det med den andra kvoten i ekvation (4)? A-priori-sannolik­heter är ofta svåra att uppskatta inom vetenskapen. Man skulle därför kunna nöja sig med att jämföra hypotesernas förklaringsförmåga och säga att universums finjustering stämmer bättre (är mer väntad) med T än med NSU. Om a-priori-sannolik­heterna skulle vara lika stora, kommer p(T) och p(NSU) att ta ut varandra och den första kvoten kommer att vara lika stor som den sista, dvs p(T|F) / p(NSU|F) = p(F|T) / p(F|NSU) ≫ 1. Detta får en intressant konsekvens för bevisbördan: Om naturalisten vill undvika att teism är mer sannolikt än ett naturalistiskt singel-universum, så måste naturalisten göra det troligt att den andra kvoten är extremt liten. A-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum måste i så fall vara mycket större än a-priori-sannolik­heten för ett teistiskt universum. Om inte detta kan visas, talar finjusteringen mycket starkt till förmån för teism framför ett naturalistiskt singel-universum.

Men jag tror att vi kan säga mer än så om a-priori-sannolik­heten för Guds existens. Alldeles oavsett finjusteringen är teism nämligen inte mycket mer osannolikt än naturalism. Varför? A-priori-sannolik­heter beräknas inte i ett vakuum utan utifrån viss bakgrundsinformation. Bakgrundsinformationen är helt enkelt den kunskap som vi har om världen minus finjusteringsevidensen. I denna bakgrundsinformation ingår fortfarande andra argument för teism såsom Al-Ghazalis kosmologiska argument (kalaamargumentet), Leibniz kosmologiska argument (kontingensargumentet), Plantingas ontologiska argument, CS Lewis behovsargument, det moraliska argumentet, argumentet från intentionalitet, omständigheterna kring Jesu uppståndelse, VOTEB, miljontals människors egna erfaren­heter av Gud, etc. Många skäl för teism har presenterats på SAS:s blogg. Så jag tror att man på goda grunder kan argumentera för att a-priori-sannolik­heten för teism är större än för ateism, inklusive ett ateistiskt singel-universum. Åtminstone kan man säga att den inte verkar vara mindre, och definitivt inte tillräckligt liten för att kompensera för den tredje kvoten i ekvation (4)). Det verkar alltså rimligt att p(T)/p(NSU) ≥ 1. Ekvationen (4) blir då följande:

\frac{p(\textrm{T}\vert \textrm{F})}{p(\textrm{NSU}\vert \textrm{F})} = \underbrace{\frac{p(\textrm{T})}{p(\textrm{NSU})}}_{\geq 1} \times \underbrace{\frac{p(\textrm{F} \vert \textrm{T})}{p(\textrm{F} \vert \textrm{NSU})}}_{\gg 1} \gg 1

(5)

Ekvation (5) innebär att det är mycket mer sannolikt att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv, än hypotesen att det finns ett enda universum som inte är skapat av Gud. Det är viktigt att man har klart för sig vad slutsatsen är. Slutsatsen är beroende av vilka hypoteser vi jämför. Hittills har vi sagt att teism är mycket mer sannolik jämfört med ett naturalistiskt singel-universum, men vi har ännu inte sagt något om andra hypoteser, t ex multiversumhypotesen. Vi ska återkomma till denna.

Två sätt att göra naturalismen mer sannolik

Slutsatsen att finjusteringen gör Guds existens mer sannolik än ett naturalistiskt singel-universum är förstås inte invändningsfri. Hur kan naturalisten gå vidare för att göra p(NSU|F) större?

Ett sätt är förstås att omvärdera den andra kvoten, dvs att visa att a-priori-sannolik­heten för ett naturalistiskt singel-universum är väldigt stor i förhållande till sannolik­heten för Guds existens. (Den måste vara väldigt stor för att kompensera för att den tredje kvoten talar till T:s fördel.) Detta innebär att man behöver visa att det finns mycket bättre skäl att tro att Gud inte finns än att Gud finns. Man behöver då ta itu med Al-Ghazalis kosmologiska argument, Plantingas kosmologiska argument, människors personliga erfaren­heter av Gud, och alla andra skäl, och i gengäld ge oberoende och mycket starkare skäl för att tro att Gud inte finns. Om a-priori-sannolik­heten för NSU blir tillräckligt hög i förhållande till a-priori-sannolik­heten för Guds existens så skulle det kunna kompensera för att den betingade sannolik­heten för finjustering med avseende på NSU är väldigt låg.

Ett annan strategi som naturalisten kan ta till för att göra NSU mer sannolik är att omvärdera den tredje kvoten, t ex genom att visa att finjusteringen ändå inte är så extremt osannolik givet ett naturalistiskt singel-universum. Om p(F|NSU) är närmare 1 än 0, kan det göra att p(NSU|F) blir en rimlig slutsats. Kanske kan den rentav bli högre än p(T|F) – i så fall skulle det vara mycket svårt att ta finjustering som argument för Guds existens, även om finjusteringen utgör ett stöd för teism (dvs även om p(T|F) > p(T)).

Försvar av NSU, strategi 1: Supernaturlag

I skissen över olika förklaringar till den kosmiska finjusteringen finns det två varianter av naturalistiskt singeluniversum. Den ena säger att finjusteringen är en slump, den andra säger att det finns en supernaturlag. Hittills har vi tänkt oss att universum råkar vara finjusterat och i så fall blir p(F|NSU) extremt liten. Men om det istället finns en okänd supernaturlag som förklarar universums finjustering så är inte finjusteringen osannolik. Då är den nödvändig, d.v.s. p(F|NSU) = 1. Vi nämnde kort denna strategi i föregående inlägg. Låt oss titta lite närmare på denna teori och varför den inte verkar lösa problemet.

Invändning 1. Enligt teorin måste universum vara sådant att det tillåter liv. Det är alltså fysikaliskt omöjligt att universum inte skulle tillåta liv. Men bara att leka med tanken verkar närmast absurt. Vad är det för märklig naturlag som gör att universum måste ha sådana egenskaper att det tillåter liv? Konstanterna (t ex den kosmologiska konstanten) och storheterna (t ex förhållandet mellan elektronens och protonens massa) är inte styrda av naturlagar utan är förenliga med olika tänkbara formuleringar av naturlagarna. Så varför skulle de inte kunna vara annorlunda enligt denna okänd naturlag? Och även om en okänd supernaturlag skulle kunna förklara natur­­konstanterna, varför tro att den också skulle förklara universums startvillkor?

Det finns inga indikationer på att en sådan naturlag existerar. Man skulle därför kunna betrakta detta försök att höja p(F|NSU) som ett slags “naturalism of the gaps”, eller “kunskapsluckornas naturalism”. Dvs, man postulerar att det kan finnas okända naturlagar som förklarar allting, när vi inte har någon anledning att tro att någon sådan lag existerar.

Invändning 2. En supernaturlag får motsägelsefulla egenskaper. Den ska nämligen kunna förklara och förutsäga all finjustering, men den får inte själv lov att vara finjusterad. Det ska alltså gå att härleda den kosmologiska konstantens värde, universums massdensitet, gravitationskonstanten och elektronens/protonens massa från den här lagen. Dessa värden måste vara finjusterade, men supernaturlagen får inte själv vara finjusterad! Det är viktigt att dessa konstanters och storheters finjustering är ett resultat just av supernaturlagen och inte kommer någon annanstans ifrån, för annars är det inte supernaturlagen som är förklaringen.

Universums finjustering är alltså en egenskap som är direkt härledbar från supernaturlagen. Men i så fall har man bara flyttat upp problemet ett snäpp, för varifrån kommer den finjustering som finns inbakad i supernaturlagen? Astronomerna Bernard Carr och Martin Rees påpekar problemet här: “Even if all apparently anthropic coincidences could be explained in this way, it would still be remarkable that the relationships dictated by physical theory happened also to be those propitious for life.” (Carr och Rees 1979, 612) Det räcker alltså inte för ateisten att postulera att det skulle kunna finnas en supernaturlag, man måste också visa att en sådan inte själv är finjusterad, annars löser man ingenting. Men att säga att det skulle kunna finnas en supernaturlag som förutsäger finjusteringen men som inte själv är finjusterad verkar mest vara en lek med ord. Det ger oss ingen som helst anledning att tro att det faktiskt finns en sådan.

Invändning 3. För några år sedan tänkte man sig att M-teorin eller supersträngteorin skulle kunna vara en supernaturlag som förklarade universums finjustering. Det har dock visat sig vara precis tvärtom. M-teorin fungerar bara om vi lever i ett 11-dimensionellt universum. Men M-teorin förklarar inte varför det skulle finnas 11 dimensioner, snarare än 2, 7 eller 829. Detta är alltså just ett sådant exempel på finjustering som gör att en supernaturlag inte kan förklara finjusteringen. Det har också visat sig att M-teorin inte alls säger att universum behöver vara sådant att det tillåter liv. Det finns ungefär 10500 matematiskt giltiga lösningar på M-teorin. Dessa lösningar har olika värden på natur­konstanter och storheter, och det är bara en ytterst liten bråkdel som är livstillåtande. Enligt M-teorin är det alltså inte nödvändigt att universum är livstillåtande. En del författare har missförstått M-teorin och tänker att  den säger att det finns 10500 parallella universa. Men M-teorin är inte en multiversumteori, den ger oss en helt enkelt en väldigt lång lista med olika värden som natur­konstanterna skulle kunna ha, där endast en mycket liten andel kan tillåta liv.

Sammanfattningsvis kan vi säga att utsikterna för att hitta en supernaturlag som förutsäger universums finjustering ser mörka ut, och de har mörknat ytterligare i och med M-teorin. Om en sådan supernaturlag skulle hittas i framtiden, är det svårt att komma undan att den också måste vara finjusterad. Vi har därför ingen anledning att tro att p(F|NSU)=1.

Försvar av NSU, strategi 2: Slump

Om finjusteringen är verklig, dvs om evolutionen och existensen av intelligent liv bara kan ske i ett fåtal av alla möjliga universa, så ropar detta efter en förklaring. Vissa filosofer (t ex Wong 2009) har dock sagt att trots att universum är finjusterat av en slump, behöver detta inte förklaras. Det spelar alltså ingen roll att p(NSU|F) är låg, det gör det inte till en orimlig förklaring. Man kan jämföra med ett lotteri med totalt en miljon lotter. Alla lotter är sålda till olika personer så sannolik­heten för en enskild person att vinna är 1/106. Om alla lotter är sålda så måste någon vinna. Om jag vinner lotteriet så vore det en helt felaktig slutsats att säga “det är så osannolikt att jag skulle vinna, lotteriet måste vara riggat!”. Nej, någon måste ju vinna och det är lika osannolikt för alla, så att någon vinner betyder inte att lotteriet var riggat. På samma sätt, menar den som vill försvara slumphypotesen, måste något universum existera. Det betyder inte att universum är riggat, precis som lotteriet inte behöver vara riggat. Alla möjliga universa är lika osannolika, men det betyder inte att “det kosmiska lotteriet” är riggat. Med andra ord, någon måste vinna lotteriet och det finns därför ingenting som behöver “förklaras” när en viss person vinner. På så sätt finns det ingenting som måste förklaras bara för att vårt universum har “vunnit”. Det är inget speciellt med vårt universum, det är bara en i mängden. 

Hur ska vi tänka kring det här argumentet? Filosofen Peter van Inwagen är i alla fall inte imponerad. Tvärtom. Han menar rentav att jämförelsen mellan ett lotteri och den kosmiska finjusteringen måste vara ett av de mest irriterande dumma argumenten i filosofins hela historia (van Inwagen 2014, 204)! Van Inwagen ställer istället upp en annan liknelse som han menar bättre beskriver finjusteringen: Antag att jag befinner mig i en situation där jag måste dra ett strå bland 1 048 576 strån av olika längd. Om jag inte drar det kortaste strået så kommer jag omedelbart att dödas, så snabbt att jag inte ens hinner märka att jag inte dragit det kortaste strået. Motvilligt drar jag ett strå, och upptäcker till min förvåning att jag fortfarande lever och håller i det kortaste strået. Vilken slutsats drar jag? I brist på ytterligare information, skriver Van Inwagen, är följande slutsats fullt rimlig: jag drog inte strået av en slump, utan hela situationen är riggad. Knippen med strån är organiserad så att jag på något sätt skulle dra det kortaste strået. Det är helt enkelt bara fjantigt, fortsätter Van Inwagen, att argumentera för att något strå måste dras, och det är lika osannolikt att dra det kortaste som att dra det 256 057:e kortaste. Om jag hade dragit det 256 057:e kortaste hade det inte krävt någon särskild förklaring, och eftersom det är lika osannolikt att dra det kortaste kräver inte det heller någon förklaring. Detta resonemang är nonsens enligt Van Inwagen – vi skulle aldrig acceptera en sådan icke-förklaring.

Vi kan göra Van Inwagens liknelse ännu tydligare: Antag att jag behövde upprepa samma procedur 20 gånger, dvs att jag 20 gånger på raken behövde dra det kortaste strået, med förbundna ögon. Om jag inte lyckas alla gångerna, kommer jag att avrättas efter den 20:e dragningen. I ett sådant läge skulle jag verkligen inte nöja mig med att lite nonchalant konstatera “någon sekvens av strån måste dras, så det är inget konstigt att jag fortfarande lever”. Nej, jag skulle direkt misstänka att hela situationen är designad så att jag ska överleva. 

Van Inwagen menar att stråanalogin bättre beskriver situationen med universums finjustering än lotterianalogin. Anledningen är att lotterianalogin förutsätter att det inte är något speciellt med den lott som dras – att alla är likvärdiga. Men stråanalogin och finjusteringen har det gemensamt att det faktiskt är något speciellt med utfallen – vi överlever! Att, som t ex Wong (2009) säga att det faktum att liv är möjligt inte gör vårt universum speciellt, förminskar betydelsen av liv (Chan 2017, 70). Intelligenta levande varelser är på alla nivåer högt organiserade och intrikata, och skiljer sig på avgörande sätt från t ex stenar och andra strukturer som är likformiga eller slumpmässiga. Intelligenta levande varelser kommunicerar, skapar föremål, förstår och bedriver vetenskap och utvecklas. Allt detta gör att ett livstillåtande universum på ett avgörande sätt skiljer sig från ett som inte tillåter liv. Van Inwagen (2014, 205) menar att när vi (1) har ett stort antal valmöjligheter, och om det (2) är något speciellt med utfallet som blir utvalt jämfört med andra möjligheter, så är det, såvida vi inte har någon anledning att tro annorlunda, rimligt att tro att valet inte är en slumphändelse. Denna princip innebär inte automatiskt att bara för att en speciell händelse är osannolik och vi inte kan komma på någon annan förklaring, så beror det på design. Men den innebär att man inte utan vidare kan anta att det inte krävs någon förklaring. Alla osannolika händelser är inte likvärdiga.

Principen är alltså att händelser som är osannolika och som är speciella på något sätt, dvs som skiljer sig på något annat sätt från alla andra möjliga utfall, kräver en förklaring. Det verkar som att denna princip måste upprätthållas, annars skulle ingenting någonsin behöva förklaras och grunden för all vetenskap bli förstörd.

Men hur speciellt är egentligen livet så som vi känner till det just nu? Vi ska avsluta detta inlägg med att fundera kring om livet hade kunnat se annorlunda ut. Vi återvänder till Douglas Adams vattenpöl.

Vad krävs av en existentiellt reflekterande vattenpöl?

När vattenpölen vaknar upp tänker den att hålet som den ligger i är perfekt anpassat för den. Så bra anpassat att även om solen värmer och pölen blir mindre, kommer hålet fortfarande att passa den perfekt. Visst måste hålet vara skapat bara för vattenpölens skull? Men i själva verket är det pölen som passar bra i hålet, inte tvärtom. Adams menar att om vi tänker oss att universum är anpassat för människan gör vi samma misstag som pölen: vi vänder på orsak och verkan. En värld som skapats av Gud för att möjliggöra människor och en värld där människor passar väl in därför att de har evolverats under de omständigheterna kan se likadan ut enligt Adams. Så vilken slutsats är den rätta?

Först kan vi konstatera att för att en vattenpöl ska börja ställa existentiella frågor måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Först måste big bang äga rum och universum måste expandera med precis rätt hastighet så att det inte kollapsar igen eller så att partiklar inte separeras för snabbt för att stjärnor ska kunna bildas. Detta är viktigt för om universum expanderar för snabbt skulle bara väte, helium, litium och beryllium existera. Utan syrgas blir det inget vatten, inga vattenpölar och inga existentiella funderingar. För att det ska bli syrgas måste stjärnor bildas och i deras inre tyngre grundämnen via nukleosyntes, vilket kräver att de fyra fundamentala krafterna (starka kärnkraften, svaga kärnkraften, elektromagnetiska kraften, gravitationskraften) har exakt de värden som de har. 

Nu känner vi inte till vattenpölens fysiologiska egenskaper, men för att en vattenpöl ska kunna fundera på tillvarons mysterier krävs ett nervsystem och detta kräver metaller, proteiner, cellmembran osv. Detta kräver kolatomer, vilka i sin tur bildas från berylliumatomer via en mycket finjusterad process. Sammanfattningsvis kan sägas att för att vattenpölen ska komma till slutsatsen att hålet är designat (eller någon annan slutsats överhuvudtaget) krävs ett stort mått av finjustering!

Är det kolchauvinistiskt att säga att universum är finjusterat?

Adams liknelse skulle kunna tolkas som en kritik mot vad vi skulle kunna kalla kolchauvinism eller karbocentrism. Victor Stenger (2006) har lyft det här problemet: Allt liv som vi känner till är kolbaserat, men Stenger menar att det kan finnas andra sorters liv med andra kemiska byggstenar. Att liv måste vara kolbaserat är ett antagande som vi gör enbart för att vi själva är kolbaserade, menar Stenger, men kanske kan man tänka sig kiselbaserat liv? Dock löser detta inte all finjustering. Universum måste fortfarande expandera med rätt hastighet så att stjärnor kan bildas vilket är nödvändigt för att tyngre grundämnen ska formas. I annat fall hade bara de allra lättaste grundämnena existerat och detta räcker inte för att liv ska vara möjligt, oavsett vilken kemisk grund det har.

När vi definierade finjustering ovan sade att vi att det handlar om liv med intelligens som är jämförbar med människans, men mycket finjustering är mer generell än så. Om tex den kosmologiska konstanten vore lite annorlunda skulle det inte finnas något universum alls, och inget liv, vare sig kolbaserat, kiselbaserat eller baserat på något annat grundämne. Inget universum – inget liv.

Men det är dessutom så att anledningen till att vi fokuserar på kolbaserat liv inte enbart handlar om kolchauvinism. Att kemiforskningen ofta delas in i organisk kemi (som studerar kolets kemi) och oorganisk kemi (som studerar all annan kemi) beror inte bara på att människan består av kol, utan också på att kol är ett helt unikt ämne. Detta blir t ex tydligt när vi räknar på hur många olika kemiska föreningar man kan bilda mellan väte och de grundämnen som ingår i samma period som kol i periodiska systemet:

Litium4
Beryllium6
Bor38
Kol29019
Kväve65
Syre21
Fluor6
Neon0
Antal kemiska föreningar som ämnena i samma period som kol kan bilda med väte

Kol sticker verkligen ut – det går att bilda väldigt många fler kemiska föreningar än med något annat element (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Detta gör kol till unikt optimalt som grund för livet och som grund för informations­bärande molekyler såsom DNA eftersom kolföreningar kan bli väldigt stora. Kolföreningar har också andra bra egenskaper såsom att vara metastabila, vilket innebär att de är tillräckligt stabila för att inte lösas upp spontant, men tillräckligt instabila för att informationen ska kunna läsas och modifieras av cellens maskiner. Tack vare metastabiliteten är kolföreningar tillräckligt stabila för att kunna tjäna som cellens byggstenar, men är samtidigt tillräckligt kemiskt reaktiva för att med endast ett litet tillskott av energi kunna användas vid kemiska reaktioner (Denton 2002, 109).

Det kemiskt mest likartade grundämnet, kisel, delar förvisso vissa kemiska egenskaper med kol och en del forskare har därför föreslagit att liv skulle kunna vara kiselbaserat istället för kolbaserat. Kisel kan dock bara bilda 55 föreningar med väte, att jämföras med kolets 29019  (Lewis, Barnes, och Schmidt 2016). Kiselföreningar är inte lika stabila som kolföreningar och kan inte bilda lika långa kedjor. Därför är de inte lika effektiva informations­molekyler. (Denton 2002, 106). Värt att påpeka är också att motsvarigheten till CO₂ (koldioxid), SiO₂ (kiseldioxid), är en kristall. Så om vi vore kiselbaserade istället för kolbaserade skulle metabolismen inte bilda en vattenlöslig gas i våra celler, den skulle bilda sand. Klart mer opraktiskt!

Det betyder inte att sådant liv inte skulle kunna existera, men ett universum där enbart kiselbaserat liv är möjligt vore klart mindre optimalt för uppkomsten av varelser med intelligens jämförbar med vår och alltså vore ett sådant universum mindre finjusterat. Det verkar alltså som att kolbaserat liv har störst möjligheter att evolvera till livsformer med en jämförbar intelligens med människan. Samtidigt är det välkänt att den process som producerar merparten av allt kol i universum (trippel-alfa-processen) är finjusterad. Den fungerar genom att tre heliumatomer kombineras till en kolatom i stjärnors inre, men detta är bara möjligt om energinivån hos kolatomen är exakt vad den är. Vore den lite annorlunda skulle det bildas för lite kol, för lite syre eller för lite av båda (Oberhummer, Csoto, och Schlattl 1999; Adams 2019, 52–56).

Molekylärbiologen Michael Denton (2002, 108–109) skriver: Det totala antalet och diversiteten av möjliga kemiska strukturer som kan konstrueras från kol, syre, väte och kväve är i praktiken obegränsad. Nästan varje tänkbar kemisk struktur och egenskap kan sättas ihop. Tillsammans utgör dessa element ett universellt kemiskt konstruktionskit, vilket är idealiskt anpassat för konstruktionen av komplexa kemiska maskiner … En slående aspekt av denna enorma molekylära mångfald är att dessa atomer – kol, väte, syre, och kväve – är bland de första atomer som tillverkas i stjärnor och också bland de vanligaste i hela kosmos. Och det är anmärkningsvärt att två av dessa – väte och syre – bildar vatten, den miljö som omger kolbaserat liv. Det är som om livets biokemi redan från skapelsens början var nedlagd i mekanismerna som konstruerar atomer. Som om naturen redan från början hade detta som slutmål.” 

Om vi går tillbaka till Star Trek så säger Spock vid ett tillfälle: “Life as we know it is universally based on some combination of carbon compounds, but what if life exists based on another element? For instance, silicon.” I Star Trek kan vi hitta massor av exempel på liv som inte är kolbaserat. Det är baserat på kisel, något flytande ämne, abstrakt energi osv. Men precis som filosoferande vattenpölar är detta science fiction. Verklig vetenskap indikerar starkt att universum faktiskt är finjusterat för att tillåta liv.

Slutsatser

I det föregående inlägget tog vi upp några konkreta exempel på finjustering. I detta långa inlägg har vi diskuterat vilka förklaringar som finns och hur vi kan skilja mellan dem, speciellt mellan hypotesen att Gud skapat universum för att tillåta intelligent liv (den teistiska hypotesen T) och den naturalistiska singel-universum-hypotesen (NSU).

Vi har i detta väldigt långa inlägg sett att finjusteringen är extremt osannolik givet NSU och att olika försök att göra den mer sannolik inte fungerar speciellt bra. Med hjälp av Bayes sats har vi sett att universums finjustering därför gör NSU till en extremt osannolik förklaring till universums finjustering. Samtidigt verkar finjusteringen inte alls vara lika osannolik enligt T som den är enligt NSU och finjusteringen utgör därför ett starkt stöd för T jämfört med NSU. Så här långt tyder alltså finjusteringen på att universum är skapat av Gud. I nästa inlägg ska vi titta närmare på några invändningar mot den här slutsatsen och hur multiversumhypotesen utgör en alternativ förklaring till finjusteringen.

Vi kan på goda grunder betrakta den naturalistiska singel-universum-hypotesen som falsifierad. Vi behöver därför diskutera vad som har kommit att bli den huvudsakliga utmanaren till hypotesen att Gud har skapat universum för att tillåta intelligent liv: hypotesen att det finns oändligt många universa och att vårt universum är enbart en i mängden. Finns det bara tillräckligt många universa så kommer även extremt osannolika händelser att inträffa i några av dem. I nästa inlägg ska vi titta närmare på ifall multiversumhypotesen utgör en värdig utmanare till teismen.

Referenser

Adams, Fred C. 2019. ”The degree of fine-tuning in our universe — and others”. Physics reports 807 (maj): 1–111.

Carr, B. J., och M. J. Rees. 1979. ”The anthropic principle and the structure of the physical world”. Nature 278 (5705): 605–12.

Chan, Man Ho. 2017. ”The fine-tuned universe and the existence of God”. PhD, Hong Kong Baptist University. https://repository.hkbu.edu.hk/etd_oa/447.

Denton, Michael. 2002. Nature’s Destiny: How the Laws of Biology Reveal Purpose in the Universe. Simon and Schuster.

Inwagen, Peter van. 2014. Metaphysics. Westview Press.

Lewis, Geraint F., Luke A. Barnes, och Brian Schmidt. 2016. A Fortunate Universe: Life in a Finely Tuned Cosmos. 1 edition. Cambridge University Press.

Oberhummer, Heinz, Attila Csoto, och Helmut Schlattl. 1999. ”Fine-tuning carbon-based life in the universe by the triple-alpha process in red giants”. arXiv [astro-ph]. arXiv. http://arxiv.org/abs/astro-ph/9908247.

Stenger, Victor. 2006. ”Is the Universe Fine-Tuned for Us?” I Why Intelligent Design Fails: A Scientific Critique of the New Creationism, redigerad av Taner Edis och Matt Young, None ed. edition, 172–84. Rutgers University Press.

Wong, Wai-Hung. 2009. ”The cosmic lottery”. International Journal for Philosophy of Religion 66 (3): 155.

13 kommentarer

  1. Johan Franzon 19 april 2020 at 15:00

    Roligt att bli omnämnd och att jag tydligen hade något att bidraga med!

    Innan jag går in på mina nya synpunkter vill jag backa bandet lite och fästa uppmärksamheten på det som jag menar är argumentets styrka: att det i utgångsläget hänvisar till saker som i princip alla människor kan hålla med om. De konstanter som argumentet pratar om är inte konstanter som bara vissa religiösa grupper erkänner medan andra förnekar dem eller håller sig med alternativa konstanter, etc. Nej, existensen av dessa konstanter är i princip allmänt accepterad. Många argument för Guds existens är inte av detta slag utan utgår från saker som inte är allmänt accepterade.

    När du ville visa att T-hypotesen är mera sannolik än NSU-hypotesen, hävdade du först att finjusteringen är mera sannolik givet T än givet NSU. Det var utifrån detta jag kritiserade dig förra gången och menade att bilden inte är komplett, eftersom vi ingenting vet om sannolikheterna för det som sägs vara givet, dvs T respektive NSU. Vad du nu gör är att hålla fast vid din första bedömning, men därutöver även ta hänsyn till a-priori-sannolikheten för T respektive NSU. Eftersom du menar att T vinner över NSU när dessa är givna, får inte a-priori-sannolikheten för NSU vinna över T på ett sådant sätt att den totala sannolikheten utfaller till NSU:s favör. Det framgår inte av din uppställning hur du menar att styrkeförhållandet exakt ser ut, dvs hur mycket a-priori-sannolikheten för NSU måste vinna över T. Det är i sig en svaghet i uppställningen. Men den allvarligaste svagheten, som jag ser det, är på vilka grunder du slutligen menar att a-priori-sannolikheten för T är större än motsvarande för NSU (eller att den i alla fall är tillräckligt hög för att inte T ska förlora i uträkningen som helhet).

    Här hänvisar du nämligen till saker som alla människor inte alls är överens om, nämligen en rad argument för Guds existens som är mer eller mindre välbekanta för alla som stött på kristen apologetik. Du menar exempelvis att omständigheterna kring ”Jesu uppståndelse” är en given bakgrundsinformation, dvs att dessa omständigheter är att betrakta som historiska fakta. Så är inte fallet. Svenska skolbarn får ex inte lära sig om Jesu uppståndelse under ämnet historia, utan under ämnet religion. Ansedda historiska experter, så som E P Sanders, menar att det verkligen finns saker som är historiskt mycket säkra vad gäller Jesus – att han skulle ha uppstått från de döda finns inte med på listan. Du nämner även filosofiska argument, så som Kalam och Micael Grenholms VOTEB-argument. Dessa argument är inte heller allmänt accepterade. De är accepterade av vissa kristna. Om vi tar T-hypotesen generellt kan vi titta på den undersökning som gjordes 2013 bland akademiskt verksamma filosofer (”What Do Philosophers Believe” av David Bourget and David Chalmers). Den visade att 72 procent av de svarande var ateister. De bör rimligen avfärda T-hypotesen. Kort sagt: att hävda att T-hypotesen på det hela taget vinner över NSU-hypotesen med hänvisning till ”bakgrundsinformation” som inte är neutral eller allmänt accepterad kan omöjligt vara en acceptabel manöver. Det är en manöver som förmodligen bara kommer att accepteras av en viss grupp kristna som redan på förhand är övertygad om att denna ”information” är giltig.

    Konsekvensen av denna manöver är dels att argumentets inledande styrka, hänvisningen till det allmänt accepterade, nu har förbytts till svaghet, eftersom argumentet till syvende och sist står och faller med antaganden som bara en viss grupp kristna accepterar. En annan konsekvens är att argumentet framstår som ett försök att övertyga de redan övertygade. Varför behövs det?

    Mvh Johan

    • Sebastian I. 25 april 2020 at 21:27

      Hej Johan,

      Vi är väl alla här för att lära oss något, både du och jag. Och, som det står i Bibeln, järn skärper järn!

      Jag ser inte din invändning som speciellt problematisk. Det finns nog inga argument som alla håller med om och det behöver inte vara ett krav. Det är ju inte så att skälen för Guds existens bildar en kedja och faller ett så faller alla. Nej det som krävs för att argumentet ska misslyckas är att p(NSU) a-priori är väsentligt mycket större än p(T) a-priori. Det är fritt fram att försöka visa att så är fallet!

      Mvh Sebastian

  2. Annie Svensson 19 april 2020 at 21:54

    Jag funderar över hur du använder just människans intelligens som måttstock.

    Du skriver:”…men ett universum där enbart kiselbaserat liv är möjligt vore klart mindre optimalt för uppkomsten av varelser med intelligens jämförbar med vår och alltså vore ett sådant universum mindre finjusterat. Det verkar alltså som att kolbaserat liv har störst möjligheter att evolvera till livsformer med en jämförbar intelligens med människan.”

    Menar du att människans intelligens är avgörande för den optimala finjusteringen? Varför tror du det? Skulle alltså ännu intelligentare varelser än människan kunna uppstå i ett ännu mer finjusterat universum än vårt?

    Vänligen,
    Annie Svensson

    • Sebastian I. 25 april 2020 at 21:28

      Hej Annie,

      Tack för kommentaren. Finjustering brukar definieras i förhållande till liv eller observatörer av motsvarande intelligens som människan. Men jag argumenterar ju också för att all form av liv kräver en viss finjustering. Visst kan man tänka sig mer intelligenta varelser både i vårt universum och i andra.

      Mvh Sebastian

      • Annie Svensson 26 april 2020 at 19:31

        Och andra gudar?

        • Sebastian I. 27 april 2020 at 14:18

          Hypotesen som diskuteras här är teism, inte kristendom.

          Mvh Sebastian

          • Annie Svensson 28 april 2020 at 18:01

            Vem är då Gud som du nämner så ofta i din text?

          • Sebastian I. 29 april 2020 at 11:02

            Bra att du frågar Annie, det här är nog lite otydligt i texten. Så som förklaringarna är listade i figuren är ”teism” väldigt minimalistiskt. Man skulle kanske kunna säga att teism i det här sammanhanget betyder en transcendent personlig skapare/designer. Detta står då i kontrast till övriga icke-naturalistiska förklaringar. Vill man ”ringa in” det ytterligare så kan man gå vidare till andra delar av naturteologin. Teism kan man se som ett samlingsnamn på flera olika gudsbilder, tex judisk teism, kristen teism, muslimsk teism, hinduistisk teism, etc. Den totala sannolikheten blir unionen av dessa, dvs sannolikheten för teism är åtminstone lika stor som för en enskild variant av teism, tex kristen teism eller muslimsk teism. För att det ska vara möjligt att diskutera a-priori-sannolikheter och teismens förklaringskapacitet har jag valt en av dessa teistiska varianter, speciellt kristen teism (kristendom). Av följande skäl: 1) jag är kristen och kan mest om den, 2) det är oftast den som diskuteras i litteraturen, 3) Douglas Adams riktade sig specifikt mot kristendomen, 4) SAS är en kristen organisation. Eftersom kristen teism är en delmängd av teism, gäller slutsatserna även för teism. Man skulle förstås kunna diskutera finjusteringen utifrån ett annat perspektiv. Man kanske skulle komma till andra slutsatser men jag tror inte att det skulle förändra slutsatserna som jag dragit här, åtminstone inte till teismens nackdel.

            Mvh Sebastian

  3. Annie Svensson 21 april 2020 at 18:33

    Hej!
    Vart har min kommentar tagit vägen?

    Annie Svensson

    • Profilbild
      Martin Walldén 25 juni 2020 at 21:46

      Jag fann dem nu. Ursäkter framförs om fördröjningen! / Martin Walldén

  4. Joel Samuelsson
    Joel Samuelsson 10 januari 2021 at 16:38

    I diskussionen med A-a har vi nu kommit till finjusteringen av Universum som visar på Guds existens (och om detta har Sebastian Ibstedt skrivit en utmärkt artikel, här ovan) Jag svarade A-a:

    A-a23) Ditt svar visar på en intelligent designer,
    1)du skrev:
    ”Du missförstår frågan, jag har inte ifrågasatt graden av skenbar finjustering. Jag efterfrågar evidens för att universum är finjusterat över huvud taget – dvs att ytterligare/parallella universum de facto har andra konstanter. Hur visar man det?”
    – A-a
    ### Ja, hur visar man att tärningar skulle ha kunnat landa annorlunda? Inga problem, A-a – problemet för dig är inte att du nödvändigtvis har fel- utan snarare att ditt resonemang inte fungerar även om du skulle ha rätt i att dessa konstanter skulle vara låsta till sina nuvarande värden- det skulle ju i så fall bara lyfta frågan – vad/vem har makten/kapaciteten att låsa astronomiska konstanter till deras nuvarande livstillåtande värden- ja! Att ställa frågan är att besvara den!
    ____________________________

    2) ### Jag har redan styrkt min position med uppslagsverk och astrofysiker- nu går vi vidare till nästa finjusterade bevis på en designer av skapelsen:

    https://winteryknight.com/2020/09/14/yale-university-computer-science-professor-takes-a-look-at-protein-formation-probabilities-3/?fbclid=IwAR3Egbcs9DEAw0cJvxtV11LPzncsoIrqkcMlvn6U-tg9ogLxJWhHG61xwyc
    ____________________________
    Så finjusteringen och en oerhört intelligent och kraftfull designer är fortfarande ohotade av din kritik
    Mvh Joel

  5. Joel Samuelsson
    Joel Samuelsson 15 januari 2021 at 23:17

    A-a25) A-a fortsätter slå ifrån sig- konstanterna kanske var tvungna att ha de värden de har, menar A-a. (Men vetenskapsmännen har en annan uppfattning). Och han tyckte att materialet jag hänvisade till inte var tillräckligt peer reviewgranskat. – jag skrev:

    1) Det verkar som om du har fel, A-a. Det material som jag refererade till från diva-portal.org är nämligen refereegranskat och det som de refererar till är inget kontroversiellt utan något känt- att det är förvånande att den konstanten har det värdet den har- och att de pekar ut att det mycket gärna kunde varit annorlunda – den kunde ha haft andra värden men den har just detta värde.
    Och jag tillägger, och många med mig, att det är spektakulärt med tanke på att just det värdet den har är vad som krävs för att Univerum ska innehålla liv.
    ________________________________________
    2) (A-a skrev:
    ”1: Det är ett preprint och inte peer reviewad publicerad vetenskap” – A-a

    ### Gå till Diva-portal och sök på artikeln med [refereegranskat] som begränsning i sökfunktionen så kommer artikeln upp. Att den är publicerad i sin preprintform hindrar inte att den är refereegranskad.

    __________________________________________
    3) A-a skrev:
    ”2: Den påstår vad jag kan se inte alls vad du tycks tro att den påstår. Att det finns en skillnad mellan vad QFT förutsäger och vad empirin visar betyder inte att det ”borde” vara si eller så, eller att det skulle kunna vara annorlunda. Det betyder endast att teorin ännu inte kan förklara alla empiriska observationer – vilket artikeln försöker bidra till.”- A-a

    ### Nej, A-a. De skriver uttryckligen:
    ” Is regarded as providing one of the few promising frameworks for addressing the cosmological constant problem [4] in the sense of explaining how the observed value of vacuum energy could be so small as compared to the types of values inferred from quantum field theory “
    http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:472813/FULLTEXT01.pdf

    Och detta var alltså refereegranskat- om du är osäker på vad det innebär kan du läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Referentgranskning
    ________________________________

    3.5) Och här är en till peer-reviewad studie från Harvard, som ser att det finns ett cosmological constant problem och försöker lösa _en_aspekt av detta problem (2018). https://ui.adsabs.harvard.edu/abs/2018FoPh…48.1364P/abstract
    Så problemet består, och det styrker vad jag visade med exemplet (i punkt 1-3, ovan.)
    Konstanterna är alltså finjusterade trots att det hade funnits möjligghet att de varit annorlunda och att i så fall livet inte kunnat uppstå, och det ser till och med ut att vara ett problem för fysikerna med det värdet som kosmologiska konstanten har och som ”råkar vara” livstillåtande för universum.
    _______________________________

    4)
    ### Sedan verkar du ha missat att uppslagsverket refererade till en stor mängd vetenskaplig litteratur.
    A-a skrev:
    ”Nej det missade jag inte, men jag såg ingen källa som styrker vad du påstår.”
    A-a

    ### Kolla igen. Det fanns gott om hänvisningar till välkänd forskning som visar att många konstanter är finjusterade. Så ateism är orimligt med tanke på hur många otroligt finjusterade konstanter vi har upptäckt, och med tanke på graden av finjustering- t.ex den initiala bristen på oordning i början på universums utveckling (se punkt 1.1.2 i https://plato.stanford.edu/entries/fine-tuning/ ), och/eller den finjusterade balansen mellan materia och mörk materia.
    ___________________________________
    5) Och så har vi ju ett till exempel finjusterade bevis från biologin på en designer av skapelsen:

    https://winteryknight.com/2020/09/14/yale-university-computer-science-professor-takes-a-look-at-protein-formation-probabilities-3/?fbclid=IwAR3Egbcs9DEAw0cJvxtV11LPzncsoIrqkcMlvn6U-tg9ogLxJWhHG61xwyc
    _______________________________________

    Mvh Joel

  6. Joel Samuelsson
    Joel Samuelsson 23 januari 2021 at 23:46

    A-a26) A-a ville inte bemöta punkt 5 men tog tillbaka kritiken att materialet jag gav i punkt 3 inte skulle varit peer review-granskat. Ja, vi gör framsteg. Men A-a behöver se lite större här.

    Jag skrev till A-a:
    1)Du menade att problemet inte var kopplat med den kosmologiska konstanten till faktum att Universum är finjusterat, men det verkar som om du har fel, A-a.
    ### Det är ju faktiskt finjusteringen som löser problemet. Problemet kvarstår ju bara om man inte accepterar att Universum är finjusterat för liv -och att detta värde är det värde Kosmologiska konstanten har eftersom den (precis som en uppsjö andra konstanter) behöver ha detta mycket finjusterade värde för att livet i universum – det som ger universum sin mening- ska kunna existera.
    __________________________
    2)A-a skrev:
    (JS:)Och detta var alltså refereegranskat- om du är osäker på vad det innebär kan du läsa här:
    A-a)På vilket sätt verkade detta behövas? Om denna diskussionen ska fortsätta får du höja nivån. – A-a

    ### Så bra att du visste vad jag talade om, du hade ju bara pratat om peer review innan, så jag var osäker på om du kände till vad referee-granskat material innebär- och du menar att jag behöver höja nivån på diskussionen?? A-a, det är jag som kommer med argument, referee-granskat material här, medan det tycks som om du bara försöker blockera kunskapen om Gud som börjar sippra in här, trots att du vänder ryggen mot källflödet….
    ___________________________
    3) Och jag gav som sagt en till peer-reviewad studie från Harvard, som ser att det finns ett cosmological constant problem och försöker lösa _en_aspekt av detta problem (2018).

    Din respons, A-a:
    ”Det hjälper inte att leta fram ytterligare en källa som påstår samma sak. Jag förstår vad cosmological constant problem är, och det stödjer inte ditt påstående.” – A-a

    #### Jo, A-a, det hjälper, eftersom den studie jag refererar till visar att detta inte är något trivialt problem som snart finner sin lösning- det handlar om flera problem med den Kosmologiska konstanten, varav ett hoppades få en lösning genom studien 2018 från Harvard.
    Detta får sin lösning i fine tuning-paradigmet.
    _____________________________

    Du skrev:
    ” Tolkar du varje diskrepans mellan teori och empiri som bevis för parallella universum? Du verkar förväxla modeller med verkligheten” – A-a

    ### Nej, och det verkar tyvärr vara tvärtom, A-a. Det verkar som om du tror att den vetenskapliga hjälpmodellen som kallas metodologisk naturalism representerar verkligheten, trots att tillvaron vimlar av företeelser som inte får plats i den modellen. (Några av dessa skymtar fram när man inte lyckas lösa finjusteringsgåtan, men ändå inte vill höra talas om lösningen- finjustering av en oerhört intelligent Skapare) Verkligheten är bra mycket större, rikare och mer meningsfull än så, A-a.

    Mvh Joel

kommentarer är stängda.

Just nu på bloggen

  • Referat från apologetikkonferensen ”Varför just Jesus?”

    Jag minns väl hur jag, när jag var liten och brukade leka i skogen, förundrades över naturen, stjärnhimlen och allt det vackra i skapelsen. Tanken började växa inom mig om att det måste finnas något bakom allting, att slumpen inte kunde ha gjort detaljerna på ett så väl ordnat sätt med all variation av liv. När jag såg på världen med nyfikenhet men samtidigt upplevde det svåra och tuffa i livet som det innebar att växa upp och leva som en trasig människa i en trasig värld så möttes och blandades liksom känslan av den förundrande delen av skapelsen med lidandet för mig som människa och person. Frågan färgades av förtvivlan och tvivel: Hur får jag ihop allt det vackra, sköna och förundran av livet med lidandet, trasigheten, om ont och gott existerar eller inte alls? I tonåren funderade jag mycket på vad meningen med livet kunde vara och brottades med existentiella frågor samtidigt som jag gick igenom en svår period mellan högstadiet och gymnasiet. Men mitt liv vände totalt: Jag kom till tro på Jesus genom evangeliet som förmedlades av en vän jag lärde känna på skolan. Detta gav mig ett nytt liv. Jag minns den där lektionen på bibelskolan som bland det mest roliga och intressanta. Den handlade om att förklara, försvara och ge goda skäl för den kristna världsbilden och tron på Jesus Kristus. Jag började intressera mig för apologetik och ville undersöka mer och fördjupa mig i min övertygelse och samtidigt lärde jag känna vänner som delade intresset för detta också. När jag för första gången var på apologetikkonferens i Uppsala, 17-18 mars 2023, blev det en stark upplevelse för mig. Det var på något sätt som att frågorna från när jag var liten och lekte i skogen eller när tonårsperioden präglades av förtvivlan och tvivel på livet, fick fördjupade genomtänkta svar i de föreläsningar som hölls. Detta fick mig att tänka på psalmisten Davids inledande ord från psaltaren 19: ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk.” Jag upplevde att konferensen hade bra ämnesområden på seminarierna följt av frågestunder, pauser och trevlig gemenskap. Det var fint att få träffa några av de personer som jag lyssnar på och följer via hemsida och podd såsom Svenska Apologetiksällskapet och Apologia. Jag vill rikta ett stort TACK för det fina arbete ni gör och medverkar till att få ”troende människor att tänka och tänkande människor att tro”. Konferensen präglades bl.a. av öppenhet, ödmjukhet och skarphet i budskapen som förmedlades där.


  • Apologetik i församlingen – del 3: Evangelisation!

    När man läser om missionärer i kyrkans historia blir man både ödmjuk och inspirerad. Alla dessa hjältar som trotsade kyla, hunger och brutalt motstånd. Ofta ledde missionen till martyrskap och i många fall senare helgonförklaring. Visst imponerar Apostlarna, Bonifatius, Ansgar och Patrick. Samtidigt vet vi att tusentals offrar hälsa och liv än idag. Missionens drivkraft är fortfarande väldigt stor i många delar av vår värld. Vad är det som gör att vi inte ser samma hängivenhet i Sverige även om vi säkerligen inte riskerar att mista livet när vi är tydliga med evangeliet och Bibelns sanningar? Bekvämlighet Visst är det gött med en fylld kyrka som lyssnar till mig som förkunnare. Varmt o skönt, alla är nöjda o glada. Eller när jag sitter framför datorn och skriver med favoritlåten strömmande i öronen. En kik på sociala medier får mig ännu mer i stämning och texten växer fram. Det är minst sagt bekvämt. Att ta sig ut o besöka församlingsborna eller ringa till vännen som är sjuk är inte lika lockande. Inte ens att falla ner på knä och ropa till Gud för människors frälsning gör jag särskilt ofta. Kaffekoppen med arbetskamraterna är väl viktig men hur ofta och hur länge? Ändå är mötet med en människa i nöd, såväl fysiskt som andligt, den plats där jag finner en god eftersmak. Att gå utanför min komfort­zon gör att Gud kan börja arbeta med såväl mig som andra människor. Jesus sa till lärjung­arna att gå ut och när de gjorde det förändrades världen och kyrkan växte. Apati Flera har talat om apatin som vilar över Sverige, inte minst David Wilkersson. Var den kommer ifrån kan vi fundera över men ett är säkert. Djävulen älskar när vi sitter på våra rum och väntar på nästa mejl att blinka till. Om vi ska bryta med detta ok behöver vi kasta av oss det och i stället gå in under Jesu ok. Hans börda är ju lätt. Vi får helt enkelt bestämma oss för hur vi vill leva våra liv. Helt klart är att Jesus välsignar oss när vi går mot strömmen i såväl  tankar som i handling. Evangeliet är till för alla människor och det är ett hårt men spännande arbete som väntar. Rädsla Var inte rädda, säger Jesus. Såklart är man rädd för att gå ut i okänd terräng och stöta sig med omgiv­ningen, men Jesus övervinner rädslan. Han går ju före och har redan varit hos alla människor och på alla platser. Att kyrkorna ofta inte är livaktiga och fyllda av människor beror till stor del på att vi inte svarat på de frågor människor har men också på att vi inte sökt upp människor. Kanske beror det på att vi lyssnar mer till våra rädslor än till Jesus. Kyrkans inre sekularisering Frågorna och tvivlen finns helt klart hos de flesta så vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi som har fått uppdraget att förkunna evangelium och försvara tron har avgörandet i egna händer. När vi som kyrkans företrädare följer med strömmen och inte erbjuder villkorslös frälsning i Jesus faller allt ihop. Det finns inget evangelium för människor att bli frälsta av. Det finns ingen räddning och därför vänder man sig till andra källor. När SVT:s Svenska nyheter parodierar på Svenska kyrkan blir det tydligt att kyrkan berör. Ifrågasättandet och analysen som vi själva borde gjort görs av utomstående. Stenarna ropar. Politisering Till slut måste också nämnas Svenska kyrkans politisering. Att politiska partier fortfarande 2023 bestämmer över och har inflytande i kyrkan är förvånande för både oss på insidan och utomstående. Det som kunde vara en kyrka med gudstjänstfirande lovsjungande människor fria från politisk färg har blivit en alltmer politiserad kyrka. Visst fungerar det hyfsat på många ställen men när präster antingen framför sina politiska budskap från predikstolen eller låter bli att förkunna Jesus blir löjets skimmer tydligt. Kritiken utifrån låter inte vänta på sig och det hela blir till en återvändsgränd för kyrkan. Jesus sa att vi skulle gå ut och förkunna evangeliet för alla människor och här finns lösningen. Kyrkans uppdrag är att föra människor till tro på Jesus så att de kan leva med församlingen. Om det ska bli verklighet måste vi inse allvaret men också vilken glädje det är när en människa blir frälst. Kan vi verkligen vara utan den glädjen?


  • Big bangKalāmargumentet för Guds existens

    Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud. Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (https://theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 4 – Bibeln är fullständigt färdig

    I detta inlägg ska jag visa att Nya Testamentets kanon är riktig samt att inga böcker ska tillkomma. Även om Guds Ande kan tala profetiska ord idag, kan ingen text uppnå samma status som NT:s texter, enligt både mig och klassisk kristen tro. Det bör påpekas gällande NT:s kanon att den är densamma för katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan, och den överväldigande majoriteten av den protestantiska kyrkan, trots att synen på de deuterokanoniska böckerna i GT kan variera. Låt oss åter igen börja med Jesus. Många påpekar, korrekt, att Jesus självfallet inte kan ge en lista på NT:s texter som ska räknas som Guds ord, eftersom dessa texter ännu inte skrivits. Dock är det så att både Gamla Testamentet, Jesus själv, samt lärjungarna, skapar ett gemensamt ramverk för vad som får och inte får klassas som helig skrift – vad som ska räknas som Guds ord på samma sätt som GT. Mose bekräftar Jesus För det första kan vi gå tillbaka till en profetia om Jesus från 5 Moseboken 18:18-19, talad till Mose: Jag ska låta en profet lik dig uppstå åt dem bland deras bröder. Jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt som jag befaller honom. Och om någon inte lyssnar till mina ord som han talar i mitt namn, ska jag själv utkräva det av honom. Redan i Bibelns första böcker ser vi här en profetia om en kommande Profet lik Mose som nedtecknade Lagens förbund. På liknande sätt profeteras i GT om att ett nytt förbund ska slutas i t.ex. Jer 31:31ff. Nya Testamentet var alltså förväntat att nedtecknas av Profeten som skulle likna Mose. Snabbspola till Johannes Döparen i Joh 1:20-21 där folket frågar om Döparen är ”Profeten”, vilket visar oss att på den tiden väntade man fortfarande på att den Mose-liknande Profeten skulle komma. Johannes Döparen säger att han inte är denna figur – men sedan pekar han folket mot Jesus Kristus som är just denna Profet. Detta bekräftas även av Petrus i Apg 3:19-22, Stefanus i Apg 7:37&52, samt genom de under som Jesus gör och den karaktär han har. I Joh 6:10-14 övertygas folket om att Jesus är Profeten när han liksom Mose med manna i öknen (2 Mos 16) gör ett brödunder som mättar folket. Detta brödunder bekräftas av övriga evangelier. Även i Matt 21:11, när Jesus tågar in i Jerusalem till folkets Hosianna-rop, så säger de att Jesus är Profeten. Skriften och historien själv etablerar alltså att Jesus är fundamentet för Nya Testamentet, och att han är Profeten lik Mose som har auktoriteten att nedteckna det nya förbundet. Jesus bekräftar sina apostlar Jesus i sin tur säger följande om lärjungarna i Luk 10:16: Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig. Och den som förkastar mig, han förkastar honom som har sänt mig. Ett liknande påstående om lärjungarna finns i Joh 20:21: ”Jesus sade än en gång till dem: ’Frid vare med er! Som Fadern har sänt mig sänder jag er.'” Här ser vi alltså en obruten kedja av auktoritet – Mose bekräftar Jesus som bekräftar apostlarna. Här läggs den främsta grunden för vad som får ingå i det nya förbundet, vilket blir vårt NT: Det etableras av Profeten, Jesus, som säger att vi även ska lyssna till hans apostlar. Detta kallas ibland kravet på apostolicitet på Helig Skrift – det ska vara skrivet av apostlarna själva, eller baseras på apostlarnas direkta undervisning. Dessa apostlar likställer själva sina ord med ”profeternas”, alltså GT:s heliga skrifter, i t.ex. följande texter: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.” (Ef 2:20, Paulus) ”så att ni tänker på det som är förutsagt av de heliga profeterna och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni har hört från era apostlar.” (2 Petr 3:2; Petrus) ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar.” (Jud 1:17, Judas) Själva ordet apostel betyder utsänd och innebär fullständig representation. När aposteln Petrus talar så är det i Jesu auktoritet, för han är Jesu utsände apostel. Att förneka Petrus (eller någon annan apostels) ord är därför att förneka Kristus, liksom att förneka Kristus är att förneka Fadern, eftersom Kristus är Guds apostel (Hebr 3:1). Nu uppstår dock ett dilemma: jag hämtar min argumentation om apostlarnas auktoritet från Lukasevangeliet och Johannesevangeliet – hur vet vi att de böckerna hör hemma i Skriften? I detta fall behöver vi inte tro detta på förhand – det räcker med att tro att de är tillförlitliga historiska dokument! Det ligger utanför ramen för detta inlägg att bevisa detta, men det finns goda skäl att tro det. Om texterna är historiskt tillförlitliga kan vi lita på att det är Jesu ord som talas, erkänna Jesu auktoritet, och sedan fortsätta vår argumentation. Fem krav för vad som får ingå i Nya Testamentet Det finns åtminstone fem krav enligt Skriften själv och Jesus på vad som får vara helig text i NT: Krav 1) Ortodoxi –  I del 3 om GTs kanon nämnde jag detta. Texterna får inte motsäga tidigare etablerade heliga texter och på så sätt leda människor bort från Gud. Krav 2) Profetiskt – Även detta kommer från del 3. Om texterna innehåller profetior ska dessa vara sanna så långt man kan bevisa (även om inte alla behöver vara uppfyllda än) och inte leda folk bort från Gud. Krav 3) Apostolicitet – Texterna måste vara skrivna av apostlarna, eller baserade på apostlarnas vittnesbörd eller undervisning, eller godkända av apostlarna. Texter skrivna mer än 100 e.Kr. tillhör inte Guds kanon som består av apostlarna och profeterna, eftersom dessa senare texter inte kan vara godkända av apostlarna som då inte längre levde. Krav 4) Bevarande – Eftersom Jesus säger att hans ord inte skall förgå (se del 2 i denna serie), kan vi också sluta oss till att om vi plötsligt skulle hitta ”ett nytt brev av Petrus”, så skulle detta brev inte vara del av Guds kanon. […]


  • En Bibel på ett bordVad är en god bibelsyn? Del 3 – Bibelns kanon är fullständig

    I respons på mitt första inlägg fick jag en följdfråga gällandes Bibelns kanon – alltså de böcker som ingår i Bibeln. Frågan är, hur kan vi veta att de böckerna som vi har i Bibeln 1) alla hör hemma i Bibeln och 2) ingen saknas? För visserligen har jag sagt att Bibeln är fullständigt verbalinspirerad, och att Bibeln är fullständigt bevarad. Men vilka böcker menar jag med Bibeln? Detta ska jag nu behandla. Det första jag vill göra är att mytförklara en vanlig uppfattning: Att Bibelns kanon skulle ha blivit bestämd av några gamla gubbar på något hemligt möte hundratals år efter Kristus. Bibelns kanon etablerades inte genom något officiellt möte, utan mottogs gradvis, organiskt och naturligt allteftersom den skapades och profettexterna samt breven skickades mellan församlingarna och gradvis samlades i sammanställningar. De långt senare kyrkomötena erkände denna existerande kanon och försvarade den – de varken skapade texterna, sammanställde dem, eller redigerade dem. Sammanställningarna fanns redan, kompletta. Låt oss åter igen börja med vad Skriften säger om detta. Då kanske någon invänder – Kan vi verkligen låta Bibeln bestämma vilka böcker som finns i Bibeln? Blir inte det ett cirkelargument? På ett sätt, jo. Men sanningen är att det är ett nödvändigt cirkelargument. Om vi hämtar beviset från något utanför Bibeln så betyder det att vi sätter vår tilltro till något utanför Skriften. Då är inte längre Skriften den högsta auktoriteten, utan vår standard för vad som får ingå i Skriften blir auktoriteten. Vi blir Skriftens – och Guds ords – domare, istället för dess görare. Inte ens kyrkan har högre auktoritet än Guds ord. Det är också nödvändigt ur ett filosofiskt och logiskt perspektiv. Det måste finnas en högsta standard när det kommer till sanning – ett grundläggande axiom som bevisar och förstärker sig självt, men inte hänger på något annat. Alltså, även om det finns argument från naturen, filosofin och apologetiken etc för att Skriften verkligen är sann och Guds ord, och att vi därför kan komma att tro på denna sanning, måste vi efter denna insikt också gå vidare till nästa logiska steg vilket är att erkänna att Skriften nu blir sanningen genom vilken vi ser världen – inte omvänt. Det som är jämförelsevis lätt att bevisa utifrån Skriften är att Gamla Testamentet är precis som det bör vara. Nya Testamentet är lite lurigare. Men låt oss börja med Gamla Testamentet: I 5:e Moseboken 4:2 får vi följande bud: ”Ni ska inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån utan hålla Herren er Guds bud som jag ger er”. Detta innebär att en etablerad regel för alla efterföljande texter som ska kunna räknas som Guds ord är att de inte får lägga till nya regler och inte upphäva existerande – Gud säger inte emot sig själv. Det är därför Jesus säger ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen…” (Matt 5:17-20) – och Paulus återupprepar detta. (Rom 3:31) Denna regel kallas kravet på ortodoxi, som betyder renlärighet. En text som inte är renlärig enligt Guds tidigare ord är inte Guds ord. I 5:e Moseboken 18:20-22 får vi ett krav för att något ska kunna räknas som Guds ord när det kommer till profeter – vad de profeterar måste gå i uppfyllelse. Där sägs också det omvända – om någon profeterar något som inte går i uppfyllelse, skall denna person inte räknas som profet. Detta kan vi kalla det profetiska kravet. I 5:e Moseboken 13:1-15 får vi ytterligare ett krav för vad en profet får och inte får göra. Även om det profeten säger går i uppfyllelse och han sedan säger att vi skall följa andra gudar skall vi inte följa honom utan tvärtom förkasta honom. Det är en förstärkning på kravet på ortodoxi, samt en begränsning på det profetiska kravet. Båda måste vara uppfyllda. Mose, som själv omfattades av dessa principer och gjorde tecken och under och profeterade sådant som gick i uppfyllelse, har alltså redan i Bibelns första böcker ställt krav på vad som får och inte får räknas som Guds ord! Gud har redan etablerat vad som får och inte får tillhöra hans kanon, vilket ger oss en trygg och stadig grund att bygga på. Efter detta ser vi precis en sådan organisk framväxt av Guds ord i Gamla Testamentet som vi skulle förvänta oss av dessa krav. Profeter stiger fram och talar saker som är i linje med Guds bud, dessa saker går i uppfyllelse och personerna bekräftas av folket som sanna profeter som manar folket att följa Gud. Deras texter upptas sedan som Guds ord. De texter som inte tar sig in i Gamla Testamentet är de texter som skrivs av obekräftade profeter eller av falska profeter. Låt oss lite snabbt hoppa fram till Jesus – han sa i Luk 11:50-51 ”Så skall av detta släkte utkrävas alla profeters blod, som har utgjutits från världens begynnelse, från Abels blod ända till Sakarjas blod, som utgöts mellan altaret och templet. Ja, jag säger er: Det skall utkrävas av detta släkte.” Jesu poäng är att fariséerna som han tilltalar är och blir medskyldiga till alla profeters blod, från den förste till den siste. Alltså ramar Jesus här in någon tidigare erkänd samling profeter – en kanon. Därför blir följdfrågan viktig: Vilken Sakarja pratar han om? Abel betecknar tydligt det första mordet i Skriften, men vilket var det sista? Av Matteusevangeliet 23:35 läser vi att det är Sakarja, Berekjas son. Vi vet att det är en profet, eftersom Jesus listar profeter enligt Lukas-texten. Vi vet att han ska ha dött någonstans på tempelplatsen (mellan byggnaden templet och altaret på tempelgården) Vem passar kriterierna? Det finns två starka kandidater i historien och Skriften med varsitt problem, men som båda lustigt nog ger oss samma slutsats gällandes Skriftens kanon. Det ena alternativet som jag tror är vanligaste tolkningen är den Sakarja vars död beskrivs i 2 Krön 24:20-22. Problemet är att denna Sakarja kallas Jojadas son(=ättling i språket), inte Berekjas son. I övrigt stämmer döden och vissa anspelningar i Jesu ord. […]


Facebook

Comments Box SVG iconsUsed for the like, share, comment, and reaction icons

Människor har i alla tider funderat på om universum haft en begynnelse och, om det hade en begynnelse, finns det en orsak till dess existens? Det kosmologiska argumentet uppstår naturligt från den mänskliga nyfikenheten och den kanske mest grundläggande filosofiska frågan – varför finns det någonting snarare än någonting annat eller ingenting? Man har genom tiderna närmat sig frågan på flera olika sätt vilket har gett upphov till en hel familj av kosmologiska argument. Gemensamt för dem är att de utgår från att någonting (kosmos) existerar och härleder från detta en första orsak eller tillräcklig grund för denna existens. Denna identifieras vanligtvis som Gud eller något som påminner om Gud.

Sebastian Ibstedt (SAS) och David Kärrsmyr (Apologia) undersöker i en artikel kalāmargumentet för Guds existens inklusive de vanligaste invändningarna. Artikeln är publicerad i Theofilos 2022-1/2 (theofilos.no/issues/theofilos-2022-1-2/kalamargumentet-for-guds-existens/).
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago
Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: https://www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/Image attachment

Välkommen på konferens i Uppsala 17–19 mars!
För dig som vill undersöka Jesus närmre, eller för dig som är kristen och vill förstå grunden för din tro bättre. Halva priset för studenter.

Mer info och anmälan här: www.korskyrkanuppsala.se/2023/02/11/apologetikkonferens/
... Läs merLäs mindre

4 weeks ago

Kommentera på Facebook

Gud välsigne dig!💖☝️🙏🙏🙏💖☝️👏👏👏👏👏✝️🔥🕊💒

GLORY GLORY GLORY TO GOD THE FATHER!!!, THANK YOU JESUS CHRIST FOR YOUR LOVE!!!, MORE BLESSING AND GRACE TO YOU AMBASSADORS OF JESUS CHRIST !!!, JESUS CHRIST IS THE LIGHT OF THE WORLD!!!, JESUS CHRIST IS THE WAY THE TRUTH AND LIFE!!!, THERE IS NO OTHER SALVATION WITH OUT MESSIAH!!!, HE IS THE ONLY WAY TO HEAVEN!!!!!!!!!!!, THE WORLD LIKE IT OR NOT!!!, THAT IS THE TRUTH!!!, GOD BLESS YOU ABUNDANTLY ALL HUMAN BEING!!!!!!!!!!!!❤❤❤❤🙏🙏🙏🙏

Visa mer